Ett kort uppehåll

Nej jag ska inte bloggpausa. Jag syftar på regnet. Det uppstod en lucka i regnet och jag var snabbt ute för att plocka av mina aroniabär.

Jag har haft två ledsna aroniabuskar ganska länge. De har varit så ynkliga och inte velat växa till sig. Det kan i och för sig ha med min försummelse att göra. De få bär som har producerats har jag skänkt till fåglarna.

Men förra året, vid ett besök på Åfallet Skogsträdgård, köpte jag med mig lite blandade perenna nyttoväxter, däribland två buskar slånaronia. För nu hade jag läst på och förstått att det finns olika sorter.

Aronian har till och med en egen hemsida, titta här.

Förutom att aroniabär är väldigt nyttiga så är denna buske vanlig i kommunala buskage i städer och bostadsområden. Det beror på att den är lättskött, anspråkslös och ganska fin. Jag hade velat att det berodde på att det är en nyttoväxt men det är ett ganska ungt påfund; först nu skapar man grönytor med nyttoväxter istället för rena prydnadsväxter.

Jag har hittills plockat mina bär i ett sådant buskage och konstaterat att bären är både större och fler än hemma hos mig. Dessutom växer de i behändiga klasar och är lätta att repa av.

Det är uppenbarligen slånaronia man ska satsa på för nu har jag fått så pass mycket bär att jag har plockat av mina egna buskar och övergett de kommunala.

Förutom de nyttiga, lättplockade och lättrensade egenskaperna så är det en otroligt fin buske på hösten. Det är en av de där växterna som får en fantastisk lysande röd nyans så här års.

Vad använder jag aronian till? Eftersom detta är ett surt och strävt bär så är de inte så roliga att äta färska. Jag har aldrig kokat saft eller sylt på aronia (främst för att vi inte konsumerar saft eller sylt) men det sägs vara väldigt gott och av det sträva finns inte ett spår.

Jag hittade ett recept på aroniajuice som verkade intressant, det ska jag testa (uppföljning kommer). 1 kg frysta och tinade bär mixas med 1 liter kallt vatten. Detta ska stå i två dygn (förmodligen i kylskåp) och man ska röra om då och då. Därefter silas allt och juicen är klar att dricka.

Inget socker? Spännande! Ingen kokning? Alla näringsämnen borde alltså vara kvar.

Det är alltid lättare att få ut vätskan ur frysta bär, dessutom blir de sötare.

Jag har torkat aroniabär. Jag valde att torka frysta bär vilket kanske både är hiss och diss. Dels blir de sötare men samtidigt blötare. Smaken är bra, syrliga och fruktiga och härliga på frukostyoghurten. Men konsistensen är lite jobbig, alla bär klibbar ihop och jag måste förvara dem i kylskåp.

Mitt vanligaste sätt att konsumera aronia på är att skicka i några frysta bär i smoothien. Syrlig, fruktig smak, massor av näring, vacker färg och strävheten är bortmixad. Men jag ska nog prova att koka sirap på aronia, det kan nog bli gott till desserter, glass och yoghurt.

Vad gjorde jag mer i luckan mellan regnen? Jo jag kollade min purjolöksodling. Jag har aldrig lyckats med konsten att få ungefär lika stor skörd varje år, nej det är verkligen inte alla år som är purjons. Vissa år har jag skördat skottkärrelass med feta lökar, andra år har det blivit några få och ynkliga exemplar. I år är det nästan så.

Ett skottkärra purjolök från 2017.

Förodlingen gick fint, där har jag nog lärt mig knepen, men när jag planterade ut lökarna såg jag hur de dog, en efter en. Har ingen förklaring på det förutom att allt dog i just den bädden. Trots att jag hade preppat den på samma sätt som alla andra bäddar. Det bor något underjordiskt på den platsen…

Men jag daltade med de överlevande lökarna och nu har jag ändå 20 godkända purjolökar att skörda. I år tänker jag inte vinterförvara dem i kallväxthuset. Ibland har det gått jättebra, ibland har det blivit musmat. Jag har riktigt god erfarenhet av att frysa färsk purjolök så det blir årets lösning.

Växthuset är i princip tömt nu. Alla röda chilifrukter åkte ner i den syrade chilisåsen som jag skrev om i förra inlägget. Alla gröna chilifrukter är egentligen omogna men fullt ätbara, precis som grön paprika.

Padrons äts ju dessutom helst när de är gröna. Låter man dem mogna så blir de röda.

Apropå padrons. Innan jag odlade dem själv så hade jag ätit tapasrätter Pimiento de padron och tyckte att det var smarrigt. Men hemodlad padron är något helt annat än köpt. Enligt mig är den oätlig på grund av styrkan. Jag vet inte om det beror på att köpepadrons är snabbt uppdrivna på industriell väg och därmed inte blir så starka. Har inte en susning egentligen.

Våra padronfrukter hänger på eftermogning i köksfönstret. Det brukar funka.

Nu kan man antingen låta de gröna frukterna mogna inomhus, det brukar funka, eller också göra något kul av dem i grön form. Det verkar som om chilikocken i hushållet tänker göra en grön sås på dem. Inte syrad den här gången utan lättfermenterad och sedan förvandlad till en grön sriracha.

Förutom padronfrukterna finns det lite frigitellos, spansk peppar och Jamaican bells som får åka med. Jag återkommer med rapport.

Jamaican Bell är en kul chili. I chilikretsar är den inget märkvärdig, varken smak eller styrka duger åt nördarna. Själv tycker jag att den har en alldeles utmärkt hetta, precis lagom.

Vad gjorde jag mer i glappet mellan regnen? Ja jag kickade runt i löven under vår kära Fraxinus. När vi flyttade till Getingedalen för drygt 18 år sedan såg tomten inte likadan ut. Vi har förändrat dess utseende ganska mycket under åren.

Det fanns till exempel en rad med bärbuskar som vi så klart uppskattade men inte dess placering. De skapade en gräns mitt på tomten och spärrade liksom av en stor del av ytan. Buskarna flyttades och tomten blev öppnare.

Mitt i raden av bärbuskar stack det upp ett litet sly. Det var väldigt nära att det blev bortrensat men så fick vi ändå för oss att kolla vad det var. Det var en ask, en Fraxinus Excelsior.

Med anledning av dess skönhet och att en hyfsat närliggande björk höll på att dö åldersdöden så behöll vi slyt.

Fraxinus är inte längre något litet sly.

Idag är vi väldigt glada i vårt vackra askträd och det heter Fraxinus av både självklara och långsökta skäl.

Ett före detta sly.

Fraxinus tappar alla sina löv så här års. Finfint material att vintertäcka bäddarna med. Jag bemödar mig inte med att mylla ner löven, det sköter jordlivet åt mig. På våren myllar jag ner de lövrester som finns kvar och tackar Fraxinus för den fina mullen.

Några av bäddarna ligger väldigt nära trädet. Det har liksom bara blivit så, långsiktig planering är lite för svårt ibland. Läget är både bra och dåligt. Räfsningen blir enkel, många löv lägger sig direkt i bäddarna. Men stora träd har stora och törstiga rötter och dessa kan konkurrera med mina grönsaker.

Asklöv över kålen.

Nu har även våra äppelträd blivit så stora att dess lövmängder är att räkna med. På andra platser i trädgården blir det således täckning av äppellöv istället.

Väderprognosen ser ganska torr ut framöver. Tack för det, jag ser fram emot att få skrota runt i trädgården den närmaste veckan. Dags att ta upp den sista potatisen, de gula lökar som är kvar, förhoppningsvis skörda lite spenat och så klart purjolökarna.

Men det är nog dags att förbereda för snön också. Bära in trädgårdsmöbler, ta undan trädgårdsslangen, tömma tunnor och skruva ner solcellsbevattningen. Något rekordår i början av vår tid i Getingedalen så åkte vi skidor redan den 28 oktober.

Kan man spara vatten över vintern?

Nu minsann! Nu faller det stora mängder regn och alla kärl är fulla till bredden. Nu när vi inte behöver en droppe.

Men att spara detta är svårt. Kärlen spricker eller blir förstörda när vattnet fryser. En damm hade varit perfekt.

Jag har inget emot regn i sig, jag har väldigt bra regnkläder, men en del saker är svårt när det är blött. Att skörda lök går bra men allt blir väldigt jordigt och geggigt. Att skörda frö är i princip hopplöst, allt fastnar på händer eller verktyg. Att plocka blöta bär blir svårjobbat vid rensning och att styckfrysa kräver torra ytor.

Lite begränsande är det allt, regnet.

Jag klippte ner alla tomatplantor. Goodbye. Nu ska alla omogna frukter få chansen inomhus. Rumstemperatur brukar göra susen. Mörker eller ljus spelar ingen roll. Det viktiga är att de är skadefria, då kan upp till 75% eftermogna.

Löken är flätad. De sista lökarna ligger fortfarande ute på tork men det torkar dåligt nu i regnet. Lök förvaras bäst i rumstemperatur och då är flätor ett platsbesparande sätt att lagra dem på.

Malabarspenat och lökflätor i ett norrfönster.

Vi gjorde chilisås. I förra inlägget beskrev jag hur vi syrade chilifrukter och det gick bra. Nu är dessa mixade med en liten del av saltlagen som de låg i och en skvätt äppelcidervinäger. Lite salt och socker tillsatte vi också.

Steriliserad glasburk och förvaring i kylskåp ska få denna heta sås att hålla i ett år. Med tanke på styrkan så kommer jag att använda väldigt lite av innehållet men i såsform är chili lite lättare att portionera så det ska bli kul att använda den som smaksättare.

En annan nackdel med regn är mörkret och det dåliga fotoljuset…

I samband med att jag klippte ner tomatplantorna så påbörjade jag städningen av växthuset. Hittade en gömd gurkranka och två feta gurkor bakom en kruka. Den ena hade bytt färg till blekt gulgrön vilket brukar innebära segt skal och hög beska (= kompost) men jag ska prova den först så klart. Den andra var skönt grön och fräsch, det kan nog bli ytterligare en tzatziki innan säsongen är över.

Mycket troligt redo för komposten men man vet aldrig…

Vi har några egna plommonträd men de är för unga för att leverera frukt. Vi har dock haft plommonträd tidigare men de har mått dåligt och aldrig gett någon frukt. Förutom sista året i dess liv, då kunde vi plocka flera liter Opal. Fast då visste vi inte att det var ett sista dödsryck.

Däremot har det funnits ett överflöd av plommon i andras trädgårdar så vi har fått några liter. Förutom att äta färskt (det finns gränser för hur mycket färska plommon man kan äta) så kokade vi marmelad. Ett enkelt recept med lite citron och ingefära.

Den blev god men smakar mer citron är plommon…

Den uppmärksamme ser att kokningen gjordes på vedspisen. Just nu har vi ingen elektrisk spis eller ugn pga trasigt element. Ett nytt är beställt men ett glapp har uppstått. Vedspisen kommer verkligen till nytta nu men vi har också varit lite lata och hämtat upp mikrovågsugnen från verkstan. (Mina kursdeltagare brukar värma sin matsäck i den.)

Spisen/ugnen är 20 år gammal. Vi har lagat den en gång förut, det var nog över fem år sedan och den har funkat klockrent sedan dess. Nu lagar vi den igen och det är för tidigt för att säga om det lyckades men det ska mycket till innan vi ger upp och köper nytt.

Det handlar både om konsumtionsmönster men också att vi måste bygga om halva köket vid ett eventuellt byte. Standardmåtten 2001 och 2021 är inte desamma.

Innan ugnen gav upp (för det är egentligen bara den som är trasig) så provade jag att filtrera och pastörisera lite äppelmust. Det fanns inget annat syfte än att stilla min nyfikenhet men jag kunde dra slutsatsen att det var enklare än jag trodde.

Filtreringen gjordes i två steg; först i en vanlig silduk för saft och sånt. Sedan en gång till i en tätvävd nötmjölkspåse. Sedan hälldes musten i en stor kastrull och med hjälp av en termometer värmes musten till 75 grader under konstant omrörning.

Nu kom det svåra; att hålla musten på 75 grader i 15 minuter. Men det var enkelt. Jag drog ner plattan på det lägsta och det var lagom för att behålla värmen på 75 grader plus/minus två grader.

Under tiden steriliserade jag glasflaskor i ugnen och när pastöriseringen var klar så hälldes varm must upp på varma flaskor och dessa korkades direkt.

Det fanns lite olika sätta att pastörisera på. En del menade att 85 grader i två minuter också skulle funka. Det fanns också lite olika rekommendationer om avkylning och förvaring.

Jag hittade dock tydlig information om det jag befarade; att en del näring går till spillo med uppvärmningen. I så fall är frysning att föredra. Men å andra sidan dödar man också en del elaka ämnen i pastöriseringen, sådana som framför allt följer med fallfrukten.

Äpplen som har legat mot jorden kan få med sig jordbakterier och dessa kan vara onyttiga. Så att skölja, i synnerhet fallfrukt, innan mustningen är ganska viktigt.

Helt ärligt så sköljer vi nästan ingenting. Ser det fint ut så kör vi bara. Mustar och fryser helt enkelt och det har gått bra hittills. Alldeles för bra, musten blir ju försvinnande god.

Pastöriserad must kan förvaras i glasflaska i rumstemperatur, så står det iallafall i böckerna. Den här ska vi lagra i skafferiet och öppna om ett år för att se om det stämmer. Till dess fortsätter vi att frysa vår must. (Supergrumligt foto pga skitväder.)

Jag vet inte vad jag kommer att skriva om nästa gång, jag kommer iallafall att fortsätta avrunda odlingarna och ta hand om skörden. Förhoppningsvis med en fungerande elektrisk spis.