Att preppa sin jord och glädjas över små blad

Det blev en härlig helg och jag gissar att alla trädgårdsnördar tillbringade den utomhus. Det gjorde iallafall vi. Vattentunnorna ställdes i ordning, möblerna snyggades till, odlingslådorna fick en översyn och utomhusmiljön en ansiktslyftning.

Vi har ställts i ordning och fixats till.

Jag mätte temperaturen i mina olika odlingslådor och det skiftade mellan 7-10 grader. Jorden verkade inte heller vara särskilt blöt vilket gav mig klartecken till de första sådderna.

Eftersom jag täckodlar så är nästan alla mina jordbäddar täckta av organiskt material. Mestadels halm men det blir allt större inblandning av annat också. Nedklippta perenner, gamla stjälkar, bönskidor och löv. Allt detta är mycket användbart och behöver inte gå omvägen via någon kompost.

Varför gå omvägen via en kompost?

Täckmaterialet har dock en förmåga att isolera jorden på våren så det är värt att raka undan täckmaterialet så att solens värme når jordytan och den tinar snabbare.

Läs mer om täckodling här.

Potatis kan sättas när jorden reder sig vilket innebär att den är tillräckligt varm och lagom fuktig. Potatis har väldigt låga krav så jag gödslar aldrig dess jord. Det finns kvar lite näring från förra årets odling och med täckmaterialet tillförs det kontinuerligt nytt.

När jorden torkat upp så mycket att den inte klibbar fast vid spaden när du gräver, säger man att den reder sig.

Citat härifrån.

Min bästis. Jag önskar mig dock en storebror till denna, en bredgrep (broadfork).

Jag gräver i princip aldrig. Det gör mer skada än nytta att gräva. De som gör det egentliga jobbet åt oss i jorden är maskar och mikroorganismer och de blir väldigt störda när vi gräver. Varje litet kryp lever på en specifik nivå i jorden och när vi gräver och vänder runt så blir det rena rama tsunamin för de små stackarna.

Jag luftar min jord medelst grepning vilket inte bara skonar smådjuren utan även min egen kropp.

Jag kör ner grepen med ungefär 10 cm avstånd och vickar den fram och tillbaka.

De jordar som behöver tillskott av näring får ett lass innan grepningen. Då myllas näringen ner i samma moment som jag luftar jorden.

Jordbädden är befriad från täckmaterial (se högen på höger sida) och därefter har jag öst på en sträng av kökskompost. Denna fördelas över hela bädden och sedan myllas den ner i samband med grepningen.

Alltså kökskompost. Vilken gräddtårta. Jag har två komposttunnor och medan ettan fylls på så står tvåan och jäser. När jag tömmer tvåan så här års har den alltså stått orörd i ett år. Jag tillsätter ingen aktivator, inga maskar och jag rör aldrig runt.

När jag lyfter på locket i april så möts jag av 100% mulldoft. Till utseendet kan man i vissa fall tycka att komposten skulle behöva mer tid på sig men äggskal, avocadokärnor och majskolvar tillför struktur till jorden, mat till masken och förmultnar så småningom i bädden.

Här kan man se en hel del rester som avslöjar kosthållningen i Getingedalen men det mesta har förmultnat. Den som tittar noga kan se kolbitar i högen och det är alldeles korrekt. I botten av mina komposttunnor lägger jag ett lager kol (lokalproducerad i bygdens kolmila) som ligger och suger upp näringsrikt lakvatten. I jordbäddarna fungerar kolen som närings- och vätskereservoarer samt tillför en luftig struktur. Dessutom tar det väldigt lång tid för kolen att brytas ner så den kommer att vara kvar så länge jag odlar just här. Biokol kallas detta.

När jorden är grepad (och i vissa fall gödslad) så slätar jag till jordytan med en kratta och sedan sår jag det som ska sås.

När planteringen är klar så täcker jag bädden med organiskt material av många anledningar:

– Jorden kommer att behålla fukten och jag behöver inte vattna så ofta.

– Ogräset får inte en chans.

– Maskar och mikroorganismer får mat och rör sig aktivt i jordbädden vilket tillför lite näring men framför allt en luftig struktur.

– Slagregn slår inte sönder jordytan utan mellanlandar i täckmaterialet och rinner skonsamt ner i jorden.

Här är potatisen satt. Två olika sorter, en tidig (Maria) och en höst-/vinterknöl (Sarpo Mira) som jag ska lagra. Maria är årets potatis 2018 och jag lyckades hitta ekologiskt utsäde. Bädden är täckt med organiskt material vilket, förutom ovan nämnda orsaker, gör att jag slipper kupa.

Det är ju förstås en hel del perenna grönsaker som börjar titta upp nu. Jag vet, jag är som vanligt sist på bollen men så är läget på mina breddgrader.

Ramslök!
Spansk körvel! En liten planta som sattes förra året och växte dåligt men nu kommer den!
Rabarber så klart.
Rankspenat! Lycka! Den var ynklig och klen hela förra säsongen men den verkar onekligen ha överlevt vintern med bravur. En klättrande, perenn bladgrönsak som är godast att äta när den är ung och späd.
Jordgubbar kan definitivt klassas som en perenn men å andra sidan bör plantorna föryngras vart annat eller tredje år eftersom de slutar att ge bär. Dessa plantor är samplanterade med vitlök och än så länge ser de ut att kunna samsas.
En jordgubbsplantering som har fått en nystart. Alla gamla plantor grävdes bort, jorden luckrades och gödslades och sedan satte jag tillbaka skott från moderplantorna. Jorden är täckt med halm. Dessa plantor kommer att ge störst skörd 2019.

I växthuset ska så småningom tomater, chili och annat få bo men än så länge lever de inomhus under extraljus eller på fönsterbrädor. Nätterna är på gränsen till för kalla och jag vill förstås hinna skörda den vintersådda spenaten först!

Förkultiveringen av mindre känsliga plantor sker i växthuset. Där är det maximalt med ljus och dessutom blir de härdade från början. Det är framför allt olika kålsorter.

I nästa inlägg kan det nog bli en fördjupning i Permakulturens värld. Jag lovade det för jättelänge sedan, jag skulle bara läsa ut en bok först och det har jag gjort. Både grepningen, täckodlingen, perenna grönsaker och annat som jag pysslar med har sin härkomst i Permakulturen.

Lycka till med preppandet av era jordar!

På agendan

Man behöver inte ha särskilt stort intresse för miljö och politik för att förstå att det finns en Agenda. Det kan inte ha undgått någon att mänskligheten måste anta ett betydligt hållbarare levnadssätt för att inte världen ska gå under.

De globala målen och Agenda 2030 syftar till att utrota fattigdom och hunger, förverkliga de mänskliga rättigheterna för alla, uppnå jämställdhet och egenmakt för alla kvinnor och flickor samt säkerställa ett varaktigt skydd för planeten och dess naturresurser. De globala målen är integrerade och odelbara och balanserar de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.

Agenda 2030 är en global aktion och Sverige deltar förstås. Regeringen har tillsatt en delegation med uppgift att stödja och stimulera arbetet. Läs mer här.

Världens ledare har förbundit sig till 17 globala mål för att uppnå fyra fantastiska saker till år 2030. Att avskaffa extrem fattigdom. Att minska ojämlikheter i världen. Att lösa klimatkrisen. Att främja fred och rättvisa. Genom de Globala målen för hållbar utveckling kan det här uppnås. I alla länder. För alla människor. Om målen ska fungera måste alla känna till dem.

Citatet kommer härifrån.

Flera av den 17 målen har en direkt koppling till mat, mättnad, transporter och livsmedelsproduktion. Ännu fler av dem har en indirekt koppling.

Jag betraktar mig som en världsmedborgare. För mig är det ett folk på en jord och det beror inte bara på det moderna sättet att resa, arbeta, kommunicera och idka handel.

Folk har vandrat och förflyttat sig över klotet i många tusen år. Vi har åkt båt i veckor för att upptäcka andra kontinenter och etablera relationer med andra befolkningar. Men vi har också ockuperat, fördrivit, förslavat, kolonialiserat, utnyttjat och förbrukat andra människor och deras landområden. Vi köper produkter som är tillverkade under slavlika arbetsförhållanden och som har medfört utfiskade hav, svält åt lokalbefolkningen, förgiftade vatten och mer pengar åt de rika.

Mitt ohållbara och egoistiska levnadssätt genererar bedrövliga levnads- och arbetsförhållanden för någon annan.

Det finns dock sätt att minska denna påverkan. Om man vill. Och jag vill.

För att få lite konkreta startfakta är det en god idé att fylla i enkäten på klimatkontot.se och se hur stor just din påverkan är. Du får inte bara en siffra, du får också god kännedom om inom vilka områden ens levnadssätt får störst konsekvenser.

Kom ihåg att även klicka på Fler frågor tack för att få en djupare insikt.

När jag testade mig själv så fick jag ett resultat som ligger under medelsvensken men jag ligger långt ifrån målet på 1,5 ton koldioxid/år.

Nu kommer kopplingen till mitt intresse för grönsaksodlande, vegetarianism och matpolitik. För ju mer självhushållande jag blir desto mindre påverkar jag klimatet. Inom matkategorin i testet ligger jag lågt.

Det beror så klart på att jag odlar och äter mina egna grönsaker men det hänger också ihop med vad jag väljer i mataffären. Ju närmare något är producerat desto hållbarare.

Om målen ska fungera måste alla känna till dem.

Några som har tagit fasta på kunskapsspridningen, och försökt att göra populärkultur av det, är SVT genom sitt program Storuman Forever.

Man tar två karismatiska och folkkära idrottare, en charmig dialekt, några skoteråkande snusläppar och en förändringsobenägen bygd och bakar ihop detta med ett tävlingsmoment. Vips så har man tittare. Jag hoppas bara att grundtanken med programmet går igenom rutan och att vi inte bara ser det som underhållning med lite festliga karaktärer.

Det är hög tid att se över vår konsumtion och börja inse vilka konsekvenser det får. Ett land eller en landsdel måste kunna försörja befolkningen med mat på egen hand. Det finns ingen som helst hållbarhet i att transportera mat längre sträckor, ibland över hela jorden.

Transporten i sig är i princip alltid av ondo men det finns en fördelningspolitik i detta som är helt förkastlig. Det odlas mycket mat och djurfoder i svältande och fattiga områden som inte hamnar på den behövande lokalbefolkningens bord utan på våra.

Dessutom: Ju längre sträcka från jord till bord desto näringsfattigare kost.

Det finns mat så att det räcker till hela jordens befolkning, trots att vi börjar bli väldigt många på den här planeten, den fördelas dock väldigt orättvist. Men om vi forsätter att föröka oss i samma takt som nu, och ju större de obördiga områdena blir, så har vi ett stort problem. Åtminstone kommande generationer.

Muntert. Nä, inte ett dugg men det finns saker att göra. Vi måste bara vilja vara en del av lösningen istället för problemet och den viljan måste komma inifrån. Och om målen i Agenda 2030 ska nås så måste alla känna till dem.

Börja med att fylla i enkäten. Tycker jag.

Det gror!

Visserligen har vi mycket snö kvar men det smälter allt mer och jag kan börja se vad som har hänt i bäddarna under vinterdvalan.

Det sticker upp både den ena och andra överraskningen, både malva och vintersallat har överlevt och verkar redan vara på gång.

Myskmalva är en tidig perenn och bladen är goda i sallad. Hela plantan kan ätas.
Vintersallat säljs som Machésallat i butik men den är enormt lätt att odla själv. Dessutom fröar den av sig så nya plantor dyker upp där men minst anar det.

De vita jordgubbsplantorna som sitter i samma bädd som vitlöken verkar må fint och ser friska ut.

Jordgubbar och vitlök lär funka bra att odla tillsammans så det bäddade jag för i höstas. Dessutom behövde jag förnya mitt jordgubbsland och när jag kom över en hink plantor med vita jordgubbar så tog jag chansen. Mellan dessa är det meningen att vitlöken snart ska titta upp.

I växthuset har äntligen vintersådden av spenat börjat gro och inom 3-4 veckor hoppas jag kunna skörda denna. I växthuset är temperaturen kraftigt varierande under dygnet. Från 25 grader varmt dagtid till ett par minusgrader på nätterna.

Heja spenaten!
Väx upp!

Därför har jag tagit in den sista purjolöken. Den har förvarats i växthuset i vinter men värmen under dagarna blir för kraftig. Nu bor lökarna i kylskåpet istället.

Tvärtom så har en del nysådd fått flytta ut i växthuset. I synnerhet kålsläktet är så pass köldtåligt att de inte behöver konkurrera om utrymmet inomhus. I växthuset får de bra ljus och blir automatiskt avhärdade. Här väntas nu grönkål, olika asiatiska blad, rosenkål och lite annat.

Jag gillar verkligen hur växthuset fyller en funktion hela året. Temperaturväxlingarna är den enes död men den andres bröd.

Återbrukade glasslådor, juicepaket och ugnsformar. Man behöver faktiskt inte köpa någonting som odlare.

Jag vet att snödroppar och krokus blommar i stan och i södra Sverige men här ligger vi så klart efter men våra snödroppar vittnar om att det kommer att bli vår även här så småningom.

Inomhus fortsätter chili, paprika, piplök, purjolök, kålrot och även några tomater att gro och växa. Tomaterna är relativt nysådda och fortfarande små eller på uppväxt men det är ganska lagom för att slippa långa gängliga plantor för tidigt. De ska planteras ut i växthuset efter att spenaten skördats.

Allt är stort när det kommer till bifftomater. Både frön och skott visar vägen.
Tiny Tim gör skäl för namnet men smaken lär vara stor.
Chilin växter sakta men ser välmående ut. Det känns som om jag har skrivit det förut. Vilken dag som helst ska de få flytta till ett söderfönster för nu behövs det inget lysrör längre. I fönstret tror jag att de kommer att sätta fart.
Den lilla djungeln av Carolina Reaper ska planteras om vilken dag som helst. Världens starkaste djungel.
Candlelight Mutant är en ny chili för i år. Den ska tydligen ha ett annorlunda utseende med ett avvikande bladverk och det syns redan här. Hur frukterna smakar har jag ingen aning om.
Kålroten sträcker sig mot lysrören.

I bostaden bor det en långlivad Basket of Fire, en perfekt brukschili enligt kocken i huset. Den är inne på sin tredje säsong och ger enormt mycket frukt. Vi har dessutom sluppit ohyra såsom löss och spinn vilket annars är vanligt på inomhuschili så plantan har fått vara frisk. Innan vårsolen får plantan att vakna så klipper jag ner den och vips så börjar den blomma och ge nya frukter.

Basket of Fire är en generös chili med behändig storlek.

Inomhus bor även Malabarspenaten som också har börjar reagera på ljuset och värmen. Malabarspenat är gott i pajer, pastasåser och soppor. Färsk är den inte lika kul. Den ger generöst med sidoskott och frö som man kan använda till förökning. I sommar ska Malabarspenaten få bo i växthuset eftersom det är en tropisk växt.

Sticklingar av Malabarspenat med sina svarta fröer.

Inomhus har även odlingen av mikroblad och skott påbörjats. Visserligen är detta något som kan ske hela vintern men jag har låtit odlaren i mig få lite välbehövlig vila så detta har inte gjorts i Getingedalen förrän nu.

Odlingsbäddarna nedanför växthuset vaknar till liv. Jag gissar att snön har smält snabbare i bäddarna än runt omkring tack vare upphöjningen. Jag vill att det ska vara så iallafall.

Det är dags för den årliga beställningen av lokalproducerad stallgödsel! Lions Kilsbergen säljer prisvärd skit och levererar till dörren. Hönsgödslet är till och med godkänt för KRAV-odling. Här beställer du och den 21 april kommer säckarna!

I nästa inlägg kommer jag att bli lite politisk och skriva om odlingen kopplad till klimatet och varför det är viktigt med självförsörjning.

Tre rötter, två recept och en bra tidning

I skrivande stund regnar det i Getingedalen. Det var länge sedan, kände nästan inte igen ljudet. Visserligen trist men då kanske lite av det tjocka snötäcket smälter snabbare.

Det var kanske under den strålande påsken man skulle ha tagit fram kameran. Jag gjorde det idag istället.

Förodlingen går långsamt framåt men jag tänkte berätta om en annan sak idag; den rekordgoda vinterlagringen och några recept kopplade till detta.

Det nybyggda skafferiet har testkörts i vinter. Skulle det bli minusgrader? Skulle rotsakerna må bra? Skulle det bli för torrt?

När det var som kallast ute blev det nästan noll grader i skafferiet och vi var beredda med en kupévärmare. Då insåg vi att det bara var nere vid golvet som det var så kallt. Ju högre upp i skafferiet desto varmare. Väldigt funktionellt.

De flesta rotsaker vill ha plusgrader men ändå så få som möjligt. Om det är 1-2 grader så stannar nästan åldrandet helt och hållet och grödorna faller i dvala. Optimalt.

Vi byggde några ljustäta trälådor, ungefär som gamla hederliga potatislådor, där vi har förvarat potatis, palsternacka, rödbetor och morötter. Det har funkat över förväntan. Jag är van vid att några rötter ruttnar och att jag måste rensa i påsar och lådor med jämna mellanrum. Denna vinter har allt hållit sig fräscht, spänstigt och aptitligt.

Potatisen Foxton är fortfarande lika fin som när den skördades.

Visserligen satsade jag på rotsaker med goda lagringsegenskaper och hur mycket detta har varit avgörande vet jag inte. Det var svårt att hitta ekologisk och fast vinterpotatis men man kan inte få allt. Foxton är mjölig och man får helt enkelt anpassa matlagningen.


Ett recept som jag gärna vill dela med mig av är nedanstående potatismuffins.

600 g potatis

50 g smör + smör till formar

3 dl riven ost

3 ägg

örter, till exempel persilja, timjan och dill

ströbröd

salt och peppar

Skala och koka potatisen. Smält smör och låt det brynas till gyllene utan att brännas. Sätt ugnen på 150 grader. Pressa potatisen med en potatispress, häll i  smör,  hackade örter och riven ost. Rör om och knäck i ett ägg i taget under omrörning. Salta och peppra.

Smörj och bröa portionsformar. Fördela smeten i formarna, en sprits är ett bra hjälpmedel, till 2/3. Ställ formarna i en långpanna med några cm vatten. Låt grädda i ca 45 minuter eller till muffinsen har fått fin färg.


Några andra rötter som också har klarat vintern galant är palsternacka och morot. Jag har aldrig hört talas om vinterpalsternacka så där tar jag helt enkelt en sort som jag gillar men när det gäller morötter så valde jag sort med omsorg.

För första gången odlade jag en vintermorot med goda lagringsegenskaper och precis som med potatisen så har den mått förträffligt i vinter. Rothild från Runåbergs är sorten.

Rothild och Student, side by side.

Precis som med potatis så är detta två mycket användbara grönsaker i vårt hushåll men vi provade en ny rätt till påskbordet som var vansinnigt god. Receptet kommer här:


1-1,5 kg morötter och palsternackor (även andra rötter funkar)

en god olja

flingsalt

Sätt ugnen på 225 grader. Tvätta, skrubba och skala (om det behövs) rotsakerna. Dela dem på längden och fördela dem på en bakplåtsklädd långpanna. Häll över olja och blanda runt. Rosta i ca 25-30 minuter, rör om någon gång. Ta ut och salta.

Gör en egen pesto (eftersom det är överlägset mycket godare än köpepesto):

0,5-1 dl valfria naturella nötter eller solrosfrön

1 kruka basilika

2 vitlöksklyftor

2 dl riven ost med lite drag

1,5-2 dl olivolja

salt

mandelspån

Det bästa verktyget för att göra en pesto är en matberedare med knivar eller liknande. Jag har en stavmixer med några olika tillbehör som är perfekta till detta. Som en minimatberedare.

Mixa vitlök, basilika och ost till en crème. Häll i oljan, lite i taget tills allt har blandat sig. Sist häller jag i nötterna och mixar väldigt kort stund eftersom jag vill behålla lite knaprighet. Smaka av med salt.

Låt de rostade rotsakerna svalna lite, ringla peston över och toppa med mandelspån.


Avslutningsvis vill jag ge er två tips. Det första är nya versionen av tidningen Vegourmet. Den har bytt skepnad och i Getingedalen är vi mycket nöjda med uppdateringen. Ett riktigt tjockt nummer späckat med väldigt bra recept. Mycket snyggt fotograferat och hållbarheten går som en röd tråd genom innehållet. Dessutom är jag faktiskt stolt delägare i Vegourmet även om min del är väldigt, väldigt liten…

Tips nummer två är Karoline Jönssons senaste projekt. Karoline är bekant från flera olika sammanhang, dels har hon skrivit inspirerande böcker, bland annat Det Goda Gröna och Det Gröna Skafferiet men även från (det lätt utskällda) TV-programmet Vegorätt.

Självklart tycker jag att detta är spännande att läsa eftersom jag pysslar med ungefär samma sak. Strävar efter självhushållning, äter vegetariskt och bloggar en gång i veckan.

Nu har hon gett sig själv en utmaning genom ett självhushållningsprojekt som varar under 2018. Varje vecka bloggar hon om sin utveckling och sina tankar. Här finns bloggen och det finns även en pod kopplad till projektet. Avsnitten hittas i bloggen.

Nästa vecka blir det en rapport från läget i förodlingen.

Täckodling, biokol och urin

Då har även jag besökt mässan Nordiska Trädgårdar. Är jag nöjd? Jodå, den är kul men den hade inte behövt vara så förskräckligt stor om jag hade fått bestämma. Fast det är klart, alla trädgårdsnördar har olika intressen och då blir det en stor bredd.

Här hittar du grillar, vindspel, handskar, sekatörer, lökar, böcker och sjukt mycket annat som går att koppla till trädgården men jag är nästan bara intresserad av grönsaksbiten.

Jag hade bestämt mig för att köpa lite fröer, det är lätt att bära på, och om de hade det solcellsdrivna bevattningssystem som jag hade spanat in. Visst, det skulle bli lite släpande men om priset var bra så skulle det vara värt det.

Jag hittade det, jätteskönt, då är den saken ur världen. Senare i år ska jag resa bort och då behövs ett sådant till växthuset.

Irrigatia blir ofta bäst i test så det var exakt ett sådant jag ville ha.

Eftersom jag inte ville släpa på för mycket saker så hade jag inte heller tagit med mig kameran. Alla bilder är tagna med mobilen, därav kvaliteten. Och därför blev det inte heller så många foton, det kvittar liksom när det blir halvbra.

Det var också kul att spana in olika växthus eftersom vi kanske är sugna på att skaffa ett till. Fast vi är långt ifrån färdigtänkta på den biten. Ska vi odla i det eller ska det bli ett uterum med lite plats för odling? Ska det vara praktiskt och lite billigare eller ska det vara snyggt och skitdyrt?

Av alla tunnelväxthus som finns på marknaden, alltså lite mindre vackra men väldigt praktiska, så tillhör Gjordnära Tunnelväxthus från Blixterboda de allra bästa. De får ofta bra betyg av erfarna odlare. Dessutom skulle jag handla lokalt eftersom de finns i länet.

Nu kunde vi känna ordentligt på deras produkter och bilda oss en tydligare uppfattning.

Det som jag nog uppskattar mest med mässan är alla föredrag. För mig är det överlägset den största behållningen. Jag lyssnade på tre stycken med olika karaktär men samtliga på temat ätbart.

Börje Remstams föredrag var nog viktigast. Han pratade varmt om vikten av täckodling vilket jag visserligen har rätt bra koll på men det skadar inte att få bekräftat att jag gör rätt, att jag förmedlar idéerna på ett korrekt sätt här i bloggen och när jag pratar med folk.

Skippa grävning och gödsling genom att täcka dina jordar. Du slipper dessutom vattna och rensa ogräs. Det är den korta versionen av hans tes och jag har provat och förstår hela grejen.

Det är maskarna som fixar din jord, bara du ger dem rätt mat och material.

Börje in action.

Att täckodla innebär så oändligt mycket mindre jobb och ofta ett bättre resultat. Jag begriper inte att det inte har slagit igenom på bredare front. Dessutom är det perfekt när man ska resa bort en längre tid.

Därefter hörde jag Sara Bäckmo, Skillnadens Trädgård, berätta om sin grönsaksodling men framför allt tre grödor som hon tyckte att alla skulle satsa mer på.

Hon kom inte med så mycket nytt men hon är en god talare med skön framtoning så det var trevligt att höra henne. De tre grönsakerna som hon rekommenderade var purjolök, bönor och kål. Jag instämmer i samtliga. Dessutom uppmuntrar hon alla att använda kiss som gödsel! Kan man hitta något billigare eller närmare?

Det sista föredraget kunde ha varit riktigt bra men Stefan Sundström kom ganska oförberedd. Det är tur att han är smårolig och charmig annars hade det nog fallit pladask.

Han läste ur sin senaste bok Stefans stora feta röda där han beskriver hur han blev en sådan passionerad tomatodlare. Han hade valt ut två viktiga kapitel som handlade om biokol och fröpolitik vilket är saker som jag tycker att folk ska veta mer om.

Biokol är en väldigt gammal odlingsmetod, eller snarare gödslingsmetod, som har fått nytt ljus på sig. Dels tror jag att det handlar om att alltfler vill komma ifrån konstgödseln, dels försöker vi att tänka långsiktigt och hållbart.

Tänk träkol, egentligen vanlig grillkol utan tillsatser, som du dränker i näringslösning. Det kan vara urin, hönsgödselsoppa eller nässelvatten. Kolen myllar du sedan ner i dina bäddar och där gör den nytta på flera plan. Dels gör den din jord lucker och kolen har en väldigt lång nedbrytningstid så det gör den i många år, dels ligger den och avsöndrar näring och vatten.

Jag köpte kol från en lokal kolmila men den som är hard core gör sin egen genom pyrolysmetoden. Låter knepigare än det är och här finns en bra beskrivning och film!

För den som vill köpa en färdig produkt så finns det så klart, här bland annat.

Det finns alltid en baksida och i biokolfallet är det tungmetallerna. All ved innehåller tyvärr kadmium, hur fin skog träden än har vuxit i så finns det kadmium i våra marker. Det ligger ingen miljöförstöring bakom, det bara är så. Lite mindre i vissa skogar, lite mer i andra.

Träden suger förstås upp kadmium och i kol och aska blir halterna koncentrerade och rätt så höga. När vi använder kol och aska i våra odlingar så tillför vi även tungmetaller. Jag tycker att detta är svårt att förhålla sig till men jag är definitivt medveten om att så är fallet. Genom att inte använda massor av biokol eller aska, utan lite lagom, så inbillar jag mig att jag ska hålla mig på säkra sidan. Kadmium finns ju naturligt i marken, oavsett om jag tillför biokol eller inte.

Läs mer om kadmium i svenska marker här.

Här har jag grundat min komposttunna med kol från kolmilan. Tanken är att det ska ligga i botten och suga i sig näringsrikt lakvatten. Fast efter detta har jag i princip slutat att lägga något i komposttunnan eftersom jag använder allt bös i täckodlingen istället. Då lade jag kolen i kisstunnan istället…
Kisstunnan… grundad med kol!

Det var lite skönt att slippa skriva om mina egna odlingar för en gångs skull. Det händer liksom så lite mellan varven. Dessutom är det så otroligt svårt att tänka sig att jag ska börja plantera ut om en dryg månad. Vi har massor av snö och minusgrader fortfarande. Det lockar liksom inte till att så fler fröer.

I mitten av nästa vecka ser det dock ut att bli lite plusgrader, förhoppningsvis lagom till nästa inlägg!

Lök, frö och snö

Det är inte så dumt att lova en massa. Då får man saker gjorda. Sedan sist har jag både sått tomater och startat vinterodlingen.

Med den härliga vårsol som lyser på dagarna så blir det riktigt gött i växthuset. Ända upp till 9 plusgrader har jag mätt upp. Jordytan i lådorna är porös men några cm ner är den fortfarande stenhård och frusen. Jag såg någon som vattnade med varmvatten för att den skulle tina. Tjena. Det skulle i så fall behövas enorma mängder för att min jord skulle mjukna. 15 liter var som en droppe i havet.

Spenat är en gröda som är väldigt köldtålig och som faktiskt ger bäst resultat när det är lite småkyligt och mörkt. Därför sår jag det nu. Butterflay från Lindbloms är en ny sort för mig men det är mångas favorit.

Förutom spenat sådde jag rädisor, ruccola och vintersallat/maché. Den som lever får se.

Jag hämtade snö i det som stod närmast…
…och täckte odlingsytan med detta. Mer naturlig och skonsam vattning får man leta efter.

För är det något vi har så är det snö. Eftersom det, trots den sköna solen och vårdagjämning, är minusgrader så ligger den djup och kompakt över hela Getingedalen.

Än är det vinter kvar säger mor…

Om man tittar i kalendern så är det, trots snömängderna, inte så långt kvar till vare sig vår eller sommar och om sex veckor är det första maj. Då kan det mycket väl vara shortsväder och grilltider. Därför sår jag mina tomater nu.

Jag försöker att så lite olika sorter som jag sedan kan använda till olika saker och i viss mån experimentera med.

Cocktailtomater för att de ofta är så söta, goda och lätta att stoppa i munnen.

Bifftomater för att de får så cool form men även för smak och mycket substans.

Piennolotomater/vintertomater för att de har så goda lagringsegenskaper.

Övriga tomater/brukstomater för att det är bra att frysa in och göra tomatkross på.

Tomatfröna är i jorden!

För första gången sedan i juli köpte jag lök i mataffären. Under åtta månaders tid har vi kunnat leva av egen skörd på lökfronten. Det är rekord och till i år har jag köpt mer sättlök än tidigare. Kanske jag kommer att klara mig ännu längre nästa säsong?

En annan sorts lök, purjolöken, har jag dock kvar i lager. Jag skrev om det i förra inlägget. Växthuslagring visade sig vara da shit men nu när det är varmt där på dagarna så ser jag att purjolökarna åldras snabbare. Därför blir det ovanligt mycket purjolöksrätter till middagarna just nu.

En riktigt god sak som min mamma gjorde när jag var barn är nedanstående paj.


Tomat- och purjolökspaj

PAJDEG:

2 dl grahamsmjöl

2 dl vetemjöl

150 g smör

3 msk vatten

Smula sönder smöret i mjölet, tillsätt vattnet och jobba snabbt ihop till en deg. Klä en pajform, gärna med löstagbar kant, och ställ i kylskåpet en timma eller mer. Sätt ugnen på ca 200 grader.

FYLLNING:

5 dl riven ost

2-3 purjolökar

5-6 tomater

oregano, salt och peppar

Ansa och skiva purjolöken grovt. Koka den i lättsaltat vatten 3-4 minuter. Låt rinna av väl. Grädda pajskalet i ca 10 minuter. Lägg i hälften av den rivna osten, fyll på med purjolök, täck med tomatskivor, strössla över oregano, salt, peppar och resten av osten. Grädda i ca 20 minuter.


På förodlingsfronten intet nytt förutom att det ser friskt ut och att jag har klippt piplöken en gång. Det går sakta men det händer saker hela tiden.

Det är tulpantider och jag fick en fin bukett i veckan eftersom jag har födelsedag. Givaren hade koll och köpte så hållbara blommor som det bara går; odlade i Sverige och klimatkompenserade. Annars är snittblomsbranschen en riktigt unken historia. Undvik den om du kan.

Och nu när det verkligen börjar närma sig säsong så vill jag passa på att göra reklam för den föreläsning som jag ska hålla i höst! Notera 28 oktober i kalendern! Arrangör: Adolfsbergs Trädgårdsförening.

 

I nästa inlägg hoppas jag kunna berätta om Nordiska Trädgårdar för i helgen ska jag äntligen få komma dit!

 

Naturfenomen och allt det fantastiska

Visst sker det saker i förodlingen och visst har jag lyckats med något som jag tror är lite svårt men det som händer i naturen just nu är desto mer spännande.

När temperatur och nederbörd samspelar på ett ovanligt sätt så får det udda konsekvenser. Världen i Getingedalen har varit täckt av is de senaste dagarna. Och visst, det blir lite läskigt men med bra däck och broddar så känner jag mig trygg.

Den is som täcker andra delar av världen, till exempel träd och buskar, blir istället till vacker konst. Inte bara för ögat, ljuden som uppstår är fantastiska. En isbeklädd björk som rör sig i vinden knastrar, klingar och knäpper på ett magiskt vis.

En helt vanlig ovanlig björk.
Jag är glad att jag är på plats när detta händer, snart är det borta igen.

Långt ifrån något fenomen, men ändå alldeles fantastiskt, är fågellivet. Att råka stå med kameran i högsta hugg när en flock sidensvansar slår sig ner tio meter från mig är nästan för bra för att vara sant.

Så otroligt vackra.

Varken något fenomen eller särskilt fantastiskt är det att bina dör som flugor. Helt naturligt enligt experterna men icke desto mindre sorgligt. De hundratals bin som tror att solens värme betyder vår och plusgrader faller offer för kylan några meter från kupan. Tydligen flyger de ut för att gå på toa. Liksom många andra djur vill de inte bajsa i sitt eget bo och håller sig hela vintern. Stackare.

Döda bin utanför kupan. Jag hoppas åtminstone att de hann bajsa innan de avled.

Kanske inte något fenomen men ändå lite fantastiskt är att bakpulvermetoden verkar funka väldigt bra. De svårflirtade chilifröerna genomgick ett litet bakpulverbad för att skalet skulle bli mjukare och sedan fick de bo i kuvös några dygn.

Häpp vad det gror! Carolina Reaper lär vara världens starkaste chili och jag kommer aldrig att äta den men av någon anledning är den rolig att odla.

Det är klart att världens starkaste har ett kvinnonamn.

Fantastiskt roligt var det att få en så grym purjolöksskörd förra året. Lika fantastiskt har det varit att se hur bra lagringen i kallväxthus har funkat.

Purjolöken kan stå kvar i landet hela vintern men de är svåra att skörda när de är fastfrusna och täckta av snö. Genom att gräva upp dem och flytta dem till växthuset har de varit lätta att hämta.

I förra bloggen visade jag min nya sådd av purjolök fast den var tämligen ointressant eftersom inget hade grott. Idag har jag desto mer att visa.

Det är skönt att ha lite erfarenhet i bagaget när jag nu försöker mig på min andra odling av purjolök. Dessa tunna strån ska få flytta in under växtlampan och sedan klippas då och då innan de planteras ut i maj.

Nu börjar det verkligen dra ihop sig till tomatsådd. Jag tror att det är gjort när jag skriver nästa gång. En annan sak som jag trodde att jag skulle ha gjort för flera veckor sedan är vintersådden i kallväxthuset. Att jorden var frusen hindrade mig att genomföra detta men nu har det börjat tina på ytan.

Här ska jag så spenat, rädisa och kanske något mer.

Jag tror att även detta är gjort när jag skriver nästa gång. Genom att fylla vattenkannan med varmvatten kan jag säkert tina en del av jorden som ligger djupare i lådan även om det bara är ytjorden som är intressant just nu.

Takdropp och istappar vittnar om vilken årstid som närmar sig även om väderappen säger att det ska vara minusgrader ett bra tag till. Inte mig emot, skidåkning är min favorit bland motionsformer och jag har spår utanför knuten.

Vackert är det dessutom, våren får gärna komma långsamt.

Ut och njut!

Slow life

Alltså… det har inte hänt så mycket sedan sist. Om man tycker att det här inlägget är av karaktären gripa efter halmstrån så har man nog rätt. Men snön ligger lika djup som senast, kanske till och med djupare. Kylan är inte lika bister men det finns inte en tillstymmelse till vår. Jo ljuset. Och lite fågelsång.

Senast igår fick jag också bekräftat att det är alldeles för tidigt att så tomater och annat. Det kan ha varit i podden Två odlare emellan. En alldeles förträfflig sysselsättning i väntan på varmare tider är att lyssna på den. Det råder en ganska stor iver i många odlarforum men det kommer mest att skapa bekymmer om jag sår tomaterna nu.

Lena Israelsson har skrivit en hel hög med odlarböcker och bloggar dessutom om grönsaksodling. Jag länkade till ett av hennes inlägg förra året vid den här tiden och jag gör det gärna igen. Enligt Lena bör vi ge fan i att så gurka i februari och jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Värsta bästa boken!

Mina tomatfröer är åtminstone framplockade och jag konstaterar att det är väldigt mycket. Det är nästan så att jag hoppas att bara hälften gror men tomater brukar gro… Piennolotomaterna, de där italienska lagringsbara, de har sämre grobarhet och det är kanske bra. Typ.

Tomatplantor brukar dock vara lätta att sälja och ge bort. Det är bra.

På chilifronten går det sakta men det ser väldigt friskt ut så jag är inte orolig. Jag hoppades kunna visa annat än hjärtblad idag och med ett bra objektiv, eller förstoringsglas, så ser man att de första karaktärsbladen börjar visa sig.

Jag förstår verkligen varför man bör plantera chili och paprika tidigt.

Några andra som verkar må bra är kålrotsplantorna. Där behöver man definitivt inget förstoringsglas för att se karaktärsblad. Här kanske det till och med är dags för första skvätten gödning. Gödning i det här stadiet ges med svag, flytande näring. Under sommaren gör jag egen med nässelvatten och urin men nu använder jag istället en ekologisk – och asdryg – stinkbrygd från Plantagen.

Friska kålrotsplantor.
Näringsrik häxbrygd.

Jag hoppades även kunna skriva att jag har sått purjolöksfröerna och det har jag. Fast det är inte så mycket att visa men här kommer ändå en bild.

Det ska bli purjolök.

Pluggboxen är riktigt fiffig till sånt här. När jag sedan ska plantera ut purjolöksplantorna så trycker jag upp pluggarna underifrån och kan peta ner dem i jorden utan att ta i sköra stjälkar och rötter.

Visserligen skrev jag att chili tar väldigt lång tid på sig men vi har ändå gjort ett sent experiment med de allra kinkigaste fröerna. Bakpulvertricket. Genom att låta de trögaste sorterna ligga i ett vattenbad där man tillsatt en knivsudd bakpulver så kan man få fröskalet att mjukna och sedan gror de lättare.

Efter badet lade vi fröerna på blött papper, under plast och i värme och banne mig – Carolina Reaper har grott!

Om Carolina Reaper inte ger frukt i sommar så ska hon få övervintra inomhus och förhoppningsvis ge skörd 2019.

I Getingedalens slow life-tillvaro ingår det att titta på fåglarna som kommer och äter frö på altanen. Domherrar sitter hellre på marken och tuggar på sådant som andra fåglar har slängt ut från fågelmatsgrejen. Och de kan sitta länge… så länge att man hinner springa upp på övervåningen, hämta kameran, ställa in den och ta 20 bilder.

Take it slow.

Nationella isveckan

Jo tjena. I förra inlägget skrev jag kanske en kallsådd i växthuset i nästa inlägg. Det var tur att jag skrev kanske. Nationella isveckan drabbade oss och det är ju spännande med ovanliga väderfenomen men det lockar knappast till växthusarbete.

SMHI berättar om ovanligt sen sibirisk kyla som fryser hela landet till is flera dygn i sträck och jag är visserligen van vid vinter och kyla men nu blåser det en riktigt obehaglig vind dessutom. Den är säkert sibirisk den också.

En väldigt dammig termometer visar på ganska sträng kyla men inget extremt. Förrän man har gått ut och känt på vinden…
Så här års brukar solen värma och det blir varmt och gott i växthus och längs söderväggar men inte under nationella isveckan. Då är det kallt överallt.

Jag lovade dock att visa mera av den skira grönskan som jag ägnar mig åt inomhus och det ska jag göra. Inomhus kan man tro att det är skönt ute. Solen värmer genom fönstret och snart behöver man inget extraljus längre.

En överlevande stickling malabarspenat trivs på fönsterbrädan och både blommar och ger frukt.

Mitt förstagångsexperiment med kålrot/rutabaga skrider vidare och inger hopp.

Det kan hända att jag har satt dessa fröer alldeles för tidigt men då har jag i så fall lärt mig något. När jag planterade om skotten kan det också ha skett för tidigt men de ser ovanligt välmående ut för att ha blivit misshandlade.

Jag satte några skott väldigt djupt, med hjärtbladen precis ovanför jordytan, och några skott lika grunt som de satt innan. En del växter mår jättebra av att planteras om väldigt djupt och en del inte. Jag tänkte ta reda på hur kålroten ville ha det.

Kålroten som planterades grunt verkar må bra. De har utvecklat karaktärsblad men är väldigt vingliga trots extraljus. Jag ska nog fylla krukan med mer jord.
Kålrotsskotten som planterades väldigt djupt ser också ut att trivas. Även de har fått karaktärsblad och är så klart inte alls lika vingliga och sköra.

I sålådan som står på värmemattan tittar det fortfarande upp nya skott dagligen. När de har blivit några cm långa planterar jag om dem i egen kruka och de får bo svalt och ljust istället.

Här rekommenderar man att vänta med omplantering tills skotten har utvecklat sina första karaktärsblad men då hinner de bli så enormt långa och sköra och jag vill inte vänta så länge.

Det återstår att se om jag har haft för bråttom.

Sålådan på värmemattan.

 

Det allra första tecknet på liv.
Paprikan King of the North gör inte skäl för sitt namn än men alla kungar har varit bäbisar. Den här kraken är tre dagar gammal och den ska få veckla ut sina hjärtblad innan jag ställer den ljust och svalt istället.
15,7 grader är kanske 1-2 grader för svalt men det har varit lite lurigt att få till den perfekta temperaturen under växtbelysningen. Dels värmer lysröret lite när det är på, dels är det en dörr som ska stå på glänt exakt 8 cm, dels är jag i lokalerna och grejar ganska mycket och då blir det lite hipp som happ. Det blir åtminstone aldrig katastrofdåligt.
Piplöken verkar må bra och nu har jag tagit reda på att den ska behandlas ungefär som purjolök. När skotten börjar bli onödigt långa kommer jag att kapa dem till ca 5 cm. Dessutom kommer jag att plantera om dessa i små kluster, så som jag vill att de ska växa när de planteras ut. Sorten Bajkal borde må bra i den sibiriska kylan. Apropå purjolök så ska jag sätta dessa fröer vilken dag som helst. Oavsett isvecka eller inte.
Hej! Vi är en hoper chiliplantor som bor svalt och ljust i Kajsas verkstad. Vi ser friska ut och mår bra men vi tar det ganska lugnt. Ingen av oss har utvecklat ett enda karaktärsblad än.
Äntligen har jag tagit reda på att Chili Orange heter Pink Scorpion på riktigt. Jag hoppas att dessa fortsätter att må bra för det är en riktigt tjusig chili som gärna äts av en annan i familjen.
Visserligen visade jag ett skott av Black Pearl i förra inlägget men det är ju så snyggt att man kan visa det varje gång! Håll tummarna för ett karaktärsblad i nästa inlägg.

Med nationella isveckan utanför fönstret vågar jag inte lova någonting till nästa inlägg. Kanske ett och annat karaktärsblad. Kanske lite purjolökssådd. Vi kommer att vara inne i månaden mars och det börjar bli dags att tänka på tomatsådd. Sex veckor innan utplantering sår jag tomaterna. Annars hinner de bli för stora för att ha inomhus. Jag har liksom inga lokaler för det. Och jag brukar plantera ut under maj månad så ingen tomatsådd innan mitten av mars!

Förodling, sportlovsljus och döda bin

Det blev ett tjusigt reportage! I lördagens Bostadspuls berättar jag om hur jag förodlar och det jag ska berätta idag blir mest kött på benen. Eller korn på kolven.

Förodlingen är i full gång och de första skotten har tittat upp. Jag ställer sådden på värmematta vilket i synnerhet paprika och chili mår bra av. Övriga sådder behöver egentligen ingen extravärme men de får en väldig skjuts och gror på tre dygn i värmen.

Snabbast var kålroten. Det här är ett experiment. Vet inte om de behöver förodlas redan i februari men jag testar. Har ju fröer kvar att så senare om så behövs. Visste inte heller om de klarade att planteras om för djupt så jag har provat lite olika modeller; några sitter grunt och några med näsan ovanför ytan.
Näst snabbast var piplöken och jag kommer att behandla denna som purjolöken som jag odlade med framgång förra året. Alltså klippa ner den då och då. Jag ska även plantera om dem en och en när de har blivit lite kraftigare.

Mina chili chinense är kinkiga. De vill inte gro men det var jag beredd på. Chili annuum gror dock, de första efter fem dagar och sedan har det kommit upp några nya varje dag.

Jag planterar om dem lite tidigare än vad som rekommenderas. De ska helst hinna få ett par karaktärsblad innan flytt men jag sår flera fröer i samma kruka och de gror olika snabbt. De snabbaste hinner blir väldigt långa och sköra innan de långsammaste har grott. Därför flyttar jag dem försiktigt och det verkar funka. En sked är mitt bästa trick.

Black Pearl är en av årets nyheter och skottet matchar namnet.
Candlelight Mutant är en udda sort, bladen ser inte alls ut som på en klassisk chiliplanta. Däremot så tycker jag inte att skottet ger sken av att vara någon mutant över huvud taget…
Matchbox är en trogen sort som jag odlar för tredje året i rad. En medelstark brukschili.
Så här ser det ut när sådden står på värmemattan…
…och så här ser det ut när jag har planterat om det som grott och ställt under extraljus i en svalare temperatur. På så sätt får man knubbiga och starka plantor som växer långsamt.

Sportlovsveckan blev rena önskedrömmen för alla lediga barn. Mycket snö och bra temperatur. Den typiska sportlovsluften med takdropp och lätt värmande sol har infunnit sig och det är plusgrader i växthuset.

Här inne ska jag så spenat vilken dag som helst.

Denna värme har dock fått tragiska konsekvenser för bina i våra hyrkupor. Trots att det är fem minusgrader utomhus så verkar bikupan funka lite som ett växthus; bina vaknar till av värmen och flyger ut. Där möts de av minusgrader och överlever inte många meter.

Utanför kuporna ligger det några hundra döda bin medan andra individer har orkar flyga 20 meter innan de har kroknat. Det är så sorgligt. Det ligger döda bin lite här och var.

Bi som har dött kölddöden.

Som tur hade vi hört talas om att detta kunde hända så vi var lite beredda. Inte mindre sorgligt för det men nu vet vi att det är ett naturligt förlopp.

Ett annat bi som har tuppat av.

Den här våren ska bli intressant. Vi fick kuporna i augusti förra året och egentligen har vi bara använt tiden till att lära känna varandra. Det är först nu vi kommer ha nytta av dem som pollinatörer. Hur stor skillnad kommer de att göra?

I Getingedalen råder fortfarande full vinter och det är inte tal om att börja preparera bäddarna. Jag kommer att odla under lyröret och i växthuset i flera veckor till.

Odlingslådornas konturer kan skönjas under snömassorna.
Ljuset börjar leta sig in i vår annars vintermörka trädgård.
Under lysröret spirar det och det blir trängre och trängre för var dag.

Det blir ännu mera skir grönska och kanske en kallsådd i växthuset i nästa inlägg. Och lite längre dagar med energigivande ljus. Man tackar.