Frödags!

Nu ska jag göra något ovanligt; jag ska vara ute i god tid istället för att vara sist på bollen.

Jag har skrivit om fröer flera gånger förut. Dels om vikten av att ta egna fröer men framför allt om varför man ska handla ekologiska fröer från småskaliga producenter.

Jag handlar nästan alla mina fröer på nätet. Det är mycket bekvämare att sitta hemma och läsa om olika fröer än att stå i affären. Särskilt när man ska handla så mycket som jag behöver. Dessutom tycker jag att det finns bättre fröer på nätet än i affärerna.

Runåbergs fröer har så vackra påsar.

De fröfirmor som jag rekommenderar (se nedan) har stängt under sensommar och höst. Det är faktiskt en av grejerna som gör att jag gillar dem. Det tyder på att de är småskaliga med en liten personalstyrka som tar hand om varandra. Processen med att lägga upp ett nytt lager med frö är tidskrävande och att sköta näthandel samtidigt är ohållbart.

Mitt allra bästa fröinlägg kan du läsa här. Det känns onödigt att skriva samma sak två gånger. I inlägget hittar du mina bästa fröfirmor.

Men nästa vecka öppnar de igen! Och faktum är att de allra långsammaste grönsakerna behöver sås redan i januari så det är inte alls för tidigt att fundera på fröer redan nu.

Nej, det är ingen skillnad på att odla från ekologiskt eller konventionellt frö men allt annat talar till det ekologiska fröets fördel. Kanske inte priset men i inlägget som jag länkar till ovan förklarar jag vad man får för pengarna och vilken bransch man bör gynna.

I år odlade jag en ny sorts sallat, Cerbiatta, bland annat för att den skulle vara härdigare än många andra sallater. Här kommer facit: det stämmer bra. Medan min vanliga plocksallat dukade under vid första frostknäppen så stod cerbiattan stolt ända till här om dagen då vi hade så mycket som sex minusgrader.

Den höll länge, Cerbiattan.

Men samtidigt konstaterar jag att vintersallaten är orubblig. Det spelar ingen roll hur kallt det är eller hur mycket snö det kommer. Vintersallaten gör skäl för sitt namn.

Vintersallat. Mina bästa sorter heter ”Vit” och ”Elan”.

Jag gjorde ett experiment, jag planterade Vintersallat i kruka intill en skyddande husvägg. Det verkar inte vara någon idé. Dessa blad är sladdriga och oaptitliga. Förmodligen på grund av att de fryser och tinar om vartannat. Friland verkar allra bäst.

Inte alls lika rolig vintersallat.

Dags att inventera fröförrådet! Och dags att sätta sig framför datorn och göra kompletterande beställningar.

I nästa inlägg skriver jag om Arts & Crafts-trädgården och om sju rhododendronplantor. Det kan tyckas vara ett långt kliv från köksträdgården och den hållbara odlingen men det finns fler gemensamma nämnare än man tror.

Hej chili!

När växthuset tömdes så blev de flesta växterna kompost/täckmaterial men vi brukar alltid låta några chiliplantor övervintra inomhus. En övervintrad chiliplanta levererar alltid mycket mer frukt året därpå. Det slår aldrig fel.

Ett bra exempel på en övervintrad chiliplanta.

Det är vanligt att det blir löss, spinn och annat elände på dessa plantor men vi har sluppit det. Däremot så brukar 25% dö. De pallar inte förändringen och den torra inomhusluften. De flesta brukar dessutom tappa blad och se lite dassiga ut men de brukar hämta sig på våren.

Nåväl, växthustömningen innebar även skörd av chilifrukter. Alla möjliga sorter. Dessa spreds ut inomhus för eftermogning och när alla var röda så skulle det kokas sås.

Alla dessa blev röda.

Här begicks ett litet slarvigt misstag i receptläsningen och när det upptäcktes så kunde vi lika gärna slarva vidare. Improvisationsmatlagning helt enkelt.

I chilisåsen är det salt, socker, vitlök och vinäger. Detta mixas, kokas och silas (i den ordningen). Såsen klar.

Vi vet inte hur länge detta håller sig i kylskåpet men både socker och vinäger har konserverande egenskaper så vi hoppas på ett par månader iallafall.

I silen fastnade skalbitar, kärnor och sånt och det var så pass mycket att vi testade att torka det. Ett tunt lager utbrett i en ugnsform. 50 grader i ugnen, luckan på glänt och ungefär 6-7 timmar senare så låg där en torr kaka med chilirester.

Denna mixades snabbt och vips så hade vi ett smaksatt chilipulver. Eller chiliflakes kanske det ska kallas.

Inget svinn över huvud taget.

Chili i form av sås, pulver eller flakes är mycket lättare att dosera och även den starkaste frukten kommer till användning. Om man dessutom blandar milda och starka frukter i samma sås så blir den så klart medelstark.

Det är roligt och lätt att odla chili. De är dessutom vackra och det är enkelt att ta egna fröer på frukterna. Även om jag inte är chilifrälst så rekommenderar jag att odla dem.

Black Pearl kan vara en av de vackraste chiliplantorna. Frukterna är mörklila i början men även dessa blir röda i slutänden.

Vitlöken är i jorden!

Yes! Ibland är det bra att ”lova” saker för då händer de på riktigt. Det hade hänt iallafall men kanske inte just idag.

Jag är glad att det hände idag.

Vitlöken är planterad. Jag vill sätta den så sent som möjligt för att den inte ska gro innan vintern. Men flera gånger har jag väntat lite för länge och det har varit stenhårt i jorden, snö och fingrarna har blivit stelfrusna.

Bildminne från 2019. En lite jobbigare plantering.

10 november kan inte vara för tidigt. Jorden var mjuk, temperaturen var okej och jag passade på medan det var dagsljus.

För första gången sätter jag enbart egenodlad vitlök. Jag har alltid köpt sättvitlök förr och inte tagit eget utsäde på det. Men för några år sedan fick jag Klicki av en bekant. En bamsing till vitlök som har tappat namnet på vägen och den har vårdats ömt. Sju klyftor gav sju nya vitlökar året därpå och dessutom massor av bulbiller, alltså de där pyttesmå klyftorna som växer fram ur vitlöksblomman.

Med åren har jag förökat Klicki så pass mycket att jag nu slipper köpa utsäde. Det blev till och med så mycket att vi kunde äta en del av det.

Dessvärre är Klicki en hardneck, alltså en vitlök med stenhård stjälk och därmed inte flätbar. Jag gillar att förvara vitlöken i flätor men jag gillar ännu mer att kunna ta eget utsäde.

Klicki – som egentligen heter något annat – ger enorma klyftor. Till utsäde plockade jag ut de tio största lökarna eftersom jag tror att det funkar som i människovärlden. Vad vet jag?
Flätornas tid är förbi.

Vitlök vill ha massor av gödsel och vatten. Jag frångår principen med höstgödning och preparerar bädden med guld- och ogräsvatten. Det är bättre med fast gödning men man tager vad man haver. Dessutom vet jag att bädden fick mycket kogödsel i våras och att det kommer att finnas näring kvar till våren.

Snusktunnan är tömd. Det är alltid något stinkande i dessa tunnor men det är gratis. Och näringsrikt. Och helt naturligt.

Mina klyftor sätts ungefär tre gånger så djupt som klyftan är hög. Jag satte 60 klyftor och tänker att jag ska kunna äta en vitlök/vecka nästa säsong. Det låter väl rimligt?

När klyftan är nedstoppad i jorden så täcker jag med halm, gamla växtdelar och fårull. En täckt jord blir inte hårt packad av snö och slagregn. En täckt jord får inget ogräs. En täckt jord uppskattas av mikroorganismer och maskar och de ger mig en lucker mylla i gengäld.

Rotänden neråt.

När snön smälter i vår så brukar vitlöken vara en av de första grönsakerna som tittar upp och sedan ska den gödslas och vattnas frekvent under hela säsongen. Det är knepigt att få ner fast gödsel mellan plantorna men det går lika bra med hönsgödselsoppa eller annat som kan vattnas ut.

Vad vore livet utan vitlök?

Det kan bli chilitema i nästa inlägg. Det har improviserats och resultatet blev över förväntan.

Tji vila

Jag slutade förra inlägget med att skriva om te, brasor och kura skymning. Och visst blir det en del av den varan, mer än andra årstider, men den där vilan som jag trodde skulle infinna sig tack vare att jag stängde trädgården kan jag fetglömma.

Ni märker ju att det var två veckor sedan jag skrev sist och det är inte den takt jag egentligen vill hålla men om kalendern är full så är den.

Det handlar om flera saker: Dels märks det att pandemin (förhoppningsvis) sjunger på sista versen. Saker börjar hända igen. Människor vill träffas och man får umgås i stora sällskap och göra saker tillsammans. Evenemangen haglar och jag får ta emot kurssällskap igen. Nu ska vi ta igen för allt vi har missat.

Dels börjar det lacka mot jul. Högtiden då det säljs mer keramik än alla andra högtider. Det här tempot är jag inte van att hålla. Roligt men ovant.

Och lackar det mot jul så lackar det dessutom mot vinter. Och snö. Bilarna! Däcken! Byggprojekten! Allt måste ses över och förberedas för Kung Bores ankomst.

Fast det är ju ingen snö än. Det är faktiskt ovanligt varmt för årstiden. Så jag har räfsat löv. Världens bästa jordförbättring. Gratis och med inbyggd motion.

Och jag upptäckte att det fanns spenat kvar att skörda. Denna klipptes av, förvälldes och frystes in. En del hamnade i rätten Palak Paneer, en indisk klassiker med spenat, massor av kryddor och ostbitar.

Här finns ett recept. Rätten är lätt att veganisera genom att använda tofu istället.

Nu ska vitlöken planteras, förhoppningsvis skriver jag om det i nästa inlägg.