Vecka 40

Det dignar av rönnbär på träden i år. Och på många ställen har jag läst att tre rönnbär om dagen tillgodoser vårt dagsbehov av C-vitamin. Jag gillar allt som kan ersätta citrusfrukter. Varför citrus är så komplicerat har jag skrivit om här.

Eftersom rönnbär är en vild växt så är det också en smart växt. Och de omfattas av allemansrätten på marker där allemansrätten gäller. Superbra.

Hur vet man om rönnbären är mogna? Om det går att klämma sönder ett rönnbär mellan två fingrar – då är det moget. Men det smakar enormt surt och bittert trots det.

Låt rönnbären få en frostknäpp så blir de sötare. Det stämmer men då kan fåglarna ha hunnit äta upp dem eller också börjar de bli fula. Du kan skapa din egen frostknäpp genom att plocka rönnbären tidigt och lägga dem i frysen. Kom ihåg att lämna minst hälften till fåglarna.

Jag plockade kanske 20 klasar, jag ville bara ha tillräckligt mycket till ett experiment, och då gick säkert hälften bort i rensningen eftersom de var rätt fläckliga. Det går säkert att äta fläckliga rönnbär men jag gav dem till fåglarna istället.

C-vitamin tål inte upphettning, det lärde jag mig redan på hemkunskapen på högstadiet. Så att koka gelé, saft eller sylt på dessa känns bortkastat. Fast i mitt googlande på rönnbär hittar jag ett uttalande av Lisen Sundgren, författare, bloggare, herbalist, naturfilosof – you name it – som säger motsatsen.

Här är en länk till Lisens hemsida, Life by Lisen.

Här är en länk till artikeln där Lisen med bestämdhet hävdar att rönnbär tål att hettas upp.

De tål att hettas upp och/eller frysas ned utan att vitaminerna förstörs.

Jag kunde inte låta bli att skriva till Lisen och fråga om det verkligen stämmer. Varför skulle C-vitaminer i rönnbär vara annorlunda än C-vitaminer i andra bär?

Lisen svarade.

Angående upphettning så fick jag delvis lära mig när jag studerade naturmedicin både i Sverige och i USA att rönnbär tål en viss upphettning. Jag gjorde lite sökningar nu här igen och hittar ingen information som säger emot. Rönnbär innehåller stora mängder antioxidanter och en liten del försvinner förvisso vid upphettning men mycket kvarstår. 
Så vill du vara säker på att ha kvar all näring som den är i det färska bäret är torkning nog den mest skonsamma metoden. Förvara de torkade bären mörkt och torrt så de inte oxiderar. 

 

Jaha. Hon är ju herbalist så hon borde veta.

Nu har jag fryst in mina rönnbär i väntan på den bästa idéen. Och de går ju att äta redan nu, skicka ner några i smoothien till exempel. Jag skulle försöka torka dem i min tork men ollorna har för stora hål, bären ramlar ner i botten. Det går ju att torka i ugn också.

Som ett brev på posten kom då P4 Extra med Erik Blix och levererade en intervju med Lisen Sundgren om… rönnbär. Där är hon generös med tips och nu är jag helt säker på att jag ska torka dem. Iallafall hälften.

Länk till programmet finns här. Skrolla till 43.30 i versionen utan musik.

Det nämns några lockande recept i programmet. Rårörda med honung eller den där mixen med honung och vinäger, både låter spännande. Det kanske slutar med att jag går ut och hämtar ytterligare 20 klasar.

Vecka 39

Sista onsdagen i månaden och jag tänkte bjuda på tankar, teorier och tips.

Begrepp värda att vända på:

I flera tusen år odlade vi giftfritt på den här jorden. Sedan kom kemikalierna, konstgödning och bekämpningsmedel, och denna giftfyllda odling benämns konventionell odling. De som valde bort gifterna jobbar med alternativ odling.

Jag skulle vilja kunna kalla mina morötter för morötter, inte ekologiska morötter. De som odlar med gift borde istället kalla sina morötter för kemiska morötter. Dessutom borde de redovisa varenda kemikalie och ämne som de tillför moroten under dess uppväxt i innehållsförteckningen.

Det är inte de ekologiska odlarna som ska behöva skaffa certifikat för att kunna kalla sina morötter för KRAV-märkta eller ekologiska, det är giftodlarna som ska redovisa sina förehavanden. Det är inte de ekologiska odlarna som ska behöva bevisa något, tvärtom.

Att välja ekologiska varor i mataffären

Nu blir det mycket text men det kan vara det viktigaste jag har skrivit på flera månader. Håll ut!

Jag har försökt att gå försiktigt fram, var och en måste få göra sina egna val, men samtidigt växer högen av fakta och argument som tydligt visar vad som händer med jorden vid o-ekologisk livsmedelsproduktion. Jag förstår inte varför man väljer o-ekologisk gräddfil när det finns ekologisk?

Okej, den är två kronor billigare och för vissa har dessa kronor betydelse, jag köper det. Men för det stora flertalet gör det ingen som helst skillnad. Det stora flertalet har också barn och barnbarn och det är de som får ta konsekvenserna av att du väljer o-ekologisk gräddfil idag. Ja faktiskt.

Kossorna som har producerat mjölken till din o-ekologiska gräddfil har med allra största sannolikhet ätit hårt besprutad soja från Sydamerika. Ett bekämpningsmedel som inte ens är lagligt att använda i Sverige längre. (Vi vill alltså inte längre ha giftet här men vi tycker tydligen att det är okej att göra affärer med länder som använder det…?)

En o-ekologiskt odlad jord har inte särskilt lång framtid, snart är den död. Ekologiskt odlad jord kan leva i oändlig tid.

Sojan har med allra största sannolikhet vuxit på en yta där man har huggit ner regnskog för att kunna odla istället. Och sojan går inte till vegetariska produkter som sojamjölk eller vegokorv, den går till boskap så att vi ska få så billiga mejeriprodukter som möjligt.

Jag hoppas att du orkade läsa ända hit. Och jag hoppas att du förstår att gräddfilen bara är ett exempel. Min källa är denna och där kan du förstås läsa mer om detta. Men filmen nedan är en überpedagogisk sammanfattning av problemet.

Äta mejeriprodukter eller inte?

Jag är en vegetarian som äter mejeriprodukter. Visserligen ekologiska men det är ändå inte helt oproblematiskt. Först och främst tänker jag på det onaturliga i att lura kor att producera mjölk. Den är ju endast till för kalven. Redan där ser jag ett problem.

Att vi sedan odlar och importerar foder till våra kor istället för människomat är problem nummer två. Här finns en ohållbar och inte ett dugg klimatsmart ekvation. Även om odlingen är ekologisk så använder de flesta lantbrukare diesel som bränsle i sina traktorer. Framtagning av utsäde och alla transporter hit och dit kostar också på. Att odla grödor till människomat, som alltså inte går via kon, är en betydligt klimatvänligare och hållbarare lösning.

Min vana att äta yoghurt till frukost och ost på mackan är nog inte mer än… en vana. Precis som det är för köttätaren att äta kött. Om de vegetabiliska substituten till yoghurt och ost inte smakar tillfredsställande så ska jag nog se mig om efter en annan sorts frukost. Dags att släppa normer och sarger.

På utbildningen har vi redan gjort två sorters växtbaserad pastej, båda är goda, näringsrika och betydligt mer klimatsmarta än ost. Jag måste bara bestämma mig och vänja mig vid andra smaker. På samma sätt som när jag bestämde mig för att sluta med kött. Jag vill kunna leva med mig själv.

Lökpastej med solroskärnor mm. Ett utmärkt växtbaserat pålägg.

Saker värda att lyssna på just nu:

Sveriges Radios program Vetandets värld sände ett avsnitt den 18 september med titeln Så minskar du matens klimatavtryck. 20 minuter fyllda med fakta, tips och bra argument. Bara lyssna.

Senaste avsnittet av podden Grönsakslandet. Det här är en pod som inte släpper avsnitt med något jämnt intervall utan de poppar upp när man minst anar det. Både Bella och Elin är hängivna grönsaksodlare, båda är dessutom författare och därmed bra på att uttrycka sig. Helt klart värt sina 43 minuter.

Du hittar avsnittet här.

Grönsakslandet. Bild lånad från Sveriges Radios hemsida.

Radioprogrammet Meny och avsnittet Lekfull jakt på nya smaker – med enkla råvaror är min tredje rekommendation. En riktigt entusiastisk Johan Björkman, kock och kokboksförfattare, berättar gladeligen om sina spännande metoder. Det är samme Johan som skrev boken som jag rekommenderade tidigare i år.

Avsnittet blev dessutom omtalat på utbildningen som jag går.

Lyssna på avsnittet här!

Björkmans inspirerande bok

Vecka 38

Det blåste rejält. Och varje gång det händer så välter våra humlestörar. Konstruktionen blev helt enkelt för svag från början. En stör full av humle blir skittung och känslig för vind. Stolparna måste förankras i jorden bättre än man tror.

Plockepinn.

Annars är det en underbar odlingshöst och jag går mot ett riktigt bra resultat i år. Det är klart att vissa saker misslyckades. Sallaten har inte velat växa och den frösådda löken fick en dålig start och därmed blir skörden alldeles för liten. Första basilikan åts upp av grönsaksflylarver så det blev en liten skörd.  Vi valde lite knasiga potatissorter och det är ganska mycket knäpparlarver i knölarna vilket förkortar lagringstiden. Förr kastade vi all potatis med larvhål men det har vi slutar med. Kålroten var tydligen av en känslig sort, den har inte klarat klumprotsjukan som jag har i jorden.

Blasten var fin och rotknölen som stack upp ovan jord såg bra ut men allt under jord är sjukt. Klumprotsjuka. Jag går inte in på detaljer men det betyder varken kris eller katastrof, det innebär bara att vissa kålsorter inte går att odla hos mig. Det kan finnas en annan kålrot som är resistent. Och kålrot är inte min viktigaste gröda.
På sensommaren gav larverna upp och då kunde jag åtminstone få en liten skörd av basilika.

Nu blir det en bildkavalkad på sånt som har gått bra.

Det var en bökig sommar för kålen. Jag slet med larver, sniglar, baggar och löss men det gav resultat. I juli ville man inte äta av kålen, bladen var angripna och fula, men jag vet att den fortsätter att växa så jag tog bort det fula och fortsatte bekämpa all ohyra. Till slut står jag med praktkål.

Svartkål är nog den kålsort som vi använder mest.

Savoykålen ser också väldigt aptitlig ut. Huvudena är ganska löst knutna men det  har ingen betydelse.

Kålrabbin ser ut som på fröfirmans hemsida, det ska bli spännande att laga till denna.

Över huvud taget är det väldigt friskt och frodigt i mina kålbäddar.

Blomsterbönan Prizewinner odlar jag varje år och det brukar alltid bli bra så den är förmodligen lättodlad. Jag blir ändå väldigt lycklig av att se den och den klättrar i ett gammalt rostorn som jag ser från köksfönstret.

Förutom att den växer snabbt och får väldigt fina blommor så är bönorna goda. Jag har lärt mig att skörda dem när de är riktigt små och ludna. Då smakar de mums. Så fort de blir större och tappar luddet så är de för träiga. En bra säsong hinner man få småbönor i skidorna och de är goda som kidneybönor men det är inte alltid det hinns innan vintern.

När blomsterbönorna är så här späda är de väldigt goda.
När de har hunnit bli så här stora har det gått för långt för att äta men de är fortfarande coola eftersom de kan bli 40 cm långa.

En annan böna som har levererat friskt i år är vaxbönan Helios. Jag skördar och skördar och har nog fryst in flera kilo.

Det tog ett bra tag innan gurkplantorna i växthuset började leverera men nu kan jag hämta en om dagen.

Förutom att äta den färsk och i tzatziki så gjorde vi pressgurka med persilja. Följde detta recept och det var jag nöjd med.

Persiljan blir också fin. Har redan massor i frysen så jag fick för mig att jag skulle torka den. Det finns en beskrivning i boken Det nordiska skafferiet men när jag googlade runt lite så är den allmänna uppfattningen att persiljan tappar mycket smak när den torkas. Alla rekommenderade frysning. Ibland är den ultramoderna kokkonsten mer cool än god. Det är klart att det vore ballt att servera något med persiljepulver på toppen men om det inte smakar något så ser jag inte vitsen med det.

Persilja

Jag skrev att älgarna åt upp alla våra Aromaäpplen men det är inte riktigt sant. Vid en närmare titt så fanns det flera kilo kvar och dessa var vi snabba att plocka ner själva. Aroma kan vara trädgårdens godaste äpple.

Aroma

Squashplantorna Costata Romanesco ger gigantiska blad och blommor och lagom med frukt. Dessutom väller den inte över lådans gränser utan håller sig på sin kant. Visst, den är stor och yvig men bara på det praktfulla sättet.

Det syns inte här men blomman är 20 cm stor.

Nu kan vi skörda tomater av flera olika sorter. Årets glada överraskning är Black Cherry från Lindbloms. Den är riktigt god. Fast alla är goda. En bra och stor tomat är Sibirjak, den har jag till och med utomhus. Den blir alltid bra.

Skörden kan bli stor – bara de vill mogna! Baby Boomer har åtminstone väldigt många kart.

I lådan där jag sådde 1 augusti börjar det mesta bli klart för skörd.

De asiatiska bladen tog jag redan för två veckor sedan men nu är det dags att skörda dill och spenat. Vintersallaten får stå kvar eftersom den mår bäst då. Kan skördas under snön.

Skördeklar spenat.
Vinterförrådet av vintersallat (maché).
Mums!

Jag tror att jag redan har skrivit massor om årets piplök och med risk för att bli tjatig så gör jag det igen. Den blev nämligen helt fantastisk och kan i viss mån kompensera den lite glesare skörden av gul och röd lök.

Heja piplöken från Rikkenstorp!

Eftersom vi har allemansrätt i Sverige, eftersom jag bor i skogen och eftersom vildvuxen mat är den överlägset mest klimatsmarta så går jag så klart ut i naturen och hämtar en del av den.

Mina senaste hämtningar är lingon och svamp. Bär skulle jag egentligen plocka mer av, jag ju en grötmänniska.

Det har även hämtats rönnbär, det skriver jag mer om vecka 40, och igår hittade jag en superfin buske med nypon. Jag kanske kommer att skriva även om det.

Nästa vecka blir det mer text än bild och mer teori än praktik. Dags att se över gamla vanor. Handlar du ekologiskt? Om nej, varför inte?

Vecka 37

Alltså. En gång gick jag en PR-kurs och lärde mig att aldrig skriva om elände. Men  nu bryter jag mot den regeln och berättar att jag har pajat ryggen något alldeles förskräckligt och därför kommer jag varken att hålla några löften eller följa några trådar.

Sedan sist har älgarna varit här, tre nätter i rad. De första två var vi på vår vakt och motade bort dem. Den tredje sov vi djupt och de åt upp ALLA äpplen som var kvar på träden. Ett helt träd med skördeklara Alice och ett helt träd med nästan färdiga Aroma. Good bye.

Det var en gång några Alice…

Nåja, man ska inte sörja det man inte har utan glädjas över det man har. Jag hann plocka alla våra Rödluvan innan älgattacken.

Jag brukar inte ha någon älgskräck men en av besökarna var den största tjur jag någonsin sett och det är inget jag vill möta mule mot mule en mörk natt i en trång gränd. Jag stod i ett öppet fönster på övervåningen och skrek åt honom. Där kunde jag vara kaxig.

Trots denna förlust har vi köpt en fruktpress och en fruktkross. Fruktpressen kan även användas till andra frukter än äpplen samt honungsframställning. Och vi kan få tag på hur mycket äpplen som helst på annat håll.

Druvor kan pressas till en god juice. Vi fick en bra skörd av vindruvor i år och dessa har jag njutit av i färsk form men även fryst in. Frysta druvor är som godis.

Jag hittade lappen! Den här sorten heter Sukribe och vi tycker att den är väldigt god. Den växer villigt i ett kallväxthus i zon 5 så den växer nog bra var som helst.
Men en god ljudbok i öronen så kan jag göra vilka monotona jobb som helst. Rensa druvor och sprida ut dem på en bricka för styckfrysning till exempel.

Jag vill nörda ner mig i fruktpressen. Fast jag inte har fått den än. Och fast jag förmodligen inte får låna nedanstående bilder så gör jag det ändå med förhoppning om att ägaren blir glad för att jag gör gratisreklam! Ett sätt att komma runt denna regel är att maila och fråga helt enkelt. Jag är övertygad om att de skulle säga ja. Nästa gång.

Bilden är lånad från raapress.se.

Ovan ser du ingen fruktpress, du ser en fruktkross. För att kunna pressa ut maximalt med juice från frukten bör den krossas eller malas och det är ett hästjobb att göra med kniv. Därför skriver (så klart) alla fruktpressförsäljare att man bör krossa frukten innan. Vi köpte just denna från Rååpress.

Bild lånad från fruktpress.se.

Det här är dock en fruktpress. Och just denna går som sagt även att använda till honung. Oftast ser man modeller med träribbor och rödlackat stål men efter lite efterforskningar så valde vi bort träet eftersom det finns recensioner som berättar att det slår sig, spricker och möglar. Vi valde även bort modeller i lackat stål eftersom vi själva har erfarenhet av att lacken kan lossna och jag vill inte ha färgflagor i min juice.

Det finns även fruktpressar som pressar med hydraulik, alltså med en liten domkraft istället för skruv. Det verkar smart men det rostfria utförandet var viktigare. Dessutom tror jag att så här små modeller, 9 liter, inte behöver hydraulik. (Det är första gången i mitt 49-åriga liv som jag skriver ordet hydraulik.) Därför har vi köpt fruktpress från Fruktpress. Logiskt.

Och nu har jag skrivit massor om två maskiner som jag aldrig har provat och inte ens äger. Än. Fast det kommer garanterat en utvärdering så småningom.

Veckans matlagningsuppgift på utbildningen är inte avklarad än men det är tema lök. Vi ska göra lökbiffar och helst äta dessa i en måltid med husmanskostig känsla. Vi ska göra en lökpastej och redovisa hur vi sedan helst äter den och så ska vi göra ugnsbakad lök med tomatsås och växtbaserad tapenade.

Jag ser fram emot alltihop. Efter en svajig löksäsong har det faktiskt slutat riktigt bra. Jag hade i det närmaste givit upp (på grund av alltför högt ställda förväntningar – skärpning Kajsa!) men vid en kontrollrunda för ett par dagar sedan så såg jag massor av stora fina lökar. De växer uppenbarligen även om blasten ligger ner.

I anvisningarna till veckans matlagning stod det att vi gärna fick laborera med recepten, bara det redovisas, att vi gärna fick föreslå ändringar om vi kunde motivera varför och sedan berätta vilken musik vi helst väljer under matlagningen. Mitt val blir Green Onions med Booker T and the MG’s. Det hade det blivit även om jag hade lagat rödbetor.

Vecka 36

Ja det funkade! Att frysa piplök är en bra idé, den håller formen rätt bra även efter upptining. Nu ska jag klippa ner all min fina piplök och frysa in. Jag får nästan starta extrafrysen om allt ska få plats.

Åh, jag har så himla mycket jag vill skriva om idag men det skulle bli för långt. Jag får dela upp det och kanske spara vissa grejer till vintern när det brukar vara lite klenare med uppslag.

Dels beror det så klart på att det är skördesäsong, dels beror det på den nya utbildningen. Fast jag tänker faktiskt fokusera på uppföljning idag. Det händer lite för ofta att jag kastar ut A men aldrig säger B. Piplöken ovan var ett exempel på B.

Jag har plockat av alla Rödluvan nu. Älgen har inte kommit än. Det är första gången. Jag vet nästan inte hur jag ska hantera detta. Har aldrig behövt ta hand om min egen frukt förut.

Jag har plockat av dessa i tre omgångar men det var bara idag som jag hittade många spruckna äpplen. Funkar det likadant med äpplen som med tomater; att de spricker vid ojämn vattning?

Jag vattnar så klart aldrig mina fruktträd, förutom när de är nyplanterade, men det har ju regnat ganska mycket de senaste veckorna, skulle det ligga bakom sprickorna?

De såg alltså ut så här när de hängde kvar på trädet så det är inga fallskador.

Dessvärre har inte Rödluvan några vidare lagringsegenskaper så vi ska skaffa en fruktpress och göra juice/must. På bara ett par år har marknaden för dessa växt jättemycket. För typ tre år sedan, när jag tittade på fruktpress senast, fanns det kanske en eller två modeller och de var ganska svåra att hitta. Och helt plötsligt har jag skapat ett A i ett inlägg som skulle handla om B.

Förra inlägget avslutade jag med en bild på gröna tomater och hoppades att de skulle ha börjat mogna till idag. Häpp!

Inte bara tomater. Mina gurkor har börjat tokproducera så här på tidiga hösten. Och det är ingen inläggningsgurka så det blir mycket gurkstavar, gurkmackor, gurksallad och tzatziki framöver.

Blev det någon björnbärssmoothie i helgen då? Jorå! Eller igår (tisdag) närmare bestämt. Den blandades med en spännande grönsaksbuljong, en helt ny produkt som jag har lärt mig tack vare utbildningen. Den ska jag verkligen skriva mer om. Redan nu faktiskt.

Inom ramarna för distansutbildningen Eko-vegetariskt kök så får vi en matlagningsuppgift varje vecka. Den ska dokumenteras och redovisas i både text och bild online efteråt.

Första uppgiften innebar 100% nyheter för mig vilket var en av vitsarna med att plugga. Bredda mitt register och öka kunskaperna. Vi skulle laga en kall soppa med selleri och äpple men det var buljongen till denna som jag tände mest på. Den görs kall.

Ingredienser:

1 gul lök

5 cm purjolök (jag tog piplök istället)

1 knippe persilja

1 litet knippe färsk timjan

100 g rotselleri

100 g palsternacka och/eller morot

2 lagerblad

7 dl vatten

Eventuellt salt och peppar (det beror på vad du ska använda buljongen till)

Ansa grönsakerna. Ju noggrannare desto större möjlighet att använda det som silas bort. Hacka grovt och lägg i en blender. Pytsa i lite vatten i taget och mixa till en jämn vätska. Sila av i silduk och pressa ut den sista vätskan. Använd massan i silduken som bas i grönsaksbiffar.

En silduk för nötmjölkstillverkning – det är min nya favorit. Finare maskor än i den som jag använder till saftproduktion.
Jag blandade denna massa med ägg, ströbröd, kryddor och vitlök och stekte perfekta biffar på det.

Jag var så glad att kunna hämta alla ingredienser i mina egna trädgårdsland. Inte lagerbladen dock. Rotsellerin var egentligen inte färdig så jag behövde ta upp två stycken för att få ihop nästan 100 g.

Nästan 100 g rotselleri.
Den här ljuvliga buljongen innehåller fortfarande 100% av alla näringsämnen eftersom den inte har värmts. Och den skulle dessutom komma att användas i kalla rätter, en soppa och en smoothie, så det måste ha varit en riktig näringsbomb. Jag blev glatt överraskad av smaken. Hade förväntat mig mer 70-talsbouquet.

Och vitlöken är flätad och inhängd i köket.

Vigor har levererat.

Nästan vecka kanske det kommer att handla om rönnbär. Det är ju rönnbärsår i år, har ni sett det? Och så blir det mer kul från utbildningen.

Förresten, en uppgift var att lyssna på en pod. Jag kan rekommendera avsnitt 91 av Historiepodden; det vegetariska avsnittet.

Här kan du lyssna på det. Jag blev först lite full i skratt eftersom de låter lite lustiga men sedan blev innehållet så intressant att jag glömde bort det. Dessutom var de lite småroliga. Tydligen två historielärare.

Det finns en allmänt utbredd uppfattning om vegetarianer som går som en röd tråd genom programmet. Gissa vilken?

Och Johan Saxon är min nya idol.

Vilda vitaminer.

Vecka 35

När squashen är färdig. Så slutade jag mitt förra inlägg. Det kändes som om det var en evighet bort. Om de skulle bli färdiga över huvud taget.

Men nu är jag där. Squashen börjar verkligen bli färdig och det är då jag ska prova den nya rätten med fetaost och fläderkapris. Rapport kommer.

Idag har jag behov av att fokusera på det som går bra. Det är en sådan dag. Och det blir lite schyssta foton till det. Dessutom tänker jag berätta hur kursen har börjat. Jag går alltså en distansutbildning på halvfart i Ekovegetariskt kök och ska hålla på med det i ett helt år. Förmodligen kommer bloggen att präglas av det.

Sommarsquashen Costata Romanesco får ofta högt smakbetyg. Nu ska vi se hur den funkar med fetaost och fläderkapris. Fint att skörda dem späda med blomman kvar, den är ju också god.
Det är lätt att se vilka blommor som är hanblommor, de saknar fruktämnet, en knöl, mellan blomman och stjälken. När de är så här stora och precis i det här skedet av sitt liv är de perfekta att fylla och steka eller fritera. Schemat är dock lite tajt så jag vete 17 om det blir någon avancerad matlagning innan helgen.

Vad är det mer som går riktigt bra i år? Jo piplöken! Så här års är piplöken normalt grov och träig och blommar för fullt. Men jag sådde dessa i vintras och lök blommar andra året. Iallafall all annan lök. Därför står jag med en saftig, grön skog av läcker piplök så sent som i augusti. 

Då är frågan, kan man frysa piplök? Det går ju väldigt bra att frysa gräslök. Och att frysa purjolök är ju inte heller något problem. Vi testar!

Några hackade färska stjälkar av piplök…
…åker in i frysen några timmar för att sedan utvärderas!

De gröna proteinerna går också riktigt bra i år. Jag har fryst in galet stora mängder sockerärt, både Norli, Carouby de Maussanne och Lokförare Bergfälts jätteärt blancheras max en minut i sjudande vatten, flyttas till isvatten, lufttorkas och styckfryses på en bricka. Efter ett par timmar hälls de över i gammal juicekartong och kan således lätt portioneras vid matlagning.

I min frys är det spår i sidoväggarna och en klassisk laminatbricka, standardstorlek, passar perfekt i dessa spår. It’s meant to be.

Vaxbönan Helios från Runåbergs har levererat friskt i år. Jag skördar ca 30 färdiga bönor/dag. De kokas i två minuter och styckfryses på samma sätt som sockerärten.
Helios är en lågväxande buskböna som inte behöver något stöd. Blir ca 40 cm hög.
Lokförare Bergfälts jätteärt är allt annat än låg. Jag tippar på att de har klättrat två meter denna sommar. Och gett sjukt stora ärtskidor. Mycket goda dessutom. Jag vet att fröerna är svåra att få tag på så jag tog egna i höstas. 100% grodde i våras. Nu låter jag de mest svåråtkomliga skidorna hänga kvar så blir det utsäde till nästa år.

Min slutsats av sockerärtsodlingen blir att Norli är jättebra. Växer snabbt, blir inte mer än 60 cm hög och ger massor av goda sockerärter. Lokförarens är också väldigt goda och ger så enorma skidor att man absolut vill odla dem. Ger inte lika stor mängd men i vikt tror jag att resultatet är detsamma.

Carouby de Maussane skulle visst vara någons favorit och den ger också väldigt stora ärtskidor men inte riktigt lika goda. Jag satsar på de två första och kommer att sätta rejält mycket nästa år.

Sockerärt ingår dessutom i min augustisådd så det kan man odla i flera omgångar.

Den sista proteinodlingen är bondbönan och den är nu slutskördad för i år. Blasten, som började vissna, lades kvar på jordytan som jordförbättring/täckning. Bönskidorna likaså. Ingen idé att gå omvägen via komposten. Där förloras en del av näringen.

Bondbönornas innehåll förvälls och blir också infryst i portioner.

Nästa år ska jag så 100 bondbönsfröer.

Apropå augustisådd, jag sådde ett okänt japansk frö i början av augusti. Det visade sig vara spenat. Den smakar spenat och den började blomma som spenat. Bladen var dock lite spetsigare men det finns många olika sorter. Däremot så var den snabbare än något annat jag någonsin har odlat! Det tog fyra veckor från sådd till skörd!

Detta förvälldes snabbt och packades i gamla mjölkpaket innan lagring i frysen.

Den senaste veckans regn och värme har varit som raketbränsle åt grönsakerna. Det som har växt mycket är följande:

Flera olika kålsorter. Här en rosenkålssläkting, Petit Posy, som ger små rufsiga kålhuvuden i bladvecken. Man ser att de är på gång.
Kålrabbin börjar få sin säregna form.
Fänkålen skulle kunna skördas när som helst. Gillar att fänkålsdillen ser ut som ett nyfött djur.
Blomkålen ska nog inte bli så mycket större. Hellre ett litet och fräscht huvud än ett stort och maskätet.
På lördag ska jag starta dagen med björnbärssmoothie…

Jag har haft två studiebesök. Två helt olika grupper. Väldigt trevligt i båda fallen. Det senare sällskapet kom från Adolfsbergs Trädgårdsförening och de skrev så himla fint i sin blogg efteråt! Läs här! Massor av bilder är det också!

Det finns ett stort värde i att träffa andra odlare. Jag snappade upp flera olika tips. Att blasten på min rotselleri är fullt ätbar, att salladsärt är som en kombination mellan sockerärt och spritärt och att havtorn går fint att torka.

En rolig grej i år är att vi skördar våra egna äpplen! Älgen har tagit all vår frukt alla andra år men i år är hen sen och jag tidig. Rödluvan var dessutom helt mogen, Silva likaså, och dessa åkte ner i min korg istället för älgens mage.

Varken Rödluvan eller Silva har några vidare lagringsegenskaper men så funkar det tydligen med härdiga sorter. Nu hoppas vi att även Alice hinner mogna innan älgarna kommer.

Och så över till utbildningen. Första uppgiften var att presentera sig och det klarade jag av. Nästa gång ska jag laga en måltid med det som finns hemma och det kommer att bli en enkel match. Både trädgården och frysen fick vara med. Detta ska dokumenteras och redovisas efteråt.

Därefter ska vi se en dokumentär på Netflix, Cooked, (del 2-4) och läsa delar ur Gunnar Rundgrens bok Den stora ätstörningen och så klart diskutera innehållet. Om du ser dokumentären eller läser boken; hör av dig så kan vi hålla en diskussion i kommentarsfältet!

I nästa inlägg hoppas jag kunna visa bilder på tomater som mognar. För de har varit gröna sååå länge nu.

Vecka 34

En annan sorts kapris

Klassisk kapris görs av blomknoppen eller frukten på kaprisplantan. Dessa växer i medelhavsområdet och är en perenn liten buske som klarar torka väldigt bra. En anspråkslös växt. Sånt gillar vi.

Läs mer om kapris här.

Fast ännu mera gillar vi sådant som vi kan skörda i vår närmiljö och tillaga själva. Kan inte bli smartare eller billigare.

Vecka 29 skrev jag att jag skulle göra fläderkapris för första gången i år. Min fläderbuske börjar bli riktigt stor och frodig så att skörda blommor och bär från den känns helt rätt.

Bären skulle bara få växa till sig och börja slå om till lila och det hände förra veckan.

Jag följde detta recept med undantag från en sak; jag skördade säkert 25 klasar men det blev bara 5 dl bär. Och ärligt talat så var jag väldigt nära sammanbrott när dessa bär skulle repas från stjälkarna eftersom det satt kvar småkvistar på bären och dessa kändes oaptitliga. Att gå igenom varje bär för att dra loss den lilla stjälken krävde en god IPA och ändå orkade jag inte dra loss alla. Tanken på att ALDRIG göra detta igen for genom mitt huvud flera gånger.

Nåväl. Trots halva mängden bär så kokade jag hela mängden lag och det blev lagom tycker jag. Därefter följde jag receptet slaviskt.

Det. Blev. Jättegott.

Tre dagar senare provar jag mina fläderkapris och smaken fick mig att glömma psykbrytet vid rensningen.

Fläderkapris. Värt besväret.

I boken som jag berättade om i förra inlägget finns det ett annat recept på fläderkapris. Det är helt annorlunda än det jag provade, liknar mer receptet i den här länken. Blir så klart nyfiken på att prova det nästa gång.

Bra bok!

Det måste inte vara fläderbär om man vill göra en nordisk variant på kapris. Frukterna som kommer efter slingerkrassens blommor ska tydligen också bli goda efter inläggning. Om man smakar på ett färskt sådant så är det riktigt bitigt i smaken. Lite som pepparrot.

Här är en länk till ett recept på krassekapris men jag har inte provat det så jag vet inte hur det blir.

Krasse.

Det är också möjligt att göra krasse på ramslökens fröställningar. Har inte provat det heller men de borde ju ha en touch av lök vilket säkert är riktigt gott.

Här finns ett recept. Fast det finns även i tidigare nämnda bok.

När ramslöken har blommat över kommer de små gröna fröställningarna.

I Björkmans bok finns även recept på koriander- och granskottskapris. Åtminstone det sistnämnda blir jag väldigt sugen på att prova. Framför allt för att jag brukar ha obegränsad tillgång på granskott på försommaren men också för att de är lättrensade. Och lite udda i kaprissammanhang.

Här hittade jag ett recept på kapris av omogna svarta vinbär. Varför inte? Fast å andra sidan vill jag nog hellre skörda dem i svart tillstånd. Fläderbär och granskott känns som det jag har i överflöd och har råd att avvara.

Vad använder jag kapris till?

I en potatissallad är de oumbärliga och i en remouladsås är de nödvändiga. Men tipset härifrån att steka squash och äta med fetaost och fläderkapris kommer jag definitivt att testa när squashen är färdig.

Vecka 33

Den här veckan har jag lovat att berätta om den – hittills – lyckade sensommarsådden och om några lästips.

I början av min odlarkarriär (låter seriösare än det var) så körde jag på känsla och gamla myter. Med åren ökade intresset och kunskapen och jag började förstå varför rädisorna alltid stocklöpte och spenaten blommade.

Vissa grödor ska antingen odlas innan sommaren eller på slutet av den.

Mitt i sommaren är det både för varmt och för ljust för många av våra vanligaste grönsaker i köksträdgården. Därför sår jag en hel del i slutet av juli och början av augusti.

I mitten av oktober slutar det att växa hos mig. Det handlar enbart om ljus och så dags på året är det för få ljusa timmar på dygnet för att det ska ske någon tillväxt.  Däremot så är det många grönsaker som kan stå kvar i landet längre än så. Ofta är jordbäddarna det bästa skafferiet.

Så. Om jag sår 1 augusti så har jag ca tio veckor på mig att få färdiga grönsaker. Tio veckor räcker gott och väl för dill, rucola, sallat, rättika, asiatiska bladgrönsaker, spenat och sockerärta. Det finns definitivt fler grönsaker som skulle funka men jag sår det jag äter och så ska alla odlare tänka tycker jag.

Vintersallat eller maché. Den här är så härdig att man kan skörda den under snön. Metallnätet ligger där för att hindra grannens katt från att göra toalett i bädden.

Dessutom är det svalare, mörkare och fuktigare nu vilket gynnar alla dessa olika grönsaker.

Eftersom vitlöken är skördad så fick jag en stor och tom jordyta lagom till höstsådden. Jag gillar att kunna utnyttja mina bäddar maximalt. Dessutom har jag snickrat och fixat en ny bädd under sommaren som blev lagom färdig till 1 augusti. Även potatisskörden lämnar odlingsbara ytor som jag försöker utnyttja.

Rucola i gamla vitlöksbädden.

Jag har gjort så här i några år nu men aldrig har jag gått så hårt in. Förr har jag tagit de fröer som var kvar i förrådet, i år har jag köpt en stor laddning nya fröer till just detta. Många gånger har jag varit bortrest när detta ska sås men i år är jag på hemmaplan och har tid att sköta om sådderna.

I år har jag också blivit varse hur stor skillnad det är på gamla och nya fröer. En del fröer tål ingen lagring alls (palsternacka) medan andra verkar kunna lagras i evigheter (tomat). Och så finns det en massa fröer med medelgoda lagringsegenskaper. Spenat till exempel. Här har jag sått fröer som är tre år gamla:

Och här har jag sått färska fröer:

Runåbergs har en superbra tabell på sin hemsida där man kan se hur länge olika fröer tål att lagras och vilka som tål kyla:

Något som dock har överraskat är sockerärtsfröerna. Jag petade ner en blandning av alla påsar som har blivit liggande, både gamla och jättegamla, och det ser ut som om rubbet har grott.

Hiterst (är det ett ord?) i vänsterkant sådde jag sockerärtsfrö från flera öppnade gamla påsar. I övrigt växer det dill, asiatiska blad, spenat och vintersallat i den här bädden.

Uppföljning utlovas!

Mitt rabarberprojekt tuffar på och en kväll fick jag hybris och tänkte att man kanske ska skriva en bok om rabarber? Därefter tänkte jag den betydligt sundare tanken Undrar om det finns någon bra bok om rabarber? Google fick hjälpa till. Och visst gjorde det. Ingar Nilsson har samlat en massa fakta om rabarber i en trevlig bok som jag förmodligen kommer att hänvisa till då och då. Lite historia, lite biologi, lite kuriosa och några recept.

I samma veva som jag var inne på Bokus och beställde rabarberboken så slog jag till på ytterligare två böcker:

Boken Jord har jag varit sugen på länge men den har varit ganska dyr. Nu var priset sänkt och fullt rimligt. Jag vet att denna tegelsten har använts som kursbok på flera utbildningar i småskalig grönsaksodling. Dock inte när jag pluggade för den fanns inte då.

Jorden är ju förutsättningen för mitt odlande. Jag tänker att jag odlar min jord istället för att odla grönsaker så jobbar jag från rätt håll och grönsakerna blir en bonus.

Den tredje boken, Det Nordiska Skafferiet, kände jag inte till men den slank ner i kundkorgen av bara farten. Fast den kändes helt rätt och anknyter starkt till utbildningen som snart drar igång; Ekovegetariskt kök på Vårdinge By Folkhögskola, en ettårig distansutbildning på halvfart. Det. Ska. Bli. Kul.

Mitt sista lästips är en tidskrift; Åter. Den ges ut av Alternativ.nu och kan vara en av de tre bästa odlartidningarna som jag känner till. Här blir du prenumerant.

Läste precis i Tidningen Åters Facebookgrupp att den går att läsa på Readly och Ztory nu men att det är en ren förlustaffär för Alternativ.nu att erbjuda sin tidning där. Samtidigt vill de nå ut till så många som möjligt vilket gör att de ändå ligger kvar i tidningsapparna.

Nu är det strax studiebesöksdags! Om en liten stund kommer en grupp nyfikna besökare som vill titta mer på mina grönsaksodlingar. Alltid lite pirrigt men mindre pirrigt för varje gång det händer. Och nästa vecka kommer ytterligare ett gäng. Det är bra med besök, det blir väldigt fixat i trädgården inför dessa. Dessutom är det bra att sätta ord på vad man håller på med.

I nästa inlägg kommer ett kul recept!

Vecka 32

I det här inlägget har jag lovat att skriva om det svåra kålodlandet, inlagd dragon, falska sillinläggningar och om vitlöksskörden. Så här kommer det!

Svårt med kål i år

Kål är både lätt och svårt att odla.

Lätt: Den är väldigt köldtålig, den växer starkt, det blir ofta mycket.

Svårt: Det finns ingen annan grönsak som är så poppis bland skadedjuren och den vill ha galet mycket gödsel.

I år har skadedjuren varit värre än någonsin. Vanligtvis har jag lite kålmal på försommaren och lite mer kålfjärilar på sensommaren. Dessa är inget problem i sig men de lägger ägg på bladen och när äggen kläcks kryper det ut larver som äter upp bladen.

Kålmal: Liten, ljus, gråvit fjäril som lägger ljusgröna ägg utspritt på undersidan av bladen. Larverna är också ljusgröna och 5 mm i början men kan bli 1,5 cm när de är fullvuxna. De äter små hål i bladytan.

Kålfjäril: Normalstor, gräddvit fjäril med små svarta fläckar. De lägger gula ägg i samlingar på bladen, både på under- och översida. Larverna är betydligt större och äter av bladen från utsidan och in.

Jag har aldrig sett dessa två jobba samtidigt, de avlöser varandra.

Kålfjäril in action.

Åtgärd: Kålmalens ägg är bökiga att ta bort eftersom de är små och sitter utspritt, annars är det bra att ta bort så många som möjligt innan de kläcks. Kålfjärilens ägg är mycket lättare att ta bort eftersom de är knallgula och sitter samlat.

Jag sprayar min kål med Turex, det är en bakterie som larverna dör av. Det är biologiskt, helt ofarligt för andra varelser (inklusive människan) och godkänt för KRAV-odling. Förintas av sig själv inom 3-6 dagar, rinner av med regn och löses upp av solljus. Därför att det bra att spraya undersidan av bladen ungefär en gång i veckan.

Detta är dock ett omöjligt jobb om man har mycket kål. Jag bedömer att jag har precis på gränsen. För den som har stora odlingar eller inte vill använda Turex så är det täckning av odlingen som gäller. Kålnät finns att köpa på t.ex. Lindbloms. Vi funderar starkt på att fixa nätburar till nästa säsong.

Om larverna har hunnit kläckas så plockar jag bort så många som möjligt förstås. Alltså, en otäckt kålodling måste få en genomgång dagligen.

Kålfjärilens ägg.
Den här 49-kronorssprutan från Biltema funkade fint till Turex i tre säsonger men samtidigt som jag tröttnade på den så gick den sönder. Nu har jag köpt en tjusig sak från Gardena som jag ska berätta mer om en annan gång.
Kålfjärilens larver kan vara så här ljusgröna…
…eller se ut så här.

Andra saker som har drabbat min kål är kållus och sniglar men detta är väldigt ovanligt hos mig så det har aldrig förstört min skörd. Löss skrapar jag bort med fingrarna och sprutar av med hård vattenstråle. Upprepar vid behov. Sniglar plockar jag bort och hugger huvudet av på kvällarna när jag går en pannlampsrunda med snigelsaxen. Behövs bara på försommaren. Att lägga ut Ferramol, järnfosfat, runt odlingarna funkar också bra.

Ferramolpellets. Effektivt.

I år har jag dock drabbats av något nytt och det verkar vara många som lider av samma sak; huruvida det är jordloppor, någon slags rapsbagge eller annan skalbagge tvista de lärde men de perforerar bladen och gör dem oaptitliga.

Att spruta med hård vattenstråle och skaka plantan funkar men de kommer tillbaka. Dessutom vill jag inte spruta vatten i onödan på kålen för då försvinner hinnan av Turex som håller larverna borta. Förmodligen gäller nät vilket stärker våra funderingar till nästa säsong.

Å ena sidan kan årets kålodling tyckas vara en kamp mot väderkvarnar men å andra sidan ska man komma ihåg att kålen växer ända till mitten av oktober och kan stå kvar i landet till i december och då har odjuren gett sig av. Därför tänker jag kämpa vidare med mina kålplantor.

Årets trista grönkål. Hål av både kålmalslarver och skalbaggar.
Samma sorts ohyra gillar även krasse så den är inte heller så fin i år…

Jag ser fram emot nätåret 2020.

Fransk dragon i vinäger

I år är den franska dragonen ovanligt fin. För det mesta lyckas jag få den att överleva vintern men det har hänt att den har dött. Fransk dragon går inte att fröså, jag köpte en planta helt enkelt.

Väldigt fin fransk dragon i år. Alltså det är ju skitsvårt att ta bilder på något ljusgrönt med ljusgrön bakgrund…

Jag tycker att det är gott med färsk fransk dragon i flera sammanhang, bland annat i potatissallad och färskost, men i många recept läser jag att det är ännu bättre med inlagd fransk dragon. Om bladen får dra i vinäger så utvecklas det nya smaker som verkar vara snäppet godare och mer användbart. Denna simpla anrättning kallas Estragon men å andra sidan heter växten också Estragon. Kanske används inte den franska dragonen färsk i Frankrike?

Nu tjatar jag om fransk dragon, som om det fanns någon annan dragon, och det gör det. Rysk dragon ser i princip likadan ut men smakar helt annorlunda. Inte otäckt men betydligt mindre intressant. Den är också härdigare (som allt annat med rysk eller sibirisk i namnet).

Se upp så att du köper rätt om du skaffar en planta eller fröer!

Den franska dragonen är på väg att gå i blom och jag ville skörda innan det händer.

Genom en enklare googling kom jag fram till att det var hur enkelt som helst. En bra vitvinsvinäger, bladen från den franska dragonen och en ren burk.

De mest läsvärda bloggarna om just detta förfarande:

Trä, hops & kärlek

Matgeek

Skog till bord

Tre väldigt välskrivna och snygga bloggar.

Jag köper vinäger, man kan göra sin egen men jag är inte riktigt där än. Burken diskas och steriliseras i ugnen. 15 minuter i 100 graders värme så har de flesta baciller dött.

Därefter repar jag bladen av mina dragonstjälkar. Eftersom jag har så mycket så unnar jag mig att kasta bort alla som är lite fula. Bladen läggs i den rengjorda burken och därefter täcker jag med vitvinsvinäger. Häpp!

Inte någonstans kan jag läsa huruvida burken ska stå i rumstemperatur, kylskåp eller mittemellan så jag tar det säkra framför det osäkra och ställer den kallt.

I någon av bloggarna ovan läser jag att det blir gott redan efter några dagar men låter man det stå i en månad så blir det dra-på-trissan-gott! Och du har inte bara goda och användbara blad, du har också en riktigt smarrig vinäger.

Aubersill

En del av mig är lite motståndare till att vegetarisk mat ska likna, smaka, se ut som eller härma animalisk kost. Det bibehåller köttet som normen i våra måltider och även om maten inte innehåller animaliska ingredienser så jämförs de ofta med ”originalet”.

Och även om jag strävar efter att låta det vegetariska spela huvudrollen och de animaliska produkterna vara side kicks (om de måste delta över huvud taget) så vill jag ändå berätta om aubersill.

Det handlar alltså om inlagd aubergine i sällskap av olika godsaker. Och när man gör detta på rätt sätt så får auberginen riktigt bra konsistens. Ganska likt sill om jag minns rätt.

Odlar jag aubergine? Ja, men det har aldrig lyckats. I år gör jag mitt mest seriösa försök någonsin men än har jag inte sett några frukter.

Aubergineplantorna blommar och jag är där med mjuk pensel och duttar. Leker humla. Och håller tummarna. IVF liksom.

Däremot så odlar jag en del av smaksättarna.

Nåväl, receptet kommer från vännen Thomas som i sin tur hade hittat det på Jävligt gott, en bra sida för den som söker vegetarisk inspiration.

Med Jävligt gotts recept som vägledare gjorde jag så här:

Börja med lagen: 2,5 dl vatten, 1 dl ättiksprit (12%), 1,5 dl socker, 5 grovt krossade kryddpepparkorn, 2 lagerblad och 5 kryddnejlikor. Detta blandas i kastrull och får ett uppkok. Det är klart när sockret har löst sig. Låt svalna.

Skala två vanliga auberginer, och dela dem i 0,5-1 cm tjocka skivor. Skivorna saltas för att den beska vätskan ska släppa. Låt ligga i 30 minuter. Under tiden sätter du en stor kastrull med vatten på spisen.

Skölj skivorna och dela dem i behagliga bitar, 2-3 st/skiva. Lägg dem i det kokande vattnet. De ska bara koka i någon minut. Häll av. Lägg bitarna i en väl rengjord glasburk, skala och skiva en rödlök som också ska ner i burken. Därefter häller du på den avsvalnade lagen. Ställ allt kallt i minst ett dygn men två dygn funkar också.

Nu har du en bra grund för att göra en väldans massa olika goda sillinläggningar. Lökbitarna kan gå med i inläggningarna eller också använder du dem i en sallad.

En bra samling recept med olika sillinläggningar finns här men kolla i dina kokböcker eller googla vilt, det finns hur många som helst att välja mellan. Godast blir det om även dessa får stå ett dygn innan man äter aubersillen.

Färsk potatis, en bra ost och lite knäckebröd – det är enligt mig de ultimata tillbehören.

Inläggningarna som vi gjorde – och som blev bra allihop – är följande:

Basilika, vitlök och lime

Tomat, chili och sherry

Tångkaviar och dill

Pepparrot, äpple och gräslök.

Oavsett om detta är en rätt med sitt ursprung i det animaliska träsket så tycker jag att kryddade ättiksinläggningar är något vi ska värna om och utveckla. Dels är det en väldigt nordisk tradition (försök att hitta ättika i någon annan världsdel!), dels är det ett mycket bra sätt att förädla och lagra mat. Även grönsaker. Jag kommer att skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vitlöken

Jag sätter den i november och skördar ungefär nu. När tre av bladen är gula brukar den vara färdig. Ett annat sätt är att provskörda ett exemplar. Löken ska ha fått klyftor som inte har börjat falla isär.

Viktiga saker för mig när jag köper utsäde:

Att blasten är flätbar

Att den är ekologisk

Att den är skapligt stor

Flätad vitlök är den bästa förvaringsmetoden enligt mig. Mycket platsbesparande. Det råkar även se fint ut men det är faktiskt mindre betydelsefullt.

Flätorna i Getingedalens kök.

Mina vitlöksskördar genom åren har varit lite varierade. Ibland blir den superfin, ibland lite klen. Jag har haft dålig koll på varför det blir så olika. Utsädet kan vara en orsak men till denna säsong hade jag nog insett att vitlök inte kan få nog av vatten och näring.

Därför tänkte jag, som ett experiment, systematiskt vattna och gödsla vitlöken i stora mängder en gång i veckan för att se om det gav resultat. Och det måste jag nog säga att det gjorde. Man kan alltså inte vattna eller gödsla för mycket. Vigor har levererat med hjälp av Tysslingebygdens hönor.

Varför tar du inte eget utsäde?

Jag får frågan då och då men jag har inte varit redo för det än. Precis som med vinägern. Fast nu är jag där. I år tar jag eget utsäde.

Men inte på Vigor.

För vid ett besök hösten 2018 av en likasinnad fick jag ett praktexemplar av vitlöken Klicki. Den heter säkert något annat egentligen men det var okänt så nu heter den Klicki av lite olika skäl.

Klicki var skitstor och jag satte de åtta enorma klyftorna på en specifik plats i november. Klicki har vuxit bredvid Vigor och fått samma skötsel men har hela tiden varit lite grövre. Och lökarna som jag drog upp i veckan var större än någon annan vitlök jag har odlat. Klicki kommer inte att hamna i köket i år, Klicki kommer att bli höstens utsäde.

På ursprungs-Klicki satt det en knippe småklyftor i toppen. Vitlök har en tendens att skapa lökar på stjälken, en del kallar dessa stresslök och de är då ett tecken på ojämn vattning men vissa sorter får alltid stjälklök, oavsett vattning. Dessa går också att äta.

Dessa ormlökar slår ut till blommor och blir sedan minivitlöksklyftor om man låter dem vara kvar. Jag klippte av dem och satte dem i vas istället.

Jag testade att sätta dessa miniklyftor, med åren ska de tydligen kunna bli stora lökar, och vid veckans skörd drog jag upp smålökar, betydligt större än de pyttesmå klyftor som sattes i november. Dessa får torka till och sedan planteras om i höst.

Framtida Klicki-lökar!

Hela skörden hänger eller ligger på tork nu. Torrt och luftigt. Getingedalens car port är ett ypperligt ställe för detta. Vigor ska så småningom putsas till, flätas och hängas in i köket. Klicki ska planteras i november.

Cirka 100 Vigorlökar på tork! Om vi äter två vitlökar i veckan så klarar vi självförsörjningsmålet.

I nästa inlägg blir det lästips och rapport från min mest lyckade sensommarsådd någonsin!

Vecka 31

Så varmt det blev. En veckas känsla av 2018 infann sig. Riktigt härligt, vi badade mycket. Och vattnade mycket så klart. Trots att det inte varade så länge så märktes det direkt på odlingarna. Tillväxten tog en hiskelig fart och behovet av vatten ökade markant. Även den mest tåliga och ståtliga bondböna blev slapp och hängig.

I förra inlägget skrev jag att tomaterna knappt hade börjat blomma. Lite medelhavsvärme på det och swish så kommer det både blommor och frukt.

Tack vare att våren och försommaren varken var het eller torr så hade det mesta hunnit etablera sig och växa sig starkt. Det dukar inte under lika lätt då. Nederbörden var över medel både i maj och juni.

Trots att det inte är lika hett just nu så är det ändå värt att nämna några fiffiga lösningar för att växterna ska klara torka:

Täckodling

Genom att täcka jordytan med organiskt material, helst ett 10 cm tjockt lager, så dunstar inte vattnet så fort och fukten behålls mycket längre i jorden.

Inte mycket till fänkål än men ett tjockt lager täckmaterial förhindrade att denna spädis dog torkdöden.

Gropodling

Förodlade plantor sätts med fördel ut i en liten grop. Vid vattning så koncentreras vattnet runt plantan. Dikesodling är nästan lika effektivt och passar även vid direktsådd.

Hurra för gropodling!

Solcellsbevattning

Kostar i inköp men är därefter gratis. Solcellerna ser till att vattningen blir regelbunden och med riktade munstycken blir den dessutom effektiv.

Vår pyttelilla solcellspanel som försörjer nästan hela växthuset med vatten.

Odla i kruka eller låda

Vattnet koncentreras i kärlet och till plantorna däri. Inget svinn.

Vattna tidig morgon eller kväll

Mitt på dagen hinner vattnet torka innan det når rötterna.

Prioritera

Vid långvarig torka måste du kanske välja några  grödor som du satsar på.

Samla regn

Var alltid beredd på att det kan bli torrt. Börja samla regnvatten redan på våren. Du kan aldrig få för mycket.

Kan inte få nog av regntunnor!

I mitt projekt Ersätt med rabarber (eller vad jag nu ska kalla det) har jag hittat ytterligare ett gott och lyckat användningsområde. Detta finns dessutom tillagt i specialinlägget om rabarber. Tidigare har jag beskrivit hur jag gör juice av mina rabarber och fryser in i istärningar. Dessa använder jag som syra i dressingar, marinader mm. Allt för att undvika tvivelaktigt odlad och importerad citrus.

Under de varma dagarna dricks det mycket i Getingedalen och vatten är så klart bäst på att släcka törst. Några citronskivor i tillbringaren ger god smak men kanske dålig eftersmak när man tänker efter varifrån citronerna kommer. Och vad de har kostat.

Några tärningar rabarberjuice gör precis samma jobb; ger vattnet en välsmakande syra och en schysst look i kannan.

Låt mig presentera: rabarbervatten!

Nu kommer lönen för mödan. Skörden är mitt dagliga fokus och medan sambon åker till sitt lönearbete så försöker jag försörja mig på andra sätt.

Att odla sin egen mat är som att tillverka sina egna pengar.

För varje litet bär jag plockar och för varje sockerärta som fryses in behöver jag handla lite mindre mat. Och ju mindre mat jag köper desto mindre måste jag lönearbeta. Och mindre lönearbete betyder färre bilresor. Och ju mer jag är hemma desto mer hinner jag odla och laga, både mat och kläder. Och när man sätter detta i system så kan det kallas självförsörjning eller downshifting eller något liknande. För mig är det en spännande utmaning.

Vi får väldigt mycket hallon. Det har vi fått varje år sedan vi slutade att sköta hallonhäcken. Visserligen är det en djungel med inslag av en hel del brännässlor men med heltäckande klädsel utgör de inget problem. Dessutom har jag trampat ner de flesta efter två omgångar med plockhinken.

Nässlor brukar betyda näringsrik jord och det är inte omöjligt att våra två intilliggande komposttunnor har ett finger med i spelet. När man har läst Stefan Sundströms senaste bok om biokol och bokashi så förstår man också att en klassisk kompost läcker ganska mycket näring.

Det var först då jag började se vitsen med bokashi. Innan har jag varit lite motståndare eftersom det innebär ett preparat som jag måste köpa och alltid ha hemma. Men den läcker ingen näring och betydligt mindre koldioxid letar sig ut i atmosfären.

Men om mina hallon plockar upp en del av läckaget så hamnar det ändå på rätt ställe. Jag vill att det ska vara så.

Efter några års experimenterande med olika sockerärtssorter så föll jag för grupptrycket och odlade Norli, den tryggaste och vanligaste sockerärtan som finns. Den är god, ger rik skörd och jag hinner knappt med att plocka av dem. Med en snabb blanchering i kokande vatten och ännu snabbare flytt till isvatten så ska de hålla sig fina även efter frysning.

De svarta vinbären är också avplockade. Jag fryser in dem på samma sätt som hallonen. Rabarber kan ersätta citrusfrukternas syra men inte näring. Vinbären kan dock stå för vitaminerna. Jag har slutat med röda och vita vinbär, de drabbas mycket lättare av ohyra och bären är inte lika användbara.

Svarta vinbärsbuskar har typ inga fiender och kan bli hur gamla som helst.

Jag odlar hellre rättika än rädisa. De smakar väldigt lika men du får tio gånger större resultat/frö. Snabbväxande och så här års ett återkommande inslag vid alla Getingedalens måltider. Några saltkorn och kanske 1 mm smör gör detta till en dröm i munnen.

En av veckans middagar var en wok. I den var det jalapeno, lök, koriander, sockerärt, morot och vitlök från egen skörd. Jag har inget recept men wokar behöver inga recept.

Morötter och koriander är från tidigare skördar. Funkar fint att lagra i frysen.

Dagens mest komiska är penischilin. Jo den heter så och jag kunde inte låta bli att köpa frö. Alltså… jag tycker synd om den som döpte denna chili för vad hade den för referenser?

Eftersom det är sista inlägget i denna månad så bör jag ju redovisa några klimatrelaterade downshiftarupplevelser. Förutom allt ovan så kan jag berätta att jag för första gången stötte på ett återvunnet tyg i tygaffären. Vi behövde en ny luftig gardin när det blev så varmt och blev så klart glada över detta fynd. Grönt var det också!

I nästa inlägg tänkte jag berätta om den bedrövliga kålodlingen, om vitlöksskörden, om inlagd dragon och om falska sillinläggningar. Men först en bild från ett av växthusets skönaste hörn!