Irrigatia

Vi reser bort. Jätteknasigt att göra det mitt under skörden men man kan inte styra över allt.

För frilandsodlingarna är det bara att förlita sig på regn och snälla husvaktare men å andra sidan har det mesta torkat bort i år så det är inte så mycket att sköta.

I växthuset har det dock vuxit fint i sommar och tack vare att allt växer i slutna kärl så har den manuella bevattningen fungerat. Men i växthuset regnar det inte så för att inte husväktarna ska behöva slita ihjäl sig så installerade vi ett solcellsdrivet bevattningssystem.

Efter att ha läst på så valde vi Irrigatia och under testveckorna har det funkat fint. Det var lite meck att installera, den medföljande beskrivningen var inte glasklar, men genom lite googlande och youtubande så fick vi ordning på allt.

En pump drivs av en liten solpanel. En slang är kopplad till en tunna med vatten och i änden sitter det ett filter och två vattennivåsensorer. En annan slang pumpar sedan in vattnet i växthuset.

Vattentunnan utanför växthuset. Tyvärr finns det ännu ingen naturlig tillförsel av vatten till tunnan men det finns planer på det. Nu får vi hinka eller slanga över vatten till tunnan.

I växthuset kan man sedan med hjälp av slangar (som man själv kapar till önskad längd), T-rör, munstycken och jordankare dra vattnet dit man vill.

Här ser man slangen som är kapad på önskad plats. I skarven sätts en T-koppling där en tredje slangsnutt med droppmunstycke kan fästas. För att allt ska ligga still så följer det med några ankare som man kör ner i jorden och klämmer fast slangen i.

Vi köpte ett system med 24 droppmunstycken och generöst med slang. Detta räckte med nöd och näppe ganska perfekt till vårt växthus.

Nu gäller det att hålla lite koll. Det får inte bli för lågt med vatten i tunnan och munstyckena får inte klägga igen. Det gäller att inte hälla för smutsigt vatten i tunnan.

Pumpen har flera lägen som styr mängden vatten som pumpas ut/dygn. Pumpen låter ganska mycket så man måste ha lite avstånd till grannar och sovrum. Den går inte hela tiden utan ungefär var tredje timma. Nattetid är den avstängd tack och lov.

Det går dessutom att köpa reservdelar till Irrigatia. Det kan ju hända att vissa delar slits eller att krukorna hamnar med andra avstånd i framtiden. Då vill jag ju kunna anpassa bevattningen.

Om detta funkar klockrent, eller nästintill, så kommer jag helt klart att överväga flera Irrigatiasystem till utomhusodlingarna. När vi nu dessutom har genomfört en installation, med alla tillhörande misstag, så kommer det att bli enkelt att sätta upp nya.

Och om det nu ska fortsätta att vara medelhavsklimat i Kilsbergen i framtiden så blir det ännu mera intressant…

Den multikunniga TV-profilen

Alltså… TV-profilen som delar befolkningen i två läger.

Inredaren/hantverkaren/kocken/odlaren. Jag vet inte vilket läger jag tillhör. Han har en del kul idéer, det går inte att sticka under stol med, men samtidigt uppmuntrar han många gånger till att renovera sönder vårt kulturarv som Clara Lidström så träffsäkert uttryckte det i en krönika.

Jag hörde att han skulle syra grönsaker och odla i ett avsnitt i årets säsong av sitt sommarprogram och blev så klart nyfiken. Det är klart att jag tycker att det är bra att man uppmuntrar till att odla eget, det är ju ett av mina stora mål med att skriva denna blogg, men det är också bra om man är tydlig.

Att mjölksyra grönsaker

En väldigt nyttig produkt, ja grönsakerna blir nästan ännu nyttigare efter en mjölksyrningsprocess, men det är otroligt viktigt att det är rent annars kan man i värsta fall drabbas av botulism och det är en allvarlig åkomma. I programmet nämns det inte över huvud taget. I det skriftliga receptet, som kocken också hänvisar till, framgår det mycket tydligare tack och lov.

I någon intervju för många år sedan ifrågasattes mannens idéer ur ett praktiskt perspektiv. Det kanske var efter att ha lagt in en massa stenar på golvet i ett vardagsrum, det minns jag inte, men jag minns tydligt hur han menade att hans främsta roll inte var att skapa något praktiskt. Och det syns ju inte minst på hur han inreder utomhus som om det vore inomhus med material som inte är särskilt tåliga.

Att använda biokol

Att berika sin jord med biokol är en bra metod. Lite omdiskuterad med tanke på de höga halterna av kadmium i kol men även jag gör det i begränsad skala. Framför allt har biokolen ett strukturfrämjande syfte med ett långvarigt resultat men om den är mättad med näring och vätska, vilket den oftast är, så fungerar den även som värdefull reservoar i jorden. Enligt odlaren har biokolen en annan funktion; Det befrämjar en massa mikroorganismer som bara sitter och mumsar här i nu. Tja. Kanske på lång sikt men nej. Läs på först mannen. Eller håll dig till det du är bra på.

Att behandla med paraffinolja

Det tillverkas skärbrädor i det aktuella avsnittet. Fina och fiffiga med sin laxstjärtupphängning men… de behandlas med paraffinolja. Precis som hantverkaren säger så är den smaklös, luktlös och väldigt bra i sammanhanget mat. Men det är också en petroleumprodukt, en del av oljeindustrin, som vi i många andra sammanhang undviker. Att behandla sina skärbrädor med lokaltillverkad trävax, en blandning av bivax och linolja, känns tusen gånger hållbarare och är väldigt bra i sammanhanget mat.

Jag stannar där. Listan skulle kunna bli längre men man ska begränsa sig och akta sig för tyckande. Åsikter är fria men fakta måste vara sanningsenliga och ett större dos av ansvarstagande framför det kreativa egot vore önskvärt.

Vi lever i en tid när estetik behöver ta ett steg tillbaka för att hållbara lösningar ska kunna kliva fram. Det behöver nödvändigtvis inte finnas något motsatsförhållande i detta, tvärtom så kan hållbarhet och estetik gå hand i hand. Fakta och kunskap är en bristvara och starka medier med många tittare har möjligheten att ta ett stort ansvar. Och som konsument bör man reagera.

Vad är viktigt?

Stadsträdgården

Gör ett studiebesök i Stadsträdgården. Bara gör’t.

Att de kan hålla sina grönsaksodlingar så fina denna brännande sommar vete sjutton men a) de är betydligt mindre än mina b) de odlar väldigt tätt c) de har nära till Svartån för att hämta vatten.

Huruvida de får hämta vatten i Svartån eller inte vet jag inte men det skulle vara smart. Lite näringsrika bonusalger på köpet.

Inspirerande och fint är det hur som helst.

Vitlöksflätor och skön skörd

Japp! Vitlöken har torkat, flätats och hängts upp. Det bådar gott. Vi har ännu inte avslutat förra årets skörd.

Kanske något spretiga men det kallas för charm.

På bordet i car porten har istället den röda löken tagit plats. Även om jag gärna hade sett den stå kvar i landet några veckor till så fick jag snällt anpassa mig till årets förhållanden och skörda den. Blasten hade lagt sig.

Även dessa har jag tänkt att fläta men först ska de sluta sig vid stjälkfästet.

Brytbönorna har jag skördat av sedan ett par veckor tillbaka. Dessa tillagar jag på alla möjliga sätt; ugnsbakade i ljummen sallad med palsternacka och rucola; mixad till huvudingrediens i bönbiffar; i en wok med asiatiska smaker eller en soppa i sällskap med andra primörer. Fast godast är nog att förvälla dem i saltvatten, cirka 8 minuter, och sedan slunga dem tillsammans med en smältande smörklick. Då har jag svårt att sitta stilla på stolen.

Blandad färgskala på årets brytbönor.

En riktigt usel bild på en riktigt skön skål fylld med basilika. Genom att klippa basilikan smart och ge den lite näringsvatten då och då så kan man skörda från samma planta ända tills det börjar krypa ner mot 7-8 grader på nätterna. Basilikan är en riktig primadonna som varken tål vind eller kyla.

Jag tar bort de grövsta stjälkarna och pressar sedan ner bladen i en glasburk som förvaras i frysen.

Blev så sugen på att se hur stora mina kålrötter hade blivit så jag drog upp en… riktigt godkänd knöl. Visst skulle jag kunna göra ett krämigt och klassiskt rotmos på denna men valde istället att göra dubbelpanerade kålrotspinnar.

Ännu en dålig bild tyvärr…
Kålroten höggs upp i bitar, förvälldes en stund i saltvatten, vändes i kryddat mjöl, vispat ägg och sedan ströbröd. Stektes på medelvärme i rapsolja. Tog slut i ett nafs!

Smaklig grönsaksmåltid på egen skörd!

Tomaterna

Jadå!

Det där regnet som jag önskade mig kom. Återigen fylldes våra tunnor och tankar. Jordarna fick en rejäl rotblöta. Men. Det har gått så långt att det är svårt att stoppa förfallet nu. Ännu en gång har jag decimerat antalet produktiva kvadratmeter.

I förra inlägget skrev jag att vi hade påbörjat installationen av ett litet solcellsdrivet bevattningssystem. Nu är det avslutat och det droppar på riktigt bra. Jag kommer att ägna ett helt inlägg åt detta om ett par veckor.

En tunna fylld med härligt regn förser hela växthuset med vatten tack vare Irrigatia.

I dagens inlägg tänkte jag fördjupa mig i årets tomatodling. Bland annat för att det är en av de få odlingar som går bra. Jag tror att det beror på att alla tomater odlas i någon form av behållare, låda eller stor kruka. Det är lättare att punktbevattna ett slutet kärl än ett friland där vattnet försvinner åt alla håll.

Jag odlar alla min tomatplantor från frö och vissa år gror det bra men andra år gror det jättebra. Tomater är lätta.

Och det som sedan utgör årets odling är helt enkelt styrt av vad som grodde det året. I år var det ovanligt få småtomater som grodde, därför har jag ovanligt mycket stora tomater och biffstorlekar i år.

Precis som jag antydde för en vecka sedan så mognar tomaterna med ketchupeffektliknande hastighet. När en börjar ändra färg så kommer alla andra snart efter. Se förra veckans bild nedan.

I maj, när jag planterade ut de små ynkliga plantorna, kunde jag förstås inte ana att sommaren skulle bli så extrem. I år hade alla tomater kunnat växa utomhus. Min planering var att sätta frilandstomater efter varma västerväggen utomhus och känsligare sorter i växthuset.

Utomhus växer således två Stone Ridge, två Sibirjak, två Tiny Tim och en Principe Borghese. Den sistnämnda är egentligen ingen frilandstomat för vårt klimat men det har som sagt inte varit något problem i år.

Tiny Tim råkade bli de enda småtomaterna i år.

Några få tomater har fått pistillröta, jag nämnde även det för en vecka sedan, men de är i minoritet och är en effekt av torkan.

I växthuset satsade jag på flera olika lagringsdugliga vintertomater, bland annat en Piennolo, en Ponderosa, fem Principe Borghese och två som helt enkelt heter Vintertomat. Dessutom har jag tre plantor Brandywine, två röda och en gul. Den sistnämnda är långt ifrån någon lagringsduglig vintertomat, det är istället en smakrik biff som ska ätas färsk.

En gul Brandywine från förra året.
Överst: Principe Borghese. Underst: Brandywine. Detta är från årets skörd.

Vintertomaterna ska alltså gå att lagra i rumstemperatur väldigt länge. De har ett tjockare skal och är kanske inte riktigt lika smaskiga som till exempel Brandywine men har andra förtjänster istället. Det blir första gången som jag kommer att testa detta. Vi får se om jag får tillräckligt mycket tomater för att kunna lagra dem. Risken är att de äts upp.

När jag väljer sorter så är det lite olika saker som styr. Dels kan jag ha fått fröer av någon, dels har jag läst om en sort som verkar god. Det kan också vara egna erfarenheter av en lyckad skörd eller en bra smak som får mig att odla dem igen.

Tomatfröer går att lagra under lång tid och det är skapligt enkelt att ta egna fröer på sin skörd. Det krävs dock att sorten är äkta och ingen hybrid (F1). Sådant ska stå på fröpåsen. Man kan ta fröer från köpetomater också men då har man ingen koll på just detta. Hybrider ger också frukt men man vet inte vad det blir.

När jag skriver nästa gång har jag flätat min vitlök och återigen behandlat kålen med Turex. För en stund sedan hittade jag alldeles för många larver för att kunna slappna av. Det är min kål.

Låt bli.