Vad är permakultur?

Jag vet, jag tjatar ganska mycket om permakultur men det är en jättebra grej. Ett förhållningssätt som ger mig verktyg och förankrar mitt odlande och agerande till en hållbar modell.

Jag skrev ett kortfattat inlägg om permakultur här och jag har berättat lite om det i mina föreläsningar men nu kommer Joel till stan. Det var han som lärde mig grunderna om dessa fina principer.

Joel Holmdahl, grönsaksodlare från Rikkenstorp i närheten av Grängesberg. En väldigt bra lärare och inspiratör.

På måndag den 19 november är det dags!

 

Du kan läsa mer om arrangemanget här.

Du kan läsa mer om Rikkenstorp här.

Joel bland sina bönor i Rikkenstorp.
Den vackra gården i Rikkenstorp.

 

Permakulturens kärna och principer.

Jag är anmäld så mig kommer du att träffa på Föreningarnas Hus på måndag.

Precis just nu…

Precis just nu är det osedvanligt dimmigt och grått i Kilsbergen. Typiskt novemberväder. Ganska varmt vilket gör trädgårdsarbete till en behaglig aktivitet. Om än något fuktig.

Precis just nu sätter jag vitlöken. Detta bör ske så sent som möjligt på året men ibland har jag varit så sent ute att jag har frusit fingrarna av mig. Onödigt. I år valde jag en sort som heter Vigor eftersom den uppfyller alla mina önskningar. På pappret iallafall. Vigor är ekologisk, ger större klyftor och har flätbar blast. Jag vill kunna fläta mina vitlökar eftersom det är den ultimata förvaringen. Tycker jag.

I år satte jag fler vitlökar än vanligt för att äntligen kanske kunna ta eget utsäde. Om Vigor levererar vill säga.

Höstgödsling är ett big no-no i min trädgård men vitlöksbädden är ett undantag. Så i jorden där vitlöken ska växa hällde jag resterna från min guldvattennässelbiokoltunna och hönsgödselsoppan som jag har använt som stödgödsling i år.

Gödselrester är perfekt att använda till vitlöken.

Vitlökarna delas upp i klyftor men jag skalar eller putsar ingenting. Därefter petar jag ner dem i jorden, ca 3-4 gånger klyftans höjd, och helst med rotdelen nedåt. Fast det blir lite som det vill ibland och det brukar också funka. Jag sätter dem med ca 10 cm avstånd åt alla håll. Ju tätare jag sätter dem desto mer måste jag gödsla och ju mer plats sparar jag.

Därefter krattar jag över jord och lägger på täckmaterialet. Häpp!

En bädd med vitlök!

Precis just nu tar jag undan nästa års såjord. Jag vet inte hur många gånger jag har svurit över att behöva köpa såjord i februari. Dyrt och dumt. Jag har ju massor av jord men den är stelfrusen.

Genom att gräva upp jord från årets odling, sikta den och hälla den i hinkar så har jag vad jag behöver om ett par månader. Jorden är ganska mager efter en odlingssäsong vilket är helt perfekt vid nysådd. Att jag siktar den beror på att små fröer helst inte vill ha för stora jordpartiklar. Som sikt använder jag en svamplåda från mataffären. Dessa slängs så det är bara att fråga efter dem.

Visserligen är jag NO DIG-förespråkare men måste man så måste man.
Världens bästa och billigaste jordsikt. Dessa lämnas gladeligen ut av mataffären och när den är slut så slänger jag den i plaståtervinningen och tigger en ny. Funkar även fint som krukbricka när man ska bära småkrukor hit och dit.
Efter en omgång med sikten är jorden finfördelad och perfekt för små fröer.
Trevligaste sällskapet när man grejar där ute.

Hinkarna behöver inte ta plats inomhus, nej jag ställer dem i växthuset. Där fryser jorden men det spelar ingen roll. I rumstemperatur tinar den på ett dygn.

Precis just nu över jag på mitt Pecha Kucha-framträdande. På torsdag berättar jag om klimatsmart ätande och att odla egna grönsaker. Detta händer på Clarion Hotel, Kungsgatan i Örebro. Kom dit!

Hälsningar från Leksand

Här kommer ett ganska innehållslöst, iallafall odlingsmässigt, inlägg. Jag har knappt varit hemma de senaste dagarna och i söndags gjorde jag debut som odlingsföreläsare.

Det kändes jättebra så nu vet jag vad det innebär om det någonsin händer igen. Tack Adolfsbergs Trädgårdsförening för förtroendet och bilderna!

I full färd med att berätta om Agenda 2030.
Det var fullt i salen och publiken var väldigt trevlig och artig som satt kvar. Många frågade kloka saker och berättade spännande grejer från sina egna odlingar. Gulstjälkad mangold som kommer tillbaka varje år till exempel.
Så här suddig var jag inte på riktigt men Ulf och jag kunde andas ut och vara nöjda när allt var över.

På sätt och vis händer det igen redan nästa vecka. På torsdag 8 november är det Pecha Kucha i Örebro. Oavsett om du vill höra mig eller inte så är det verkligen värt ett besök.

Pecha Kucha är en lättsam och trevlig presentationsform som pågår i 6 minuter och 40 sekunder och till råga på allt får man 20 bilder under den korta tiden.

Det kan vara upp till 8 presentatörer under en kväll och vad dessa pratar om kan vara av de mest skilda slag. Man vet aldrig vad man ska få höra när man går på Pecha Kucha.

Själv ska jag i viss mån prata om samma sak som i söndags, grönsaksodling ur ett klimatsmart perspektiv, men det blir lite mer fokus på klimatsmart ätande än odling. Vi ses väl där?

Jag befinner mig i Leksand. Förutom snö och föreläsningar av fantastiska keramiker så innebär det fem dagars djup borrning i den japanska teceremonibrunnen.

Jösses vilken grej alltså. Och mitt största intresse i denna nördiga spetskunskap är teskålen. För att kunna tillverka dessa behöver jag vet hur den hanteras och vad den har för roll i ceremonin. Det är liksom inte vilket dryckeskärl som helst.

Detta har förstås ingenting med grönsaksodling att göra förutom att jag såg teodlingar när jag var i Japan och jag äter väldigt klimatsmart mat i folkhögskolans restaurang.

Håll den gröna fanan högt!

Lite nervöst

Lite nervöst är det allt.

I dagsläget förbereder jag två föreläsningar. Den ena är redan på söndag 28 oktober. Adolfsbergs Trädgårdsförening har bjudit in mig och min före detta bloggkollega Ulf att berätta om våra olika odlanden.

Det är smickrande så klart och jag vill att fler ska upptäcka tjusningen med att odla sina egna grönsaker så därför vill jag berätta. Trots att det innebär ganska mycket förberedelser och lite nervositet.

Den andra föreläsningen är betydligt kortare. I sex minuter och 40 sekunder tänkte jag berätta om klimatsmart mat och att odla eget som en del av detta. Pecka Kucha kallas presentationsformen och den innehåller även 20 bilder som visas i 20 sekunder vardera. Och jag är inte ensam. Det kommer att hållas ytterligare sju presentationer samma kväll. En mycket trivsam och underhållande tillställning. Jag lovar!

Apropå klimatsmart mat så tycker jag att ni ska titta på nedanstående klipp från TV4 där miljöprofessor Johan Rockström berättar lite om hur man kan bidra till ett bättre klimat genom sitt ätande.

Mer blir det inte idag eftersom jag måste träna på mina presentationer. Hur fånigt det än känns att stå och prata ut i tomma luften.

Vi ses!

Green dinner is served!

Idag ska jag presentera några recept som alla innehåller minst en ingrediens från odlingarna. I helgen hade vi kalas och då bjöd vi på denna måltid. Det italienska köket har inspirerat till nästan hela middagen men en var också rysk, som ett litet minne från vår resa.

Vi inledde med att bjuda på surgurka med smetana och honung.

Gurkorna på bilden är skivade men vi serverade hela gurkor. Om man inte har syrad gurka så funkar även saltgurka. Till detta är en klick smetana och en fast honung magiskt gott. Tillsammans blir det en unik smaksammansättning som man inte kan ana i förväg.

Från den ryska hotellfrukosten.

Nästa rätt, eller snarare en mellanrätt, var rostad svartkål med olja och salt. Med lite parmesan, och kanske ytterligare några kryddor, blir det ännu delikatare men vi skulle komma att bjuda på så mycket mer efter kålen att vi skippade det.

Ta  bort den tjocka nerven i mitten på bladen och hacka dem sedan grovt, 4-6 bitar från varje blad. Blanda bladen med olja och salt, mycket mindre än man tror, och sprid bladen i en långpanna. Låt dem rostas i 175-200 grader, rör om någon gång, till de är krispiga. Låt dem helst inte bli bruna, då får de en bitter smak. Det tar ungefär 10-15 minuter totalt. Ät dem som chips ungefär.

Till förrätt eller sallad gjorde vi en klassisk insalata caprese. Skiva mozzarellaost och en bra tomat, varva dessa skivor med basilikablad på ett fat. Salta och peppra och ringla över en god olja. Ibland kan några droppar mörk balsamicovinäger var gott till.

Huvudrätten bestod av pasta och som så ofta sägs om italiensk mat; ju enklare desto bättre. Se till att ha bra råvaror så räcker det med några få.

Recept för två:

Spaghetti

Två klyftor vitlök

Ca 50 g smör

Ett stort fång salvia (eller två köpekrukor)

Flingsalt och nymald svartpeppar

Eventuellt olivolja och parmesan

Koka pastan al dente. Skala och finhacka vitlök. Riv salviabladen i mindre bitar. Smält smöret, häll i vitlök, salvia, lite salt och peppar. Låt puttra ett par minuter. Häll av pastan, rör ner salviasmöret, toppa med salt, peppar, kanske parmesan och ringla över lite olivolja. Om du har en kvist salvia kvar kan du ju garnera med den.

Till dessert serverade vi en rabarbersemifreddo. Receptet hittar du här. En halv sats av det länkade receptet ger fyra generösa portioner.

De ingredienser som kom från egen skörd var gurka, svartkål, tomat, basilika, salvia, vitlök och rabarber.

Sen var vi väldigt mätta och nöjda.

Påminner om föreläsningen den 28 oktober! Komsi komsi!

Mera skörd och höststök

En salig blandning av gamla och nya lådor.

Några av våra odlingslådor måste bytas ut. De håller på att falla isär och det är jag glad för. Varken form eller placering blev särskilt lyckad. Man lär sig.

Att odla humle i närheten av grönsaksbäddar är inget jag rekommenderar. Humle har en förmåga att ta över totalt. Att göra alldeles för breda odlingslådor eller bäddar är inte heller något jag vill uppmuntra er till. Dels ska du aldrig behöva kliva i bädden, dels måste det vara ergonomiskt och bekvämt att jobba med bäddarna, annars suger det med energi än det ger.

Humlen ska få stå kvar men de nya bäddarna hamnar på en bättre plats. Nu när jag har mer kunskap och erfarenhet så vet jag hur de ska placeras för att göra jobbet så smidigt som möjligt och skörden så stor som det bara går.

Vi bygger lådorna själva. Vanlig obehandlad furu. Anledningen till att jag över huvud taget har sarg på mina odlingar är arbetshöjden, värmen och avgränsning mot både ogräs och skadedjur.

Insidan behandlar jag med rå linolja eftersom den är naturlig och ger ett långvarigt skydd. Utsidan målar jag med svart slamfärg, både för att skydda men också av estetiska skäl.

I botten lägger jag kartong för att skydda mot det starkaste rotogräset och därpå slänger jag allsköns trädgårdskompost.

Därefter kommer det tunga jobbet med att flytta jord men det får betraktas som ett träningspass.

Nu är i princip allt skördat. Jag har ätit galet stora mängder physalis de senaste veckorna. Ett himla gott filmgodis. All lök är upptagen och denna förvaras på alla möjliga ställen. Rumstemperatur är det optimala.

Persilja verkar inte vara torkkänsligt. Den har vuxit fantastiskt i år och jag tror att jag har en hel hylla i frysen med persilja. Gremolatavintern 2019.

En gång vintersallat – alltid vintersallat. Nu förstår jag vad folk menar. Låt några plantor gå i blom och fröa av sig – där har du mer eller mindre en perenn sallat.

Dessutom är det en av de godaste sallatssorterna jag vet. Och den klarar sig fint under snötäcket så vi har sallat i flera månader till.

Kålen stod och stampade under de torra månaderna men nu har den börjat växa igen. För en del sorter funkar det fint men för rosenkålen innebär det att det blir små huvuden på julbordet i år.

Tomater och chili som inte hann mogna på plantan har fått komma in i stugvärmen. Jag har god erfarenhet av att eftermogna dessa två grönsaker. Minst 75% brukar bli användbart. Varje dag kan jag plocka bort några frukter och lägga på tallriken istället.

Solcellsbevattningen är nedmonterad och inplockad. Och det verkar som om jag måste tömma mina kubiktankar och tunnor på vatten… nu när de äntligen är fulla. Ca 3000 liter finfint vatten…

I nästa inlägg ska jag presentera en vegetarisk festmåltid där alla rätter innehåller minst en egenodlad ingrediens.

Tjing!

Och kålen den står kvar…

I stort sett allt utom kålen är skördad nu.

Först tänkte jag skriva om senaste veckans skörd men så insåg jag att jag skrev om det förra veckan. Visserligen är det andra grönsaker men ändå lite tjatigt. Därför blir det ett inlägg med höstfägring istället. Fina foton helt enkelt.

Det bjussas på en hel del fina höstdagar och man vill inte annat än att ta fram kameran. Fast ni som är fotovana vet att solljus egentligen är det sämsta vid fotografering. Fast det bästa för humöret.

Vårt vildvin klättrar lite märkligt men är förlåtet varje höst när den glöder.
Fantastiskt hur vissna rallarrosor (mjölke) kan vara så tjusigt.
Lönnen är nästan alltid först med att byta färg. Och vilken färg sedan!
Körsbärsträd har så många fina faser; blomning, fruktsättning och höstskrud.
Till och med jordgubbsplantorna byter kostym så här års.
Hösthortensian brukar vara vit men har valt en annan kulör i år. Den torra, varma sommarens förtjänst?
Bukettapeln har också många fina faser.
Våra gigantiska humleplantor ger mängder av kottar men de är av okänd sort. Någon som vill brygga ett spännande öl?

Nästa vecka blir det grönsaker igen. Vintersallat, nya odlingslådor, tömning av växthus, vinterförvaring och kål.

Och kom ihåg föreläsningen den 28 oktober! Det skulle vara otroligt roligt att ha lite bloggläsare på plats. Bloggen är en stor orsak till att jag får chansen att föreläsa.

Och Pecha Kucha den 8 november – det är en riktigt rolig tillställning.

Keep warm!

Bortrest!

Jag är hemma igen!

Eftersom jag hade skrivit och tidsinställt flera inlägg under tiden så har det inte märkts så mycket på bloggen men i min trädgård märks det väldigt mycket när man inte har varit hemma på fem veckor.

Fast jag har haft fantastiska trädgårdsvakter. De har gjort ett finfint jobb så jag kunde ta tag i skörden direkt vid hemkomst. Och gräsklippningen.

Till min hjälp har jag även haft Irrigatia. Om detta solcellsdrivna bevattningssystem skrev jag i ett inlägg som publicerades när jag var borta. Och med flera veckors erfarenhet kan både jag och mina trädgårdsvakter säga att det funkar klockrent.

Från en permakulturträdgård på Bali (Moksa).

Det var en fantastisk resa. Jag har varit i Ryssland, Mongoliet, Kina, Japan och Indonesien. Det finns massor av odlingsrelaterat att skriva om från dessa länder. Eller inte Mongoliet förresten. Där var det dock annat som var spännande. Visst ska jag berätta mera om denna resa. Det kanske passar bra i vinter när det är lite torftigt på odlingsfronten? Om jag kan hålla mig.

Just nu är det allt annat än torftigt. Jag lämnade ett rekordtorrt Sverige och en dålig odlingssommar men kom hem till frodig grönska och en tjock, grön och återhämtad gräsmatta.

Jag hade lagt ärtskidor på tork medan jag var borta. Höljet var nu prasseltorrt och ärterna är urpillade och packade i påse till nästa års sådd.

Korianderbladen skördade jag innan jag åkte men jag hade lämnat kvar stjälkarna med fröställningar för senare omhändertagande (bild från augusti).
Allt hade torkat och nu är fröna tröskade. Tröskningen gjorde jag mellan handflatorna och med hjälp av en sil fick jag bort de minsta partiklarna. Dessa ska inte användas som utsäde utan i matlagningen.
Riktigt god gurka kunde jag också skörda. Inte ett dugg bitter. Det där beror lite på sort men även vattning.
Min ena vinranka har sprutat ur sig druvor i sommar och nu var de mogna. Tyvärr var det inte den godaste stocken som gav bäst skörd i år. Jag har två olika sorter. En god och en jättegod.

Över till avdelningen äpplen. Älgarna var tidiga i år. Redan innan vi reste bort i mitten av augusti hade de varit på besök och ätit upp det mesta. Normalt kommer de i början av september. Men så var det ingen vanlig sommar heller.

Här är ett inlägg om äppelträden i Getingedalen som publicerades medan jag var bortrest.

Trots torkan så har i stort sett alla fruktträd givit otroliga mängder frukt och det är sorgligt att se hur lite som omhändertas. Jag ser tack och lov allt fler som gör det; mustar, mosar och torkar, men ändå slängs eller förgås det tonvis med frukt. Typ lika mycket som vi importerar och köper i affären.

Det finns fruktförmedlingar. Om du inte hinner eller orkar ta hand om din frukt så erbjud någon annan att göra det.

Min vän Titti, även känd som före detta trädgårdsbloggare, var på trädgårdstippen och tog nedanstående sorgliga foto. För att vara tydlig så var hon inte där med några äpplen.

Jag vet att förskolor, skolor och olika former av boenden uppskattar ett lass med frukt.

Blessed be the fruit.

Odlingsinspiration

Jag tycker att Karoline Jönssons Självhushållningsprojektet är roligt att följa. Vi jobbar så lika och hon ligger det där lagom stora steget före mig vilket inspirerar och utmanar.

Inom ramarna för projektet finns även en podcast och jag rekommenderar dessa avsnitt å det varmaste. I den tredje episoden figurerar även sambon Alexander och det är så roligt att höra medievana, ordrika och vältaliga Karoline samtala med sin tunghäftade livskamrat. Haha! Stor igenkänning på den. Jag gör mig bäst i skriftlig form och hade förmodligen drabbats av samma mikrofonångest.

Jag har skrivit om henne förut men hon tål att nämnas igen.

När jag ändå är inne på upprepningar så vill jag slå ett slag för podcasten Två odlare emellan. Sara och Johannes är välformulerade, proffsiga och kunniga. De håller dessutom en intressant nivå och samtalen blir aldrig långtråkiga.

 

Alla ovan nämnda odlare har dessutom skrivit bra böcker i ämnet.

För att inte tappa tråden så ska jag upprepa mig en tredje gång i detta inlägg. Nu börjar det verkligen dra ihop sig för min föreläsning! Den 28 oktober är det möjligt att höra mig berätta om min odlarfilosofi samtidigt som jag visar lite bilder som förmodligen redan har visats i den här bloggen. Jag hoppas verkligen att jag har jobbat bort min mikrofonångest till dess.

Det är Adolfsbergs trädgårdsförening som arrangerar detta och föreläsningen är offentlig.

Vi kanske ses?

Äppelträden

Det är äppeltider. Och den här speciella sommaren har inneburit massor av frukt. Det återstår att se om älgarna lämnar något åt oss.

När vi flyttade till Getingedalen fanns det ett gammalt äppelträd på tomten. Sorten är okänd men någon gång ska vi försöka artbestämma frukten.

Trädet var inte särskilt välskött och gav dåligt med frukt de första åren men i takt med att vi har vårdat och beskurit så har det blivit allt mer äpplen för varje år. Smaken är helt klart godkänd.

Det hänger lite charmigt över altandäcket men det medför också väldigt mycket skräp och smuts…

Det tog inte lång tid innan vi började plantera egna fruktträd. Det började med två Alice och ett Aroma. Det sistnämnda för att det var favoritäpplet vid den tiden.

Det är på vippen att Aroma funkar i vår zon men i år har zonerna spelat ut sin roll.

Därefter blev vi mer medvetna om vilka äppelsorter som funkade i Kilsbergen och skaffade ett Rödluvan. Helt rätt skulle det visa sig. Rödluvan har levererat troget.

Därefter blev det både körsbär, päron och plommon men efter några år väcktes nya idéer runt äppelodling efter ett besök i Kivik. Vi fick se underbara pelaräppelträd och blev sugna på sådana.

Utan att ta reda på mer så skaffade vi ytterligare några träd anpassade för vår klimatzon. Eftersom de skulle formas till pelare så planterade vi dem tätt.

Sex träd har det hunnit bli i pelarträdsodlingen. Det senaste är bara ett år gammalt.

Det var bara det att pelaräppelträd var en specifik sort med anpassade egenskaper för att växa rakt och högt. Aj då, tänkte vi där vi stod med våra tätt planterade klassiska träd. Då får vi göra något eget av detta.

Tanken är ändå att forma dessa så smalt och högt det bara går.

På ett pelarträd växer frukten efter stammen. Så klart. De finns ju knappt några grenar. Det här är ett av tre Silva-träd.
Vid besöket i Kivik tog jag kort på alla sorter som var härdiga för att komma ihåg vid framtida inköp.
Här är ett av pelarträden i Kivik som inspirerade oss. De var 5-6 meter höga och det är ju egentligen inte så praktiskt…

I pelarodlingen växer det, förutom de tre Silva-träden, ett Risäter, ett Sävstaholm och ett som redan har tappat lappen. Slarvigt av oss.

Silva.

Enligt min sambo är inte sista trädet satt. Men är det någon vits att hålla på med detta när det bara är älgarna som får smaka på frukten, undrar jag. Jodå, för en vacker dag kommer han att hitta den ultimata älgskrämman och då kan det vara för sent att börja plantera träd.

Jag hoppas att han har rätt.