Vecka 14

Nu har det hänt. Spenaten har grott i växthuset. Självklart har det betydelse att fröna är planterade i växthuset, det blir ju riktigt varmt där inne när solen lyser, men det är framför allt ljuset som är avgörande. Spenat behöver bara 4-5 grader för att gro.

I mitt inlägg från 11 april 2018 har jag skrivit om samma sak så jag tror att allt hände lite tidigare i år. Jag ser också på bilderna att det är lite mindre snö kvar och jorden i växthuset hade tinat tidigare.

Olika vintrar.

Den här bilden skulle lika gärna kunna vara förra årets. Nu slutar jag vattna med snö och går över till vattenkanna.

Jag har också sått en himla massa kålfröer. Dessa står i växthuset så blir de avhärdade från början. Det har funkat förr. Är också glad över att slippa ha så otroligt mycket förodling inomhus. Det kräver plats. Inga bilder från detta eftersom inget har grott. Förhoppningsvis i nästa inlägg.

Tomatfröerna är sådda och dessa gror ju på 3-5 dagar, särskilt på värmematta, så man får hänga med i svängarna om man inte vill ha plantor som skjuter i höjden.

Jag var inte riktigt med i svängarna så mina tomatplantor hann bli väldigt långa innan jag flyttade dem från värmemattan till den ljusa och svala platsen. Det kommer att ordna sig i slutänden. Tomaterna ska ju planteras om – djupt – så småningom.

Det som såddes tidigt; paprika, aubergine, olika sorters lök och rotselleri, mår bra men nu börjar de kräva gödsel. Såjorden är rätt så näringslös. Jag sköter detta med flytande gödning, det är enklast när plantorna är små och sköra.

Jag har över huvud taget gått över allt mer till att vattna underifrån. Alla växter mår egentligen bättre av det och sorgmyggorna blir färre. Sägs det. Detta kan också vara anledningen till att min första sådd av purjolök gick så dåligt. Nu har jag slarvsått purjofrön och bara vattnat underifrån och det ser lovande ut.

Jag fyller djupare brickor och tråg med vatten, gärna ljummet, och en skvätt ekologisk näringslösning. I dessa ställer jag plantorna en stund så får de suga i sig.

Kul att förodlingen av lök går så bra. Det är första gången jag satsar medvetet på att odla lök från frö och än så länge bådar det gott. När stjälkarna börjar bli 10-15 cm höga så klipper jag dem till 5-6 cm. Då lägger plantan kraft på att skapa kraftig lök istället för långa strån.
Det här är min flytande näring just nu. Det finns flera olika fabrikat. Den som vill vara självförsörjande kan använda lakvatten från bokashi eller guldvatten.

Något som har gått över förväntan är rotsellerin. Jag har alltid läst att den ska vara lite känslig men jag hade en gammal påse med frö som jag tänkte träna mig på.

Jag läste på lite. Runåbergs hemsida och Skillnadens Trädgårds råd. Dessutom hade jag inga direkta förväntningar. Dels var fröerna gamla, dels hade jag inte planerat att odla rotselleri i år. Summa summarum; jag har plötsligt väldigt många och fina plantor med rotselleri.

Jag trodde aldrig att det skulle vara så pass bra grobarhet. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas över huvud taget men här står jag nu!

I ett tidigare inlägg skrev jag om sorgmyggor och att jag använde nematoder för att bekämpa dessa. Som komplement har jag också använt klisterremsor med lyckat resultat. De var billiga och finns på Biltema. Inte så vackra men det blev lite påskkänsla med gula plastfjärilar i blomkrukorna.

Jag har fått föreläsa igen. Det var en kort historia i ett litet sammanhang men det är kul att få berätta om ätbart odlande. Alltid överraskar man någon.

Den här gången pratade jag en hel del om vitsen med att äta från det vilda och perenna skafferiet och visade samtidigt upp boken Vildplockat av Niki Sjölund. Den är riktigt bra! Förutom att berätta om allt det ätbara i våra skogar så är Niki gammal stjärnkock och delar generöst med sig av udda kryddningar och spännande tillagningar med ursprung i det vilda. 

Jag hittade en onlinekurs om höns i tidningen Lantliv som inte kostade så mycket. Jag köpte den och håller på att plöja igenom den nu. Rätt så bra tycker jag men är nog fel person att uttala sig. Jag kan ju ingenting om höns.

Hur som helst, här hittar du kursen. Och med koden KYCKLING får du 100 kronor rabatt!

Kan det bli mera påskkänsla?

I nästa inlägg blir det nog en kamerarunda i trädgården. Det som gömts i snö början titta fram. På gott och ont.

Vecka 13

Sista onsdagen i mars!

Månadssummering!

Vad summerar jag då? Jo jag gör en genomgång, mest för mig själv, av aktiviteter som genererar koldioxidutsläpp och vad jag konsumerar.

I förra inlägget lovade jag att skriva om tvål, näthandel, resande och toaletter. Jag  har för avsikt att hålla det löftet. Allt har någon slags koppling till månaden mars.

Tvål

Nuförtiden köper jag nästan uteslutande hård tvål. När jag reser brukar jag dock ha en liten flaska med flytande tvål av praktiska skäl men det bygger nog mest på dålig erfarenhet av läckande tvålkopp. Jag vet att det finns bra tvålkoppar.

Äckligt, tycker många om hårda tvålar. Vem vet vilka bakterier som frodas på den där klumpen? På offentliga toaletter föredrar jag flytande tvål men inte hemma. En torr tvål har inte många bakterier på sig och en torr tvål får man med en bra tvålkopp i luftig miljö.

(Kommer att tänka på tvålen i skolan på 70-talet; en automat med en ratt och när man vred på den kom det ut tvålflingor. Inte så dumt!)

Fördelar med hård tvål:

– kan packas i miljövänligt och lätt returpapper

– behöver inte innehålla några konserveringsmedel

– är koncentrerad och du betalar inte för vatten

– du spolar ner avsevärt mindre mängder oförbrukad tvål i avloppet

– det ryms betydligt mer tvål per kubikmeter i fraktsammanhang om den är hård

Mer läsning finns här och här.

Det finns flera olika svenska tillverkare av vettig tvål men Malin i Ratan har några av de bästa. Jag tycker att det finns en vits med att ingredienserna är få och oftast av svenskt ursprung. Dyra? Ja men man får vad man betalar för.

Det finns en amerikansk tvål som jag också gillar men den måste ju fraktas. Tack vare att jag har familj i USA så passar jag på att beställa Dr Bronner’s så fort någon ska resa över Atlanten.

Dr Bronner’s tvålar är rättvisemärkta och ekologiska och dessutom är det ett företag som jobbar med Constructive Capitalism, alltså de delar vinsterna med sina arbetare och ger tillbaka en del till jorden varifrån ingredienserna kommer.

Det går att köpa Dr Bronner’s tvålar i Sverige men de blir förstås dyrare.

Att handla via nätet

Jag tycker att det blir allt smidigare att handla via internet. Det beror förstås på vad det är men vissa saker väljer jag att e-handla. Men är det klimatsmart? Det beror på. Jag kan göra vissa val och därmed blir mitt inköp mera klimatsmart än om jag skulle handla det i butik.

Produkter som kräver att jag åker runt med bil till olika affärer för att sondera terrängen och jämföra märken och priser; dessa kan vara bättre att handla via nätet.

Jag kan också läsa på om firman som säljer produkten i lugn och ro. Jag kan välja olika typer av frakt och många firmor erbjuder miljöfrakt vilket är lite långsammare men betydligt klimatsmartare. Då har leverantören tid på sig att packa effektivare och kan åka med full last istället för halvtom.

Många gånger ligger produkten på ett lager som inte är lika väl uppvärmt och tjusigt inrett som en butik.

En del av ansvaret ligger förstås på mig som kund. Genom att slå ihop mina inköp till ett paket/en frakt gör jag miljön en tjänst. Trots att företaget erbjuder fri frakt. Genom att tänka igenom mina inköp så slipper jag skicka tillbaka prylarna. Tydligen finns det kunder som köper 14 par byxor och skickar tillbaka 13 par när företaget erbjuder fri retur.

Jag kan också välja företag som inte levererar till dörren. Visst, det är otroligt skönt men jag vet inte hur många lastbilar som har åkt ända till Getingedalen för att lämna ett pyttepaket. Dessutom har vi två olika brevbärare som kör hit, ibland har de ett paket var att dela ut, vilket känns helt galet. Jag väljer hellre att hämta mina försändelser på ett utlämningsställe som jag ändå kör förbi någon gång/vecka. Jag samlar minst fyra ärenden i en resa vilket blir ett klimatsmartare val än många andra.

Det här är en bra länk om man vill läsa mer om klimatsmart e-handel.

Att jag skriver om tvål och näthandel beror så klart på att jag har köpt tvål och gjort vissa inköp via internet i mars. Dessutom har jag unnat mig en resa. Med tåg. Köpt på nätet.

Vi gillar att konsumera kultur så vi styr kosan mot Göteborg en helg i maj för lite musikalisk spis och andra kulturella uttrycksformer. Kulinariska också så klart. Att åka tåg till Göteborg från Örebro är väldigt smidigt så det väljer vi så klart. Att åka kollektivt med buss och spårvagn i Göteborg är också enkelt. Det finns appar för allt.

Vi kommer att bo i lägenhet, hyrd via Airbnb, och jag har ingen aning om huruvida det är mer eller mindre klimatsmart än hotell.

Övriga inköp i mars:

En ny sax till köket (det finns inget mer irriterande än slöa saxar)

Konsertbiljetter till bob hund som spelar i Örebro i oktober

Lagning av tofflor hos skomakare

Nya läsglasögon (halvblind är inget alternativ)

Klimatsmarta toaletter

Här kommer min sista punkt i dagens inlägg. Den kanske inte har så stor koppling till månaden mars, utan mer till augusti 2018, men det dök upp en artikel i mars som påminde mig om detta.

När jag reste i Japan i somras så hamnade jag ibland på toaletter där handfatet var integrerat i toalettstolen. Fiffigt, tänkte jag. Det är ju ett trångt land så två-i-ett-lösningar måste vara populära.

Bilden är stulen från bygghus.se

Sedan trillade polletten ner.

Det är inte bara smart av utrymmesskäl, det är ju även vattenbesparande. Toaletten spolas med gråvattnet från handfatet.

Om vi skulle renovera badrummet idag så skulle vi jobba betydligt mer på en lösning med en toalett som spolas med gråvatten eller regn.

Finns det något galnare än att spola toaletter med dricksvatten?

Andra varianter på hur detta skulle kunna lösas – och hur det redan funkar i många andra länder – syns på bilderna nedan. (Tyvärr har jag ingen källa på bilderna eftersom det är sådant jag har skärmdumpat för mitt eget minnes skull. Slarvigt, för så här får jag nog inte göra egentligen.)

Det står eco-loo på vattenbehållaren. Heja eco-loo!

Kom igen Sverige, här verkar vi vara sist på bollen.

Nästa gång jag skriver är det april. Och jag har sått. Det blir ett inlägg med rapport från förodlingarna i Getingedalen. Och om gula fjärilar. Och om en föreläsning. Och om vildplockad mat. Och en hönskurs.

Vecka 12

Det är så stor skillnad.

Jag kommer just från stan med torra gator och krokus på väg upp. Hos mig är det fortfarande väldigt mycket vinter. Jag känner mig som en papegoja men så är det.

I förra veckans blogg lovade jag att berätta om en ny bekantskap. Gullig men helst på avstånd. På andra sidan tomtgränsen.

Under mina 15 år i Getingedalen har jag varit väldigt förskonad från skadedjur. Det är klart att älgarna är bökiga, de är mina värsta fiender i trädgården. Och på andra plats kommer kålfjärilens larver fast med lite jobb så lyckas jag stävja deras angrepp. Jag har inga sorkar, väldigt lite sniglar, aldrig några rådjur och grannens katt gör mer nytta än skada. Bladlössen drabbar mig emellanåt men det är glest mellan attackerna och vildsvinen har jag sluppit hittills.

Nu har hararna hittat hit. För första gången under mina 15 år ser jag harar på tomten och när jag tittar bort så äter de på de unga fruktträdens stammar.

Tveksamt om detta kommer att överleva.

Förhoppningsvis är det snön som gör att de behöver äta på mina fruktträd. Förhoppningsvis kommer de inte på besök när jag har grönsaker i landen. Förhoppningsvis är allt en trist tillfällighet.

Här kommer en filmsnutt. Alltså, det finns en anledning till varför jag skriver och inte är radiopratare eller poddare. Dessutom har jag lärt mig att man inte kan gå i knarrande snö samtidigt som man berättar saker. Tur att jag inte säger något viktigt. Hur som helst, det är coolt med skare och det tycker nog även varenda hare. Ha.

Ett av alla förvirrade bin som dog köldchocksdöden. (Se filmen för bakgrundsförklaring.)

Det är förkylt i Getingedalen. Papegojvarning även här. Vi nyser i kapp och tycker att det är ovanligt sega och envisa baciller. Även om vi vet att det inte finns ett skit att göra åt saken (förutom VVV – vila, vatten och värme) så boostar vi med näringsrika och immunförsvarstärkande smoothies. FÖR SENT tycker kroppen som vill ha näringsrik kost året runt.

Vi hämtar näringen i frysen. Älskar att ha en frys fylld av egenodlade godsaker.

Dagens TOO LATE-smoothie innehåller svartkål, havtorn och svarta vinbär. C-vitamin, C-vitamin och C-vitamin. Citrusfrukterna får gärna stanna vid medelhavet. Vi blandar med yoghurt (bra bakterier), honung (antiinflammatoriskt) och fruktjuice.

Tack vare årets dåliga skörd så börjar vi se botten i frysarna. Vi har äntligen haft nytta av tidigare års rika skördar. Det är helt plötsligt möjligt att rota runt och se vad som finns. En inventering och sortering har varit möjlig.

Och vi har både potatis och lök kvar.

Och på köksbänken odlar vi näringsrika skott från gula soppärter. Busenkelt.

Skördeklart till höger och nysådd till vänster. Om man skördar skotten smart så kan man få tre skördar på samma planta.

Här kommer några TV-tips:

Trädgårdstider i all ära men samtidigt, i den andra statliga kanalen, sändes Korrespondenterna. Kanske inte ett program som man förknippar med odling men Korrespondenterna kan faktiskt handla om nästan vad som helst.

Avsnittet Hållbart liv är 29 minuter långt och utspelar sig i Wales och Bulgarien. Mycket sevärt för den som tycker att omställning är viktigt och självförsörjning intressant men det ger också ett tänkvärt perspektiv på självvald downshifting och påtvingad.

Ett annat TV-tips, som inte heller är så långt (ca 7 minuter), är klippet från Morgonsoffan i TV4 där Stefan Sundström primärt sitter för att marknadsföra sin nya bok. Men han hinner också berätta saker som jag faktiskt aldrig har tänkt på.

Boken som gör mig ännu mera nyfiken efter TV4-klippet.

Bokashi är en fiffig grej, vi kan gå in djupare på det någon annan gång, men jag har aldrig behövt det eftersom jag har så himla effektiv varmkompost. Den sköter sig själv, det går inte åt några specialgrejer och jag lägger i princip ingen tid eller kraft på att få prima kompostjord.

Stefan gör mig dock uppmärksam på att det faktiskt försvinner galet många procent kväve från min varmkompost medan den gosar till sig. Det svinnet får man inte med bokashi. Svinnet är inte bara en näringsförlust för mig som självförsörjare, det har även negativ inverkan på klimatet.

Men bokashi… att köpa specialpreparat… och hålla på med hinkar… nej det känns inte aktuellt idag.

Förra veckan öppnade återigen Rosengrens Skafferi! Örebros enda vegetariska restaurang. Nu hittar man dem i nya fina lokaler på baksidan av Örebro Läns teater och jag har redan ätit av deras goda lunchbuffé. För den som är intresserad av vällagad, ekologisk, vegetarisk, hållbar och mycket god mat så rekommenderar jag Rosengrens!

Nästa vecka är det sista onsdagen i månaden och jag gör en summering av mitt downshiftande i mars. Det kommer att handla om tvål, näthandel, tågresande och framtidens toaletter.

Det är klart att hararna kommer åt att tugga på stammarna när snön är som ett inbjudande salsgolv.

Vecka 11

Alltså det är så mycket vinter.

Jag har fortfarande svårt att motivera en kallsådd av kål. Spenaten har inte grott. Det står allt som oftast snöskottning i kalendern.

Inomhusodlingen är fortfarande liten och man hinner liksom med. Sånt är trevligt.

Konstaterade att mina aubergineplantor hade vuxit sig osunt långa och sköra och ville ta reda på huruvida de kan omskolas djupt eller inte. Mitt sätt att ta reda på snabba fakta är att gå in på Runåbergs hemsida. De är otroligt generösa med information. Inte bara under fliken Info utan även om man söker på en specifik grönsak.

Deras bok är i princip lika bra. Jag rekommenderar den varmt.

Ibland hittar jag dock inte exakt det jag söker hos Runåbergs så då tar jag hjälp av Internet. Eftersom man ska vara kritisk när man söker information på Internet så brukar jag söka från flera olika källor och när det är tre som ger ungefär samma svar känner jag mig trygg.

Vilka källor jag hittar information i är väldigt olika. Det börjar med en sökning på Google och sedan brukar det lösa sig.

Just gällande aubergineplantorna så använde jag Google. Jag hittade inte bara svaret utan även några kul odlingsbloggar.

Här har till exempel Lanthushållet skrivit om omskolning och nedplantering.

I bloggen Odlingsdags beskriver Petra hur hon experimenterar med sina aubergineplantor.

Radhuset Annorlunda ger en tydlig bild av hur aubergine planteras om.

Summa summarum: Aubergine tillhör släktet solanum (potatisväxter) och mår väldigt bra av att skolas om djupt. Precis som dess släktingar tomat, potatis, paprika, chili, physalis och en herrans massa blommor så får dessa växter rötter på stjälken som hamnar under jord och kan dra i sig mer näring och vatten än de som inte planteras djupt.

Jag har just skolats om. Djupt.

Sedan har vi ett annat släkte, gurkfamiljen, som avskyr att planteras för djupt. Det sägs att gurka, melon och pumpa/squash kan dö om stjälken hamnar under jordytan. Rothalsröta uppstår. Låter ju inget vidare.

Men i flera odlarforum på Facebook är det många som vittnar om hur de skolar om gurkor riktigt djupt och att det funkar fint. Det viktiga verkar vara att det inte blir kallt och blött runt stjälken. Därför rekommenderas vattning underifrån. Det är i princip alltid bäst att vattna på det sättet. Alla växter verkar må bra då.

Så här skolar jag om: Försiktigt tar jag upp hela jordklumpen ur krukan. En sked är bra. Med fingrarna pillar jag isär plantorna. Försöker att inte röra stjälken utan mest jorden och lite i bladen.

Stjälken lär vara så skör att om man råkar klämma lite för hårt så dödar man plantan.

I en ny kruka grundar jag med vattnad jord och gör ett hål i mitten. Där stoppar jag ner den långa stjälken, trycker försiktigt till runt omkring och fyller på med jord till krukans kant.

Därefter ställer jag krukan en stund i ett tråg med vatten så får den stå och suga i sig vätska på ett skonsamt sätt.

Efter omplantering kan det börja bli aktuellt med näring och det ger jag i vätskeform.

Flytande näring är lätt att reglera och tas snabbt upp av plantan. Här är jag inte självförsörjande. De som har bokashi kan förstås använda lakvatten därifrån och guldvatten är också smart. Fast jag har fortfarande inte kommit till punkten där jag tycker att det är bekvämt att skvimpa runt med kiss inomhus. Ute går fint.

I väntan på mer vårkänsla och rätt tid för tomatsådd så klipper jag min lök för första gången. Genom att hålla lökblasten kort så lägger plantan mer energi på att bilda lök och bli kraftig än att göra långa tunna stjälkar.

Lök kan behöva klippas flera gånger under försäsongen och det mår den inte alls dåligt av. Klippet är dessutom gott.

Min purjolök mår dåligt! All annan lök har slarvsåtts i återbrukade fruktlådor och glassbunkar men purjolöksfröerna fick bo ett och ett i den tjusiga pluggboxen. Inte hjälpte det. Den vill inte gro. Kanske ska sluta dalta och även ge purjon ett halvsprucket återbrukskärl?

Här kommer förresten en bild på bönpastejen som vi är helfrälsta på i Getingedalen just nu. Recept här.

Och dagens tips är en mässa. Eller snarare en festival. Reko på Nääs hade varit ett självklart utflyktsmål för mig i år om det inte hade varit så mycket annat just då. Men 2020 – då ska jag till Nääs!

En festival för den som är intresserad av hållbarhet, byggnadsvård, matkultur, kreativ slöjd och hantverk. Are you talking to me?

Det märks att det börjar bli odlingssäsong. Trädgårdstider har börjat på TV och Odla med P1 har vaknat till liv på Facebook. Snart sänds vårens första avsnitt.

I nästa inlägg ska jag berätta om en ny bekantskap.

Moksa

På den Indonesiska ön Bali är merparten av befolkningen hinduer till skillnad från övriga Indonesien som har världens största befolkning av muslimer.

Detta har bidragit till att en annorlunda och spännande kultur har vuxit fram på ön och att Bali är en av världens största turistattraktioner.

Om det är hinduismen eller andra orsaker som har fört med sig den utbredda vegetariska matkulturen på ön är jag osäker på. Under samma resa besökte jag även Gili Air, en annan av de 13 000 indonesiska öarna, och där var det vegetariska utbudet lika stort.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, även om vegetarianism är en av grunderna till mitt odlande och bloggande, utan om en specifik plats på Bali. I staden Ubud, en ort med lång hantverkstradition, tillbringade jag några dagar. I utkanten av staden ligger Moksa, en jord-till-bord-restaurang i ordets rätta bemärkelse.

Bara vegetariskt på menyn, och det mesta på tallriken kommer från egen odling. Och med indonesiskt klimat innebär det fantastiskt odling. Sådan man bara kan drömma om. Eftersom detta är Indonesien så är det en open-air restaurang. Ett skyddande tak men inga väggar och odlingarna ligger i direkt anslutning till matbordet.

Svårt att välja! 50k = 35 kronor. (Ja, jag fotograferar menyer med mycket inspirerande innehåll, det kan vara användbart i köket hemma.)
Skön atmosfär runt restaurangen.
Och man satt precis intill odlingarna.
Sånt man inte kan odla hemma…

Att ingredienserna kommer från egen skörd är dock inte allt. Moksa är även permakulturellt certifierade vilket gör rundvandringen bland odlingarna och besöket ännu mera inspirerande. Permakultur är ju inte bara en designmodell gällande odlandet utan även hur hållbar och omsorgsfull hela verksamheten är.

Man bygger sarger runt de upphöjda bäddarna av skal från kokosnötter. Fiffigt. När de långsamt bryts ner blir de en del av odlingsjorden. Tänk den som hade sådana resurser.
Bambu funkar fint som krukor. Här förodlas nya plantor i september. Det går nog att odla året runt på Bali.
För att undvika torka så täckodlar man. På verandan står en hungrig sambo.
Här är ytterligare en bild på förodlingen men i bakgrunden ser man säckar med täckmaterial. Förutom detta såg jag så klart genomtänkta arrangemang för kompostering.

Läs mer om Moksas permakulturella verksamhet här.

Moksa bedriver även matlagningskurser, en liten butik och har en dojo, alltså en arena för kampsporter av olika slag.

Maten var så klart fantastisk. Kan vara den godaste och mest inspirerande måltid som vi åt under vår fem veckor långa resa. Fast det är klart, konkurrensen var inte så stor. Varken Ryssland, Mongoliet, Kina eller Japan spelar i samma liga som Indonesien.

Förutom fantastiska smaker så serverades maten på tallrikar från det närliggande krukmakeriet Gaya. Fruktdrinkar är ett måste på Bali.
Mera fantastisk mat!
Tempeh Ribs och sötpotatismos. Indonesien är det bästa stället för tempeh!
Desserterna var inte heller så dumma…

Jag rekommenderar varmt ett besök på Moksa om man besöker Ubud. Antingen tar man en taxi från Ubuds centrum, det kan inte bli så dyrt. Eller också gör man som vi, promenerar. Dels får man se mycket kul på vägen, dels får man motion. Man ska dock tänka på att trafiken är helt galen, det är sjukt varmt och det blir mörkt tidigt. Men med bra skor, vatten i väskan, lite fokus och en ficklampa är detta inget problem.

Pak Choi så det står härliga till!

Det är inte utan att man längtar lite till sommaren…

Fast det är inte så dumt med vinter heller. Skidspåren är magiskt fina fast jag blir en större fryslort för varje år som går. Och den 7 februari – precis just nu – firar denna blogg sex år!

Det är dags att inventera och beställa fröer. Förra veckan träffade jag några grannar för att komma överens om en sambeställning. Det var kul eftersom det blir sorter som jag inte har provat förut. Dessutom är en av dessa grannar trädgårdsmästare och har en trädgård utöver det vanliga och utrymmen för förodling som man bara kan drömma om.

Nästa vecka skriver jag lite mer om det.

Vecka 5

Den första månaden i detta downshiftarår är nästan slut. En liten summering utifrån mina mål är på sin plats.

Äpplena har tagit slut. Ska jag köpa svenska äpplen eller utländska ekologiska? Eftersom svenska, yrkesodlade, äpplen besprutas rejält (vi är inte bättre än andra länder) så väljer jag utländska och ekologiskt odlade äpplen. Här tar man hänsyn till både arbetskraft, mikroorganismer och nästa generation.

Ett icke längre existerande äppelförråd.

Januari har varit kallt. Frysen frostades av. Framför allt lär det vara en energibesparande åtgärd men det gav också en mycket god överblick över vad som faktiskt fanns i alla lådorna. Här har mumsats både potatis- och purjolökssoppa och andra godsaker som låg bortglömt i frysen.

Full koll i frysen.

Annat smarrigt som har ätits i januari är bland annat bröd med morot. Här bakas det en gång/vecka och vi behöver aldrig köpa bröd. När det visade sig hur mycket rivna morötter som låg i frysen så försökte jag bli lite kreativ för att använda detta utan att det skulle bli krystat.

Morotsbröd. Kände ingen större skillnad på smak eller konsistens men säkert lite mer näringsrikt.

Av det resterande morotsrivet stekte jag rårakor. Blandade med hälften råriven potatis, kryddade och stekte i ganska mycket smör. Försökte först med gjutjärnspanna men det fastnade så brutalt att jag tog en nonstickpanna. Jag vet, inte så hälsosamt men vad ska en rårakeamatör göra? Till detta åts en gräddfilssås med massor av dill. Från egen skörd: morot, potatis och dill.

En annan smarrig middag var tacoplåten från boken Plåtmat. Receptet finns här. Det var ruskigt gott och jag började direkt förvanska receptet till ett mera hållbart dito. Sötpotatis kan bytas ut mot svenska rotsaker. Cashewnötter kan ersättas med solrosfrö och svarta bönor kan lika gärna vara bondbönor i denna rätt.

Det är svårt att komma runt avocado och lime, dess smaker och konsistenser är så unika. Däremot kan man dra ner konsumtionen av dessa importerade och tvivelaktiga (avokadon) grönsaker.

Kommer att lagas igen i Getingedalen!

En annan god middag var bondbönor på portugisiskt vis. Detta åt vi till durrakorn men det hade varit lika gott med svenskt matspannmål, havre eller vete.

Istället för fläsk använde jag lite vegetariska baconbitar. Bönor, koriander, lök och vitlök från egen skörd.

Det har också experimenterats med rabarber. Dels för att den tar alldeles för stor plats i frysen, dels för att jag får så sjukt stor skörd varje år. Det måste gå att göra något mer av denna. Om det ingår citronjuice i ett recept så borde det funka med rabarberjuice i åtminstone hälften av fallen?

Eftersom jag kraschade vår råsaftcentrifug med just rabarber så gjorde jag på ett annat sätt denna gång. Koka upp, mosa och sila av.

Koka upp…
…sila av…
—och frysa in!

Jag ber att få återkomma med en utvärdering när jag har provat detta några gånger.

Jag äter helst av egen skörd eftersom det både är bra för jorden, dess invånare, min mage och plånbok. Som downshiftare (har fortfarande inte kommit på något bättre begrepp) gäller det att hitta vägar som inte tvingar mig att använda kontokortet. Att shoppa mindre är dessutom klimatkamratligt så därför är det lite spännande att hålla koll på kontoutdragen.

I januari har jag faktiskt inte handlat någonting utöver alla måsten. Måsten i mitt liv är mat, apoteksvaror (ej skönhetsprodukter), bensin, vissa medlemskap, kollektivtrafik och 1-2 restaurangbesök/månad.

Det där sistnämnda går förstås att ifrågasätta men för mig är dessa restaurangbesök alltid kopplade till umgänge med vänner och ofta en kulturell aktivitet. Sunda saker. Hälsosamma saker.

I mina inköp av mat ingår också tvättmedel, hushållspapper och sådant. Med vissa medlemskap menar jag idrottsförening och kulturförening. Idrott är hälsa men även socialt umgänge. Kulturföreningsbiten är mer eller mindre kopplat till mitt jobb så det kanske jag faktiskt inte ens behöver fundera över.

Bensinkostnaderna skulle jag väldigt gärna vilja göra något åt, ja alla kostnader som har med min nuvarande bil att göra. Jag går i konkurs varje månad på den bil jag har och när vintern är slut måste det bli en förändring på den fronten.

Särskilt om jag ska fortsätta yoga i stan. Den bilresan är rena ångestresan. I framtiden ska jag inte yoga varje vecka i grupp. Varannan får räcka.

En annan typ av återkommande utgift som jag vill förändra är prenumerationer. Papperstidningarna i brevlådan är betydligt färre än för ett par år sedan men jag ska nog se över detta en gång till. Dessutom betalar jag för Netflix och en annan i hushållet kostar på sig HBO Nordic. Nödvändigt? Jag köper också Storytel varje månad eftersom jag helst konsumerar böcker på det sättet. Där är jag dock helt säker på att jag gör klimatet en tjänst och att läsa är hälsosamt.

Den enda kostnad i januari som inte ligger inom ramen för något av ovanstående är säcken med tösalt för 49 kr. Visst är det härligt med vinter och snö men ibland innebär det också isig trappa och risk för liv och hälsa. Jag tror inte att brutna ben är ett dugg bra för klimatet.

Garanterade kostnader i februari kommer utgifterna för frö att bli! Ett angenämt utlägg som oftast brukar generera återbäring i slutet av sommaren. Jag brukar faktiskt kunna hålla mig på en sansad inköpsmängd. Jag vet vad jag behöver. Dessutom har jag rekordmycket egenodlat frö i år vilket ska bli spännande.

På ICA Maxi, där jag oftast handlar mat, har man förstått att det börjar klia i fingrarna hos odlarna. Strategiskt placerat direkt innanför entrén står det nu jord, fröer och annat spännande som hör till säsongen.

Många av produkterna är riktigt bra, det är både ekologiska fröer och KRAV-märkt såjord men jag behöver ingenting av det där. Jag ska snart inventera mina fröer och därefter brukar jag beställa hos Runåbergs, de står för sund fröpolitik. Resten är jag självförsörjande på.

Ekologisk såjord för den som inte förberedde sin egen i höstas.

En utställning som pågår för fullt på Örebro Konsthall är hundraåriga Gerd Görans. Eftersom hennes karriär har varit så lång så är också hennes konstnärsskap ganska brett. Det är långt ifrån allt som faller mig i smaken men det finns verkligen några målningar som är helt underbara. Ett plus i kanten, och orsaken till att jag skriver om Gerd Görans utställning här, är motiven med grönsaker!

Jag skulle gärna ha denna målning med morötter och svamp ovanför soffan. Nej i köket förresten.
Kul med tygpotatisar!

Konsthallen har gratis entré och ligger nära busshållplatsen. Kultur für alle.

Nu ska jag knäcka alla nötter som är kvar från julen och blanda i müslin. Nästa vecka kommer jag att skriva om en specifik plats på Bali. Garanterad odlarinspiration utlovas!

Över Honshu med campingbuss del 2

Bambu. Här växer det som skog. En av de större och mer välbesökta bambuskogarna ligger väster om Kyoto. Visst, det är häftigt med bambu höga som tallar men det var alldeles för mycket folk på platsen.

Världens största gräs. Arashiyama Bamboo Grove väster om Kyoto.

Efter att ha strosat omkring i detta en stund hamnade vi vid en tempelentré. I det här landet är det gott om tempel, alltså brutalt många tempel, så man kan inte ägna tid åt dem allihop. Man får välja något här och där.

Dels kom detta tempelbesök väldigt lämpligt i vår resplan, dels var det omgärdat av en vacker trädgård, så vi valde att gå in.

Tenryuji Temple, Kyoto.

Alltså Japan och trädgårdar. Det är så otroligt vackert. Man jobbar mycket med mossa, växter i olika höjd, olika gröna nyanser och varierade bladformer.

Sten, grus och trä är också vanligt förekommande inslag. Liksom vatten. I dammen ovan simmade det färgsprakande koifiskar.

Vägsträckan mellan Kyoto och Nagoya var väldigt fin. En del av sträckan kallades Oumi Green Road och här låg teodlingarna som på ett radband.

Vi valde ett stanna vid ett litet familjeföretag och köpa grönt te direkt från odlaren.

Teodlingar på vägen mellan Kyoto och Nagoya.

Tokoname, söder om Nagoya, var ett av resans huvudmål eftersom det är ett historiskt viktigt centrum ur keramikperspektiv. Det är dock inget jag kommer att skriva om här men den som är nyfiken på vad jag upplevde där får gärna kontakta mig. Jag rekommenderar alla med intresse för keramik att åka dit.

 

Trädgård i Tokoname

Däremot så är Magome värt att skriva om i en odlarblogg. Inte nog med att det är en otroligt vacker liten stad, den ligger helt fantastiskt i bergen och har varit en viktig plats i Japans historia.

Magome
Stilleben, Magome
Även på sluttningarna runt Magome odlades det te.

En vanlig gröda i  köksträdgårdarna var den på bilden nedan. Jag förstod aldrig vad det var men jag visade bilden i Facebookgruppen Vilken växt och fick genast svar. Taro heter den och man äter framför allt rötterna.

Taro – i alla japanska köksträdgårdar.
Grönsaksland med storvuxen lök i Magome.
Lök på tork blir ett extra vackert inslag i japansk miljö.

Självklart var vi tvungna att stanna till på någon trädgårdshandel i Japan. Spännande att spana in vad de har för utbud. Egentligen är inte skillnaden så stor förutom att det fanns mer av allt.

Antalet sekatörer för finlir var så klart fler. Liksom solhattarna. Människor är väldigt bra på att skydda sig från solen här. Heltäckande klädsel och hatt gäller.

Mycket att välja mellan i sekatörhyllan.

1000 yen var ca 82 kronor.

Trots att detta var i slutet av augusti så såg vi nysådd överallt. I Japan borde det inte vara något problem att få ut tre skördar per år. Kanske mer. Mycket sol, värme och regn. Och lång säsong. Jag förstår om man köper fröer vid denna tid på året.

På grönsaksmarknaderna på rastplatserna fanns det inte bara ätfärdiga grönsaker. Här fanns även plantor för utplantering. I Sverige hade det inte varit läge att sätta ut kålplantor i början av september men här funkar det nog perfekt. 60 yen är ungefär 5 kronor.

Vi styr resan österut via Mount Fuji (otroligt vackert) och Yokohama innan vi tar en sväng på halvön Bōsō (Bōsō-hantō) och spanar in vackra vyer över Stilla Havet. Där andas vi för sista gången japansk lantluft innan vi beger oss till Narita, lämnar tillbaka campingbussen och sätter oss på flyget mot Indonesien.

Nästa inlägg blir det sista för januari 2019. Därför kommer jag att göra en självhushållarsummering av årets första månad. Berättelsen om Indonesien får vänta. Där fanns det i synnerhet en plats värd att skriva ett helt inlägg om.

Över Honshu med campingbuss

I mitt förra inlägg berättade jag om tågresan genom Ryssland. Idag tänkte jag visa lite bilder från resan med campingbuss över ön Honshu. Det är den mittersta delen av Japan, där Tokyo, Kyoto och alperna ligger.

Vi flög från Beijing och landade på Narita Airport öster om Tokyo. Där transporterade vi oss vidare till Japan Campers där vi hade bokat en liten buss, ombyggd till campingbuss.

Ett vanligt sätt att resa på i Japan är tåg. Med deras supersnabba Shinkansens kan man alltid räkna med att komma fram i tid. Men om man vill ut i naturen, hitta de där udda pärlorna och inte vara beroende av tider, då ska man resa med bil istället.

Vänstertrafik råder men man vänjer sig. Ordning och reda är det också, det är allt annat än trafikkaos i Japan. För att åka motorväg fick man betala rätt så mycket men man kom å andra sidan fram mycket snabbare. Det lockade inte oss alls. Vi valde de långsamma gratisvägarna och fick se mycket kul efter vägen. Fast det tog så klart tid.

Vårt hem i två japanska, heta veckor. Ja, förutom de två hotellnätterna som vi unnade oss…

Innan jag lämnar det praktiska och går över till mina odlariakttagelser så vill jag också nämna att

– Det finns rena gratistoaletter överallt i Japan. Man behöver aldrig fundera på den detaljen.

– De pratar verkligen ingen engelska och det är grymt svårt att förstå vad det står. Det är värt att hyra ett japanskt SIM-kort till telefonen och ta hjälp av Google Translate emellanåt.

– Det är det överlägset mest vänliga, artiga och leende släkte jag har träffat på. Bugandet visste inga gränser.

Det är ett kärleksfullt folk. Det är åtminstone känslan som de levererar. Man odlar också väldigt mycket grönsaker. Och dessa säljs konstigt nog på alla större rastplatser. Fast vegetarianism är helt obekant. Man äter fisk till allt och kryddar gärna med fiskbitar och fiskbuljong (dashi). Vi kunde i princip aldrig äta maten i Japan.

Ofta var det grönsaker som man kände igen, gärna i bautastorlek. Vädret är gynnsamt i Japan. Det var 35-40 grader varmt och det regnade en (skön) skvätt varje dag.
Kul färger och former på auberginerna!
Fast nästan lika ofta var det grönsaker som man inte kände igen. Eller är detta nässlor? En lila släkting till våra brännässlor?
What?
Himla skoj att botanisera i de Japanska fröhyllorna. Det är så vitt jag vet inte tillåtet att handla med sig men titta är också spännande.

Vi körde motsols över ön. Från Narita bilade vi norrut, mot Nikko, och sedan vidare i någon slags amöbaformad cirkel via Maebashi, Toyama, Kyoto, Nagoya, Magome, Fuji, Yokohama och sedan tillbaka till Narita.

Egentligen besökte vi väldigt få storstäder, det är inte lika intressant, utan vi snirklade oss runt dem istället.

Bilden nedan är från Nikko, ett stort tempelområde med magisk natur. Alltså dessa trädgårdar och parker. De är förlamande vackra.

Vi styrde gärna vägen förbi en badsjö då och då. Ett hett land och svettiga nätter i en campingbuss bidrog till behovet. Det här är Lake Chuzenji, eller Chuzenji-ko, som ligger på 1269 meters höjd vid foten av Mount Asama, eller Asama-yama.

I Japan odlar man i distrikt. Pärondistriktet, sallatsdistriktet, morotsdistriktet och så vidare. I de privata trädgårdarna såg det mera ut som hos oss, lite av varje, men den industriella odlingen var rätt så strikt uppdelad.

Kanske praktiskt men vad gör man om det blir invasion av morotsflugor, då går hela distriktets skörd åt fanders? Fast vi såg väldigt mycket besprutning, nät, plast och andra skumma grejer. Japan importerar i princip ingen mat, en god idé i sig, men det för samtidigt med sig vissa konsekvenser. Monokulturens baksida.

Sallatsdistriktet! Och sjukt mycket plast! Det här måste vara en värmetålig sallatssort för här hemma tycker jag att sallat är svårodlad redan vid 25 graders värme.
Kåldistriktet! Fotot är taget i farten från bilen…
Morotsdistriktet! Dubbelrader! Det som Sara Bäckmo alltid pratar om.

Nashipäron, en frukt som man ser då och då i våra mataffärer. Det ser ut som ett gråbrunt äpple men smakar mera som ett saftigt päron. I Nashipärondistriktet hade man satt en liten papperspåse på varje frukt. På. Varje. Frukt.

Först trodde vi inte våra ögon…
…men när vi kom närmare så såg vi att alla frukter var skyddade i ett litet fodral. Över huvud taget var alla fruktträdsodlingar stramt klippta och styrda av stolpar och linor. Det var fritt att röra sig under träden, smidigt vid skörd så klart.
I fruktdistrikten var det ofta små vägkiosker där man kunde köpa färska varor. Japansk kund till vänster och svensk turist till höger…

 

Där man inte odlade grönsaker så odlade man så klart ris. Det kunde vara hur små jordplättar som helst, antingen var det ris eller solpaneler.
Väldigt vanlig syn i Japan.

En riktig must-see-plats i Japan, enligt mig, är Ainokura. En världsarvsby mellan två bergsmassiv i Toyama. Även här odlade man så klart. På varenda liten tom plätt. Var det inte ris så var det grönsaker.

Eftersom ris måste växa i vatten så är det omöjligt att odla i en sluttning. Därav terrasserna och de finurliga vattenkanalerna. I Aionkura var det bara trähus med halmtak.
Men när det är som mest gemytligt och rart så dyker plasten upp. De älskar verkligen sin plast i Japan.

En annan plats, som också är ett världsarv, är Takayama. En mindre stad men med mycket av den gamla stadsbebyggelsen kvar. Här såg vi fler turister än vanligt.

Gatorna var smala och husen låg dikt an både varandra och vägbanan. Det var tätt mellan brandposterna och fyllda vattenhinkar stod utställda med jämna mellanrum. Tajta avstånd hindrar inte japanerna. Växter kan även bo i kruka på ett stenkant och det kan bli enormt fint även det…
Den här bostaden hade lite mer utrymme framför sitt hus. Den tomma ytan är till för bilen.
Träribborna är egentligen en liten bro. Det gick smala kanaler på båda sidorna om vägen, mellan gatan och husen.
Jag är imponerad av hur tomaterna kan vara så höga och frodiga när de har så små krukor att växa i!

Oj det blev mycket. Men det var så mycket som var härligt i Japan. Därför blir det en uppföljning i nästa blogg. Japan del 2. Då blir det Kyoto, Magome och lite annat.

Sayonara.

Vecka 1

Alright, välkommen över på andra sidan. Det här året kommer mina blogginlägg ha så osexiga rubriker som det aktuella veckonumret. Innehållsmässigt hoppas jag dock kunna leverera desto mer spänning.

2019 är inte bara systerskapsåret, det är också året då jag tänkte bredda mig på bloggen. Grönsaksodlandet är fortfarande kärnan i mitt skrivande men ni kommer även att kunna läsa om orsakerna till varför jag odlar och hur min downshiftade tillvaro ser ut. Vet inte vad jag tycker om ordet downshifting egentligen men jag använder det begreppet tills jag kommer på något bättre.

Jag backar fröaktionen som en del av systerskapsåret 2019.

2019 ska få vara en process och jag kommer att redogöra för den här. Mitt mål är att det ska ske någon slags förändring under processen. Därför känns det relevant att sätta rubrik med veckonummer. Iallafall enligt min poetiska logik.

Vad är det jag vill förändra då? Ja det kan vara lite luddigt men ett par saker går åtminstone att formulera:

Mina koldioxidutsläpp ska bli mindre.

Min bensinräkning ska bli lägre.

Antalet plastpåsar i min frys ska sjunka.

Ett mer filantropiskt leverne.

Mina prylar ska bli färre.

Den som söker plast skall finna det i min frys!

Det här kanske låter som nyårslöften men den företeelsen tar jag gärna avstånd från. Att formulera löften lägger bara ytterligare prestationsbörda på mina axlar och jag vill inte värdera min livskvalitet i antalet utförda prestationer. Jag presterar redan bra.

Att prata om strävansmål, drömmar och utveckling tycker jag känns betydligt sundare. Bra för självförtroendet att kunna utvärdera och se att man har gjort skillnad.

Jag behöver inte träna mer, jag tränar redan regelbundet och på en godkänd nivå. Jag har inget behov av att springa snabbare, bara ha en fungerande kropp med mycket ork. Jag motionerar på hemmaplan och utomhus vilket är det överlägset mest klimatsmarta sättet.

Jag behöver inte äta så mycket bättre. Jag äter det jag odlar, inget kött över huvud taget, och när jag handlar mat har jag en medvetenhet som styr mina inköp.

Jag ska söka en utbildning på temat hållbart mathantverk men jag vill inte berätta mer – än – eftersom jag tror att det kan jinxa hela skiten.

Jag har hittat en rimlig arbetsnivå som gör att jag slipper tärande toppar och dalar. Här behövs det inte heller någon förändring.

Egentligen kör jag förhållandevis lite bil och jag tittar alltid på alternativ med tåg och buss om det finns och är rimligt. Däremot så har jag en onödigt dyr och törstig bil just nu och där skulle det kunna ske en förändring.

Jag vill i högre utsträckning vara en närande individ istället för tärande. Både före mig själv och min omgivning.

Att tänka i högre grad som en filantrop, mindre på mig själv och mer på andra, känns lockande. I förhållande till de drygt 7,5 miljarder människor som lever på samma jord som jag så har jag det äckligt bra. Strävan efter att leva på ett sätt som bidrar till ökad livskvalitet för andra känns mycket tillfredställande och den känslan ska vara bekräftelse nog.

Bilden kommer härifrån: http://learningfundamentals.com.au/resources/

Behovet av att plastbanta är inte jättestort. Matrester hamnar i glasburkar (så att man ser vad man har!), inköp görs i tygpåsar och sopor får jag nästan inga. Men av någon anledning har mina frysar blivit ett riktigt plastpåsemecka. Vissa saker fryser jag i glasburk, dels för att lättare se vad de innehåller, dels för att de annars skulle smitta allt annat i frysen; men detta skulle jag kunna göra i betydligt större utsträckning.

När jag fryser in förvällda bladgrönsaker, till exempel spenat, mangold och nässlor – plastpåsar. När jag portionsförpackar alla vinbär, hallon och körsbär – plastpåsar. Kilovis med förvällda trattkantareller hamnar i – plastpåsar. Rivna morötter, riven ost och bondbönor – plastpåsar.

No good.

Mer glasburkar, fler återanvända mjölkpaket och en rulle papperstejp ska bli lösningen på detta.

Mer sånt här tack!

Men flygandet då? Alla skriver och pratar om flygandet just nu. Det här är så svåra och komplexa grejer att jag inte kommer att gå in på detaljer. För mig handlar det om att hitta en nivå som gör att jag står ut att leva med mig själv.

Japan från ovan.

Apropå nyårslöften och liknande aktiviteter runt middagsborden på nyårsafton. Varför skulle ett datum göra så stor skillnad? Tiden rullar på, det var mörkt och slaskigt ena dagen och samma sak dagen därpå. Trots att det var ett nytt år. Lite ogenomtänkta och frampressade löften om att träna mer och röka mindre bara för att det är ett nytt år i vår tideräkning. Jag är skeptisk. Dessa förändringar kanske ska komma inifrån och vara motiverade?

Fast företeelsen att utvärdera, summera, prata om framgångsfaktorer och att presentera sina visioner är nyttigt. När som helst på året. Att formulera allt detta i ord någon gång då och då är nog konstruktivt och relationsskapande. Och då är nyårsafton ett tillfälle då man träffas, sitter ner tillsammans och hinner prata. Det råkar visserligen vara i skiftet mellan två kalendrar där den ena, inklusive allt dess innehåll, ska kastas och den andra är en oskriven bok.

2019 års blogg kommer kanske att bli mer av en downshiftares dagbok med en hel del note-to-self-anteckningar för att jag själv lättare ska kunna följa processen. Fast redan i nästa inlägg kommer första avvikelsen;  jag vill berätta om den klimatvidriga men underbara resan som jag gjorde i augusti och september. Framför allt ur ett odlarperspektiv.

Datjas, någonstans i Ryssland.

Tillbakablick

Odlingsåret 2018 är nästan slut. Det torra, varma och svårodlade året.

Det här blir mitt sista inlägg 2018. Nästa vecka tar jag julledigt och sedan återkommer jag 2019 med ny kraft och nya idéer.

Idag blir det några tillbakablickar på 2018. Allt var ju inte kris och katastrof, det var mycket som mådde bra i det tropiska klimatet.

Januari

Jag presenterade min odlingsplan i olika kategorier. Växthus, rötter, blad och trendväxter. Då var jag fortfarande behagligt ovetande om hur svårodlat det skulle bli.

Rättika var till exempel något som inte ville växa alls i år. På’t igen 2019!

Februari

Jag firar fem år som trädgårdsbloggare, går igenom vilka proteiner jag odlar och börjar försådd inomhus av chili, paprika, piplök och kålrot.

Alltid bondböna i mina trädgårdsland! I år fick jag dock så dem två gånger eftersom jag inte hade lyckats med mina egenproducerade fröer.

Mars

Åker på den stora trädgårdsmässan i Stockholm och köper ett mycket lyckat solcellsbevattningssystem. Sår spenat i växthuset, vattnar med snö och får en jättefin skörd som gav mersmak. Skriver mycket om snön och vintern.

April

Ljuset är tillbaka, jag ser hur det gror inne, ute och växthuset. Jag skriver om klimatet vilket ska komma att bli en följetong under året. I slutet av månaden flyttar jag hela tillvaron utomhus.

Maj

Redan i maj beskriver jag hur torrt det är. Plantorna får flytta ut, jag ger en detaljerad beskrivning av mitt växthus och ägnar ett helt inlägg åt rabarber. NA publicerar ett reportage där jag berättar om mina knep, täckodling bland annat.

Juni

Inläggen har rubriker som Ökenliv, jag berättar om alla spännande möten jag gjorde i samband med att jag hade flera studiebesök och det är mycket bilder på späd grönska och saker som växer. För första gången äter jag egen potatis till midsommar.

Juli

Chilin mår förträffligt i hettan och jag skördar Lokförare Bergfälts jätteärt för första gången. Jag ger upp min morots- och palsternacksodling eftersom det är så torrt och jag skördar rekordmycket körsbär.

Augusti

Det handlar mycket om skörd och vad jag gör med mina grönsaker. Solcellsbevattningssystemet utvärderas och jag gör ett litet besök i Stadsträdgårdens odlingar.

September

Äpplena mognar och jag berättar ingående om alla våra olika träd. Mitt odlande av egna fröer tar fart och jag läser på för att veta hur jag ska göra. Dessutom visar jag vad jag gör med rosenbönorna mer än att titta på dem.

Oktober

Jag föreläser och skördar vidare. Berättar vad som är känsligt och måste tas in och vad som får stå kvar i jorden.

November

Jag berättar om fröaktionen, tar hand om nästa års såjord, lagar mat från egen skörd och sätter vitlök.

December

Berättar vad jag fortfarande har kvar i lagren och hur detta förvaras på bästa sätt. Börjar planera grön julmat med så många egna ingredienser som möjligt.

Nu återstår bara att önska er god jul och gott nytt odlarår. Prova att byta ut någon kötträtt till ett växtbaserat alternativ på julbordet och på nyår lämnar ni allt tärande hos det gamla året och tar med er alla hållbara idéer till framtiden.

See you on the other side.