Vecka 7

Nu börjar det att röra på sig.

Min frölåda är sorterad och synkad mot en frökatalog. Efter många års odlande så vet jag vad som behövs i mitt hushåll och ungefär hur mycket jag kan lagra. Fast det är lätt att missa saker, därför synkar jag mina påsar mot en katalog. På så sätt blir alla kategorier genomgångna och dessutom får jag med några nya grejer. Man ska alltid prova något nytt.

Jag delar upp mina fröer i buntar. Dels efter växtfamilj, dels enligt min egen personliga ordning.

Katalogen som jag gillar bäst är Runåbergs. Deras fröer är i princip alltid ekologiska och nästan aldrig hybrider.

Förra året, ungefär så här dags, skrev jag ett antal inlägg som handlade om mina odlingsbehov och hur jag delar upp dessa.

Läs mer här:

Bladgrönsaker

Kål

Växthusväxter

Rotsaker

Bönor och ärter

Dessa inlägg har jag använt flera gånger som odlingsdagbok eller odlingsdokumentation. Ja inte bara dessa, väldigt många av mina gamla inlägg är väldigt värdefulla note-to-self-anteckningar. Gud nåde den som rör dessa. Mittmedia har blivit uppköpt av Bonniers och vem vet vad som kan hända då…

Jag handlar i princip uteslutande hos Runåbergs. De har överlägset mest tilltalande policy.

Vi är fortfarande lika övertygade om att ekologisk odling i olika former är en förutsättning för jordens överlevnad. /…/ Utan användning av lättlösligt konstgödsel och kemiska bekämpnings- och tillväxtmedel.

Runåbergs.

När inte Runåbergs har det jag söker så letar jag hos Lindbloms eller Impecta.

Jag tänkte att jag skulle utgå från min beställning och titta på en del av årets odling:

Palsternacka: Palsternacksfrö tål inte lagring så jag måste köpa en ny fröpåse varje år. I år blev det White Gem för att Student inte fanns i lager. Jag tycker att Student har blivit aningens bättre (färre sidorötter) men White Gem funkar också bra. (Apropå lagringslängd hos fröer så har Runåbergs en jättebra tabell här.)

Morot: Rothild är en vintermorot som jag har odlat förut. Den är alltså väldigt bra att lagra och jag vill köra på något tryggt.

Purjolök: Tidigare odlade jag Hannibal för att jag fick den rekommenderad. Funkade väldigt fint men nu blev det något nytt! Lungo d’Inverno ska vara extremt köldtålig vilket attraherar mig.

2017: året då Hannibal levererade stort!

Gul och röd lök: Med mycket pepp och påtryckning från odlarvänner ska jag nu odla lök från frö! Dessa ska planteras snart så jag hoppas kunna berätta mer om det i nästa inlägg. Sturon och Red Baron motsvarar mina förväntningar beträffande lagring och utvecklingstid.

Persilja: Egentligen är frysen proppad med persilja, en ört som funkar väldigt bra även efter frysning, men inget går upp mot färsk persilja så en liten rad någonstans vill jag ha… Dessutom är den tvåårig. Valde Grüne Perle för att den är vinterhärdig och jag ville ha en krusig sort.

Dill: Önskade egentligen Mammuth för att den blir stor, går i blom sent och är torktålig men den var slut. Därför valde jag Tetra som växer snabbt och blommar relativt sent.

Basilika: Alltid basilika i växthuset! Gärna flera olika sorter! Inget går upp mot att kunna lägga basilika i salladen, på mackan, i maten, på pizzan…

Alltid basilika i växthuset. Massor! Det kan växa runt fötterna på tomatplantorna.

Blomkål: Bunten med kålfröer var ganska tjock och jag behövde inte köpa några men det var länge sedan jag odlade just blomkål så det blev jag sugen på. Senast hade jag inte alls samma kunskaper så skörden blev uppäten av larver medan jag stod handfallen bredvid och tittade på. Neckarperle är tidig vilket lockar mig med kort säsong.

Paprika: Min bunt med paprikafröer börjar sina och de jag har är troligtvis gamla. De grodde inte förra året. Jag kompletterar med Marconi Rosso eftersom jag har lyckats med den förut och Ferenc Tender var snabb så den vill jag prova. Paprika är långsam och min säsong är kort så snabba sorter är välkomna.

Tomat: Jag var på en liten träff med några grannar där vi skulle köpa tomatfröer tillsammans. Det kommer alltså att komma lite nya spännande sorter därifrån när vi ses nästa gång i slutet av februari. Jag skulle bidra med Sibirjak, en normalstor, röd tomat som tål att odlas utomhus även i Kilsbergen. Alla grönsaker med sibir i namnet tål kyla. Frågor på det? Jag har odlat den förut med framgång och mina grannar blev intresserade.

Bönor: Blomsterbönan Prizewinner är vad den heter och har funnits i mina odlingar i många år. Vill inte vara utan den.

Nu snackar vi vinnarböna!

Sockerärt: Det var en himla massa fröer i min bunt med ärtfröer, det har experimenterats vilt de senaste åren. Fast nu ville jag ha en vanlig, hederlig, grön och söt sockerärta så Norli fick det bli.

Koriander: Samma som med persiljan – det finns massor i frysen – men färskt är svårt att slå så en liten kruka får det bli. Filtro var Runåbergs enda bladkoriander och det var precis vad jag ville ha.

Rosenskära: Så vitt jag vet är den inte ätbar men den är fin och lockar till sig insekter. Fast den egentliga orsaken till att vi vill ha den i år är svärmor. Det var hennes favoritblomma och hon gick bort i somras.

Det som inte Runåbergs kunde leverera fick jag köpa hos Impecta:

 

Gurka: Min sambo vill ha en klassisk inläggningsgurka, typ Västeråsgurka, och Diamant ska tydligen vara en sådan. Att denna är självpollinerande/partenokarp är ovanligt bland gurkor men väldigt värdefullt. Vi får inte in tillräckligt med insekter i växthuset för att pollineringen ska bli tillfredsställande.

Vinterbroccoli: Summer Purple är lila som namnet antyder. Dessutom väldigt köldtålig. Den får långa stjälkar och små huvuden vilket kocken i huset var sugen på. Nu är det upp till mig att kunna leverera Summer Purple till grytan.

Aubergine: För många år sedan försökte jag med aubergine men misslyckades på grund av okunskap. Nu gör jag ett nytt försök och kocken ville ha små frukter så valet föll på Blanche Ronde Á Oeuf, vita och äggformade. Ska sättas omedelbart så jag hoppas kunna berätta mer om det snart!

Sparris: Vi vill utöka vår sparrisodling och dessutom måste den föryngras efter 10-15 år. Sparris tar 3-4 år att växa till sig så det är dags att så en ny omgång av detta nu. Mary Washington var det enda alternativet hos Impecta men motsvarade mina önskemål.

Viktiga kriterier för mig när jag köper frö:

Att fröfirman är seriös och tar ett hållbarhetsansvar

Att det är goda grönsaker

Att fröerna är ekologiska

Att det inte är hybrider

Att fröerna inte är betade eller behandlade på något sätt

Att det är odlingsbart i zon 5 och ganska snabbväxande

Att det är goda lagringsegenskaper när det är grönsaker som måste lagras

Att grönsaken är tålig mot kyla

Att grödan är resistent mot diverse smittor

I något framtida inlägg tänker jag gå in djupare på varje kriterium.

Nu när podden Två odlare emellan har pausat så kan jag rekommendera Sara Bäckmos egen pod Skillnadens. Den är fin att ha i öronen nu när allt börjar sätta igång.

Apropå ovan nämnda ord om hur denna blogg funkar som en odlingsdagbok; jag ser att det är dags att så i växthuset. Jag fick så himla fin skörd av spenat i växthuset på vårvintern förra året och jag hoppas få det även i år. Fast fyra gånger så mycket.

Spenat från växthuset våren 2018.

Moksa

På den Indonesiska ön Bali är merparten av befolkningen hinduer till skillnad från övriga Indonesien som har världens största befolkning av muslimer.

Detta har bidragit till att en annorlunda och spännande kultur har vuxit fram på ön och att Bali är en av världens största turistattraktioner.

Om det är hinduismen eller andra orsaker som har fört med sig den utbredda vegetariska matkulturen på ön är jag osäker på. Under samma resa besökte jag även Gili Air, en annan av de 13 000 indonesiska öarna, och där var det vegetariska utbudet lika stort.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, även om vegetarianism är en av grunderna till mitt odlande och bloggande, utan om en specifik plats på Bali. I staden Ubud, en ort med lång hantverkstradition, tillbringade jag några dagar. I utkanten av staden ligger Moksa, en jord-till-bord-restaurang i ordets rätta bemärkelse.

Bara vegetariskt på menyn, och det mesta på tallriken kommer från egen odling. Och med indonesiskt klimat innebär det fantastiskt odling. Sådan man bara kan drömma om. Eftersom detta är Indonesien så är det en open-air restaurang. Ett skyddande tak men inga väggar och odlingarna ligger i direkt anslutning till matbordet.

Svårt att välja! 50k = 35 kronor. (Ja, jag fotograferar menyer med mycket inspirerande innehåll, det kan vara användbart i köket hemma.)
Skön atmosfär runt restaurangen.
Och man satt precis intill odlingarna.
Sånt man inte kan odla hemma…

Att ingredienserna kommer från egen skörd är dock inte allt. Moksa är även permakulturellt certifierade vilket gör rundvandringen bland odlingarna och besöket ännu mera inspirerande. Permakultur är ju inte bara en designmodell gällande odlandet utan även hur hållbar och omsorgsfull hela verksamheten är.

Man bygger sarger runt de upphöjda bäddarna av skal från kokosnötter. Fiffigt. När de långsamt bryts ner blir de en del av odlingsjorden. Tänk den som hade sådana resurser.
Bambu funkar fint som krukor. Här förodlas nya plantor i september. Det går nog att odla året runt på Bali.
För att undvika torka så täckodlar man. På verandan står en hungrig sambo.
Här är ytterligare en bild på förodlingen men i bakgrunden ser man säckar med täckmaterial. Förutom detta såg jag så klart genomtänkta arrangemang för kompostering.

Läs mer om Moksas permakulturella verksamhet här.

Moksa bedriver även matlagningskurser, en liten butik och har en dojo, alltså en arena för kampsporter av olika slag.

Maten var så klart fantastisk. Kan vara den godaste och mest inspirerande måltid som vi åt under vår fem veckor långa resa. Fast det är klart, konkurrensen var inte så stor. Varken Ryssland, Mongoliet, Kina eller Japan spelar i samma liga som Indonesien.

Förutom fantastiska smaker så serverades maten på tallrikar från det närliggande krukmakeriet Gaya. Fruktdrinkar är ett måste på Bali.
Mera fantastisk mat!
Tempeh Ribs och sötpotatismos. Indonesien är det bästa stället för tempeh!
Desserterna var inte heller så dumma…

Jag rekommenderar varmt ett besök på Moksa om man besöker Ubud. Antingen tar man en taxi från Ubuds centrum, det kan inte bli så dyrt. Eller också gör man som vi, promenerar. Dels får man se mycket kul på vägen, dels får man motion. Man ska dock tänka på att trafiken är helt galen, det är sjukt varmt och det blir mörkt tidigt. Men med bra skor, vatten i väskan, lite fokus och en ficklampa är detta inget problem.

Pak Choi så det står härliga till!

Det är inte utan att man längtar lite till sommaren…

Fast det är inte så dumt med vinter heller. Skidspåren är magiskt fina fast jag blir en större fryslort för varje år som går. Och den 7 februari – precis just nu – firar denna blogg sex år!

Det är dags att inventera och beställa fröer. Förra veckan träffade jag några grannar för att komma överens om en sambeställning. Det var kul eftersom det blir sorter som jag inte har provat förut. Dessutom är en av dessa grannar trädgårdsmästare och har en trädgård utöver det vanliga och utrymmen för förodling som man bara kan drömma om.

Nästa vecka skriver jag lite mer om det.

Vecka 5

Den första månaden i detta downshiftarår är nästan slut. En liten summering utifrån mina mål är på sin plats.

Äpplena har tagit slut. Ska jag köpa svenska äpplen eller utländska ekologiska? Eftersom svenska, yrkesodlade, äpplen besprutas rejält (vi är inte bättre än andra länder) så väljer jag utländska och ekologiskt odlade äpplen. Här tar man hänsyn till både arbetskraft, mikroorganismer och nästa generation.

Ett icke längre existerande äppelförråd.

Januari har varit kallt. Frysen frostades av. Framför allt lär det vara en energibesparande åtgärd men det gav också en mycket god överblick över vad som faktiskt fanns i alla lådorna. Här har mumsats både potatis- och purjolökssoppa och andra godsaker som låg bortglömt i frysen.

Full koll i frysen.

Annat smarrigt som har ätits i januari är bland annat bröd med morot. Här bakas det en gång/vecka och vi behöver aldrig köpa bröd. När det visade sig hur mycket rivna morötter som låg i frysen så försökte jag bli lite kreativ för att använda detta utan att det skulle bli krystat.

Morotsbröd. Kände ingen större skillnad på smak eller konsistens men säkert lite mer näringsrikt.

Av det resterande morotsrivet stekte jag rårakor. Blandade med hälften råriven potatis, kryddade och stekte i ganska mycket smör. Försökte först med gjutjärnspanna men det fastnade så brutalt att jag tog en nonstickpanna. Jag vet, inte så hälsosamt men vad ska en rårakeamatör göra? Till detta åts en gräddfilssås med massor av dill. Från egen skörd: morot, potatis och dill.

En annan smarrig middag var tacoplåten från boken Plåtmat. Receptet finns här. Det var ruskigt gott och jag började direkt förvanska receptet till ett mera hållbart dito. Sötpotatis kan bytas ut mot svenska rotsaker. Cashewnötter kan ersättas med solrosfrö och svarta bönor kan lika gärna vara bondbönor i denna rätt.

Det är svårt att komma runt avocado och lime, dess smaker och konsistenser är så unika. Däremot kan man dra ner konsumtionen av dessa importerade och tvivelaktiga (avokadon) grönsaker.

Kommer att lagas igen i Getingedalen!

En annan god middag var bondbönor på portugisiskt vis. Detta åt vi till durrakorn men det hade varit lika gott med svenskt matspannmål, havre eller vete.

Istället för fläsk använde jag lite vegetariska baconbitar. Bönor, koriander, lök och vitlök från egen skörd.

Det har också experimenterats med rabarber. Dels för att den tar alldeles för stor plats i frysen, dels för att jag får så sjukt stor skörd varje år. Det måste gå att göra något mer av denna. Om det ingår citronjuice i ett recept så borde det funka med rabarberjuice i åtminstone hälften av fallen?

Eftersom jag kraschade vår råsaftcentrifug med just rabarber så gjorde jag på ett annat sätt denna gång. Koka upp, mosa och sila av.

Koka upp…
…sila av…
—och frysa in!

Jag ber att få återkomma med en utvärdering när jag har provat detta några gånger.

Jag äter helst av egen skörd eftersom det både är bra för jorden, dess invånare, min mage och plånbok. Som downshiftare (har fortfarande inte kommit på något bättre begrepp) gäller det att hitta vägar som inte tvingar mig att använda kontokortet. Att shoppa mindre är dessutom klimatkamratligt så därför är det lite spännande att hålla koll på kontoutdragen.

I januari har jag faktiskt inte handlat någonting utöver alla måsten. Måsten i mitt liv är mat, apoteksvaror (ej skönhetsprodukter), bensin, vissa medlemskap, kollektivtrafik och 1-2 restaurangbesök/månad.

Det där sistnämnda går förstås att ifrågasätta men för mig är dessa restaurangbesök alltid kopplade till umgänge med vänner och ofta en kulturell aktivitet. Sunda saker. Hälsosamma saker.

I mina inköp av mat ingår också tvättmedel, hushållspapper och sådant. Med vissa medlemskap menar jag idrottsförening och kulturförening. Idrott är hälsa men även socialt umgänge. Kulturföreningsbiten är mer eller mindre kopplat till mitt jobb så det kanske jag faktiskt inte ens behöver fundera över.

Bensinkostnaderna skulle jag väldigt gärna vilja göra något åt, ja alla kostnader som har med min nuvarande bil att göra. Jag går i konkurs varje månad på den bil jag har och när vintern är slut måste det bli en förändring på den fronten.

Särskilt om jag ska fortsätta yoga i stan. Den bilresan är rena ångestresan. I framtiden ska jag inte yoga varje vecka i grupp. Varannan får räcka.

En annan typ av återkommande utgift som jag vill förändra är prenumerationer. Papperstidningarna i brevlådan är betydligt färre än för ett par år sedan men jag ska nog se över detta en gång till. Dessutom betalar jag för Netflix och en annan i hushållet kostar på sig HBO Nordic. Nödvändigt? Jag köper också Storytel varje månad eftersom jag helst konsumerar böcker på det sättet. Där är jag dock helt säker på att jag gör klimatet en tjänst och att läsa är hälsosamt.

Den enda kostnad i januari som inte ligger inom ramen för något av ovanstående är säcken med tösalt för 49 kr. Visst är det härligt med vinter och snö men ibland innebär det också isig trappa och risk för liv och hälsa. Jag tror inte att brutna ben är ett dugg bra för klimatet.

Garanterade kostnader i februari kommer utgifterna för frö att bli! Ett angenämt utlägg som oftast brukar generera återbäring i slutet av sommaren. Jag brukar faktiskt kunna hålla mig på en sansad inköpsmängd. Jag vet vad jag behöver. Dessutom har jag rekordmycket egenodlat frö i år vilket ska bli spännande.

På ICA Maxi, där jag oftast handlar mat, har man förstått att det börjar klia i fingrarna hos odlarna. Strategiskt placerat direkt innanför entrén står det nu jord, fröer och annat spännande som hör till säsongen.

Många av produkterna är riktigt bra, det är både ekologiska fröer och KRAV-märkt såjord men jag behöver ingenting av det där. Jag ska snart inventera mina fröer och därefter brukar jag beställa hos Runåbergs, de står för sund fröpolitik. Resten är jag självförsörjande på.

Ekologisk såjord för den som inte förberedde sin egen i höstas.

En utställning som pågår för fullt på Örebro Konsthall är hundraåriga Gerd Görans. Eftersom hennes karriär har varit så lång så är också hennes konstnärsskap ganska brett. Det är långt ifrån allt som faller mig i smaken men det finns verkligen några målningar som är helt underbara. Ett plus i kanten, och orsaken till att jag skriver om Gerd Görans utställning här, är motiven med grönsaker!

Jag skulle gärna ha denna målning med morötter och svamp ovanför soffan. Nej i köket förresten.
Kul med tygpotatisar!

Konsthallen har gratis entré och ligger nära busshållplatsen. Kultur für alle.

Nu ska jag knäcka alla nötter som är kvar från julen och blanda i müslin. Nästa vecka kommer jag att skriva om en specifik plats på Bali. Garanterad odlarinspiration utlovas!

Över Honshu med campingbuss del 2

Bambu. Här växer det som skog. En av de större och mer välbesökta bambuskogarna ligger väster om Kyoto. Visst, det är häftigt med bambu höga som tallar men det var alldeles för mycket folk på platsen.

Världens största gräs. Arashiyama Bamboo Grove väster om Kyoto.

Efter att ha strosat omkring i detta en stund hamnade vi vid en tempelentré. I det här landet är det gott om tempel, alltså brutalt många tempel, så man kan inte ägna tid åt dem allihop. Man får välja något här och där.

Dels kom detta tempelbesök väldigt lämpligt i vår resplan, dels var det omgärdat av en vacker trädgård, så vi valde att gå in.

Tenryuji Temple, Kyoto.

Alltså Japan och trädgårdar. Det är så otroligt vackert. Man jobbar mycket med mossa, växter i olika höjd, olika gröna nyanser och varierade bladformer.

Sten, grus och trä är också vanligt förekommande inslag. Liksom vatten. I dammen ovan simmade det färgsprakande koifiskar.

Vägsträckan mellan Kyoto och Nagoya var väldigt fin. En del av sträckan kallades Oumi Green Road och här låg teodlingarna som på ett radband.

Vi valde ett stanna vid ett litet familjeföretag och köpa grönt te direkt från odlaren.

Teodlingar på vägen mellan Kyoto och Nagoya.

Tokoname, söder om Nagoya, var ett av resans huvudmål eftersom det är ett historiskt viktigt centrum ur keramikperspektiv. Det är dock inget jag kommer att skriva om här men den som är nyfiken på vad jag upplevde där får gärna kontakta mig. Jag rekommenderar alla med intresse för keramik att åka dit.

 

Trädgård i Tokoname

Däremot så är Magome värt att skriva om i en odlarblogg. Inte nog med att det är en otroligt vacker liten stad, den ligger helt fantastiskt i bergen och har varit en viktig plats i Japans historia.

Magome
Stilleben, Magome
Även på sluttningarna runt Magome odlades det te.

En vanlig gröda i  köksträdgårdarna var den på bilden nedan. Jag förstod aldrig vad det var men jag visade bilden i Facebookgruppen Vilken växt och fick genast svar. Taro heter den och man äter framför allt rötterna.

Taro – i alla japanska köksträdgårdar.
Grönsaksland med storvuxen lök i Magome.
Lök på tork blir ett extra vackert inslag i japansk miljö.

Självklart var vi tvungna att stanna till på någon trädgårdshandel i Japan. Spännande att spana in vad de har för utbud. Egentligen är inte skillnaden så stor förutom att det fanns mer av allt.

Antalet sekatörer för finlir var så klart fler. Liksom solhattarna. Människor är väldigt bra på att skydda sig från solen här. Heltäckande klädsel och hatt gäller.

Mycket att välja mellan i sekatörhyllan.

1000 yen var ca 82 kronor.

Trots att detta var i slutet av augusti så såg vi nysådd överallt. I Japan borde det inte vara något problem att få ut tre skördar per år. Kanske mer. Mycket sol, värme och regn. Och lång säsong. Jag förstår om man köper fröer vid denna tid på året.

På grönsaksmarknaderna på rastplatserna fanns det inte bara ätfärdiga grönsaker. Här fanns även plantor för utplantering. I Sverige hade det inte varit läge att sätta ut kålplantor i början av september men här funkar det nog perfekt. 60 yen är ungefär 5 kronor.

Vi styr resan österut via Mount Fuji (otroligt vackert) och Yokohama innan vi tar en sväng på halvön Bōsō (Bōsō-hantō) och spanar in vackra vyer över Stilla Havet. Där andas vi för sista gången japansk lantluft innan vi beger oss till Narita, lämnar tillbaka campingbussen och sätter oss på flyget mot Indonesien.

Nästa inlägg blir det sista för januari 2019. Därför kommer jag att göra en självhushållarsummering av årets första månad. Berättelsen om Indonesien får vänta. Där fanns det i synnerhet en plats värd att skriva ett helt inlägg om.

Över Honshu med campingbuss

I mitt förra inlägg berättade jag om tågresan genom Ryssland. Idag tänkte jag visa lite bilder från resan med campingbuss över ön Honshu. Det är den mittersta delen av Japan, där Tokyo, Kyoto och alperna ligger.

Vi flög från Beijing och landade på Narita Airport öster om Tokyo. Där transporterade vi oss vidare till Japan Campers där vi hade bokat en liten buss, ombyggd till campingbuss.

Ett vanligt sätt att resa på i Japan är tåg. Med deras supersnabba Shinkansens kan man alltid räkna med att komma fram i tid. Men om man vill ut i naturen, hitta de där udda pärlorna och inte vara beroende av tider, då ska man resa med bil istället.

Vänstertrafik råder men man vänjer sig. Ordning och reda är det också, det är allt annat än trafikkaos i Japan. För att åka motorväg fick man betala rätt så mycket men man kom å andra sidan fram mycket snabbare. Det lockade inte oss alls. Vi valde de långsamma gratisvägarna och fick se mycket kul efter vägen. Fast det tog så klart tid.

Vårt hem i två japanska, heta veckor. Ja, förutom de två hotellnätterna som vi unnade oss…

Innan jag lämnar det praktiska och går över till mina odlariakttagelser så vill jag också nämna att

– Det finns rena gratistoaletter överallt i Japan. Man behöver aldrig fundera på den detaljen.

– De pratar verkligen ingen engelska och det är grymt svårt att förstå vad det står. Det är värt att hyra ett japanskt SIM-kort till telefonen och ta hjälp av Google Translate emellanåt.

– Det är det överlägset mest vänliga, artiga och leende släkte jag har träffat på. Bugandet visste inga gränser.

Det är ett kärleksfullt folk. Det är åtminstone känslan som de levererar. Man odlar också väldigt mycket grönsaker. Och dessa säljs konstigt nog på alla större rastplatser. Fast vegetarianism är helt obekant. Man äter fisk till allt och kryddar gärna med fiskbitar och fiskbuljong (dashi). Vi kunde i princip aldrig äta maten i Japan.

Ofta var det grönsaker som man kände igen, gärna i bautastorlek. Vädret är gynnsamt i Japan. Det var 35-40 grader varmt och det regnade en (skön) skvätt varje dag.
Kul färger och former på auberginerna!
Fast nästan lika ofta var det grönsaker som man inte kände igen. Eller är detta nässlor? En lila släkting till våra brännässlor?
What?
Himla skoj att botanisera i de Japanska fröhyllorna. Det är så vitt jag vet inte tillåtet att handla med sig men titta är också spännande.

Vi körde motsols över ön. Från Narita bilade vi norrut, mot Nikko, och sedan vidare i någon slags amöbaformad cirkel via Maebashi, Toyama, Kyoto, Nagoya, Magome, Fuji, Yokohama och sedan tillbaka till Narita.

Egentligen besökte vi väldigt få storstäder, det är inte lika intressant, utan vi snirklade oss runt dem istället.

Bilden nedan är från Nikko, ett stort tempelområde med magisk natur. Alltså dessa trädgårdar och parker. De är förlamande vackra.

Vi styrde gärna vägen förbi en badsjö då och då. Ett hett land och svettiga nätter i en campingbuss bidrog till behovet. Det här är Lake Chuzenji, eller Chuzenji-ko, som ligger på 1269 meters höjd vid foten av Mount Asama, eller Asama-yama.

I Japan odlar man i distrikt. Pärondistriktet, sallatsdistriktet, morotsdistriktet och så vidare. I de privata trädgårdarna såg det mera ut som hos oss, lite av varje, men den industriella odlingen var rätt så strikt uppdelad.

Kanske praktiskt men vad gör man om det blir invasion av morotsflugor, då går hela distriktets skörd åt fanders? Fast vi såg väldigt mycket besprutning, nät, plast och andra skumma grejer. Japan importerar i princip ingen mat, en god idé i sig, men det för samtidigt med sig vissa konsekvenser. Monokulturens baksida.

Sallatsdistriktet! Och sjukt mycket plast! Det här måste vara en värmetålig sallatssort för här hemma tycker jag att sallat är svårodlad redan vid 25 graders värme.
Kåldistriktet! Fotot är taget i farten från bilen…
Morotsdistriktet! Dubbelrader! Det som Sara Bäckmo alltid pratar om.

Nashipäron, en frukt som man ser då och då i våra mataffärer. Det ser ut som ett gråbrunt äpple men smakar mera som ett saftigt päron. I Nashipärondistriktet hade man satt en liten papperspåse på varje frukt. På. Varje. Frukt.

Först trodde vi inte våra ögon…
…men när vi kom närmare så såg vi att alla frukter var skyddade i ett litet fodral. Över huvud taget var alla fruktträdsodlingar stramt klippta och styrda av stolpar och linor. Det var fritt att röra sig under träden, smidigt vid skörd så klart.
I fruktdistrikten var det ofta små vägkiosker där man kunde köpa färska varor. Japansk kund till vänster och svensk turist till höger…

 

Där man inte odlade grönsaker så odlade man så klart ris. Det kunde vara hur små jordplättar som helst, antingen var det ris eller solpaneler.
Väldigt vanlig syn i Japan.

En riktig must-see-plats i Japan, enligt mig, är Ainokura. En världsarvsby mellan två bergsmassiv i Toyama. Även här odlade man så klart. På varenda liten tom plätt. Var det inte ris så var det grönsaker.

Eftersom ris måste växa i vatten så är det omöjligt att odla i en sluttning. Därav terrasserna och de finurliga vattenkanalerna. I Aionkura var det bara trähus med halmtak.
Men när det är som mest gemytligt och rart så dyker plasten upp. De älskar verkligen sin plast i Japan.

En annan plats, som också är ett världsarv, är Takayama. En mindre stad men med mycket av den gamla stadsbebyggelsen kvar. Här såg vi fler turister än vanligt.

Gatorna var smala och husen låg dikt an både varandra och vägbanan. Det var tätt mellan brandposterna och fyllda vattenhinkar stod utställda med jämna mellanrum. Tajta avstånd hindrar inte japanerna. Växter kan även bo i kruka på ett stenkant och det kan bli enormt fint även det…
Den här bostaden hade lite mer utrymme framför sitt hus. Den tomma ytan är till för bilen.
Träribborna är egentligen en liten bro. Det gick smala kanaler på båda sidorna om vägen, mellan gatan och husen.
Jag är imponerad av hur tomaterna kan vara så höga och frodiga när de har så små krukor att växa i!

Oj det blev mycket. Men det var så mycket som var härligt i Japan. Därför blir det en uppföljning i nästa blogg. Japan del 2. Då blir det Kyoto, Magome och lite annat.

Sayonara.

Genom Ryssland med tåg

Privet.

Idag har jag lovat att berätta lite om resan som jag gjorde i augusti och september. Den inleddes med sex dagars tuffande på ett tåg från Moskva till Beijing; den transmongoliska järnvägen.

För att detta inte ska bli en reseblogg så tänkte jag mest berätta om odlandet som jag bevittnade efter vägen. För odlade, det gjorde man friskt.

Rälsen gick genom obygden mellan stora städer såsom Perm, Yekaterinenburg, Omsk, Novosibirsk och Irkutsk. Vi passerade massor av datjor, alltså ryska fritidshus med odlingar.

Tydligen finns det 60 miljoner datjaägare i Ryssland, varannan storstadsbo har tillgång till en datja, och de flesta odlar på sin tomt. Det fanns en tid då detta var livsnödvändigt för ryssarna, butikshyllorna gapade tomma, men tyvärr är pensionerna så låga i Ryssland att det är nästan lika nödvändigt idag.

Mataffär i Irkutsk, inte en tom hylla så långt ögat når, och en fundersam sambo. Det var inte alltid så lätt att förstå vad det var. Google Translate var behändigt när det fanns täckning för en svensk mobiltelefon.

Under sovjettiden var datjan medborgarens enda privata egendom och den stora känsla av frihet som detta gav upphov till lever kvar även om det är fritt att äga både det ena och andra idag.

Källa

Att äga en datja blev nyligen annorlunda för ryssarna. Vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft och därmed finns det inte längre några datjor. Istället heter det nu trädgårdsodling (den större modellen där du även får bygga) eller odlingslott (den mindre där du inte får bygga).

Tanken är att detta ska minska antalet konflikter. Stugområdenas gemensamma ärenden är tydligen ofta upphov till gräl. Gränsdragningen, som vid Sovjetunionens fall slarvades bort, har också varit orsak till många grannfejder. Nya skatteregler som grundar sig på datjans storlek blir så klart knepiga när gränsdragningen är luddig.

Mer om datjor finns att läsa här.

Detta var den överlägset vanligaste växthusmodellen i Ryssland. Förmodligen faller det mycket snö i dessa delar av landet (Sibirien) och då är detta en hållbar sort.

Den vanligaste grödan som jag såg var potatis och kål. Nu ska man komma ihåg att både iakttagelser och bilder är tagna i farten från ett tågfönster. Rödbetor såg jag också. Det är klart, de måste ju kunna laga sin Borsjtj. Fast det handlar nog mest om att det är lättodlat eller lättlagrat. Och därav kommer nationalrätterna.

Potatis och rödbetor – inget snack om att det är lätt att odla – men kål är ju lite bökigt med alla skadeinsekter. De har väl något knep för kål är vanligt både i odlingarna och på ryska matbord.

Här ser man att det används nät vilket är effektivt mot vissa skadedjur.

Ringblommor och solrosor såg jag gott om men det beror nog mest på deras storlek och färg som lätt gick att uppfatta i farten. Fruktträd var det ont om. Kan bero på de kalla vintrarna.

Havtornsbuskage, till synes vilda eller förvildade, fulla av orangea bär passerade jag också. Försökte verkligen fånga dessa på bild men det blev jättedåligt. Havtorn är ju en tålig växt som växer långt norrut så det är förståeligt att man satsar på dessa näringsbomber här.

I dalen intill Bajkalsjöns södra spets låg det många stugor och det är klart, här är säkert marken extra bördig. Bajkalsjön är världens djupaste och blir aldrig varmare än 15 grader så man såg inga badare.
En del har strandtomt. Undrar om det är lika flott som i Sverige? Av standarden att döma känns det inte så.
De omgivande landskapen skiftade från åkermark, björkskog och kulliga barrskogar. Ju närmare Mongoliet vi kom desto mindre växtlighet.
Inte långt från Mongoliet.

Så fort vi kom in i Mongoliet så försvann växtligheten och odlandet. Skillnaden var markant. Här bor nomaderna, hästfolket, och i Gobiöknen var det inget liv alls.

När tåget åkte in i Kina så odlades det för fullt igen. Men nu var det enorma arealer av industriellt odlande istället. Väldigt mycket majs till exempel. Djurfoder.

Det var svårt att fotografera från tåget i Kina. Här var det så otroligt varmt att man hade låst alla fönster och startat luftkonditioneringen istället. Rutorna var så smutsiga att fotona bara blev en besvikelse.

Japan däremot, där reste jag på ett helt annat sätt och kunde ta många kul bilder så i nästa inlägg blir det japansk odling!

Vecka 1

Alright, välkommen över på andra sidan. Det här året kommer mina blogginlägg ha så osexiga rubriker som det aktuella veckonumret. Innehållsmässigt hoppas jag dock kunna leverera desto mer spänning.

2019 är inte bara systerskapsåret, det är också året då jag tänkte bredda mig på bloggen. Grönsaksodlandet är fortfarande kärnan i mitt skrivande men ni kommer även att kunna läsa om orsakerna till varför jag odlar och hur min downshiftade tillvaro ser ut. Vet inte vad jag tycker om ordet downshifting egentligen men jag använder det begreppet tills jag kommer på något bättre.

Jag backar fröaktionen som en del av systerskapsåret 2019.

2019 ska få vara en process och jag kommer att redogöra för den här. Mitt mål är att det ska ske någon slags förändring under processen. Därför känns det relevant att sätta rubrik med veckonummer. Iallafall enligt min poetiska logik.

Vad är det jag vill förändra då? Ja det kan vara lite luddigt men ett par saker går åtminstone att formulera:

Mina koldioxidutsläpp ska bli mindre.

Min bensinräkning ska bli lägre.

Antalet plastpåsar i min frys ska sjunka.

Ett mer filantropiskt leverne.

Mina prylar ska bli färre.

Den som söker plast skall finna det i min frys!

Det här kanske låter som nyårslöften men den företeelsen tar jag gärna avstånd från. Att formulera löften lägger bara ytterligare prestationsbörda på mina axlar och jag vill inte värdera min livskvalitet i antalet utförda prestationer. Jag presterar redan bra.

Att prata om strävansmål, drömmar och utveckling tycker jag känns betydligt sundare. Bra för självförtroendet att kunna utvärdera och se att man har gjort skillnad.

Jag behöver inte träna mer, jag tränar redan regelbundet och på en godkänd nivå. Jag har inget behov av att springa snabbare, bara ha en fungerande kropp med mycket ork. Jag motionerar på hemmaplan och utomhus vilket är det överlägset mest klimatsmarta sättet.

Jag behöver inte äta så mycket bättre. Jag äter det jag odlar, inget kött över huvud taget, och när jag handlar mat har jag en medvetenhet som styr mina inköp.

Jag ska söka en utbildning på temat hållbart mathantverk men jag vill inte berätta mer – än – eftersom jag tror att det kan jinxa hela skiten.

Jag har hittat en rimlig arbetsnivå som gör att jag slipper tärande toppar och dalar. Här behövs det inte heller någon förändring.

Egentligen kör jag förhållandevis lite bil och jag tittar alltid på alternativ med tåg och buss om det finns och är rimligt. Däremot så har jag en onödigt dyr och törstig bil just nu och där skulle det kunna ske en förändring.

Jag vill i högre utsträckning vara en närande individ istället för tärande. Både före mig själv och min omgivning.

Att tänka i högre grad som en filantrop, mindre på mig själv och mer på andra, känns lockande. I förhållande till de drygt 7,5 miljarder människor som lever på samma jord som jag så har jag det äckligt bra. Strävan efter att leva på ett sätt som bidrar till ökad livskvalitet för andra känns mycket tillfredställande och den känslan ska vara bekräftelse nog.

Bilden kommer härifrån: http://learningfundamentals.com.au/resources/

Behovet av att plastbanta är inte jättestort. Matrester hamnar i glasburkar (så att man ser vad man har!), inköp görs i tygpåsar och sopor får jag nästan inga. Men av någon anledning har mina frysar blivit ett riktigt plastpåsemecka. Vissa saker fryser jag i glasburk, dels för att lättare se vad de innehåller, dels för att de annars skulle smitta allt annat i frysen; men detta skulle jag kunna göra i betydligt större utsträckning.

När jag fryser in förvällda bladgrönsaker, till exempel spenat, mangold och nässlor – plastpåsar. När jag portionsförpackar alla vinbär, hallon och körsbär – plastpåsar. Kilovis med förvällda trattkantareller hamnar i – plastpåsar. Rivna morötter, riven ost och bondbönor – plastpåsar.

No good.

Mer glasburkar, fler återanvända mjölkpaket och en rulle papperstejp ska bli lösningen på detta.

Mer sånt här tack!

Men flygandet då? Alla skriver och pratar om flygandet just nu. Det här är så svåra och komplexa grejer att jag inte kommer att gå in på detaljer. För mig handlar det om att hitta en nivå som gör att jag står ut att leva med mig själv.

Japan från ovan.

Apropå nyårslöften och liknande aktiviteter runt middagsborden på nyårsafton. Varför skulle ett datum göra så stor skillnad? Tiden rullar på, det var mörkt och slaskigt ena dagen och samma sak dagen därpå. Trots att det var ett nytt år. Lite ogenomtänkta och frampressade löften om att träna mer och röka mindre bara för att det är ett nytt år i vår tideräkning. Jag är skeptisk. Dessa förändringar kanske ska komma inifrån och vara motiverade?

Fast företeelsen att utvärdera, summera, prata om framgångsfaktorer och att presentera sina visioner är nyttigt. När som helst på året. Att formulera allt detta i ord någon gång då och då är nog konstruktivt och relationsskapande. Och då är nyårsafton ett tillfälle då man träffas, sitter ner tillsammans och hinner prata. Det råkar visserligen vara i skiftet mellan två kalendrar där den ena, inklusive allt dess innehåll, ska kastas och den andra är en oskriven bok.

2019 års blogg kommer kanske att bli mer av en downshiftares dagbok med en hel del note-to-self-anteckningar för att jag själv lättare ska kunna följa processen. Fast redan i nästa inlägg kommer första avvikelsen;  jag vill berätta om den klimatvidriga men underbara resan som jag gjorde i augusti och september. Framför allt ur ett odlarperspektiv.

Datjas, någonstans i Ryssland.

Tillbakablick

Odlingsåret 2018 är nästan slut. Det torra, varma och svårodlade året.

Det här blir mitt sista inlägg 2018. Nästa vecka tar jag julledigt och sedan återkommer jag 2019 med ny kraft och nya idéer.

Idag blir det några tillbakablickar på 2018. Allt var ju inte kris och katastrof, det var mycket som mådde bra i det tropiska klimatet.

Januari

Jag presenterade min odlingsplan i olika kategorier. Växthus, rötter, blad och trendväxter. Då var jag fortfarande behagligt ovetande om hur svårodlat det skulle bli.

Rättika var till exempel något som inte ville växa alls i år. På’t igen 2019!

Februari

Jag firar fem år som trädgårdsbloggare, går igenom vilka proteiner jag odlar och börjar försådd inomhus av chili, paprika, piplök och kålrot.

Alltid bondböna i mina trädgårdsland! I år fick jag dock så dem två gånger eftersom jag inte hade lyckats med mina egenproducerade fröer.

Mars

Åker på den stora trädgårdsmässan i Stockholm och köper ett mycket lyckat solcellsbevattningssystem. Sår spenat i växthuset, vattnar med snö och får en jättefin skörd som gav mersmak. Skriver mycket om snön och vintern.

April

Ljuset är tillbaka, jag ser hur det gror inne, ute och växthuset. Jag skriver om klimatet vilket ska komma att bli en följetong under året. I slutet av månaden flyttar jag hela tillvaron utomhus.

Maj

Redan i maj beskriver jag hur torrt det är. Plantorna får flytta ut, jag ger en detaljerad beskrivning av mitt växthus och ägnar ett helt inlägg åt rabarber. NA publicerar ett reportage där jag berättar om mina knep, täckodling bland annat.

Juni

Inläggen har rubriker som Ökenliv, jag berättar om alla spännande möten jag gjorde i samband med att jag hade flera studiebesök och det är mycket bilder på späd grönska och saker som växer. För första gången äter jag egen potatis till midsommar.

Juli

Chilin mår förträffligt i hettan och jag skördar Lokförare Bergfälts jätteärt för första gången. Jag ger upp min morots- och palsternacksodling eftersom det är så torrt och jag skördar rekordmycket körsbär.

Augusti

Det handlar mycket om skörd och vad jag gör med mina grönsaker. Solcellsbevattningssystemet utvärderas och jag gör ett litet besök i Stadsträdgårdens odlingar.

September

Äpplena mognar och jag berättar ingående om alla våra olika träd. Mitt odlande av egna fröer tar fart och jag läser på för att veta hur jag ska göra. Dessutom visar jag vad jag gör med rosenbönorna mer än att titta på dem.

Oktober

Jag föreläser och skördar vidare. Berättar vad som är känsligt och måste tas in och vad som får stå kvar i jorden.

November

Jag berättar om fröaktionen, tar hand om nästa års såjord, lagar mat från egen skörd och sätter vitlök.

December

Berättar vad jag fortfarande har kvar i lagren och hur detta förvaras på bästa sätt. Börjar planera grön julmat med så många egna ingredienser som möjligt.

Nu återstår bara att önska er god jul och gott nytt odlarår. Prova att byta ut någon kötträtt till ett växtbaserat alternativ på julbordet och på nyår lämnar ni allt tärande hos det gamla året och tar med er alla hållbara idéer till framtiden.

See you on the other side.

Mera grönt på menyn

Det börjar bli dags att fundera på julmaten. För mig är det egentligen inte så viktigt att den är julig, bara den är god.

Att tänka utanför boxen är den stora utmaningen, iallafall för köttätare. Det måste inte vara vegetariska motsvarigheter till sill, skinka och köttbullar. Fast även jag fastnar gärna i traditionens träsk och längre ner i det här inlägget kommer det ett recept på julskinka utan kött.

Min ambition är att jobba med smaker som vi förknippar med jul fast i andra former. Senap, saffran, kål, nötter, rödbetor, kanel och en massa andra goda grejer kan göra den tristaste rova till gourmetkäk.

I Finland är det vanligt med kålrotslåda till jul och det har jag haft förmånen att få smaka. Ni förstår säkert att jag gillade det eftersom jag absolut ska göra en sådan i år. Särskilt som jag har finfina kålrötter kvar i landet!

Till julens låda!

Förra året gjorde jag gravad morot som sedan skivades och åts med hovmästarsås. Det var väldigt gott men i år har jag inga egna morötter så jag får väl köpa ett knippe. Det tar emot… Fast jag har en himla massa morotsslantar i frysen från tidigare skördar, det kanske går att använda dem?

Det här receptet är vanligast men i senaste – och sista – numret av Vegourmet fanns en annan variant där man hyvlar morot och häller över en lag med ättika, råsocker, vatten, rökarom, paprikapulver, vitpepparkorn, dill, senapsfrö och lagerblad. Kanske ska prova något nytt?

För övrigt tycker jag att det är skittråkigt att Vegourmet lägger ner nu.

Sista numret. Urtrist.

Årets nobelmiddag var lite spännande. Varmrätten innehöll mest vegetabilier och köttet räknades som ett tillbehör. Fast egentligen är det bara en fråga om hur man formulerar sig. Det var kött och rotsaker på tallriken. Som alltid. Fast genom att inte presentera köttet som huvudingrediens kanske man kan styra hjärnan och låta grönsakerna få spela lead guitar. Alltid något.

Här är ett klipp där man ser hur varmrätten tillagas. Det vore kul att göra den här kålrotsrullen någon gång!

Nu till julskinkan. Ett vanligt substitut på julbordet är helstekt rotselleri och det är himla gott men en produkt som ger lite köttigare konsistens är seitan. Seitan är en glutenprodukt och blir proteinrik tack vare spannmålet.

Förr var det lite knepigt att hitta vetegluten men nu finns det på ICA.

Receptet är långt och kan se lite avskräckande ut men det beror på den stora mängden kryddor och örter.

Degen:

4 dl veteglutenmjöl

3/4 dl dinkelsikt

1 msk bjäst

1 tsk rosmarin

1 tsk timjan

1 tsk salt

2 msk rapsolja

1 stor gul lök

1 vitlöksklyfta

1 dl rött vin

1,5 dl vatten

1 msk ajvar

1 msk soja

1 kapsyl rökarom (Liquid Smoke)

svartpeppar

Buljongen:

1 dl rött vin

1 dl vatten

1/2 grönsaksbuljongtärning

1 tsk olivolja

1 krm rosmarin

1 lagerblad

Instruktioner:

Blanda vetegluten, dinkelmjöl, bjäst, rosmarin, timjan och salt i en stor bunke. Hacka lök och fräs i olja i en kastrull. Pressa i vitlöken. Tillsätt rödvin, vatten, rökarom, soja och ajvar. Peppra och låt puttra några minuter. Mixa blandningen och låt den svalna något.

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda ner vätskan i de torra ingredienserna och låt en hushållsmaskin med degkrok knåda degen. Ju längre den får jobba, desto finare och segare deg.

Forma degen till en stek och lägg den i en liten oljad ugnsfast form. Sväng ihop buljongen i en kastrull och låt koka ett par minuter. Ös buljongen över steken och baka den i mitten av ugnen. Ös den med jämna mellanrum. Efter 60 minuter sänker du värmen till 150 grader och bakar i 30 minuter till. Klart!

Jag brukar senapsgriljera steken på klassiskt vis för att få julskinkskänsla.

Överbliven seitanstek hackar jag ner till grytbitar och använder i pastasås.

Istället för fisk i sillinläggningar kan man använda aubergine eller stora bitar av konserverad champinjon. Båda dessa ger ett silliknande tuggmotstånd.

Snart ska jag skörda min rosenkål och dessa kan tillagas på väldigt många olika goda sätt men en favorit är ugnsbakad med olja, rökt paprikapulver, salt och –  på slutet – lite parmesan.

Grönkål och svartkål hamnar nog i en sallad tillsammans med apelsin och nötter och rödbetorna blir en klassisk rödbetssallad eftersom det är för gott för att ändra på.

Det blir nog jul vad jag än äter.

Frökatalogerna börjar trilla ner i brevlådan! Det är dags att börja inventera och fundera på nästa års odling. De första fröerna ska ju sås snart så det är bäst att starta planeringen.

Må lucia vara god mot dig.

Självförsörjande i december

Då så. Nu har jag pratat agendor, klimat och politik i flera inlägg på raken. Dags att visa lite grönsaker. Hur ser lagret ut i december?

Mina grönsaker är utspridda på lite olika ställen. Helt enkelt för att de vill lagras på olika sätt. Det är dessutom lite mindre att ta hand om i år eftersom skörden var sämre. Fast, som jag skrev för några inlägg sedan, det har nästan varit bra. Nu äter vi av sådant som har legat i frysen och stått i skafferiet i flera år.

I skafferiet, detta fantastiska lilla utrymme som blev till för drygt ett år sedan, har vi äpplen, lök och potatis. Löken tycker nog att det egentligen är lite för kallt i skafferiet men den har dubbla lager isolerande låda omkring sig så det är nog ingen fara.

Äpplena kommer från pappas träd eftersom älgarna åt upp vår frukt. Det mesta är Ingrid Marie, det godaste och mest lagringsdugliga äpplet enligt mig, och de är inslagna i tidningspapper för att inte smitta varandra med eventuella mögelsporer och annat bös. Inslagningen är faktiskt inte så tidsödande och jobbig som man kan tro. Det viktiga är att inte frukterna vidrör varandra, inte att pappret ligger tätt och snyggt.
Papperslåda och trälåda skyddar löken från den värsta kylan. Och vad gör då kylan med löken? Jo den får löken att gro så det kunde vara värre. Rumstemperatur är att föredra om utrymmet fanns.
Potatisen ligger i papperspåsar och sedan i en trälåda med lock. Det är inte så mycket kvar av årets skörd och det är bra eftersom de har börjat gro. Enligt husets kock verkar det bli raggmunk av dessa inom kort.

Min frys är min borg. Jag har upptäckt att det går att frysa det mesta och det är ett bra sätt att bevara näringsämnen och smaker. Visst, en frys slukar el, men ibland finns det inga alternativ.

Mangold, grönkål och dill. Vissa saker i plastpåse men andra i glasburk. Dill i påse smittar annat i frysen.
Syrensaft, tomater och bönor. Att frysa saft i glasburk funkar fint om man inte fyller burken ändå upp.
Morötter och paprika. Morötterna är både rivna och slantade. Olika rätter vill ha olika former.
Örterna är alltid i glasburkar för att inte smitta aromer till annat. Bröd har en tendens att suga åt sig av örternas smaker. Skruvlock är att föredra. Patentlock kan frysa fast. Persilja, basilika, koriander och timjan.
Bär portionspackar jag i påsar och använder oftast i smoothies. Hallon, vinbär, aronia och lite havtorn.

För många år sedan hade jag en buske med vita vinbär. Efter att denna hade kalätits av krusbärsstekellarver tre år i rad så grävde jag bort den. Dessutom satt den inte där jag ville ha den. Och jag tillhör dem som inte har så stor nytta av vita vinbär. Man ska odla det man äter.

Men att låta bären förfaras går fetbort så jag plockade och kokade sylt. Denna burk har stått längst in i min extrakyl i många år och när jag hittade den så visade den sig vara i prima form. Så nu använder jag den till gröten.

I rumstemperatur förvarar jag torkade saker, vissa örter (rosmarin) och chili. En del chili blir pulver, andra hamnar i en glasburk.

Även chiliplantorna, iallafall de allra heligaste, bor också i rumstemperatur under vintern. Vi har minst en chiliplanta i varje rum.

I köket bor även vitlöken. Högt upp under taket, där det alltid är någon grad varmare, bor den bra. Håller i ungefär ett år.

Utomhus lagrar jag också en del grönsaker. Framför allt kål men även vintersallat.

Svartkålens blad fryser visserligen men har en cellstruktur som gör att den håller spänsten när den tinar.
Och rosenkålen kommer traditionsenligt att skördas när det börjar bli dags att laga julmat.

Apropå julmat, i nästa blogg blir det nog några gröna recept med julkänsla.

På återhörande.