Vecka 47

Idag tänkte jag bjuda på två fantastiska sallader. Eller åtminstone recepten. De flesta ingredienser finns i min trädgård, förhoppningsvis även i din, så jag äter dem mest på hösten när allt finns färskt.

Sallad med palsternacka och bönor

Ingredienser:

Några palsternackor

Ca 300 g (eller två nävar) brytbönor (alltså haricot verts, vaxbönor el. dyl.)

Rucolasallat eller valfria gröna blad

Parmesan

Olja

Salt

Dressing:

2 msk olivolja

1 msk vatten

1 msk balsamvinäger

2 msk grovhackade valnötter

3 tsk flytande honung

1 tsk salt

Svartpeppar

Sätt ugen på 200-225 grader. Skala och klyfta palsternackorna. Blanda klyftorna med olja och rosta dem mjuka i ugnen, ca 30 minuter. Rör om då och då. Smala bitar brukar bli färdiga tidigare än tjocka. När det återstår ca 10-12 minuter lägger du även bönorna i ugnen i samma form.

Blanda dressingen. Grunda ett salladsfat med de gröna bladen, lägg på palsternacka och bönor. Hyvla parmesanbitar på toppen och ringla sist över dressingen.

Nästa sallad har grönkål som huvudingrediens. Det är kanske vanligast med grönkålssallad till jul men den funkar så klart fint även andra säsonger. Grönkål är enormt näringsrikt, betydligt nyttigare än många andra bladgrönsaker vi använder som salladsbas. Däremot så kan den vara lite grov i strukturen därför ska den kramas ihop med dressingen, då blir den skön i munnen.

Grönkålssallad med fetaost och picklad rabarber

Ingredienser:

Ca 10 grönkålsblad (det beror så klart på hur mycket sallad du vill göra)

1 äpple

1 gurka

1 fång salladslök

Picklad rabarber (eller motsvarande)

Solroskärnor

Fetaost

Dressing:

Valfri olja

Valfri syra (rabarberjuice är mitt bästa förslag)

Örtsalt

Peppar

Skär bort mittnerven från grönkålen, grovhacka bladen. Lägg dessa på ett salladsfat, tillsätt olja, syra, örtsalt och peppar. Tvätta händerna och krama in dressingen i salladsbladen. Håll på tills du känner att bladen börjar mjukna.

Dela gurka, äpple och salladslök, picklad rabarber och fetaost i aptitliga bitar. Blanda detta med grönkålen. Rosta solroskärnor i en torr panna tills de börjar lukta nötigt och får en gyllene färg. Toppa salladen med kärnorna.

Vecka 46

Idag handlar det om äpplen, vitlök och tomater.

Det är så värt det. Äpplena håller sig så mycket längre om de blir inslagna. Det behöver inte vara något fancy paket, det räcker att de inte vidrör varandra.

Förmodligen årets sista Ingrid Marie, möjligtvis frostskadade, det återstår att se. Lite tidningspapper, en snabb inslagning, en bra ljudbok och vi kan äta svenska trädgårdsäpplen nästan hela vintern.

I år har vi faktiskt kunnat slå in en del från egen skörd, älgarna tog inte allt, men de har tyvärr inte så goda lagringsegenskaper. Med lite papper och ett kallt utrymme så skapar man bästa tänkbara förutsättningar.

Åppellådan i skafferiet.

Däremot så har jag en äppelsamlande pappa som förser oss med frukt. Och en del av dem är Ingrid Marie, det mest lagringsdugliga äpple jag känner till. Dessutom väldigt gott.

Så här års, och fem månader framöver, är det här världens bästa utrymme. Aldrig minusgrader. Än så länge. Längst ner är det som kallast och på högsta hyllan som varmast. Bara att anpassa placeringen efter råvarans behov.

Har jag skrivit om äppelpressen? Jag vet att jag skrev att vi hade beställt en. Hur som helst, den funkade klockrent! Först krossar vi frukten med krossen och sedan häller vi krosset i pressen. Juicen tappas på rengjorda mjölkpaket och läggs i frysen. Med anledning av det behövde vi starta extrafrysen i källaren men det är det värt. Godare juice är svår att finna.

Äppelkrossning! Skönt att kunna hållas utomhus med detta.
Därefter läggs krosset i pressen.
Juicen rinner ner i bunken och sedan häller vi upp det i tomma mjölkkartonger.

Därefter spolas allt av med trädgårdsslangen, mycket behändigt att kunna vara utomhus. I det här fallet förstår jag vitsen med utekök.

Fast det där var ju några veckor sedan. Nu ligger det snö i Getingedalen. Först var den fluffig och fin, nu är den tung och dyblöt. Och det är klart att jag inte fick ner vitlöken innan snön kom. I år heller. Jag vill absolut inte sätta den för tidigt och det är väl orsaken till att det alltid blir en kall, blöt och smutsig historia.

Tänk att det alltid slutar så här. Med tre handskbyten och något som liknar ett krig. (Fotbollen på vänster sida har hunden lagt dit för att visa på en alternativ aktivitet.)

Ett tag trodde jag att det var kört, fem minusgrader och stenhårt i jorden. Började visualisera hur jag gjorde hål med borrmaskin för att få ner klyftorna. Men sedan blev det tö och jorden tinade.

För första gången köper jag inte utsäde! Den som läser min blogg regelbundet vet att jag fick en gigantisk vitlök utan namn som jag har odlat på. Jag tog inte bara vitlöksklyftorna, åtta stycken, utan även topplökarna.

Topplökarna var max 1 cm när jag satte dem men vid skörd var de 2-3 cm. Nu planteras de igen, kul att se om det tar tre år till fullstor vitlök. Så sägs det.

Åtta klyftor som blev åtta präktiga lökar och dessa har hängt på tork sedan skörd. När jag nu skalade dem för att plantera så insåg jag att de innehöll gigantiska klyftor, få men stora. Endast 18 stycken på åtta lökar. Coolt.

En del klyftor var så här stora och jag har normalstora händer.

Börjar verkligen fundera på om inte detta är vitlöken Alexandra som många pratar om. Jag har aldrig stött på någon annan vitlök i den dimensionen.

Till slut några ord om tomaterna.

Många erfor samma sak i år; tomaterna ville inte mogna. I september var de många men gröna och till slut började det bli så kallt att de skulle förstöras om de blev kvar ute.

Stor men grön skörd.

Med risk för att upprepa mig men tomater mognar fantastiskt fint inomhus! Man måste bereda lite plats, det är allt. Mörkt eller ljust spelar ingen roll.

Redan första veckan märker man vilka exemplar som har någon form av skada. De ruttnar och det är bara att plocka bort dem.

Alla dessa var gröna när jag tog in dem.

Sedan är det bara att börja skörda. Varannan dag kan man plocka nya tomater. Jag hade fyra brickor från början och 75% av alla tomater brukar sluta som mat, resten ruttnar. Jag upplever samma sak varje år.

Många förespråkar att man förvarar tomater i rumstemperatur och det handlar framför allt om smaken. Jag vet bara att rumstemperatur får tomater att torka snabbare så vill man ha spänstiga frukter så är det kylskåp som gäller.

Just nu är det tomatsallader som gäller. Men röd lök, basilika, olivolja, vinäger, salt och peppar. Himmel så gott. Fast vi hinner inte äta allt i färsk form så det blir tomatkross och torkning också.

Soltorkade tomater med vitlök och örter i olja. Eller sol… ugnstorkade rättare sagt.

Vecka 45

Det pyser, puttrar och jäser.

Sedan tidigare har jag haft ett litet intresse för fermenterade och mjölksyrejästa livsmedel, det var min sambo som introducerade mig för dessa en gång i tiden.

Men under denna utbildning har kunskaperna utvecklats och jag har breddat mitt register.

Jag tillhör dock inte dem som gladeligen äter mjölksyrade grönsaker i stora lass för att det är så gott. Jag önskade att det var så men jag äter det mer av näringsskäl. Smaken går inte riktigt hem i min mun.

Vi har varsin burk med surkål. Den ena är hetare än den andra. Jag tar ett par matskedar varje dag i hälsosyfte.

Tack och lov måste man inte äta surkål för att få i sig goda bakterier och B12, det går att syra väldigt mycket annat också. Och faktum är att vanlig yoghurt är en syrad och näringsrik produkt så man måste inte vrida ut och in på sig för att äta rätt.

Under utbildningen har vi provat att göra vegansk yoghurt på cashewnötter, kokosgrädde och innehållet i en probiotikakapsel. Funkar men det är inget för mig. Arlas ekologiska yoghurt är visserligen animalisk men svensktillverkad. Vet ni förresten vad probiotikakapslar kostar? Sjukt mycket. Här finns ännu en anledning till att äta vanlig mat med naturligt bakterieinnehåll. Dessutom kan man göra egen yoghurt på vanlig mjölk och en matsked yoghurt. Där finns tillräckligt med bakterier. Eller en matsked spad från en surkålsburk.

Surdegsbröd är en annan källa till näring och det äter jag gladeligen. Den senaste lilla fabriken i Getingedalens kök är kombuchan. Med en liten slemmig svamp, en scoby, kan du göra en näringsrik dryck på bara ekologiskt te och socker. Sockret äts dessutom upp av bakterierna i processen.

Surdegsbröd bakar jag varje vecka sedan flera år tillbaka. Det är både nyttigare, billigare, mer mättande och godare än köpebröd.

Eftersom vi är så trendiga i Getingedalen så har vi startat en kombuchafabrik. Alltså fermenterat te som vi smaksätter på olika sätt. Fast egentligen handlar det mest om den goda smaken och att det lär vara nyttigt. På bilden ser man hur kombuchasvampen/scobyn breder ut sig.
Efter veckorna med scobyn silas kombuchan och får efterjäsa med lite smaksättning. Här är det ingefära och kanel.

Så här gör du egen kombucha.

För oss vegetarianer är det inte proteinerna som är det stökiga, människan behöver inte så mycket protein som man tror, utan vitamin B12. Här gäller det att läsa på lite för att inte lida brist men den som äter mycket fermenterad mat ska inte behöva bekymra sig. Om man dessutom tillhör lakto-ovo-vegetarianerna, alltså de som äter mejeriprodukter och ägg, så är problemet ur världen.

Den här utbildningsveckan handlar teoriuppgiften om mag- och tarmhälsa, helt klart intressant, men en del av litteraturen kretsar kring den populära men även kontroversiella boken Food Pharmacy.

Där hävdas det att det finns anti-inflammatorisk mat och att man kan påverka sin tarmflora. Författarna grundar sina uttalanden på professor Stig Bengmarks studier men det finns väldigt mycket kritik mot hans metoder och resultat.

Här finns en länk till en artikel i Läkartidningen där man efterlyser en granskning av böcker om kost och hälsa.

Mer att läsa hittar du här.

Här är en annan intressant länk från Sahlgrenska universitetssjukhuset som berättar att det inte finns någon forskning som säger att enskilda livsmedel kan orsaka eller dämpa inflammationer i kroppen.

Effekten av antiinflammatorisk kost är inte vetenskapligt belagd.

Dessutom rekommenderar jag Fråga Doktorn från den 2 september i år där Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, är tydlig med att vi inte kan göra särskilt mycket åt vår tarmflora och att det finns väldigt mycket myter om mat. Myter som får oss att gå i spinn och köpa böcker skrivna på ovetenskaplig grund.

Här finns en länk till programmet. Skrolla till 10 minuter och 30 sekunder, där börjar samtalet med Agnes.

Folk verkar ha en väldig ätneuros idag.

Stig Bengmark ska dock få en chans att uttala sig i sammanhanget, här finns en ganska färsk artikel från Svenska Dagbladet med en intervju med Stig.

Och här finns en presentation från 2015.

Emma Frans, forskare, skribent och sommarpratare, dräper myter om mat i sin bok Sant, falskt eller mittemellan. Hon vill hjälpa oss att förhålla oss till forskningsresultat och uppmanar oss att vara vaksamma mot för-bra-för-att-vara-sant-rubriker. Hon har även skrivit läsvärda Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams.

Läs mer här och köp böckerna här. De finns även som ljudbok på Storytel.

Ytterligare saker som jäser i Getingedalen är äppelcidervinäger och kimchi. Det är tack vare utbildningen som vi testar att göra egen äppelcidervinäger och vi har kommit drygt halvvägs. Det tar ca 2 månader innan den är klar.

Vi krossade och pressade egna äpplen. Därefter hälldes juicen i ett krus med vattenlås där den jäste i en månad.
Vi levde med ett hemtrevligt bubblande i fyra veckor innan processen stannade av. Nu har vi tagit av locket och satt en duk över kruset, mest för att slippa flugor och damm, och vinägern oxiderar för fullt. Fortsättning följer.
Eftersom min smak för surkål är lite begränsad så tänker jag prova att göra kimchi istället. Det är den koreanska varianten av surkål och den görs på salladskål och andra kryddor. I ett originalrecept är det fisksås men det vill inte vi använda så jag googlade upp ett recept utan. Salladskålen är köpt men flera av smaksättarna, chili, rättika och vitlök, kommer från egen skörd.
Kimchin är långt ifrån klar så jag vill varken dela med mig av recept eller några detaljer. Fortsättning följer.

Att jästa och fermenterade livsmedel innehåller B12 verkar det inte råda några tvivel om. Och att det är lättare för kroppen att ta upp näring via kosten än från syntetiskt kosttillskott verkar det inte heller finnas några delade meningar om.

Huruvida vi kan påverka vår tarmflora, inflammationer och immunförsvar verkar dock vara ett outforskat område.

Jag råder er att vara källkritiska och att skippa ätneurosen.

Vecka 44

Det här blir sista inlägget i oktober och jag ska ta tillfället i akt att skriva om andra saker än odling. Under året har jag har försökt att skriva om konsumtion en gång i månaden och så blir det även idag! Här kommer några tankar om att handla billigt, dyrt och smart.

I det här hushållet var det dags för en ny mobiltelefon. Vi är inga storbytare utan brukar härda ut till de börjar krångla. Helst skulle vi vilja köpa en Fairphone men de håller fortfarande inte måttet och någonstans går gränsen.

Fairphone är telefonen som cares for people and planet och du kan läsa mer om dem här. 

Istället valde vi att handla på Swappie, nätbutiken som handlar med felfria och begagnade mobiltelefoner. De lämnar till och med ett års garanti. Genom att handla av dem så tar man både miljö- och människorättsansvar.

 

Det går nog att köpa billigare på Wish.

Den hör jag då och då. Vi vill helst betala så lite som möjligt för prylarna.

Men hur ser produktionen av dessa varor ut? Vilka är det som tillverkar dem? Och vad blir det för kvalitet på produkten?

Du får vad du betalar för. En dyrare produkt kommer oftare från företag som tar ansvar för klimat och miljö. Arbetarna i fabrikerna har goda arbetsförhållanden, bra lön och schyssta arbetstider. När de är sjuka får de sjuklön och det finns möjlighet för arbetarna att ta lunchpaus och det kanske till och med finns mat att köpa på företaget till självkostnadspris.

Företaget är anslutet till någon form av företagshälsovård som gör regelbundna hälsokontroller av de anställda och deras familjer och deras barn har gratis skola.

Förutom personalansvaret så vidtar företaget ofta andra samhälleliga åtgärder. Vissa återplanterar regnskog för att kompensera klimatutsläppen vid frakterna.

Om du över huvud taget måste handla så så titta gärna djupare än i botten av din sparbössa. Billiga prylar betyder att någon annan får lida för din skull.

 

Tidskriften VEGO publicerade nyligen en rapport framtagen av WWF och Knorr. Den heter Future 50 Foods och presenterar 50 livsmedel som vi bör äta mer av om vi vill värna vår hälsa i kombination med naturens biodiversitet.

Tillsammans med WWF har vi identifierat 50 framtidslivsmedel med högt näringsvärde, relativt låg miljöpåverkan och god smak.

Tanken bakom rapporten är att inspirera till hälsosam förändring; att äta mer hållbar, näringsrik, god och växtbaserad kost.

Du hittar mer information och hela listan här.

Jag tänker avsluta dagens bildfattiga inlägg men några sevärda tips! Några av dem kommer från utbildningen som jag går nu, den kolossalt intressanta och lärorika utbildningen Eko-vegetariskt kök på Vårdinge folkhögskola. Förutom att nörda ner mig i hållbar och spännande matlagning så läser vi mycket om matproduktion och livsmedelshistoria.

Mitt första tips är Cooked som ligger på Netflix. Serien handlar om matkultur och vår kontakt med råvaror och livsmedel.

Det andra är ett 15 minuter långt TED-talk av Carolyn Steel om hur städer och industrialisering förändrade vårt ätande. Du hittar avsnittet här! Det är lite klurigt att hänga med i hennes engelska men välj textremsa så funkar det fint!

Mitt sista tips handlar om odling. Det är dokumentären Permakultur, ihop med naturen som finns på Kunskapskanalen och UR play. Det handlar om människor som har valt att odla enligt permakulturens principer som ett bidrag till en hållbarare värld. Här är en länk till programmet.

Den här veckan jobbar vi med spannmål på utbildningen och en av måltiderna var en smarrig vegansk paella på nakenhavre. Från vår egen odling kunde vi hämta tomat, paprika, lök, vitlök och morot. För att det ändå ska bli något foto i dagens inlägg så får ni en tjusig bild på paellan!

Paella, en bit stekt halloumi och en tomatsalsa med koriander.

Vecka 43

Det verkar vara ett toppenår för nypon. Jag har aldrig gjort något av nypon, det är skandal. Men när jag ser i sociala medier att det plockas nypon, och när jag får en nyponuppgift på utbildningen, så blir det av.

Till och med radioprogrammet/podden Meny i P1 ägnar ett avsnitt åt nypon (men även rosor) och det är både informativt och trevligt.

Här kommer du till programmet.

Det finns en vild nyponbuske efter en av mina hundpromenadvägar. Allemansrätten ger mig rätt att plocka frukterna på denna. Lyxigt. Fast visst vore det bekvämt med en egen nyponbuske på tomten? Å andra sidan skulle det ta några år innan den är tillräckligt stor. Så länge ingen annan plockar av den vilda busken så har jag ju den.

Jag vill göra hederlig gammal nyponsoppa men det verkar vara riktigt trist att ta ur alla kärnor så jag letar tills jag hittar ett recept där man slipper det momentet.

Först gör man en grovrensning av nyponen, sedan lägger man dem i en kastrull. Häll på vatten så att det täcker nyponen, inte mer, och låt koka i 10-20 minuter beroende på hur stora nypon du har plockat. Ju mindre vätska, desto mer av C-vitaminerna stannar i tillagningen.

Efter kokning mixar du nypon och vatten med en stavmixer. Mixa så kort tid som möjligt så att kärnorna inte går sönder, de kan vara lite bittra. Fast de är väldigt hårda så risken är liten.

I kursens recept skulle jag mixa nyponen i en kannmixer på lågt varvtal så att kärnorna inte skulle gå sönder. Istället tog det jättelång tid att mixa alla nypon och resultatet blev en aning bittert, jag tror att det krossades några kärnor i kannan.

Efter mixmomentet hälls purén i en finmaskig sil och med en slickepott eller dylikt rör du runt tills det bara är kärnor kvar i silen. Om det går trögt kan du späda med lite vatten.

Nu har du en utsökt nyponpuré som du kan använda till lite av varje. Jag smakade av med lite socker och spädde med vatten till drickbar konsistens och det blev en utmärkt nyponsoppa. Just de nypon som jag plockade var väldigt goda, det kändes nästan som om jag hade tillsatt vanilj.

Koncentrerad nyponsoppa/nyponkräm att späda till önskad konsistens. Går att frysa.
Nyponläder är också ett alternativ.

Busken som jag plockade av är en vild nyponbuske av sorten törnros/hundros/stenros och den ger inte de största nyponen men det verkar å andra sidan inte vara något att sträva efter. De största nyponen får man på vresrosbusken men de smakar mindre, sägs det.

Förutom C-vitaminerna, som man kokar bort en del av, innehåller nypon karoten och lykopen, två viktiga näringsämnen. Dessutom är det en oerhört mycket klimatsmartare produkt än köpt nyponsoppa.

Vecka 42

Idag tänkte jag frångå det ätbara och fokusera på det vackra. Jag tyckte att det behövdes i detta gråregniga tillstånd som råder utomhus. Alla årstider har sin charm och hösten bjuder också på färgprakt, ofta i en specifik färgskala.

Jag älskar blommor. Men jag älskar grönsaker ännu mer. Mitt fokus har förflyttats och jag prioriterar det ätbara. Men perenna växter kräver inte så mycket skötsel, de bara finns och jag njuter.

Här kommer några höstfavoriter. En del är ettåriga och frösådda men de är också ätbara. Nytta med nöje.

Jag fick en höstsyrén av mina föräldrar för många år sedan och den tog jag gladeligen emot eftersom den redan stod på min önskelista. Helt grymma och stora hortensialiknande blommor som börjar i gräddvitt men övergår i svagt rosa. Den står intill en körsbärsbenved som jag helt sonika unnade mig själv eftersom den får så fin höstfärg och jättehäftiga fröställningar.
Så coola hängen!

Hortensian är en känslig perenn som bor i en stor kruka som flyttas in i växthuset på vintrarna. Det tog ett par år innan den började blomma men nu får den dasslocksstora rosa blommor varje sommar. Dessa bleks på hösten till en blekrosa/gräddvit färg. Alltså motsatsen till höstsyrenen.

Hortensian flyttade hit I form av en present till min sambo som fyller år i juni och nästan alltid får någon växt på sin födelsedag.

Min granne, trädgårdsmästaren Marita, fick tre bukettaplar över en gång när hon satte en häck åt en kund. Vi fick dem och planterade buskarna kring en ful vajer som håller en elstolpe på plats. Det ångrar vi inte. På försommaren är den översållad av vackra vita blommor och nu får den klarröda bär, hur många som helst. Ätbara? Ingen aning faktiskt.

Bukettapel i september.
Så här ser den ut i juni.

Bland de ettåriga blommor som jag brukar odla så är nästan alltid krasse en av dem. Den här heter Alaska och har vitbrokiga blad och blandade blomfärger. Den älskas dock även av larver vilket blev ett bekymmer på försommaren. Jag vet inte hur många larver jag klämde ihjäl och en dusch med Turex blev det också men till slut så hade jag kämpat bort all ohyra och krassen fick en fin höstblomning. Den här är inte bara ätbar, den är god också. Och fröställningarna som kommer senare är starka som pepparrot och goda att pickla.

Äntligen fick Alaska vara ifred och växa till sig.
Vedboden har också en blomlåda med krasse och några ringblommor, båda ätbara. Jag gillar ringblommor men de har en tendens att fröså sig och vara överallt så jag försöker att begränsa dem till en låda.

I år köpte jag en påse frö till rosenskära så vi hade en fin kruka med meterhöga rosenskäror vid altanen. Detta är till svärmors minne som gick bort för ett år sedan. Förutom rosor var detta hennes favoritblomma. Jag förstår henne. Ätbar? Ingen aning.

Jag brukar kasta ner lite ringblomsfrö bland grönsakerna, det är så fint att kombinera till exempel kålblad med blommor. Men, som jag skrev ovan, en gång ringblomma, alltid ringblomma. I år har jag istället satsat på blåklint. Den sprider sig inte lika lätt, har en fantastiskt blå färg och är ätbar. Smakar typ ingenting men den är vacker att toppa en sallad eller dessert med.

Blåklint mellan broccoli, fänkål och squash. Där gör den sig bäst.

Jag torkar blåklinten, den behåller sin intensiva kulör även i torrt tillstånd. Jag rycker av de blå kronbladen och lägger i en mörk burk för att sedan dekorera olika rätter med.

Vad är vackrast i din trädgård på hösten?

Vecka 41

Plötsligt händer det. I bloggar, kokböcker och sociala medier ser jag hur andra gör eget örtsalt. Och de berättar hur gott det blir; du vill aldrig mer äta köpt örtsalt. Men har jag någonsin gjort något örtsalt?

Nä.

Fast en vacker dag hände det.

Min metod, oavsett om jag ska koka gräddsås, skörda rönnbär eller torka persilja, är att sondera internet efter information. Läser många olika sidor, sorterar mellan seriöst och mindre seriöst och drar till slut mina egna slutsatser.

Och så gjorde jag med örtsaltet. Vilka örter skulle jag välja? Vilka proportioner skulle det vara och hur mycket salt i förhållande till örter?

Alltså volymmått som två delar örter och en del salt går fetbort. 1 liter örter kan lätt bli 3 dl örter om man är riktigt hårdhänt. Och det är en avsevärd skillnad mellan 3 dl och 1 liter.

Jag vill ha viktmått och det hittade jag till slut. Lika mycket örter som salt. Smidigt.

Jag skulle tydligen vara försiktig med libbsticka, salvia och rosmarin eftersom de lätt kan ta över. Men jag ska tydligen vara försiktig även med krondillen för det slutade med att mitt örtsalt smakade lite för mycket krondill.

Vad valde jag mer?

Jag vet inte om man kan prata om övre och undre raden i den här röran men jag försöker: salvia, vitlök, stjälkar av rotselleri, citrontimjan, dillkronor, fänkålsblast, piplök, persilja och libbsticka.

I någon artikel skrevs det att det är själva stjälken på rotselleriblasten som är intressant och när jag smakade så förstod jag varför. Bladen var beska men stjälken smakade gott. På dillkronorna användes endast de yttersta fröställningarna. I övrigt repades bladen från de grövre stjälkarna och allt hackades grovt.

Det blev ynka 215 g örter till slut så jag lade detta och lika mycket salt i en matberedare.

När allt var en gröt bredde jag ut den på en plåt med teflonduk och satte i ugnen. Temperatur: knappt 50 grader och luckan ska stå på glänt för att släppa ut fukt.

Det tog några timmar, säkert 5-6, och jag rufsade runt i örtsaltet då och då. Det blev mer och mer kaka av alltihop. När jag gick och lade mig stängde jag av ugnen men lät fortfarande luckan stå på glänt.

Morgonen därpå krossade jag kakan och stoppade ner bitarna i matberedaren igen. Det tog max 15 sekunder för saltet att bli klart.

Detta är alldeles nygjort så jag har faktiskt inte hunnit använda saltet så mycket. Det enda jag känner när jag provsmakar är en kraftig örtsmak, kanske att dillen dominerar och jag undrar var salvian och persiljan tog vägen? Men i ett sammanhang tror jag att saltet kommer mer till sin rätt.

Vecka 40

Det dignar av rönnbär på träden i år. Och på många ställen har jag läst att tre rönnbär om dagen tillgodoser vårt dagsbehov av C-vitamin. Jag gillar allt som kan ersätta citrusfrukter. Varför citrus är så komplicerat har jag skrivit om här.

Eftersom rönnbär är en vild växt så är det också en smart växt. Och de omfattas av allemansrätten på marker där allemansrätten gäller. Superbra.

Hur vet man om rönnbären är mogna? Om det går att klämma sönder ett rönnbär mellan två fingrar – då är det moget. Men det smakar enormt surt och bittert trots det.

Låt rönnbären få en frostknäpp så blir de sötare. Det stämmer men då kan fåglarna ha hunnit äta upp dem eller också börjar de bli fula. Du kan skapa din egen frostknäpp genom att plocka rönnbären tidigt och lägga dem i frysen. Kom ihåg att lämna minst hälften till fåglarna.

Jag plockade kanske 20 klasar, jag ville bara ha tillräckligt mycket till ett experiment, och då gick säkert hälften bort i rensningen eftersom de var rätt fläckliga. Det går säkert att äta fläckliga rönnbär men jag gav dem till fåglarna istället.

C-vitamin tål inte upphettning, det lärde jag mig redan på hemkunskapen på högstadiet. Så att koka gelé, saft eller sylt på dessa känns bortkastat. Fast i mitt googlande på rönnbär hittar jag ett uttalande av Lisen Sundgren, författare, bloggare, herbalist, naturfilosof – you name it – som säger motsatsen.

Här är en länk till Lisens hemsida, Life by Lisen.

Här är en länk till artikeln där Lisen med bestämdhet hävdar att rönnbär tål att hettas upp.

De tål att hettas upp och/eller frysas ned utan att vitaminerna förstörs.

Jag kunde inte låta bli att skriva till Lisen och fråga om det verkligen stämmer. Varför skulle C-vitaminer i rönnbär vara annorlunda än C-vitaminer i andra bär?

Lisen svarade.

Angående upphettning så fick jag delvis lära mig när jag studerade naturmedicin både i Sverige och i USA att rönnbär tål en viss upphettning. Jag gjorde lite sökningar nu här igen och hittar ingen information som säger emot. Rönnbär innehåller stora mängder antioxidanter och en liten del försvinner förvisso vid upphettning men mycket kvarstår. 
Så vill du vara säker på att ha kvar all näring som den är i det färska bäret är torkning nog den mest skonsamma metoden. Förvara de torkade bären mörkt och torrt så de inte oxiderar. 

 

Jaha. Hon är ju herbalist så hon borde veta.

Nu har jag fryst in mina rönnbär i väntan på den bästa idéen. Och de går ju att äta redan nu, skicka ner några i smoothien till exempel. Jag skulle försöka torka dem i min tork men ollorna har för stora hål, bären ramlar ner i botten. Det går ju att torka i ugn också.

Som ett brev på posten kom då P4 Extra med Erik Blix och levererade en intervju med Lisen Sundgren om… rönnbär. Där är hon generös med tips och nu är jag helt säker på att jag ska torka dem. Iallafall hälften.

Länk till programmet finns här. Skrolla till 43.30 i versionen utan musik.

Det nämns några lockande recept i programmet. Rårörda med honung eller den där mixen med honung och vinäger, både låter spännande. Det kanske slutar med att jag går ut och hämtar ytterligare 20 klasar.

Vecka 39

Sista onsdagen i månaden och jag tänkte bjuda på tankar, teorier och tips.

Begrepp värda att vända på:

I flera tusen år odlade vi giftfritt på den här jorden. Sedan kom kemikalierna, konstgödning och bekämpningsmedel, och denna giftfyllda odling benämns konventionell odling. De som valde bort gifterna jobbar med alternativ odling.

Jag skulle vilja kunna kalla mina morötter för morötter, inte ekologiska morötter. De som odlar med gift borde istället kalla sina morötter för kemiska morötter. Dessutom borde de redovisa varenda kemikalie och ämne som de tillför moroten under dess uppväxt i innehållsförteckningen.

Det är inte de ekologiska odlarna som ska behöva skaffa certifikat för att kunna kalla sina morötter för KRAV-märkta eller ekologiska, det är giftodlarna som ska redovisa sina förehavanden. Det är inte de ekologiska odlarna som ska behöva bevisa något, tvärtom.

Att välja ekologiska varor i mataffären

Nu blir det mycket text men det kan vara det viktigaste jag har skrivit på flera månader. Håll ut!

Jag har försökt att gå försiktigt fram, var och en måste få göra sina egna val, men samtidigt växer högen av fakta och argument som tydligt visar vad som händer med jorden vid o-ekologisk livsmedelsproduktion. Jag förstår inte varför man väljer o-ekologisk gräddfil när det finns ekologisk?

Okej, den är två kronor billigare och för vissa har dessa kronor betydelse, jag köper det. Men för det stora flertalet gör det ingen som helst skillnad. Det stora flertalet har också barn och barnbarn och det är de som får ta konsekvenserna av att du väljer o-ekologisk gräddfil idag. Ja faktiskt.

Kossorna som har producerat mjölken till din o-ekologiska gräddfil har med allra största sannolikhet ätit hårt besprutad soja från Sydamerika. Ett bekämpningsmedel som inte ens är lagligt att använda i Sverige längre. (Vi vill alltså inte längre ha giftet här men vi tycker tydligen att det är okej att göra affärer med länder som använder det…?)

En o-ekologiskt odlad jord har inte särskilt lång framtid, snart är den död. Ekologiskt odlad jord kan leva i oändlig tid.

Sojan har med allra största sannolikhet vuxit på en yta där man har huggit ner regnskog för att kunna odla istället. Och sojan går inte till vegetariska produkter som sojamjölk eller vegokorv, den går till boskap så att vi ska få så billiga mejeriprodukter som möjligt.

Jag hoppas att du orkade läsa ända hit. Och jag hoppas att du förstår att gräddfilen bara är ett exempel. Min källa är denna och där kan du förstås läsa mer om detta. Men filmen nedan är en überpedagogisk sammanfattning av problemet.

Äta mejeriprodukter eller inte?

Jag är en vegetarian som äter mejeriprodukter. Visserligen ekologiska men det är ändå inte helt oproblematiskt. Först och främst tänker jag på det onaturliga i att lura kor att producera mjölk. Den är ju endast till för kalven. Redan där ser jag ett problem.

Att vi sedan odlar och importerar foder till våra kor istället för människomat är problem nummer två. Här finns en ohållbar och inte ett dugg klimatsmart ekvation. Även om odlingen är ekologisk så använder de flesta lantbrukare diesel som bränsle i sina traktorer. Framtagning av utsäde och alla transporter hit och dit kostar också på. Att odla grödor till människomat, som alltså inte går via kon, är en betydligt klimatvänligare och hållbarare lösning.

Min vana att äta yoghurt till frukost och ost på mackan är nog inte mer än… en vana. Precis som det är för köttätaren att äta kött. Om de vegetabiliska substituten till yoghurt och ost inte smakar tillfredsställande så ska jag nog se mig om efter en annan sorts frukost. Dags att släppa normer och sarger.

På utbildningen har vi redan gjort två sorters växtbaserad pastej, båda är goda, näringsrika och betydligt mer klimatsmarta än ost. Jag måste bara bestämma mig och vänja mig vid andra smaker. På samma sätt som när jag bestämde mig för att sluta med kött. Jag vill kunna leva med mig själv.

Lökpastej med solroskärnor mm. Ett utmärkt växtbaserat pålägg.

Saker värda att lyssna på just nu:

Sveriges Radios program Vetandets värld sände ett avsnitt den 18 september med titeln Så minskar du matens klimatavtryck. 20 minuter fyllda med fakta, tips och bra argument. Bara lyssna.

Senaste avsnittet av podden Grönsakslandet. Det här är en pod som inte släpper avsnitt med något jämnt intervall utan de poppar upp när man minst anar det. Både Bella och Elin är hängivna grönsaksodlare, båda är dessutom författare och därmed bra på att uttrycka sig. Helt klart värt sina 43 minuter.

Du hittar avsnittet här.

Grönsakslandet. Bild lånad från Sveriges Radios hemsida.

Radioprogrammet Meny och avsnittet Lekfull jakt på nya smaker – med enkla råvaror är min tredje rekommendation. En riktigt entusiastisk Johan Björkman, kock och kokboksförfattare, berättar gladeligen om sina spännande metoder. Det är samme Johan som skrev boken som jag rekommenderade tidigare i år.

Avsnittet blev dessutom omtalat på utbildningen som jag går.

Lyssna på avsnittet här!

Björkmans inspirerande bok

Vecka 38

Det blåste rejält. Och varje gång det händer så välter våra humlestörar. Konstruktionen blev helt enkelt för svag från början. En stör full av humle blir skittung och känslig för vind. Stolparna måste förankras i jorden bättre än man tror.

Plockepinn.

Annars är det en underbar odlingshöst och jag går mot ett riktigt bra resultat i år. Det är klart att vissa saker misslyckades. Sallaten har inte velat växa och den frösådda löken fick en dålig start och därmed blir skörden alldeles för liten. Första basilikan åts upp av grönsaksflylarver så det blev en liten skörd.  Vi valde lite knasiga potatissorter och det är ganska mycket knäpparlarver i knölarna vilket förkortar lagringstiden. Förr kastade vi all potatis med larvhål men det har vi slutar med. Kålroten var tydligen av en känslig sort, den har inte klarat klumprotsjukan som jag har i jorden.

Blasten var fin och rotknölen som stack upp ovan jord såg bra ut men allt under jord är sjukt. Klumprotsjuka. Jag går inte in på detaljer men det betyder varken kris eller katastrof, det innebär bara att vissa kålsorter inte går att odla hos mig. Det kan finnas en annan kålrot som är resistent. Och kålrot är inte min viktigaste gröda.
På sensommaren gav larverna upp och då kunde jag åtminstone få en liten skörd av basilika.

Nu blir det en bildkavalkad på sånt som har gått bra.

Det var en bökig sommar för kålen. Jag slet med larver, sniglar, baggar och löss men det gav resultat. I juli ville man inte äta av kålen, bladen var angripna och fula, men jag vet att den fortsätter att växa så jag tog bort det fula och fortsatte bekämpa all ohyra. Till slut står jag med praktkål.

Svartkål är nog den kålsort som vi använder mest.

Savoykålen ser också väldigt aptitlig ut. Huvudena är ganska löst knutna men det  har ingen betydelse.

Kålrabbin ser ut som på fröfirmans hemsida, det ska bli spännande att laga till denna.

Över huvud taget är det väldigt friskt och frodigt i mina kålbäddar.

Blomsterbönan Prizewinner odlar jag varje år och det brukar alltid bli bra så den är förmodligen lättodlad. Jag blir ändå väldigt lycklig av att se den och den klättrar i ett gammalt rostorn som jag ser från köksfönstret.

Förutom att den växer snabbt och får väldigt fina blommor så är bönorna goda. Jag har lärt mig att skörda dem när de är riktigt små och ludna. Då smakar de mums. Så fort de blir större och tappar luddet så är de för träiga. En bra säsong hinner man få småbönor i skidorna och de är goda som kidneybönor men det är inte alltid det hinns innan vintern.

När blomsterbönorna är så här späda är de väldigt goda.
När de har hunnit bli så här stora har det gått för långt för att äta men de är fortfarande coola eftersom de kan bli 40 cm långa.

En annan böna som har levererat friskt i år är vaxbönan Helios. Jag skördar och skördar och har nog fryst in flera kilo.

Det tog ett bra tag innan gurkplantorna i växthuset började leverera men nu kan jag hämta en om dagen.

Förutom att äta den färsk och i tzatziki så gjorde vi pressgurka med persilja. Följde detta recept och det var jag nöjd med.

Persiljan blir också fin. Har redan massor i frysen så jag fick för mig att jag skulle torka den. Det finns en beskrivning i boken Det nordiska skafferiet men när jag googlade runt lite så är den allmänna uppfattningen att persiljan tappar mycket smak när den torkas. Alla rekommenderade frysning. Ibland är den ultramoderna kokkonsten mer cool än god. Det är klart att det vore ballt att servera något med persiljepulver på toppen men om det inte smakar något så ser jag inte vitsen med det.

Persilja

Jag skrev att älgarna åt upp alla våra Aromaäpplen men det är inte riktigt sant. Vid en närmare titt så fanns det flera kilo kvar och dessa var vi snabba att plocka ner själva. Aroma kan vara trädgårdens godaste äpple.

Aroma

Squashplantorna Costata Romanesco ger gigantiska blad och blommor och lagom med frukt. Dessutom väller den inte över lådans gränser utan håller sig på sin kant. Visst, den är stor och yvig men bara på det praktfulla sättet.

Det syns inte här men blomman är 20 cm stor.

Nu kan vi skörda tomater av flera olika sorter. Årets glada överraskning är Black Cherry från Lindbloms. Den är riktigt god. Fast alla är goda. En bra och stor tomat är Sibirjak, den har jag till och med utomhus. Den blir alltid bra.

Skörden kan bli stor – bara de vill mogna! Baby Boomer har åtminstone väldigt många kart.

I lådan där jag sådde 1 augusti börjar det mesta bli klart för skörd.

De asiatiska bladen tog jag redan för två veckor sedan men nu är det dags att skörda dill och spenat. Vintersallaten får stå kvar eftersom den mår bäst då. Kan skördas under snön.

Skördeklar spenat.
Vinterförrådet av vintersallat (maché).
Mums!

Jag tror att jag redan har skrivit massor om årets piplök och med risk för att bli tjatig så gör jag det igen. Den blev nämligen helt fantastisk och kan i viss mån kompensera den lite glesare skörden av gul och röd lök.

Heja piplöken från Rikkenstorp!

Eftersom vi har allemansrätt i Sverige, eftersom jag bor i skogen och eftersom vildvuxen mat är den överlägset mest klimatsmarta så går jag så klart ut i naturen och hämtar en del av den.

Mina senaste hämtningar är lingon och svamp. Bär skulle jag egentligen plocka mer av, jag ju en grötmänniska.

Det har även hämtats rönnbär, det skriver jag mer om vecka 40, och igår hittade jag en superfin buske med nypon. Jag kanske kommer att skriva även om det.

Nästa vecka blir det mer text än bild och mer teori än praktik. Dags att se över gamla vanor. Handlar du ekologiskt? Om nej, varför inte?