Vecka 42

Idag tänkte jag frångå det ätbara och fokusera på det vackra. Jag tyckte att det behövdes i detta gråregniga tillstånd som råder utomhus. Alla årstider har sin charm och hösten bjuder också på färgprakt, ofta i en specifik färgskala.

Jag älskar blommor. Men jag älskar grönsaker ännu mer. Mitt fokus har förflyttats och jag prioriterar det ätbara. Men perenna växter kräver inte så mycket skötsel, de bara finns och jag njuter.

Här kommer några höstfavoriter. En del är ettåriga och frösådda men de är också ätbara. Nytta med nöje.

Jag fick en höstsyrén av mina föräldrar för många år sedan och den tog jag gladeligen emot eftersom den redan stod på min önskelista. Helt grymma och stora hortensialiknande blommor som börjar i gräddvitt men övergår i svagt rosa. Den står intill en körsbärsbenved som jag helt sonika unnade mig själv eftersom den får så fin höstfärg och jättehäftiga fröställningar.
Så coola hängen!

Hortensian är en känslig perenn som bor i en stor kruka som flyttas in i växthuset på vintrarna. Det tog ett par år innan den började blomma men nu får den dasslocksstora rosa blommor varje sommar. Dessa bleks på hösten till en blekrosa/gräddvit färg. Alltså motsatsen till höstsyrenen.

Hortensian flyttade hit I form av en present till min sambo som fyller år i juni och nästan alltid får någon växt på sin födelsedag.

Min granne, trädgårdsmästaren Marita, fick tre bukettaplar över en gång när hon satte en häck åt en kund. Vi fick dem och planterade buskarna kring en ful vajer som håller en elstolpe på plats. Det ångrar vi inte. På försommaren är den översållad av vackra vita blommor och nu får den klarröda bär, hur många som helst. Ätbara? Ingen aning faktiskt.

Bukettapel i september.
Så här ser den ut i juni.

Bland de ettåriga blommor som jag brukar odla så är nästan alltid krasse en av dem. Den här heter Alaska och har vitbrokiga blad och blandade blomfärger. Den älskas dock även av larver vilket blev ett bekymmer på försommaren. Jag vet inte hur många larver jag klämde ihjäl och en dusch med Turex blev det också men till slut så hade jag kämpat bort all ohyra och krassen fick en fin höstblomning. Den här är inte bara ätbar, den är god också. Och fröställningarna som kommer senare är starka som pepparrot och goda att pickla.

Äntligen fick Alaska vara ifred och växa till sig.
Vedboden har också en blomlåda med krasse och några ringblommor, båda ätbara. Jag gillar ringblommor men de har en tendens att fröså sig och vara överallt så jag försöker att begränsa dem till en låda.

I år köpte jag en påse frö till rosenskära så vi hade en fin kruka med meterhöga rosenskäror vid altanen. Detta är till svärmors minne som gick bort för ett år sedan. Förutom rosor var detta hennes favoritblomma. Jag förstår henne. Ätbar? Ingen aning.

Jag brukar kasta ner lite ringblomsfrö bland grönsakerna, det är så fint att kombinera till exempel kålblad med blommor. Men, som jag skrev ovan, en gång ringblomma, alltid ringblomma. I år har jag istället satsat på blåklint. Den sprider sig inte lika lätt, har en fantastiskt blå färg och är ätbar. Smakar typ ingenting men den är vacker att toppa en sallad eller dessert med.

Blåklint mellan broccoli, fänkål och squash. Där gör den sig bäst.

Jag torkar blåklinten, den behåller sin intensiva kulör även i torrt tillstånd. Jag rycker av de blå kronbladen och lägger i en mörk burk för att sedan dekorera olika rätter med.

Vad är vackrast i din trädgård på hösten?

Vecka 41

Plötsligt händer det. I bloggar, kokböcker och sociala medier ser jag hur andra gör eget örtsalt. Och de berättar hur gott det blir; du vill aldrig mer äta köpt örtsalt. Men har jag någonsin gjort något örtsalt?

Nä.

Fast en vacker dag hände det.

Min metod, oavsett om jag ska koka gräddsås, skörda rönnbär eller torka persilja, är att sondera internet efter information. Läser många olika sidor, sorterar mellan seriöst och mindre seriöst och drar till slut mina egna slutsatser.

Och så gjorde jag med örtsaltet. Vilka örter skulle jag välja? Vilka proportioner skulle det vara och hur mycket salt i förhållande till örter?

Alltså volymmått som två delar örter och en del salt går fetbort. 1 liter örter kan lätt bli 3 dl örter om man är riktigt hårdhänt. Och det är en avsevärd skillnad mellan 3 dl och 1 liter.

Jag vill ha viktmått och det hittade jag till slut. Lika mycket örter som salt. Smidigt.

Jag skulle tydligen vara försiktig med libbsticka, salvia och rosmarin eftersom de lätt kan ta över. Men jag ska tydligen vara försiktig även med krondillen för det slutade med att mitt örtsalt smakade lite för mycket krondill.

Vad valde jag mer?

Jag vet inte om man kan prata om övre och undre raden i den här röran men jag försöker: salvia, vitlök, stjälkar av rotselleri, citrontimjan, dillkronor, fänkålsblast, piplök, persilja och libbsticka.

I någon artikel skrevs det att det är själva stjälken på rotselleriblasten som är intressant och när jag smakade så förstod jag varför. Bladen var beska men stjälken smakade gott. På dillkronorna användes endast de yttersta fröställningarna. I övrigt repades bladen från de grövre stjälkarna och allt hackades grovt.

Det blev ynka 215 g örter till slut så jag lade detta och lika mycket salt i en matberedare.

När allt var en gröt bredde jag ut den på en plåt med teflonduk och satte i ugnen. Temperatur: knappt 50 grader och luckan ska stå på glänt för att släppa ut fukt.

Det tog några timmar, säkert 5-6, och jag rufsade runt i örtsaltet då och då. Det blev mer och mer kaka av alltihop. När jag gick och lade mig stängde jag av ugnen men lät fortfarande luckan stå på glänt.

Morgonen därpå krossade jag kakan och stoppade ner bitarna i matberedaren igen. Det tog max 15 sekunder för saltet att bli klart.

Detta är alldeles nygjort så jag har faktiskt inte hunnit använda saltet så mycket. Det enda jag känner när jag provsmakar är en kraftig örtsmak, kanske att dillen dominerar och jag undrar var salvian och persiljan tog vägen? Men i ett sammanhang tror jag att saltet kommer mer till sin rätt.

Vecka 40

Det dignar av rönnbär på träden i år. Och på många ställen har jag läst att tre rönnbär om dagen tillgodoser vårt dagsbehov av C-vitamin. Jag gillar allt som kan ersätta citrusfrukter. Varför citrus är så komplicerat har jag skrivit om här.

Eftersom rönnbär är en vild växt så är det också en smart växt. Och de omfattas av allemansrätten på marker där allemansrätten gäller. Superbra.

Hur vet man om rönnbären är mogna? Om det går att klämma sönder ett rönnbär mellan två fingrar – då är det moget. Men det smakar enormt surt och bittert trots det.

Låt rönnbären få en frostknäpp så blir de sötare. Det stämmer men då kan fåglarna ha hunnit äta upp dem eller också börjar de bli fula. Du kan skapa din egen frostknäpp genom att plocka rönnbären tidigt och lägga dem i frysen. Kom ihåg att lämna minst hälften till fåglarna.

Jag plockade kanske 20 klasar, jag ville bara ha tillräckligt mycket till ett experiment, och då gick säkert hälften bort i rensningen eftersom de var rätt fläckliga. Det går säkert att äta fläckliga rönnbär men jag gav dem till fåglarna istället.

C-vitamin tål inte upphettning, det lärde jag mig redan på hemkunskapen på högstadiet. Så att koka gelé, saft eller sylt på dessa känns bortkastat. Fast i mitt googlande på rönnbär hittar jag ett uttalande av Lisen Sundgren, författare, bloggare, herbalist, naturfilosof – you name it – som säger motsatsen.

Här är en länk till Lisens hemsida, Life by Lisen.

Här är en länk till artikeln där Lisen med bestämdhet hävdar att rönnbär tål att hettas upp.

De tål att hettas upp och/eller frysas ned utan att vitaminerna förstörs.

Jag kunde inte låta bli att skriva till Lisen och fråga om det verkligen stämmer. Varför skulle C-vitaminer i rönnbär vara annorlunda än C-vitaminer i andra bär?

Lisen svarade.

Angående upphettning så fick jag delvis lära mig när jag studerade naturmedicin både i Sverige och i USA att rönnbär tål en viss upphettning. Jag gjorde lite sökningar nu här igen och hittar ingen information som säger emot. Rönnbär innehåller stora mängder antioxidanter och en liten del försvinner förvisso vid upphettning men mycket kvarstår. 
Så vill du vara säker på att ha kvar all näring som den är i det färska bäret är torkning nog den mest skonsamma metoden. Förvara de torkade bären mörkt och torrt så de inte oxiderar. 

 

Jaha. Hon är ju herbalist så hon borde veta.

Nu har jag fryst in mina rönnbär i väntan på den bästa idéen. Och de går ju att äta redan nu, skicka ner några i smoothien till exempel. Jag skulle försöka torka dem i min tork men ollorna har för stora hål, bären ramlar ner i botten. Det går ju att torka i ugn också.

Som ett brev på posten kom då P4 Extra med Erik Blix och levererade en intervju med Lisen Sundgren om… rönnbär. Där är hon generös med tips och nu är jag helt säker på att jag ska torka dem. Iallafall hälften.

Länk till programmet finns här. Skrolla till 43.30 i versionen utan musik.

Det nämns några lockande recept i programmet. Rårörda med honung eller den där mixen med honung och vinäger, både låter spännande. Det kanske slutar med att jag går ut och hämtar ytterligare 20 klasar.