Vecka 42

Idag tänkte jag frångå det ätbara och fokusera på det vackra. Jag tyckte att det behövdes i detta gråregniga tillstånd som råder utomhus. Alla årstider har sin charm och hösten bjuder också på färgprakt, ofta i en specifik färgskala.

Jag älskar blommor. Men jag älskar grönsaker ännu mer. Mitt fokus har förflyttats och jag prioriterar det ätbara. Men perenna växter kräver inte så mycket skötsel, de bara finns och jag njuter.

Här kommer några höstfavoriter. En del är ettåriga och frösådda men de är också ätbara. Nytta med nöje.

Jag fick en höstsyrén av mina föräldrar för många år sedan och den tog jag gladeligen emot eftersom den redan stod på min önskelista. Helt grymma och stora hortensialiknande blommor som börjar i gräddvitt men övergår i svagt rosa. Den står intill en körsbärsbenved som jag helt sonika unnade mig själv eftersom den får så fin höstfärg och jättehäftiga fröställningar.
Så coola hängen!

Hortensian är en känslig perenn som bor i en stor kruka som flyttas in i växthuset på vintrarna. Det tog ett par år innan den började blomma men nu får den dasslocksstora rosa blommor varje sommar. Dessa bleks på hösten till en blekrosa/gräddvit färg. Alltså motsatsen till höstsyrenen.

Hortensian flyttade hit I form av en present till min sambo som fyller år i juni och nästan alltid får någon växt på sin födelsedag.

Min granne, trädgårdsmästaren Marita, fick tre bukettaplar över en gång när hon satte en häck åt en kund. Vi fick dem och planterade buskarna kring en ful vajer som håller en elstolpe på plats. Det ångrar vi inte. På försommaren är den översållad av vackra vita blommor och nu får den klarröda bär, hur många som helst. Ätbara? Ingen aning faktiskt.

Bukettapel i september.
Så här ser den ut i juni.

Bland de ettåriga blommor som jag brukar odla så är nästan alltid krasse en av dem. Den här heter Alaska och har vitbrokiga blad och blandade blomfärger. Den älskas dock även av larver vilket blev ett bekymmer på försommaren. Jag vet inte hur många larver jag klämde ihjäl och en dusch med Turex blev det också men till slut så hade jag kämpat bort all ohyra och krassen fick en fin höstblomning. Den här är inte bara ätbar, den är god också. Och fröställningarna som kommer senare är starka som pepparrot och goda att pickla.

Äntligen fick Alaska vara ifred och växa till sig.
Vedboden har också en blomlåda med krasse och några ringblommor, båda ätbara. Jag gillar ringblommor men de har en tendens att fröså sig och vara överallt så jag försöker att begränsa dem till en låda.

I år köpte jag en påse frö till rosenskära så vi hade en fin kruka med meterhöga rosenskäror vid altanen. Detta är till svärmors minne som gick bort för ett år sedan. Förutom rosor var detta hennes favoritblomma. Jag förstår henne. Ätbar? Ingen aning.

Jag brukar kasta ner lite ringblomsfrö bland grönsakerna, det är så fint att kombinera till exempel kålblad med blommor. Men, som jag skrev ovan, en gång ringblomma, alltid ringblomma. I år har jag istället satsat på blåklint. Den sprider sig inte lika lätt, har en fantastiskt blå färg och är ätbar. Smakar typ ingenting men den är vacker att toppa en sallad eller dessert med.

Blåklint mellan broccoli, fänkål och squash. Där gör den sig bäst.

Jag torkar blåklinten, den behåller sin intensiva kulör även i torrt tillstånd. Jag rycker av de blå kronbladen och lägger i en mörk burk för att sedan dekorera olika rätter med.

Vad är vackrast i din trädgård på hösten?

Och kålen den står kvar…

I stort sett allt utom kålen är skördad nu.

Först tänkte jag skriva om senaste veckans skörd men så insåg jag att jag skrev om det förra veckan. Visserligen är det andra grönsaker men ändå lite tjatigt. Därför blir det ett inlägg med höstfägring istället. Fina foton helt enkelt.

Det bjussas på en hel del fina höstdagar och man vill inte annat än att ta fram kameran. Fast ni som är fotovana vet att solljus egentligen är det sämsta vid fotografering. Fast det bästa för humöret.

Vårt vildvin klättrar lite märkligt men är förlåtet varje höst när den glöder.
Fantastiskt hur vissna rallarrosor (mjölke) kan vara så tjusigt.
Lönnen är nästan alltid först med att byta färg. Och vilken färg sedan!
Körsbärsträd har så många fina faser; blomning, fruktsättning och höstskrud.
Till och med jordgubbsplantorna byter kostym så här års.
Hösthortensian brukar vara vit men har valt en annan kulör i år. Den torra, varma sommarens förtjänst?
Bukettapeln har också många fina faser.
Våra gigantiska humleplantor ger mängder av kottar men de är av okänd sort. Någon som vill brygga ett spännande öl?

Nästa vecka blir det grönsaker igen. Vintersallat, nya odlingslådor, tömning av växthus, vinterförvaring och kål.

Och kom ihåg föreläsningen den 28 oktober! Det skulle vara otroligt roligt att ha lite bloggläsare på plats. Bloggen är en stor orsak till att jag får chansen att föreläsa.

Och Pecha Kucha den 8 november – det är en riktigt rolig tillställning.

Keep warm!

Fantastiskt men lite torrt

Maj 2018 kommer att gå till historien. Så himla härligt! Det var tre dagar mellan hägg och syrén och dofterna avlöste varandra. Det ena trädet efter det andra blommar, både prydnads- och nyttoväxter. För även om jag mest intresserar mig för det ätbara så finns det även annat i min trädgård och jag njuter av alltihop.

Tack vare värmen och de ljumma nätterna så vågar jag plantera ut både det ena och andra. Jorden har nått 20 grader och det går utmärkt att sätta ut bönplantorna. Det är bara majsen som står kvar i växthuset men jag tror att jag fegar i onödan.

En klassisk bondsyran som bodde på tomten redan när vi flyttade hit. Flera gånger har jag använt blommorna till saft men i år ska jag nog bara dofta och titta på dem. Jag har frysen full av saft.
Tre buskar bukettapel som jag fick av en vänlig granne. Jag tror att det är första gången den blommar. Underbara!
Späda skott av getrams lär vara ätbart men jag har dessa endast för att det är en sådan cool blomma. Mår bäst i skuggan.
Nu är det i princip fullt i lådorna, förodlade plantor har satts ut och frön har såtts. Humlen har redan nått två meter upp på linorna.

Förra året upptäckte jag sniglar för första gången. De var särskilt intresserade av min grönkål så då skaffade jag Ferramol, små pellets godkända för ekologisk odling. Det gjorde skillnad och jag har tack och lov inte så mycket sniglar.

Därför var jag beredd på att de skulle komma även i år. Det är fortfarande grönkålen som är populärast men mina pannlampsrundor innan läggdags gör skapligt stor skillnad. Jag klipper av dem på mitten helt enkelt. Dessutom flyttar jag liken utanför odlingslådorna eftersom sniglar är kannibaler.

Små grönkålsplantor är så sårbara och det har nog gått åt 4-5 stycken redan men jag har tillräckligt många kvar så jag är inte orolig. Dessutom har jag beställt mer Ferramol och Nemaslug (ytterligare ett effektivt och KRAV-godkänt snigelmedel) så att jag har beredskap.

Ynkliga små rödbetsplantor hade kunnat leva farligt om det inte fanns smaskigare grönkål i närheten.
Blomsterbönan Prizewinner växer i år i en gammal cementring. Ser ut att må prima.
Amarant äter jag som sallad men den är också väldigt vacker med sin rödlila färg.

Det har varit väldigt torrt men jag började samla regnvatten tidigt så mina tunnor och kubiktankar var fyllda i början av maj och det är jag mycket tacksam för nu. För att frön ska gro och plantorna ska växa så behöver de rätt så mycket vatten.

Helst skulle jag gärna ha en regndag då och då, för att jag ska slippa gå med vattenkannor, men nu regnar det inte och jag är extra glad för allt vatten som jag har samlat. Att använda brunnsvatten och att plåga vår gamla vattenpump känns inte hållbart.

Täckodlingen bidrar med väldigt mycket i dessa torra tider. Täckmaterialet gör en avsevärd skillnad och jorden håller sig fuktig betydligt längre än om den ligger bar, blottad för den starka solen.

Den tidiga potatisen Maria har grott och kanske, kanske att jag kan skörda de första om en månad. Alltså till midsommar…
Återigen har jag förärats med Kilsbergens mest fantastiska rabarber. Jag gör verkligen ingenting för att den ska bli så här, det är bara tur. Till höger skymtar vitlöks- och jordgubbsbädden.

Alltså denna rabarber. Man vill ju ta hand om den på något sätt men det är ju så mycket och det mesta kräver socker.

Rabarbersirap är bra, det går åt mycket rabarber, det blir inte så skrymmande resultat och man använder så lite åt gången.

Picklad rabarber är också gott. Finstrimla rabarberstjälkar så att det blir ungefär 5-6 dl. En mandolin är ett bra hjälpmedel. Gör sedan en 1-2-3-lag med lite fänkålsfrö och eventuellt lite chili, låt detta koka upp och häll sedan lagen i en burk med rabarbern. Inom ett dygn är det klart och det håller sig länge i kylskåp om man använder rena bestick.

1-2-3-lag:

1 dl ättika (12%)

2 dl socker

3 dl vatten

Nypicklad rabarber.

Rabarbercurd ska jag prova i år och dessutom flädersaft med rabarber istället för citron. Visserligen blir det ännu mer saft i frysen men denna är jag så nyfiken på.

Piplöken har redan fått blomknoppar men stjälkarna är fortfarande fullt ätbara. Dessutom kan man skymta nya bebisplantor både till höger och vänster om bamsen i mitten. Skulle kunna ha en kvadratmeter med piplök. Eller tre.

Alltså den där fula plastkanten måste bort!

I växthuset börjar det bli ordning och lite mysigt igen. Tills nu har det fyllt andra, praktiska, funktioner. Värdefull lagringsplats åt purjolöken, vintersådd av spenat, ruccola och vintersallat, förodling av kålväxter och avhärdningsplats åt en massa olika saker men snart är allt detta borta, planterat på sin slutliga plats, och vi kan återta vår sköna kvällshörna. Dagtid vill man inte vistas där inne men kvällarna kan förlängas avsevärt om man kryper in i växthuset.

Jag kanske ska skriva mer om växthuset i nästa inlägg?