Idag blir det en liten rapport från läget i odlingarna men jag ska även svara på frågor och berätta vad som tillagas i köket just nu. Många bilder utlovas!
Jag fick en fråga om maskrossirapen. Den ska stå i 4-5 veckor och därefter silar man bort blommorna. De ska dock vara goda, påminna om fikon enligt läraren, så kasta inte bort dem! Jag är lite skeptisk, det ser inte så aptitligt ut i burken och sockret är rinnande när solen ligger på men en stenhård koka på kvällar och nätter. Den som lever får se.
Med anledning av detta så har jag gjort en annan sorts maskrossirap vid sidan om. En halv liter gult från maskrosblommorna (det gör inget om det följer med lite grönt) kokas upp med en halv liter vatten och en hackad rabarberstjälk. Låt det småkoka i 20 minuter och sedan svalna innan du silar bort blommor och rabarber.
Blanda 6-7 dl socker i vätskan och låt koka ihop och småputtra i en timme. Lägg en matsked sirap på en kylskåpskall tallrik för att se om sirapen har fått trög konsistens, då är den klar.

Alltså det smakar honung. Blommig honung. Riktigt läckert. Förmodligen är den långsamma sirapen utan kokning mer näringsrik men det beror ju på vad man ska ha sirapen till; nytta eller nöje.
Häggvinägern stod i rumstemperatur i fem dygn och därefter smakades den av. En riktigt spännande smak på framför allt vinägern. Klart användbar i något väl uttänkt sammanhang. Nu står burken i kylskåp för säkerhets skull. Blommorna fick vara kvar. De kan också bli ett spännande inslag i någon rätt.
En dryg liter rabarbersirap har kokats. Receptet hittar du här men jag låter sirapen koka mycket längre än receptet. Det får reducera till hälften, då blir smaken intensiv och vätskan blir härligt trög.
Det är sjukt mycket rabarber i år. Det blev ingen skillnad när jag hade plockat 30 stjälkar till sirapen. Jag hittade ett effektivt och kanske bättre sätt att göra rabarberjuice på. Förr har jag kokat stjälkarna till mos och sedan silat av vätskan men nu fick jag tipset att hacka grovt och frysa in bitarna i ett dygn. När de tinar blir de mjuka och släpper ifrån sig mycket vätska så då pressar man rabarbern i fruktpressen. Den som vi använde till äpplena i höstas. Borde ju bli mer näring kvar på detta sätt?

Förodlingsavdelningen är stängd för säsongen. Växtlampan är släckt och värmemattan avstängd. En del har planterats ut, en del har sålts och en del står i växthuset på avhärdning/i väntan på sin tur.







Nästan all kål är utplanterad. Kålburen som vi skulle bygga för att slippa all ohyra fastnade på idéstadiet. Jag är redo med Turex och daglig tillsyn. I år lär jag väl vara hemma mer än någonsin så jag känner mig optimistisk.





Låda efter låda blir klar. Gödning, grepning, sådd, vattning och täckning. Jag brukar tänka att jag har hela maj på mig och det verkar stämma även i år. Jag börjar närma mig slutet. Köldtåliga och tidiga saker sätts först och nu på slutet är det bara bönorna och växthuset kvar.
I lådan på bilden har jag satt solrosor (förodlade) och sått vintermorötter, rödbetor och fänkål. I bortre änden skymtas piplök. Jag har börjat se de första blomknopparna på dessa så om jag ska skörda (och frysa in) så är det dags nu. Täckmaterialet ligger i hinken. Till höger ser man en bit av sparrisrabatten.

Det verkar bli en sommar på hemmaplan. Egentligen något som vi drömmer om varje år men som aldrig händer på grund av allt kul som lockar. I år tvingas vi till det och samtidigt så går en dröm i uppfyllelse. Tänk fyra veckor med sovmorgnar, husfixande, baddagar, skogsvandring, grillkvällar och trädgårdshäng. Va?! Det finns inget ont som inte för något gott med sig.