Odlingsinspiration

Jag tycker att Karoline Jönssons Självhushållningsprojektet är roligt att följa. Vi jobbar så lika och hon ligger det där lagom stora steget före mig vilket inspirerar och utmanar.

Inom ramarna för projektet finns även en podcast och jag rekommenderar dessa avsnitt å det varmaste. I den tredje episoden figurerar även sambon Alexander och det är så roligt att höra medievana, ordrika och vältaliga Karoline samtala med sin tunghäftade livskamrat. Haha! Stor igenkänning på den. Jag gör mig bäst i skriftlig form och hade förmodligen drabbats av samma mikrofonångest.

Jag har skrivit om henne förut men hon tål att nämnas igen.

När jag ändå är inne på upprepningar så vill jag slå ett slag för podcasten Två odlare emellan. Sara och Johannes är välformulerade, proffsiga och kunniga. De håller dessutom en intressant nivå och samtalen blir aldrig långtråkiga.

 

Alla ovan nämnda odlare har dessutom skrivit bra böcker i ämnet.

För att inte tappa tråden så ska jag upprepa mig en tredje gång i detta inlägg. Nu börjar det verkligen dra ihop sig för min föreläsning! Den 28 oktober är det möjligt att höra mig berätta om min odlarfilosofi samtidigt som jag visar lite bilder som förmodligen redan har visats i den här bloggen. Jag hoppas verkligen att jag har jobbat bort min mikrofonångest till dess.

Det är Adolfsbergs trädgårdsförening som arrangerar detta och föreläsningen är offentlig.

Vi kanske ses?

Äppelträden

Det är äppeltider. Och den här speciella sommaren har inneburit massor av frukt. Det återstår att se om älgarna lämnar något åt oss.

När vi flyttade till Getingedalen fanns det ett gammalt äppelträd på tomten. Sorten är okänd men någon gång ska vi försöka artbestämma frukten.

Trädet var inte särskilt välskött och gav dåligt med frukt de första åren men i takt med att vi har vårdat och beskurit så har det blivit allt mer äpplen för varje år. Smaken är helt klart godkänd.

Det hänger lite charmigt över altandäcket men det medför också väldigt mycket skräp och smuts…

Det tog inte lång tid innan vi började plantera egna fruktträd. Det började med två Alice och ett Aroma. Det sistnämnda för att det var favoritäpplet vid den tiden.

Det är på vippen att Aroma funkar i vår zon men i år har zonerna spelat ut sin roll.

Därefter blev vi mer medvetna om vilka äppelsorter som funkade i Kilsbergen och skaffade ett Rödluvan. Helt rätt skulle det visa sig. Rödluvan har levererat troget.

Därefter blev det både körsbär, päron och plommon men efter några år väcktes nya idéer runt äppelodling efter ett besök i Kivik. Vi fick se underbara pelaräppelträd och blev sugna på sådana.

Utan att ta reda på mer så skaffade vi ytterligare några träd anpassade för vår klimatzon. Eftersom de skulle formas till pelare så planterade vi dem tätt.

Sex träd har det hunnit bli i pelarträdsodlingen. Det senaste är bara ett år gammalt.

Det var bara det att pelaräppelträd var en specifik sort med anpassade egenskaper för att växa rakt och högt. Aj då, tänkte vi där vi stod med våra tätt planterade klassiska träd. Då får vi göra något eget av detta.

Tanken är ändå att forma dessa så smalt och högt det bara går.

På ett pelarträd växer frukten efter stammen. Så klart. De finns ju knappt några grenar. Det här är ett av tre Silva-träd.
Vid besöket i Kivik tog jag kort på alla sorter som var härdiga för att komma ihåg vid framtida inköp.
Här är ett av pelarträden i Kivik som inspirerade oss. De var 5-6 meter höga och det är ju egentligen inte så praktiskt…

I pelarodlingen växer det, förutom de tre Silva-träden, ett Risäter, ett Sävstaholm och ett som redan har tappat lappen. Slarvigt av oss.

Silva.

Enligt min sambo är inte sista trädet satt. Men är det någon vits att hålla på med detta när det bara är älgarna som får smaka på frukten, undrar jag. Jodå, för en vacker dag kommer han att hitta den ultimata älgskrämman och då kan det vara för sent att börja plantera träd.

Jag hoppas att han har rätt.

Irrigatia

Vi reser bort. Jätteknasigt att göra det mitt under skörden men man kan inte styra över allt.

För frilandsodlingarna är det bara att förlita sig på regn och snälla husvaktare men å andra sidan har det mesta torkat bort i år så det är inte så mycket att sköta.

I växthuset har det dock vuxit fint i sommar och tack vare att allt växer i slutna kärl så har den manuella bevattningen fungerat. Men i växthuset regnar det inte så för att inte husväktarna ska behöva slita ihjäl sig så installerade vi ett solcellsdrivet bevattningssystem.

Efter att ha läst på så valde vi Irrigatia och under testveckorna har det funkat fint. Det var lite meck att installera, den medföljande beskrivningen var inte glasklar, men genom lite googlande och youtubande så fick vi ordning på allt.

En pump drivs av en liten solpanel. En slang är kopplad till en tunna med vatten och i änden sitter det ett filter och två vattennivåsensorer. En annan slang pumpar sedan in vattnet i växthuset.

Vattentunnan utanför växthuset. Tyvärr finns det ännu ingen naturlig tillförsel av vatten till tunnan men det finns planer på det. Nu får vi hinka eller slanga över vatten till tunnan.

I växthuset kan man sedan med hjälp av slangar (som man själv kapar till önskad längd), T-rör, munstycken och jordankare dra vattnet dit man vill.

Här ser man slangen som är kapad på önskad plats. I skarven sätts en T-koppling där en tredje slangsnutt med droppmunstycke kan fästas. För att allt ska ligga still så följer det med några ankare som man kör ner i jorden och klämmer fast slangen i.

Vi köpte ett system med 24 droppmunstycken och generöst med slang. Detta räckte med nöd och näppe ganska perfekt till vårt växthus.

Nu gäller det att hålla lite koll. Det får inte bli för lågt med vatten i tunnan och munstyckena får inte klägga igen. Det gäller att inte hälla för smutsigt vatten i tunnan.

Pumpen har flera lägen som styr mängden vatten som pumpas ut/dygn. Pumpen låter ganska mycket så man måste ha lite avstånd till grannar och sovrum. Den går inte hela tiden utan ungefär var tredje timma. Nattetid är den avstängd tack och lov.

Det går dessutom att köpa reservdelar till Irrigatia. Det kan ju hända att vissa delar slits eller att krukorna hamnar med andra avstånd i framtiden. Då vill jag ju kunna anpassa bevattningen.

Om detta funkar klockrent, eller nästintill, så kommer jag helt klart att överväga flera Irrigatiasystem till utomhusodlingarna. När vi nu dessutom har genomfört en installation, med alla tillhörande misstag, så kommer det att bli enkelt att sätta upp nya.

Och om det nu ska fortsätta att vara medelhavsklimat i Kilsbergen i framtiden så blir det ännu mera intressant…

Den multikunniga TV-profilen

Alltså… TV-profilen som delar befolkningen i två läger.

Inredaren/hantverkaren/kocken/odlaren. Jag vet inte vilket läger jag tillhör. Han har en del kul idéer, det går inte att sticka under stol med, men samtidigt uppmuntrar han många gånger till att renovera sönder vårt kulturarv som Clara Lidström så träffsäkert uttryckte det i en krönika.

Jag hörde att han skulle syra grönsaker och odla i ett avsnitt i årets säsong av sitt sommarprogram och blev så klart nyfiken. Det är klart att jag tycker att det är bra att man uppmuntrar till att odla eget, det är ju ett av mina stora mål med att skriva denna blogg, men det är också bra om man är tydlig.

Att mjölksyra grönsaker

En väldigt nyttig produkt, ja grönsakerna blir nästan ännu nyttigare efter en mjölksyrningsprocess, men det är otroligt viktigt att det är rent annars kan man i värsta fall drabbas av botulism och det är en allvarlig åkomma. I programmet nämns det inte över huvud taget. I det skriftliga receptet, som kocken också hänvisar till, framgår det mycket tydligare tack och lov.

I någon intervju för många år sedan ifrågasattes mannens idéer ur ett praktiskt perspektiv. Det kanske var efter att ha lagt in en massa stenar på golvet i ett vardagsrum, det minns jag inte, men jag minns tydligt hur han menade att hans främsta roll inte var att skapa något praktiskt. Och det syns ju inte minst på hur han inreder utomhus som om det vore inomhus med material som inte är särskilt tåliga.

Att använda biokol

Att berika sin jord med biokol är en bra metod. Lite omdiskuterad med tanke på de höga halterna av kadmium i kol men även jag gör det i begränsad skala. Framför allt har biokolen ett strukturfrämjande syfte med ett långvarigt resultat men om den är mättad med näring och vätska, vilket den oftast är, så fungerar den även som värdefull reservoar i jorden. Enligt odlaren har biokolen en annan funktion; Det befrämjar en massa mikroorganismer som bara sitter och mumsar här i nu. Tja. Kanske på lång sikt men nej. Läs på först mannen. Eller håll dig till det du är bra på.

Att behandla med paraffinolja

Det tillverkas skärbrädor i det aktuella avsnittet. Fina och fiffiga med sin laxstjärtupphängning men… de behandlas med paraffinolja. Precis som hantverkaren säger så är den smaklös, luktlös och väldigt bra i sammanhanget mat. Men det är också en petroleumprodukt, en del av oljeindustrin, som vi i många andra sammanhang undviker. Att behandla sina skärbrädor med lokaltillverkad trävax, en blandning av bivax och linolja, känns tusen gånger hållbarare och är väldigt bra i sammanhanget mat.

Jag stannar där. Listan skulle kunna bli längre men man ska begränsa sig och akta sig för tyckande. Åsikter är fria men fakta måste vara sanningsenliga och ett större dos av ansvarstagande framför det kreativa egot vore önskvärt.

Vi lever i en tid när estetik behöver ta ett steg tillbaka för att hållbara lösningar ska kunna kliva fram. Det behöver nödvändigtvis inte finnas något motsatsförhållande i detta, tvärtom så kan hållbarhet och estetik gå hand i hand. Fakta och kunskap är en bristvara och starka medier med många tittare har möjligheten att ta ett stort ansvar. Och som konsument bör man reagera.

Vad är viktigt?

Stadsträdgården

Gör ett studiebesök i Stadsträdgården. Bara gör’t.

Att de kan hålla sina grönsaksodlingar så fina denna brännande sommar vete sjutton men a) de är betydligt mindre än mina b) de odlar väldigt tätt c) de har nära till Svartån för att hämta vatten.

Huruvida de får hämta vatten i Svartån eller inte vet jag inte men det skulle vara smart. Lite näringsrika bonusalger på köpet.

Inspirerande och fint är det hur som helst.

Vitlöksflätor och skön skörd

Japp! Vitlöken har torkat, flätats och hängts upp. Det bådar gott. Vi har ännu inte avslutat förra årets skörd.

Kanske något spretiga men det kallas för charm.

På bordet i car porten har istället den röda löken tagit plats. Även om jag gärna hade sett den stå kvar i landet några veckor till så fick jag snällt anpassa mig till årets förhållanden och skörda den. Blasten hade lagt sig.

Även dessa har jag tänkt att fläta men först ska de sluta sig vid stjälkfästet.

Brytbönorna har jag skördat av sedan ett par veckor tillbaka. Dessa tillagar jag på alla möjliga sätt; ugnsbakade i ljummen sallad med palsternacka och rucola; mixad till huvudingrediens i bönbiffar; i en wok med asiatiska smaker eller en soppa i sällskap med andra primörer. Fast godast är nog att förvälla dem i saltvatten, cirka 8 minuter, och sedan slunga dem tillsammans med en smältande smörklick. Då har jag svårt att sitta stilla på stolen.

Blandad färgskala på årets brytbönor.

En riktigt usel bild på en riktigt skön skål fylld med basilika. Genom att klippa basilikan smart och ge den lite näringsvatten då och då så kan man skörda från samma planta ända tills det börjar krypa ner mot 7-8 grader på nätterna. Basilikan är en riktig primadonna som varken tål vind eller kyla.

Jag tar bort de grövsta stjälkarna och pressar sedan ner bladen i en glasburk som förvaras i frysen.

Blev så sugen på att se hur stora mina kålrötter hade blivit så jag drog upp en… riktigt godkänd knöl. Visst skulle jag kunna göra ett krämigt och klassiskt rotmos på denna men valde istället att göra dubbelpanerade kålrotspinnar.

Ännu en dålig bild tyvärr…
Kålroten höggs upp i bitar, förvälldes en stund i saltvatten, vändes i kryddat mjöl, vispat ägg och sedan ströbröd. Stektes på medelvärme i rapsolja. Tog slut i ett nafs!

Smaklig grönsaksmåltid på egen skörd!

Tomaterna

Jadå!

Det där regnet som jag önskade mig kom. Återigen fylldes våra tunnor och tankar. Jordarna fick en rejäl rotblöta. Men. Det har gått så långt att det är svårt att stoppa förfallet nu. Ännu en gång har jag decimerat antalet produktiva kvadratmeter.

I förra inlägget skrev jag att vi hade påbörjat installationen av ett litet solcellsdrivet bevattningssystem. Nu är det avslutat och det droppar på riktigt bra. Jag kommer att ägna ett helt inlägg åt detta om ett par veckor.

En tunna fylld med härligt regn förser hela växthuset med vatten tack vare Irrigatia.

I dagens inlägg tänkte jag fördjupa mig i årets tomatodling. Bland annat för att det är en av de få odlingar som går bra. Jag tror att det beror på att alla tomater odlas i någon form av behållare, låda eller stor kruka. Det är lättare att punktbevattna ett slutet kärl än ett friland där vattnet försvinner åt alla håll.

Jag odlar alla min tomatplantor från frö och vissa år gror det bra men andra år gror det jättebra. Tomater är lätta.

Och det som sedan utgör årets odling är helt enkelt styrt av vad som grodde det året. I år var det ovanligt få småtomater som grodde, därför har jag ovanligt mycket stora tomater och biffstorlekar i år.

Precis som jag antydde för en vecka sedan så mognar tomaterna med ketchupeffektliknande hastighet. När en börjar ändra färg så kommer alla andra snart efter. Se förra veckans bild nedan.

I maj, när jag planterade ut de små ynkliga plantorna, kunde jag förstås inte ana att sommaren skulle bli så extrem. I år hade alla tomater kunnat växa utomhus. Min planering var att sätta frilandstomater efter varma västerväggen utomhus och känsligare sorter i växthuset.

Utomhus växer således två Stone Ridge, två Sibirjak, två Tiny Tim och en Principe Borghese. Den sistnämnda är egentligen ingen frilandstomat för vårt klimat men det har som sagt inte varit något problem i år.

Tiny Tim råkade bli de enda småtomaterna i år.

Några få tomater har fått pistillröta, jag nämnde även det för en vecka sedan, men de är i minoritet och är en effekt av torkan.

I växthuset satsade jag på flera olika lagringsdugliga vintertomater, bland annat en Piennolo, en Ponderosa, fem Principe Borghese och två som helt enkelt heter Vintertomat. Dessutom har jag tre plantor Brandywine, två röda och en gul. Den sistnämnda är långt ifrån någon lagringsduglig vintertomat, det är istället en smakrik biff som ska ätas färsk.

En gul Brandywine från förra året.
Överst: Principe Borghese. Underst: Brandywine. Detta är från årets skörd.

Vintertomaterna ska alltså gå att lagra i rumstemperatur väldigt länge. De har ett tjockare skal och är kanske inte riktigt lika smaskiga som till exempel Brandywine men har andra förtjänster istället. Det blir första gången som jag kommer att testa detta. Vi får se om jag får tillräckligt mycket tomater för att kunna lagra dem. Risken är att de äts upp.

När jag väljer sorter så är det lite olika saker som styr. Dels kan jag ha fått fröer av någon, dels har jag läst om en sort som verkar god. Det kan också vara egna erfarenheter av en lyckad skörd eller en bra smak som får mig att odla dem igen.

Tomatfröer går att lagra under lång tid och det är skapligt enkelt att ta egna fröer på sin skörd. Det krävs dock att sorten är äkta och ingen hybrid (F1). Sådant ska stå på fröpåsen. Man kan ta fröer från köpetomater också men då har man ingen koll på just detta. Hybrider ger också frukt men man vet inte vad det blir.

När jag skriver nästa gång har jag flätat min vitlök och återigen behandlat kålen med Turex. För en stund sedan hittade jag alldeles för många larver för att kunna slappna av. Det är min kål.

Låt bli.

Uttorkat, utmattat och aningens uppgivet

Snart självantänder vi, odlingarna och jag.

Återigen har jag fjuttvattnat med det sista tunnor och tankar hade att erbjuda, bara för att försöka hålla vissa saker vid liv. Nu handlar det inte om tillväxt, bara livsuppehållande åtgärder. Krishantering.

Antalet kvadratmeter som får vatten har minskat. Jag ger upp ytterligare någon gröda för varje vecka. Löken behöver betydligt mer vatten för att växa till sig så jag får nöja mig med små lökar i år.

Att så nytt har jag också gett upp. Framför allt på grund av torkan och tillgången på vatten men också för att jag ska resa bort när mycket av detta ska skördas.

Jag hoppas verkligen att detta är sant.

Potatisen Maria, en tidig sommarknöl, är slutskördad. Blasten hade vissnat ner och det är ingen idé att potatisen ligger kvar i jorden, Maria ska ätas färsk. För att vara denna sommar är det en godkänd skörd.

Fördelen med torr jord är att potatisen är ganska ren.
Kompostpåsar har flera användningsområden!
Jag kan inte uppbåda någon sval plats men däremot en riktigt mörk. Vi har trälådor i skafferiet avsedda för just detta.
Som jag gillar detta skafferi!

Vitlöken är också skördad och ligger på tork i car porten. Efter skörd har jag tagit bort det yttersta jordiga skalet och klippt av rottrådarna. Mest för att allt ska hänga i köket och det blir mindre skräp och smuts om jag ansar dem.

Vi torkar snabbt och lätt i denna hetta.

Torkningen är nödvändig för att löken ska sluta sig och kapsla in varje klyfta. En otorkad vitlök kan antingen mögla eller gro. När de torkat 1-2 veckor kommer jag att fläta dem och sedan får de fortsätta att hänga i car porten ett tag till. Slutförvaring görs bäst i rumstemperatur.

En del vitlökssorter har väldigt hård blast vilket förhindrar flätning. På Klostras hemsida står det vilka sorter som är flätbara och detta är en sådan; Therador.

Flätningen är inte bara en estetisk grej, det är snarare en bonus. Flätad vitlök tar väldigt lite plats och får mycket luft runt sig. Fiffigt.

Den första tomaten har börjat växla färg. När detta händer brukar de andra komma efter med ketchupeffektsliknande hastighet.

Det verkar inte bara vara jag som drabbas av pistillröta på en del tomater i år. Tydligen är det ett tecken på kalciumbrist, ett ämne som normalt finns i alla jordar och gödningsmedel. Däremot så behövs det mycket vatten för att tomatplantan ska kunna tillgodogöra sig kalciumet. Ha. För att slippa detta ska man tydligen hålla sig till körsbärs- eller cocktailtomater. De får inte pistillröta.
Det går att skymta embryon till minikål i bladvecken på rosenkålen och jag är imponerad. Hur orkar plantan hålla på med detta? Jag skulle bli glatt överraskad om det blir något större att skörda.
Solceller känns helrätt denna sommar och nu har vi inlett installationen av vårt lilla bevattningssystem. Fortsättning följer.
Like a peas of art…

Drick, bada och håll er i skuggan.

Att ta egna fröer

Behöver jag skriva om värmen och torkan? Nä, jag hoppar över det tror jag.

Fast jo, någon rad måste jag ändå skriva. Det kommer ju faktiskt en skur då och då. Visserligen kommer de ganska glest, och mellan dessa är det otroligt varmt, men varje gång det händer får jag nytt hopp. Däremellan har jag nästan gett upp. Det blir vad det blir liksom.

Plötsligt händer det. Fast väldigt sällan.

Hoppet får mig att så, det kan ju bara inte fortsätta att vara så här varmt i flera veckor till. Det är perfekt tid för att så nya, snabba grönsaker nu. Särskilt de som ogillar ljusa nätter.

Spenat är en sådan. Så det har jag sått. Rättika, sallat, rucola och mangold kan också sås nu och med en normal sensommar blir det garanterat bra resultat.

Spenaten trivs än så länge.
Mangolden gror men behöver så klart mycket vatten för att överleva.
Några rättikor grodde i majsådden och dessa blev jättegoda. Inte ett dugg träiga och smakar som en mild rädisa.
Eftersom rättikan är snabb så tänker jag så nya fröer nu och hoppas att det är slut på torktiden.

Något man kan ägna sig åt när det blev en sådan svår odlingssommar är att utveckla sina kunskaper i fröodling och att ta egna fröer. Några grönsaker har jag tagit egna fröer av, paprika, chili och tomat till exempel, med gott resultat. Några andra har jag misslyckats radikalt med. Bondbönor känns som en lätt sak men inte för mig.

Därför gav jag mig i kast med att läsa på lite. Vad ska jag tänka på för att göra rätt? De böcker som jag läste var dessa:

Trevlig läsning men inte särskilt informativ. Saknade en del fakta och blev inte så mycket klokare efteråt.
Synnerligen mera fakta och information i denna bok. Rekommenderas!

Förutom Sesams bok så var internet den bästa källan. Beträffande bondbönor så tyckte jag att Farbror Gröns lilla film var riktigt tydlig.

Efter att ha sett filmen förstod jag att jag hade tagit bondbönorna för tidigt. Inte för att äta utan för att använda som utsäde. Och den där lilla finurliga grejen med att sätta snören om fina exemplar hade jag redan funderat på. Så får det bli!

Ytterligare två böcker med bra information om fröodling är Runåbergs Fröer och Stefans stora feta röda.

Att ta egna fröer är att öka min självförsörjning med några procent, en aktivitet med permakulturella förtecken och definitivt en politisk handling. Åt det tänkte jag ägna ett helt blogginlägg någon gång i framtiden.

Andra växter som jag blev sugen att ta egna fröer från var till exempel pion. Men efter läsning så vet jag att jag ska låta bli dessa kapslar till de öppnar sig av sig själva.

Mina piplöksblommor håller på att vissna och när jag tittade noga i bollarna så såg jag massor av fröer. Dessa vill jag så klart ta hand om eftersom denna piplök av okänd sort växer villigt och tidigt i Getingedalen.

Den skarpsynte ser massor av svarta fröer!
Blomman klipptes av och efter ett par dagars torkning inomhus har fröerna ramlat ut.

Myskmalva är inte bara en vacker blomma utan en fullt ätbar perenn. Både blommor och blad är bra i sallad och den kommer tidigt på våren innan andra gröna blad finns.

När blomman vissnat blir det en liten grön kapsel kvar. Nu ska jag låta dessa sitta tills de har torkat och gulnat för att få mogna och potenta fröer.
Den här vackra saken får gärna växa på flera håll i min trädgård.

Luftlöken förökar sig med små lustiga lökar i toppen av stjälkarna. När dessa blir stora och tunga så viker sig stjälken och lökarna får kontakt med jordytan och gror. Alternativet är att man tar hand om lökarna och sätter dem där man vill ha ny luftlök.

Koriandern har börjat blomma och jag skördade mycket av den bladmassa som jag tycker är så god. Den hackar jag grovt och fryser in i glasburkar. Jag lämnade dock dessa stjälkar för att kunna ta egna fröer när blommorna har vissnat. Fröerna kan också torkas, malas och användas som krydda. Den smakar helt annorlunda jämfört med bladen.
Vitlöken Therador kan vara en av de bästa vitlökar jag har odlat. Den bildade inga stjälklökar eller blommor utan gav all kraft åt vitlöken. Dessutom är den ganska stor och stjälken är mjuk så att jag kan fläta den. All denna information kan jag läsa på återförsäljarens hemsida (Klostra).
Hur vet man att vitlöken är färdig? Blasten ska ha börjat gulna och då tar man upp en testlök. Om löken har bildat klyftor så är den klar. En vitlök som får sitta för kort tid har inte hunnit få sina klyftor – men är god ändå – och en som får sitta kvar för länge börjar falla isär.

Flera gånger har jag blivit uppmuntrad att ta eget utsäde på vitlöken men då ska jag ha 10 vitlökar över som inte går åt i matlagningen. Det måste jag tänka på nästa gång jag köper sättvitlök.

Kampen om kålen fortsätter. Turex gör verkligen ett storartat jobb, jag hittar nästan inga larver efter endast en behandling. Däremot så har äggläggarna, kålfjärilarna, inget emot Turex, det biter bara på kläckta larver, så de lever livet bland mina blad.

Här sitter jag helt ogenerat och lägger ägg.
För att vara lite preventiv så brukar jag gå igenom mina kålblad en gång/dag och jag hittar alltid några sådana här äggsamlingar. Inte skadliga i sig men om de får sitta kvar och kläcks blir det larver… och dem vill jag slippa. Om bladet är behandlat med Turex så dör larven inom kort men jag gillar att ligga steget före.

Det ser inte ut att bli regn förrän om en vecka igen men ibland överraskar himlen med att släppa ifrån sig en livgivande och skön skur. Därför har jag lite vatten i tunnorna som jag kan underhållsvattna mina plantor med. Bönorna har satt fart i produktionen och det vill jag gärna gynna. Och för skogsbrändernas och räddningstjänstens skull får det gärna ösa ner. Rekordsommar på många sätt.

Mitt i juli

Det är onekligen riskfritt att hänga tvätten ute. Den här sommaren kommer att gå till historien. Jag tycker synd om djuren som får lida och står i kö till nödslakt. Om vi inte åt så mycket kött… så skulle inte behovet av foder vara så stort… och betydligt mindre vatten skulle det gå åt… Just saying.

Tillgången på halm och ensilage kommer inte att vara lika stor efter denna sommar. Det är många småodlare, inklusive jag, som har köpt sådant av närmaste lantbrukare. En del balar håller inte tillräckligt god kvalitet för dem eller djuren men för oss är det fortfarande värdefullt.

Det näringsrika gräsklippet uteblir i år. Gräsmattan har inte bara stannat i växten, den har dött. Inget klipp till vare sig täckning eller gödsel.

Jag har dock aldrig förlitat mig på gräsklipp, det beror på vår multiklippmaskin, så jag använder andra saker att göda med. I dessa tunnor gör jag nässelvatten och guldvatten och det blandar jag i vattenkannan.

En grundgödsling med stallgödsel och kompost på våren räcker ungefär en månad. Därefter stödgödslar jag i vätskeform, det har snabb verkan. Ungefär en gång varje eller varannan vecka sker det.

Vissa saker gynnas av det varma och torra vädret. Jag har en del löss på växterna men det kunde ha varit mycket värre. Det har även dykt upp ganska mycket larver på kålen. Först var de så pass få att jag kunde klämma ihjäl dem med fingrarna men sedan ökade mängden och då fick jag ta till andra medel.

Kålfjärilen lägger ägg på baksidan av kålbladen.

Jag använder ett biologiskt medel som heter Turex, det är en bakterie, som jag sprutar på kålen. Visst, jag måste vända på varje blad så att medlet hamnar på baksidan, men jag har tack och lov inte större odling än att jag fixar det.

Svartkålen är riktigt tjusig.
Savoykålen håller på att knyta sig!

Det är ett riktigt bra frukt- och bärår. Hallon är jag i och för sig bortskämd med men man ska aldrig ta något för givet.

Förutom de hallon som jag äter stora mängder av till frukost så fryser jag in bären i portionspåsar för vinterns alla smoothies.
Hallonen är torra, fasta och lättplockare. Förutom att jag måste ha heltäckande klädsel eftersom de växer i värsta nässelsnåret.

Ett bär som jag inte är bortskämd med är körsbär. I år var det tydligen perfekta förhållanden för dessa. Vi har tre körsbärsträd. Två av dem har vi planterat själva, och dessa får klent med bär, det tredje är ett självsått träd av okänd sort som vi hittade ute i slyn. Där kommer det massor av bär!

Lite sura men goda!
Än så länge äter jag dem färska. Funderar på vad jag ska göra med dem?

Ärter och bönor verkar inte vara särskilt torkkänsliga så det kommer av alla sorter. Det visade sig att megaärtan Lokförare Bergfält inte alls var träig utan precis som en sockerärta ska vara. Fast dubbelt så stor.

Bergfälts jätteärta.
Minns inte vilken ärta detta är men det är ingen sockerärt, de ska få svälla upp och sedan spritas.
Brytbönor! Tyvärr tappar de den läckra färgen i kokningen.
Vaxbönor blir det också.
Bondbönorna jobbar ganska snabbt…
…medan blomsterbönorna satsar mer på höjd och blommor.
När jag beställer sättlök från Klostra så är det inte antal utan vikt som gäller. Den här gången var lökarna ovanligt små vilket innebar att de var väldigt många. Efter att ha satt mina tre lådor med lök i prydliga rader så hade jag massor av sättlök kvar. Dessa hällde jag ut på en kvadratmeter jord som var över och enligt alla ”regler” så växer de alldeles för tätt men de mår fint… och blasten är ju också god.

Utomhustomaterna levererar lite bättre än de i växthuset. Visserligen är de fortfarande gröna men sommaren är ung. Jag klipper bort en del av bladen så att de inte stjäl så mycket energi och solen kommer åt tomaterna vilket jag tror är bra.

Ju större desto träigare. Det gäller åtminstone fänkål och det lärde jag mig första gången dessa odlades. De ska skördas i tid och sedan är det bara att hålla tummarna att de inte blev träiga på grund av torkan.

Rödbetor är alltid träiga så dessa kan skördas nu – och senare.

Det växer ganska mycket humle i Getingedalen, en del har en bra plats, andra fick lite sämre placering. Jag kunde aldrig tro att de skulle ta så stort utrymme. De täcker lite för stor yta i odlingsbäddarna för att det ska vara roligt. Värdefull jord som jag hellre har till grönsaker. Nu ska dessa lådor byggas om nästa år eftersom de håller på att falla sönder och då har jag en idé om hur man kanske kan göra istället. Men det är inte alltid som teori och praktik håller sams.

Vackert är det hur som helst. Och slangvindan får stå framme för jämnan denna sommar.
I växthuset är det lätt att hålla koll på fukten i jorden eftersom allt växer i någon form av behållare. Kruka eller låda. Basilika är ett måste i vårt växthus varje sommar.

Jag tror att jag har släppt taget om allt som växer dåligt. Jag skiter i att vattna och dalta med dessa och koncentrerar mig på sånt som vill växa istället. Dessutom har jag börjat så nya saker nu. När nätterna blir längre och så småningom svalare (ha!) så är det ett perfekt läge för vissa grödor. Mer om det i nästa inlägg!