Ett kort uppehåll

Nej jag ska inte bloggpausa. Jag syftar på regnet. Det uppstod en lucka i regnet och jag var snabbt ute för att plocka av mina aroniabär.

Jag har haft två ledsna aroniabuskar ganska länge. De har varit så ynkliga och inte velat växa till sig. Det kan i och för sig ha med min försummelse att göra. De få bär som har producerats har jag skänkt till fåglarna.

Men förra året, vid ett besök på Åfallet Skogsträdgård, köpte jag med mig lite blandade perenna nyttoväxter, däribland två buskar slånaronia. För nu hade jag läst på och förstått att det finns olika sorter.

Aronian har till och med en egen hemsida, titta här.

Förutom att aroniabär är väldigt nyttiga så är denna buske vanlig i kommunala buskage i städer och bostadsområden. Det beror på att den är lättskött, anspråkslös och ganska fin. Jag hade velat att det berodde på att det är en nyttoväxt men det är ett ganska ungt påfund; först nu skapar man grönytor med nyttoväxter istället för rena prydnadsväxter.

Jag har hittills plockat mina bär i ett sådant buskage och konstaterat att bären är både större och fler än hemma hos mig. Dessutom växer de i behändiga klasar och är lätta att repa av.

Det är uppenbarligen slånaronia man ska satsa på för nu har jag fått så pass mycket bär att jag har plockat av mina egna buskar och övergett de kommunala.

Förutom de nyttiga, lättplockade och lättrensade egenskaperna så är det en otroligt fin buske på hösten. Det är en av de där växterna som får en fantastisk lysande röd nyans så här års.

Vad använder jag aronian till? Eftersom detta är ett surt och strävt bär så är de inte så roliga att äta färska. Jag har aldrig kokat saft eller sylt på aronia (främst för att vi inte konsumerar saft eller sylt) men det sägs vara väldigt gott och av det sträva finns inte ett spår.

Jag hittade ett recept på aroniajuice som verkade intressant, det ska jag testa (uppföljning kommer). 1 kg frysta och tinade bär mixas med 1 liter kallt vatten. Detta ska stå i två dygn (förmodligen i kylskåp) och man ska röra om då och då. Därefter silas allt och juicen är klar att dricka.

Inget socker? Spännande! Ingen kokning? Alla näringsämnen borde alltså vara kvar.

Det är alltid lättare att få ut vätskan ur frysta bär, dessutom blir de sötare.

Jag har torkat aroniabär. Jag valde att torka frysta bär vilket kanske både är hiss och diss. Dels blir de sötare men samtidigt blötare. Smaken är bra, syrliga och fruktiga och härliga på frukostyoghurten. Men konsistensen är lite jobbig, alla bär klibbar ihop och jag måste förvara dem i kylskåp.

Mitt vanligaste sätt att konsumera aronia på är att skicka i några frysta bär i smoothien. Syrlig, fruktig smak, massor av näring, vacker färg och strävheten är bortmixad. Men jag ska nog prova att koka sirap på aronia, det kan nog bli gott till desserter, glass och yoghurt.

Vad gjorde jag mer i luckan mellan regnen? Jo jag kollade min purjolöksodling. Jag har aldrig lyckats med konsten att få ungefär lika stor skörd varje år, nej det är verkligen inte alla år som är purjons. Vissa år har jag skördat skottkärrelass med feta lökar, andra år har det blivit några få och ynkliga exemplar. I år är det nästan så.

Ett skottkärra purjolök från 2017.

Förodlingen gick fint, där har jag nog lärt mig knepen, men när jag planterade ut lökarna såg jag hur de dog, en efter en. Har ingen förklaring på det förutom att allt dog i just den bädden. Trots att jag hade preppat den på samma sätt som alla andra bäddar. Det bor något underjordiskt på den platsen…

Men jag daltade med de överlevande lökarna och nu har jag ändå 20 godkända purjolökar att skörda. I år tänker jag inte vinterförvara dem i kallväxthuset. Ibland har det gått jättebra, ibland har det blivit musmat. Jag har riktigt god erfarenhet av att frysa färsk purjolök så det blir årets lösning.

Växthuset är i princip tömt nu. Alla röda chilifrukter åkte ner i den syrade chilisåsen som jag skrev om i förra inlägget. Alla gröna chilifrukter är egentligen omogna men fullt ätbara, precis som grön paprika.

Padrons äts ju dessutom helst när de är gröna. Låter man dem mogna så blir de röda.

Apropå padrons. Innan jag odlade dem själv så hade jag ätit tapasrätter Pimiento de padron och tyckte att det var smarrigt. Men hemodlad padron är något helt annat än köpt. Enligt mig är den oätlig på grund av styrkan. Jag vet inte om det beror på att köpepadrons är snabbt uppdrivna på industriell väg och därmed inte blir så starka. Har inte en susning egentligen.

Våra padronfrukter hänger på eftermogning i köksfönstret. Det brukar funka.

Nu kan man antingen låta de gröna frukterna mogna inomhus, det brukar funka, eller också göra något kul av dem i grön form. Det verkar som om chilikocken i hushållet tänker göra en grön sås på dem. Inte syrad den här gången utan lättfermenterad och sedan förvandlad till en grön sriracha.

Förutom padronfrukterna finns det lite frigitellos, spansk peppar och Jamaican bells som får åka med. Jag återkommer med rapport.

Jamaican Bell är en kul chili. I chilikretsar är den inget märkvärdig, varken smak eller styrka duger åt nördarna. Själv tycker jag att den har en alldeles utmärkt hetta, precis lagom.

Vad gjorde jag mer i glappet mellan regnen? Ja jag kickade runt i löven under vår kära Fraxinus. När vi flyttade till Getingedalen för drygt 18 år sedan såg tomten inte likadan ut. Vi har förändrat dess utseende ganska mycket under åren.

Det fanns till exempel en rad med bärbuskar som vi så klart uppskattade men inte dess placering. De skapade en gräns mitt på tomten och spärrade liksom av en stor del av ytan. Buskarna flyttades och tomten blev öppnare.

Mitt i raden av bärbuskar stack det upp ett litet sly. Det var väldigt nära att det blev bortrensat men så fick vi ändå för oss att kolla vad det var. Det var en ask, en Fraxinus Excelsior.

Med anledning av dess skönhet och att en hyfsat närliggande björk höll på att dö åldersdöden så behöll vi slyt.

Fraxinus är inte längre något litet sly.

Idag är vi väldigt glada i vårt vackra askträd och det heter Fraxinus av både självklara och långsökta skäl.

Ett före detta sly.

Fraxinus tappar alla sina löv så här års. Finfint material att vintertäcka bäddarna med. Jag bemödar mig inte med att mylla ner löven, det sköter jordlivet åt mig. På våren myllar jag ner de lövrester som finns kvar och tackar Fraxinus för den fina mullen.

Några av bäddarna ligger väldigt nära trädet. Det har liksom bara blivit så, långsiktig planering är lite för svårt ibland. Läget är både bra och dåligt. Räfsningen blir enkel, många löv lägger sig direkt i bäddarna. Men stora träd har stora och törstiga rötter och dessa kan konkurrera med mina grönsaker.

Asklöv över kålen.

Nu har även våra äppelträd blivit så stora att dess lövmängder är att räkna med. På andra platser i trädgården blir det således täckning av äppellöv istället.

Väderprognosen ser ganska torr ut framöver. Tack för det, jag ser fram emot att få skrota runt i trädgården den närmaste veckan. Dags att ta upp den sista potatisen, de gula lökar som är kvar, förhoppningsvis skörda lite spenat och så klart purjolökarna.

Men det är nog dags att förbereda för snön också. Bära in trädgårdsmöbler, ta undan trädgårdsslangen, tömma tunnor och skruva ner solcellsbevattningen. Något rekordår i början av vår tid i Getingedalen så åkte vi skidor redan den 28 oktober.

Publicerat av

Kajsa Källérus

Mitt i skogen, uppe i de blå bergen, bor Kajsa Källérus. Med en vegetarisk kosthållning, stort intresse för hållbar utveckling och en ansenlig trädgård utvecklades hon till en obotlig grönsaksodlare med självhushållarambitioner. I bloggen berättar hon om sina framgångar, utvecklingsområden och erfarenheter. När Kajsa inte är i köksträdgården så jobbar hon som keramiker, lärare och kulturtant. Välkommen till Getingedalens Gröna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *