Genom Ryssland med tåg

Privet.

Idag har jag lovat att berätta lite om resan som jag gjorde i augusti och september. Den inleddes med sex dagars tuffande på ett tåg från Moskva till Beijing; den transmongoliska järnvägen.

För att detta inte ska bli en reseblogg så tänkte jag mest berätta om odlandet som jag bevittnade efter vägen. För odlade, det gjorde man friskt.

Rälsen gick genom obygden mellan stora städer såsom Perm, Yekaterinenburg, Omsk, Novosibirsk och Irkutsk. Vi passerade massor av datjor, alltså ryska fritidshus med odlingar.

Tydligen finns det 60 miljoner datjaägare i Ryssland, varannan storstadsbo har tillgång till en datja, och de flesta odlar på sin tomt. Det fanns en tid då detta var livsnödvändigt för ryssarna, butikshyllorna gapade tomma, men tyvärr är pensionerna så låga i Ryssland att det är nästan lika nödvändigt idag.

Mataffär i Irkutsk, inte en tom hylla så långt ögat når, och en fundersam sambo. Det var inte alltid så lätt att förstå vad det var. Google Translate var behändigt när det fanns täckning för en svensk mobiltelefon.

Under sovjettiden var datjan medborgarens enda privata egendom och den stora känsla av frihet som detta gav upphov till lever kvar även om det är fritt att äga både det ena och andra idag.

Källa

Att äga en datja blev nyligen annorlunda för ryssarna. Vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft och därmed finns det inte längre några datjor. Istället heter det nu trädgårdsodling (den större modellen där du även får bygga) eller odlingslott (den mindre där du inte får bygga).

Tanken är att detta ska minska antalet konflikter. Stugområdenas gemensamma ärenden är tydligen ofta upphov till gräl. Gränsdragningen, som vid Sovjetunionens fall slarvades bort, har också varit orsak till många grannfejder. Nya skatteregler som grundar sig på datjans storlek blir så klart knepiga när gränsdragningen är luddig.

Mer om datjor finns att läsa här.

Detta var den överlägset vanligaste växthusmodellen i Ryssland. Förmodligen faller det mycket snö i dessa delar av landet (Sibirien) och då är detta en hållbar sort.

Den vanligaste grödan som jag såg var potatis och kål. Nu ska man komma ihåg att både iakttagelser och bilder är tagna i farten från ett tågfönster. Rödbetor såg jag också. Det är klart, de måste ju kunna laga sin Borsjtj. Fast det handlar nog mest om att det är lättodlat eller lättlagrat. Och därav kommer nationalrätterna.

Potatis och rödbetor – inget snack om att det är lätt att odla – men kål är ju lite bökigt med alla skadeinsekter. De har väl något knep för kål är vanligt både i odlingarna och på ryska matbord.

Här ser man att det används nät vilket är effektivt mot vissa skadedjur.

Ringblommor och solrosor såg jag gott om men det beror nog mest på deras storlek och färg som lätt gick att uppfatta i farten. Fruktträd var det ont om. Kan bero på de kalla vintrarna.

Havtornsbuskage, till synes vilda eller förvildade, fulla av orangea bär passerade jag också. Försökte verkligen fånga dessa på bild men det blev jättedåligt. Havtorn är ju en tålig växt som växer långt norrut så det är förståeligt att man satsar på dessa näringsbomber här.

I dalen intill Bajkalsjöns södra spets låg det många stugor och det är klart, här är säkert marken extra bördig. Bajkalsjön är världens djupaste och blir aldrig varmare än 15 grader så man såg inga badare.
En del har strandtomt. Undrar om det är lika flott som i Sverige? Av standarden att döma känns det inte så.
De omgivande landskapen skiftade från åkermark, björkskog och kulliga barrskogar. Ju närmare Mongoliet vi kom desto mindre växtlighet.
Inte långt från Mongoliet.

Så fort vi kom in i Mongoliet så försvann växtligheten och odlandet. Skillnaden var markant. Här bor nomaderna, hästfolket, och i Gobiöknen var det inget liv alls.

När tåget åkte in i Kina så odlades det för fullt igen. Men nu var det enorma arealer av industriellt odlande istället. Väldigt mycket majs till exempel. Djurfoder.

Det var svårt att fotografera från tåget i Kina. Här var det så otroligt varmt att man hade låst alla fönster och startat luftkonditioneringen istället. Rutorna var så smutsiga att fotona bara blev en besvikelse.

Japan däremot, där reste jag på ett helt annat sätt och kunde ta många kul bilder så i nästa inlägg blir det japansk odling!

Vecka 1

Alright, välkommen över på andra sidan. Det här året kommer mina blogginlägg ha så osexiga rubriker som det aktuella veckonumret. Innehållsmässigt hoppas jag dock kunna leverera desto mer spänning.

2019 är inte bara systerskapsåret, det är också året då jag tänkte bredda mig på bloggen. Grönsaksodlandet är fortfarande kärnan i mitt skrivande men ni kommer även att kunna läsa om orsakerna till varför jag odlar och hur min downshiftade tillvaro ser ut. Vet inte vad jag tycker om ordet downshifting egentligen men jag använder det begreppet tills jag kommer på något bättre.

Jag backar fröaktionen som en del av systerskapsåret 2019.

2019 ska få vara en process och jag kommer att redogöra för den här. Mitt mål är att det ska ske någon slags förändring under processen. Därför känns det relevant att sätta rubrik med veckonummer. Iallafall enligt min poetiska logik.

Vad är det jag vill förändra då? Ja det kan vara lite luddigt men ett par saker går åtminstone att formulera:

Mina koldioxidutsläpp ska bli mindre.

Min bensinräkning ska bli lägre.

Antalet plastpåsar i min frys ska sjunka.

Ett mer filantropiskt leverne.

Mina prylar ska bli färre.

Den som söker plast skall finna det i min frys!

Det här kanske låter som nyårslöften men den företeelsen tar jag gärna avstånd från. Att formulera löften lägger bara ytterligare prestationsbörda på mina axlar och jag vill inte värdera min livskvalitet i antalet utförda prestationer. Jag presterar redan bra.

Att prata om strävansmål, drömmar och utveckling tycker jag känns betydligt sundare. Bra för självförtroendet att kunna utvärdera och se att man har gjort skillnad.

Jag behöver inte träna mer, jag tränar redan regelbundet och på en godkänd nivå. Jag har inget behov av att springa snabbare, bara ha en fungerande kropp med mycket ork. Jag motionerar på hemmaplan och utomhus vilket är det överlägset mest klimatsmarta sättet.

Jag behöver inte äta så mycket bättre. Jag äter det jag odlar, inget kött över huvud taget, och när jag handlar mat har jag en medvetenhet som styr mina inköp.

Jag ska söka en utbildning på temat hållbart mathantverk men jag vill inte berätta mer – än – eftersom jag tror att det kan jinxa hela skiten.

Jag har hittat en rimlig arbetsnivå som gör att jag slipper tärande toppar och dalar. Här behövs det inte heller någon förändring.

Egentligen kör jag förhållandevis lite bil och jag tittar alltid på alternativ med tåg och buss om det finns och är rimligt. Däremot så har jag en onödigt dyr och törstig bil just nu och där skulle det kunna ske en förändring.

Jag vill i högre utsträckning vara en närande individ istället för tärande. Både före mig själv och min omgivning.

Att tänka i högre grad som en filantrop, mindre på mig själv och mer på andra, känns lockande. I förhållande till de drygt 7,5 miljarder människor som lever på samma jord som jag så har jag det äckligt bra. Strävan efter att leva på ett sätt som bidrar till ökad livskvalitet för andra känns mycket tillfredställande och den känslan ska vara bekräftelse nog.

Bilden kommer härifrån: http://learningfundamentals.com.au/resources/

Behovet av att plastbanta är inte jättestort. Matrester hamnar i glasburkar (så att man ser vad man har!), inköp görs i tygpåsar och sopor får jag nästan inga. Men av någon anledning har mina frysar blivit ett riktigt plastpåsemecka. Vissa saker fryser jag i glasburk, dels för att lättare se vad de innehåller, dels för att de annars skulle smitta allt annat i frysen; men detta skulle jag kunna göra i betydligt större utsträckning.

När jag fryser in förvällda bladgrönsaker, till exempel spenat, mangold och nässlor – plastpåsar. När jag portionsförpackar alla vinbär, hallon och körsbär – plastpåsar. Kilovis med förvällda trattkantareller hamnar i – plastpåsar. Rivna morötter, riven ost och bondbönor – plastpåsar.

No good.

Mer glasburkar, fler återanvända mjölkpaket och en rulle papperstejp ska bli lösningen på detta.

Mer sånt här tack!

Men flygandet då? Alla skriver och pratar om flygandet just nu. Det här är så svåra och komplexa grejer att jag inte kommer att gå in på detaljer. För mig handlar det om att hitta en nivå som gör att jag står ut att leva med mig själv.

Japan från ovan.

Apropå nyårslöften och liknande aktiviteter runt middagsborden på nyårsafton. Varför skulle ett datum göra så stor skillnad? Tiden rullar på, det var mörkt och slaskigt ena dagen och samma sak dagen därpå. Trots att det var ett nytt år. Lite ogenomtänkta och frampressade löften om att träna mer och röka mindre bara för att det är ett nytt år i vår tideräkning. Jag är skeptisk. Dessa förändringar kanske ska komma inifrån och vara motiverade?

Fast företeelsen att utvärdera, summera, prata om framgångsfaktorer och att presentera sina visioner är nyttigt. När som helst på året. Att formulera allt detta i ord någon gång då och då är nog konstruktivt och relationsskapande. Och då är nyårsafton ett tillfälle då man träffas, sitter ner tillsammans och hinner prata. Det råkar visserligen vara i skiftet mellan två kalendrar där den ena, inklusive allt dess innehåll, ska kastas och den andra är en oskriven bok.

2019 års blogg kommer kanske att bli mer av en downshiftares dagbok med en hel del note-to-self-anteckningar för att jag själv lättare ska kunna följa processen. Fast redan i nästa inlägg kommer första avvikelsen;  jag vill berätta om den klimatvidriga men underbara resan som jag gjorde i augusti och september. Framför allt ur ett odlarperspektiv.

Datjas, någonstans i Ryssland.

Tillbakablick

Odlingsåret 2018 är nästan slut. Det torra, varma och svårodlade året.

Det här blir mitt sista inlägg 2018. Nästa vecka tar jag julledigt och sedan återkommer jag 2019 med ny kraft och nya idéer.

Idag blir det några tillbakablickar på 2018. Allt var ju inte kris och katastrof, det var mycket som mådde bra i det tropiska klimatet.

Januari

Jag presenterade min odlingsplan i olika kategorier. Växthus, rötter, blad och trendväxter. Då var jag fortfarande behagligt ovetande om hur svårodlat det skulle bli.

Rättika var till exempel något som inte ville växa alls i år. På’t igen 2019!

Februari

Jag firar fem år som trädgårdsbloggare, går igenom vilka proteiner jag odlar och börjar försådd inomhus av chili, paprika, piplök och kålrot.

Alltid bondböna i mina trädgårdsland! I år fick jag dock så dem två gånger eftersom jag inte hade lyckats med mina egenproducerade fröer.

Mars

Åker på den stora trädgårdsmässan i Stockholm och köper ett mycket lyckat solcellsbevattningssystem. Sår spenat i växthuset, vattnar med snö och får en jättefin skörd som gav mersmak. Skriver mycket om snön och vintern.

April

Ljuset är tillbaka, jag ser hur det gror inne, ute och växthuset. Jag skriver om klimatet vilket ska komma att bli en följetong under året. I slutet av månaden flyttar jag hela tillvaron utomhus.

Maj

Redan i maj beskriver jag hur torrt det är. Plantorna får flytta ut, jag ger en detaljerad beskrivning av mitt växthus och ägnar ett helt inlägg åt rabarber. NA publicerar ett reportage där jag berättar om mina knep, täckodling bland annat.

Juni

Inläggen har rubriker som Ökenliv, jag berättar om alla spännande möten jag gjorde i samband med att jag hade flera studiebesök och det är mycket bilder på späd grönska och saker som växer. För första gången äter jag egen potatis till midsommar.

Juli

Chilin mår förträffligt i hettan och jag skördar Lokförare Bergfälts jätteärt för första gången. Jag ger upp min morots- och palsternacksodling eftersom det är så torrt och jag skördar rekordmycket körsbär.

Augusti

Det handlar mycket om skörd och vad jag gör med mina grönsaker. Solcellsbevattningssystemet utvärderas och jag gör ett litet besök i Stadsträdgårdens odlingar.

September

Äpplena mognar och jag berättar ingående om alla våra olika träd. Mitt odlande av egna fröer tar fart och jag läser på för att veta hur jag ska göra. Dessutom visar jag vad jag gör med rosenbönorna mer än att titta på dem.

Oktober

Jag föreläser och skördar vidare. Berättar vad som är känsligt och måste tas in och vad som får stå kvar i jorden.

November

Jag berättar om fröaktionen, tar hand om nästa års såjord, lagar mat från egen skörd och sätter vitlök.

December

Berättar vad jag fortfarande har kvar i lagren och hur detta förvaras på bästa sätt. Börjar planera grön julmat med så många egna ingredienser som möjligt.

Nu återstår bara att önska er god jul och gott nytt odlarår. Prova att byta ut någon kötträtt till ett växtbaserat alternativ på julbordet och på nyår lämnar ni allt tärande hos det gamla året och tar med er alla hållbara idéer till framtiden.

See you on the other side.

Mera grönt på menyn

Det börjar bli dags att fundera på julmaten. För mig är det egentligen inte så viktigt att den är julig, bara den är god.

Att tänka utanför boxen är den stora utmaningen, iallafall för köttätare. Det måste inte vara vegetariska motsvarigheter till sill, skinka och köttbullar. Fast även jag fastnar gärna i traditionens träsk och längre ner i det här inlägget kommer det ett recept på julskinka utan kött.

Min ambition är att jobba med smaker som vi förknippar med jul fast i andra former. Senap, saffran, kål, nötter, rödbetor, kanel och en massa andra goda grejer kan göra den tristaste rova till gourmetkäk.

I Finland är det vanligt med kålrotslåda till jul och det har jag haft förmånen att få smaka. Ni förstår säkert att jag gillade det eftersom jag absolut ska göra en sådan i år. Särskilt som jag har finfina kålrötter kvar i landet!

Till julens låda!

Förra året gjorde jag gravad morot som sedan skivades och åts med hovmästarsås. Det var väldigt gott men i år har jag inga egna morötter så jag får väl köpa ett knippe. Det tar emot… Fast jag har en himla massa morotsslantar i frysen från tidigare skördar, det kanske går att använda dem?

Det här receptet är vanligast men i senaste – och sista – numret av Vegourmet fanns en annan variant där man hyvlar morot och häller över en lag med ättika, råsocker, vatten, rökarom, paprikapulver, vitpepparkorn, dill, senapsfrö och lagerblad. Kanske ska prova något nytt?

För övrigt tycker jag att det är skittråkigt att Vegourmet lägger ner nu.

Sista numret. Urtrist.

Årets nobelmiddag var lite spännande. Varmrätten innehöll mest vegetabilier och köttet räknades som ett tillbehör. Fast egentligen är det bara en fråga om hur man formulerar sig. Det var kött och rotsaker på tallriken. Som alltid. Fast genom att inte presentera köttet som huvudingrediens kanske man kan styra hjärnan och låta grönsakerna få spela lead guitar. Alltid något.

Här är ett klipp där man ser hur varmrätten tillagas. Det vore kul att göra den här kålrotsrullen någon gång!

Nu till julskinkan. Ett vanligt substitut på julbordet är helstekt rotselleri och det är himla gott men en produkt som ger lite köttigare konsistens är seitan. Seitan är en glutenprodukt och blir proteinrik tack vare spannmålet.

Förr var det lite knepigt att hitta vetegluten men nu finns det på ICA.

Receptet är långt och kan se lite avskräckande ut men det beror på den stora mängden kryddor och örter.

Degen:

4 dl veteglutenmjöl

3/4 dl dinkelsikt

1 msk bjäst

1 tsk rosmarin

1 tsk timjan

1 tsk salt

2 msk rapsolja

1 stor gul lök

1 vitlöksklyfta

1 dl rött vin

1,5 dl vatten

1 msk ajvar

1 msk soja

1 kapsyl rökarom (Liquid Smoke)

svartpeppar

Buljongen:

1 dl rött vin

1 dl vatten

1/2 grönsaksbuljongtärning

1 tsk olivolja

1 krm rosmarin

1 lagerblad

Instruktioner:

Blanda vetegluten, dinkelmjöl, bjäst, rosmarin, timjan och salt i en stor bunke. Hacka lök och fräs i olja i en kastrull. Pressa i vitlöken. Tillsätt rödvin, vatten, rökarom, soja och ajvar. Peppra och låt puttra några minuter. Mixa blandningen och låt den svalna något.

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda ner vätskan i de torra ingredienserna och låt en hushållsmaskin med degkrok knåda degen. Ju längre den får jobba, desto finare och segare deg.

Forma degen till en stek och lägg den i en liten oljad ugnsfast form. Sväng ihop buljongen i en kastrull och låt koka ett par minuter. Ös buljongen över steken och baka den i mitten av ugnen. Ös den med jämna mellanrum. Efter 60 minuter sänker du värmen till 150 grader och bakar i 30 minuter till. Klart!

Jag brukar senapsgriljera steken på klassiskt vis för att få julskinkskänsla.

Överbliven seitanstek hackar jag ner till grytbitar och använder i pastasås.

Istället för fisk i sillinläggningar kan man använda aubergine eller stora bitar av konserverad champinjon. Båda dessa ger ett silliknande tuggmotstånd.

Snart ska jag skörda min rosenkål och dessa kan tillagas på väldigt många olika goda sätt men en favorit är ugnsbakad med olja, rökt paprikapulver, salt och –  på slutet – lite parmesan.

Grönkål och svartkål hamnar nog i en sallad tillsammans med apelsin och nötter och rödbetorna blir en klassisk rödbetssallad eftersom det är för gott för att ändra på.

Det blir nog jul vad jag än äter.

Frökatalogerna börjar trilla ner i brevlådan! Det är dags att börja inventera och fundera på nästa års odling. De första fröerna ska ju sås snart så det är bäst att starta planeringen.

Må lucia vara god mot dig.

Självförsörjande i december

Då så. Nu har jag pratat agendor, klimat och politik i flera inlägg på raken. Dags att visa lite grönsaker. Hur ser lagret ut i december?

Mina grönsaker är utspridda på lite olika ställen. Helt enkelt för att de vill lagras på olika sätt. Det är dessutom lite mindre att ta hand om i år eftersom skörden var sämre. Fast, som jag skrev för några inlägg sedan, det har nästan varit bra. Nu äter vi av sådant som har legat i frysen och stått i skafferiet i flera år.

I skafferiet, detta fantastiska lilla utrymme som blev till för drygt ett år sedan, har vi äpplen, lök och potatis. Löken tycker nog att det egentligen är lite för kallt i skafferiet men den har dubbla lager isolerande låda omkring sig så det är nog ingen fara.

Äpplena kommer från pappas träd eftersom älgarna åt upp vår frukt. Det mesta är Ingrid Marie, det godaste och mest lagringsdugliga äpplet enligt mig, och de är inslagna i tidningspapper för att inte smitta varandra med eventuella mögelsporer och annat bös. Inslagningen är faktiskt inte så tidsödande och jobbig som man kan tro. Det viktiga är att inte frukterna vidrör varandra, inte att pappret ligger tätt och snyggt.
Papperslåda och trälåda skyddar löken från den värsta kylan. Och vad gör då kylan med löken? Jo den får löken att gro så det kunde vara värre. Rumstemperatur är att föredra om utrymmet fanns.
Potatisen ligger i papperspåsar och sedan i en trälåda med lock. Det är inte så mycket kvar av årets skörd och det är bra eftersom de har börjat gro. Enligt husets kock verkar det bli raggmunk av dessa inom kort.

Min frys är min borg. Jag har upptäckt att det går att frysa det mesta och det är ett bra sätt att bevara näringsämnen och smaker. Visst, en frys slukar el, men ibland finns det inga alternativ.

Mangold, grönkål och dill. Vissa saker i plastpåse men andra i glasburk. Dill i påse smittar annat i frysen.
Syrensaft, tomater och bönor. Att frysa saft i glasburk funkar fint om man inte fyller burken ändå upp.
Morötter och paprika. Morötterna är både rivna och slantade. Olika rätter vill ha olika former.
Örterna är alltid i glasburkar för att inte smitta aromer till annat. Bröd har en tendens att suga åt sig av örternas smaker. Skruvlock är att föredra. Patentlock kan frysa fast. Persilja, basilika, koriander och timjan.
Bär portionspackar jag i påsar och använder oftast i smoothies. Hallon, vinbär, aronia och lite havtorn.

För många år sedan hade jag en buske med vita vinbär. Efter att denna hade kalätits av krusbärsstekellarver tre år i rad så grävde jag bort den. Dessutom satt den inte där jag ville ha den. Och jag tillhör dem som inte har så stor nytta av vita vinbär. Man ska odla det man äter.

Men att låta bären förfaras går fetbort så jag plockade och kokade sylt. Denna burk har stått längst in i min extrakyl i många år och när jag hittade den så visade den sig vara i prima form. Så nu använder jag den till gröten.

I rumstemperatur förvarar jag torkade saker, vissa örter (rosmarin) och chili. En del chili blir pulver, andra hamnar i en glasburk.

Även chiliplantorna, iallafall de allra heligaste, bor också i rumstemperatur under vintern. Vi har minst en chiliplanta i varje rum.

I köket bor även vitlöken. Högt upp under taket, där det alltid är någon grad varmare, bor den bra. Håller i ungefär ett år.

Utomhus lagrar jag också en del grönsaker. Framför allt kål men även vintersallat.

Svartkålens blad fryser visserligen men har en cellstruktur som gör att den håller spänsten när den tinar.
Och rosenkålen kommer traditionsenligt att skördas när det börjar bli dags att laga julmat.

Apropå julmat, i nästa blogg blir det nog några gröna recept med julkänsla.

På återhörande.

Småskalighet och terapi

De 17 globala målen i Agenda 2030.

Det småskaliga jordbruket försörjer 70% av jordens befolkning med mat. Samtidigt använder de mindre än 25% av jordbruksmarken.

Småskaligt jordbruk är betydligt hållbarare än motsatsen. Idag baseras en stor del av det småskaliga jordbruket på att bönderna byter och sparar lokala fröer och samodlar olika sorters grödor, träd och buskar. Det resulterar i en stor variation av fröer som ökar böndernas förmåga att producera hållbara grödor. De lokala fröerna försörjer familjer utan att exploatera ekosystemet.

I Afrika, där småskaligt jordbruk är en livsnödvändighet för många människor, är rätten att hantera lokala fröer hotad.

Orsaken är stora satsningar på det industriella jordbruket, hybridfröer och kemiska gödnings- och bekämpningsmedel som minskar mångfalden av fröer och förorenar jorden.

60-80% av världens bönder är kvinnor. I Afrika producerar de kvinnliga bönderna 90% av hela kontinentens mat.

Enligt flera FN-rapporter är stöd till småskaliga hållbara jordbruk ett av de bästa och mest långsiktiga sätten att minska hunger i världen. Du kan läsa mer om det här.

I Afrika pågår nu en livsviktig kamp. På ena sidan står småskaliga, kvinnliga bönder och på andra sidan intressen som vill göra det olagligt att använda lokala fröer. Därför har Afrikagrupperna startat FRÖAKTIONEN där man kan bidra med pengar och/eller skriva på en namninsamling för att påverka svenska biståndspolitiker att agera för hållbarhet och för att ens vara i närheten av att nå de globala målen 2030.

Denna kamp går att förankra i flera av hållbarhetsmålen i Agenda 2030.  Det handlar både om fattigdom, hunger, jämställdhet och biologisk mångfald.

Här läser du allt om Fröaktionen.

 

För mig är inte odlandet av livsavgörande betydelse men jag tänker allt oftare på hur så är fallet för miljoner medsystrar i världen. Dessutom tänker jag på hur olika förutsättningar vi har. Jag har både jord, vatten och fröer vilket inte är en självklarhet för alla.

Jag vet inte om den terapeutiska bonusen ens existerar när man måste föra en kamp om mark och fröer och när missväxt och torka har förödande konsekvenser för ens liv. Jag vet dock att jag brukar skoja om att mitt odlande åtminstone är terapeutiskt för mig.

Fast nu är det inte på skoj längre.

I veckan publicerade SVT ett forskningsresultat där man hade slagit fast att trädgårdsarbete är rena medicinen. Visserligen var det forskare vid Lantbruksuniversitetet i Alnarp som hade kommit fram till detta, och man ska alltid titta på vilka som har beställt och fått fram ett specifikt resultat.

Fast i det här fallet köper jag resultatet rakt av, jajamensan, det ligger ju helt och hållet i mitt intresse.

Trädgårdsterapin erbjuds nu som behandlingsform i ungefär en tredjedel av alla landsting och regioner.

Man behöver inte bli en småskalig bonde, inte ens självförsörjande på grönsaker, men att påta i några rabatter är uppenbarligen väldigt nyttigt.

Just do it.

Smygfotad under en terapisession för cirka åtta år sedan.

Vintern och framtiden

I helgen tog jag hand om det sista. De där krukorna som har blivit stående, fågelbaden som behöver säsongsvila och klätterstöden som har gjort sitt. Trädgårdsmöblerna skruvades isär och packades in i förrådet och hammocken kläddes in i ett skyddande fodral.

Dagen därpå föll första snön.

Det behövs så lite för att ge en så mycket ljusare tillvaro.

Det enda odlingsrelaterade som sker just nu är ätande. Eftersom säsongen var ovanligt torr och gav snål avkastning så har vi äntligen fått lite mer space i frysen. Nu använder vi sådant som vi har fått mycket av under tidigare säsonger. Det går ingen nöd på oss.

Och även om skörden var sämre än vanligt så betyder det inte att vi står utan färska produkter. Vi har fortfarande potatis, lök och mycket annat gött från årets odling.

Kålen står medvetet kvar ute i snön. Den tål hårda tag och det finns ingen anledning att detta ska ta plats inomhus när den kan vara kvar ute.
Lökskörden blev fin och vi använder den till nästan all sorts mat. Här är det löksoppa på gång. Purjolöken blev dock betydligt klenare än förra årets sanslösa skörd.
Ju fler sorters lök i soppan desto godare. Och med ett hembakt surdegsbröd och en svensk kraftfull ost har man den ljuvligaste novembermiddagen.
Den galna purjoskörden från 2017!

I veckan var jag på föreläsning i permakultur. Joel Holmdahl, min före detta lärare i Småskalig Odling, berättade mycket som jag redan visste men det är aldrig fel med en uppdatering och självklart tog jag med mig några nya detaljer hem. Eftersom jag själv föreläser och skriver om detta så är det skönt att ha på fötterna.

Joel från Rikkenstorp in action.

För den som vill lära sig mer om permakultur kommer Studiefrämjandet att ordna en studiecirkel i vår. Det fanns en anmälningslista på föreläsningen och den blev lång så det finns stor anledning att tro att detta kommer att bli av.

För den som vill anmäla intresse görs det till Jonas Bilow på telefon 019-168312 eller [email protected]

Och ansökan är öppen till att söka utbildningen på Karlskoga folkhögskola som jag gick. Nu heter den Agroekologi – småskalig odling i praktik och perspektiv.

I veckan släpptes det senaste avsnittet av podden Odlarna. Och vilket avsnitt det var! Jag hade ingen aning om vem Christer Sanne var men nu vill jag läsa allt om och av honom. Det finns massor av artiklar och litteratur som han är författare till och på hans hemsida kan man få en bra överblick om hans forskning och värv.

Det var kanske ovanligt lite odlingssnack för att vara en odlingspodd men innehållet var ändå hyperintressant. Mitt parallellintresse hållbarhet/klimatsmart leverne (= permakultur) fick sig en rejäl boost genom att ta del av Sannes forskningsresultat. Han menar att det framför allt är konsumtionen som är den stora klimatboven och genom att arbeta mindre konsumerar vi dessutom mindre.

Mer fritid åt folket helt enkelt.

Hur mycket jag arbetar är svårt att räkna ut. Jag vet att jag förvärvsarbetar 50% på en kommunal skola men hur mycket tid jag lägger i firman är svårt att säga. Däremot vet jag att ju mer tid jag jobbar hemma, desto mer kan jag ägna mig åt klimatsmarta aktiviteter såsom odling, bakning och bärplockning. Dessutom kör jag mindre bil och får en varierad och tillfredsställande tillvaro.

Ibland kallas sådant downshifting. Det får kallas vad det vill, jag vet åtminstone att heltidsjobb och heltidslön aldrig kan värderas högre än det mitt nuvarande liv ger mig.

Naturligtvis finns det även en pod om att downshifta. Den heter Andra sätt och du hittar de inspirerande avsnitten här.

Varför jag kallade detta inlägg för Vintern och framtiden är kanske självklart. Iallafall beträffande vintern. Men för alla framtida generationers skull krävs det en förändring NU. Permakultur, downshifting och lägre konsumtion kan vara en del av lösningen.

Begreppet hållbar utveckling skapades av FN:s världskommission för miljö och utveckling år 1987 och gavs följande definition:

Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.

Black Friday är raka motsatsen till hållbar utveckling. Årets julklapp är däremot ett steg i rätt riktning.

Naturskyddsföreningens kampanj.

Vad är permakultur?

Jag vet, jag tjatar ganska mycket om permakultur men det är en jättebra grej. Ett förhållningssätt som ger mig verktyg och förankrar mitt odlande och agerande till en hållbar modell.

Jag skrev ett kortfattat inlägg om permakultur här och jag har berättat lite om det i mina föreläsningar men nu kommer Joel till stan. Det var han som lärde mig grunderna om dessa fina principer.

Joel Holmdahl, grönsaksodlare från Rikkenstorp i närheten av Grängesberg. En väldigt bra lärare och inspiratör.

På måndag den 19 november är det dags!

 

Du kan läsa mer om arrangemanget här.

Du kan läsa mer om Rikkenstorp här.

Joel bland sina bönor i Rikkenstorp.
Den vackra gården i Rikkenstorp.

 

Permakulturens kärna och principer.

Jag är anmäld så mig kommer du att träffa på Föreningarnas Hus på måndag.

Precis just nu…

Precis just nu är det osedvanligt dimmigt och grått i Kilsbergen. Typiskt novemberväder. Ganska varmt vilket gör trädgårdsarbete till en behaglig aktivitet. Om än något fuktig.

Precis just nu sätter jag vitlöken. Detta bör ske så sent som möjligt på året men ibland har jag varit så sent ute att jag har frusit fingrarna av mig. Onödigt. I år valde jag en sort som heter Vigor eftersom den uppfyller alla mina önskningar. På pappret iallafall. Vigor är ekologisk, ger större klyftor och har flätbar blast. Jag vill kunna fläta mina vitlökar eftersom det är den ultimata förvaringen. Tycker jag.

I år satte jag fler vitlökar än vanligt för att äntligen kanske kunna ta eget utsäde. Om Vigor levererar vill säga.

Höstgödsling är ett big no-no i min trädgård men vitlöksbädden är ett undantag. Så i jorden där vitlöken ska växa hällde jag resterna från min guldvattennässelbiokoltunna och hönsgödselsoppan som jag har använt som stödgödsling i år.

Gödselrester är perfekt att använda till vitlöken.

Vitlökarna delas upp i klyftor men jag skalar eller putsar ingenting. Därefter petar jag ner dem i jorden, ca 3-4 gånger klyftans höjd, och helst med rotdelen nedåt. Fast det blir lite som det vill ibland och det brukar också funka. Jag sätter dem med ca 10 cm avstånd åt alla håll. Ju tätare jag sätter dem desto mer måste jag gödsla och ju mer plats sparar jag.

Därefter krattar jag över jord och lägger på täckmaterialet. Häpp!

En bädd med vitlök!

Precis just nu tar jag undan nästa års såjord. Jag vet inte hur många gånger jag har svurit över att behöva köpa såjord i februari. Dyrt och dumt. Jag har ju massor av jord men den är stelfrusen.

Genom att gräva upp jord från årets odling, sikta den och hälla den i hinkar så har jag vad jag behöver om ett par månader. Jorden är ganska mager efter en odlingssäsong vilket är helt perfekt vid nysådd. Att jag siktar den beror på att små fröer helst inte vill ha för stora jordpartiklar. Som sikt använder jag en svamplåda från mataffären. Dessa slängs så det är bara att fråga efter dem.

Visserligen är jag NO DIG-förespråkare men måste man så måste man.
Världens bästa och billigaste jordsikt. Dessa lämnas gladeligen ut av mataffären och när den är slut så slänger jag den i plaståtervinningen och tigger en ny. Funkar även fint som krukbricka när man ska bära småkrukor hit och dit.
Efter en omgång med sikten är jorden finfördelad och perfekt för små fröer.
Trevligaste sällskapet när man grejar där ute.

Hinkarna behöver inte ta plats inomhus, nej jag ställer dem i växthuset. Där fryser jorden men det spelar ingen roll. I rumstemperatur tinar den på ett dygn.

Precis just nu över jag på mitt Pecha Kucha-framträdande. På torsdag berättar jag om klimatsmart ätande och att odla egna grönsaker. Detta händer på Clarion Hotel, Kungsgatan i Örebro. Kom dit!

Hälsningar från Leksand

Här kommer ett ganska innehållslöst, iallafall odlingsmässigt, inlägg. Jag har knappt varit hemma de senaste dagarna och i söndags gjorde jag debut som odlingsföreläsare.

Det kändes jättebra så nu vet jag vad det innebär om det någonsin händer igen. Tack Adolfsbergs Trädgårdsförening för förtroendet och bilderna!

I full färd med att berätta om Agenda 2030.
Det var fullt i salen och publiken var väldigt trevlig och artig som satt kvar. Många frågade kloka saker och berättade spännande grejer från sina egna odlingar. Gulstjälkad mangold som kommer tillbaka varje år till exempel.
Så här suddig var jag inte på riktigt men Ulf och jag kunde andas ut och vara nöjda när allt var över.

På sätt och vis händer det igen redan nästa vecka. På torsdag 8 november är det Pecha Kucha i Örebro. Oavsett om du vill höra mig eller inte så är det verkligen värt ett besök.

Pecha Kucha är en lättsam och trevlig presentationsform som pågår i 6 minuter och 40 sekunder och till råga på allt får man 20 bilder under den korta tiden.

Det kan vara upp till 8 presentatörer under en kväll och vad dessa pratar om kan vara av de mest skilda slag. Man vet aldrig vad man ska få höra när man går på Pecha Kucha.

Själv ska jag i viss mån prata om samma sak som i söndags, grönsaksodling ur ett klimatsmart perspektiv, men det blir lite mer fokus på klimatsmart ätande än odling. Vi ses väl där?

Jag befinner mig i Leksand. Förutom snö och föreläsningar av fantastiska keramiker så innebär det fem dagars djup borrning i den japanska teceremonibrunnen.

Jösses vilken grej alltså. Och mitt största intresse i denna nördiga spetskunskap är teskålen. För att kunna tillverka dessa behöver jag vet hur den hanteras och vad den har för roll i ceremonin. Det är liksom inte vilket dryckeskärl som helst.

Detta har förstås ingenting med grönsaksodling att göra förutom att jag såg teodlingar när jag var i Japan och jag äter väldigt klimatsmart mat i folkhögskolans restaurang.

Håll den gröna fanan högt!