Ketchup och torv

Det blev ingen blogg förra veckan. Det blev för mycket annat. Så kan det gå.

Trädgården är i princip nedstängd och avslutad för i år. Listan på saker som är kvar att fixa är kort. Även om odlandet inte är mitt jobb så är det ändå det som präglar halvåret mars-september. Den andra halvan kallar jag verkstadssäsongen och den har jag inlett nu.

Den första snön har fallit. Den låg så klart inte kvar men det är ändå ett tecken. Vi måste byta till vinterdäck är första tanken när detta händer.

Vi gjorde ketchup! Alla de där tomaterna som eftermognar inomhus har en tendens att mogna samtidigt och bli överväldigande. Det är skapligt stor åtgång på ketchup hos oss och vi hade aldrig provat det förut så nu var det dags.

2 kg tomater blev 1 liter väldigt god ketchup och receptet finns här.

Genom mina bloggår har jag med jämna mellanrum skrivit om torv. Senast i samband med ett inredningsprogram i TV där det användes massor av torv i en trädgårdsanläggning.

Torv är skräp. Inte bara en dålig personlig investering utan ett stort skräp för miljön, klimatet och därmed framtida generationer och nu levande människor som bor (= försöker bo) i extremt torra eller översvämmade områden.

Torv frigör växthusgaser till atmosfären när den bryts och flera organ jämför torv med fossila bränslen. Torvbranschen vill få torven klassad som biobränsle och lyfter den som ett förnybart material. I själva verket nybildas torv väldigt långsamt, det tar tusentals år för vitmossan att bli torv.
En orörd torvmosse är däremot en viktig kolsänka. Torvmossen binder dubbelt så mycket koldioxid som skogen. Tänk på att säcken nästan alltid innehåller torv när du köper jord eller gödsel. Välj med omsorg och ställ krav i handeln.
I ett av de senaste avsnitten av Uppdrag Granskning på SVT lyfter man det problematiska med torv. Se avsnittet här.

Förråden är fyllda och vi är redo för vintern. Det dricks mer te och det brinner fler brasor. Vi kurar skymning, tittar på film och går i ide, hämtar kraft och ser fram emot en fullspäckad vår med massor av aktiviteter. Allt som ställdes in och flyttades på grund av pandemin ska hända våren 2022. Nästa år blir allt annat än jämna året.

Ett kort uppehåll

Nej jag ska inte bloggpausa. Jag syftar på regnet. Det uppstod en lucka i regnet och jag var snabbt ute för att plocka av mina aroniabär.

Jag har haft två ledsna aroniabuskar ganska länge. De har varit så ynkliga och inte velat växa till sig. Det kan i och för sig ha med min försummelse att göra. De få bär som har producerats har jag skänkt till fåglarna.

Men förra året, vid ett besök på Åfallet Skogsträdgård, köpte jag med mig lite blandade perenna nyttoväxter, däribland två buskar slånaronia. För nu hade jag läst på och förstått att det finns olika sorter.

Aronian har till och med en egen hemsida, titta här.

Förutom att aroniabär är väldigt nyttiga så är denna buske vanlig i kommunala buskage i städer och bostadsområden. Det beror på att den är lättskött, anspråkslös och ganska fin. Jag hade velat att det berodde på att det är en nyttoväxt men det är ett ganska ungt påfund; först nu skapar man grönytor med nyttoväxter istället för rena prydnadsväxter.

Jag har hittills plockat mina bär i ett sådant buskage och konstaterat att bären är både större och fler än hemma hos mig. Dessutom växer de i behändiga klasar och är lätta att repa av.

Det är uppenbarligen slånaronia man ska satsa på för nu har jag fått så pass mycket bär att jag har plockat av mina egna buskar och övergett de kommunala.

Förutom de nyttiga, lättplockade och lättrensade egenskaperna så är det en otroligt fin buske på hösten. Det är en av de där växterna som får en fantastisk lysande röd nyans så här års.

Vad använder jag aronian till? Eftersom detta är ett surt och strävt bär så är de inte så roliga att äta färska. Jag har aldrig kokat saft eller sylt på aronia (främst för att vi inte konsumerar saft eller sylt) men det sägs vara väldigt gott och av det sträva finns inte ett spår.

Jag hittade ett recept på aroniajuice som verkade intressant, det ska jag testa (uppföljning kommer). 1 kg frysta och tinade bär mixas med 1 liter kallt vatten. Detta ska stå i två dygn (förmodligen i kylskåp) och man ska röra om då och då. Därefter silas allt och juicen är klar att dricka.

Inget socker? Spännande! Ingen kokning? Alla näringsämnen borde alltså vara kvar.

Det är alltid lättare att få ut vätskan ur frysta bär, dessutom blir de sötare.

Jag har torkat aroniabär. Jag valde att torka frysta bär vilket kanske både är hiss och diss. Dels blir de sötare men samtidigt blötare. Smaken är bra, syrliga och fruktiga och härliga på frukostyoghurten. Men konsistensen är lite jobbig, alla bär klibbar ihop och jag måste förvara dem i kylskåp.

Mitt vanligaste sätt att konsumera aronia på är att skicka i några frysta bär i smoothien. Syrlig, fruktig smak, massor av näring, vacker färg och strävheten är bortmixad. Men jag ska nog prova att koka sirap på aronia, det kan nog bli gott till desserter, glass och yoghurt.

Vad gjorde jag mer i luckan mellan regnen? Jo jag kollade min purjolöksodling. Jag har aldrig lyckats med konsten att få ungefär lika stor skörd varje år, nej det är verkligen inte alla år som är purjons. Vissa år har jag skördat skottkärrelass med feta lökar, andra år har det blivit några få och ynkliga exemplar. I år är det nästan så.

Ett skottkärra purjolök från 2017.

Förodlingen gick fint, där har jag nog lärt mig knepen, men när jag planterade ut lökarna såg jag hur de dog, en efter en. Har ingen förklaring på det förutom att allt dog i just den bädden. Trots att jag hade preppat den på samma sätt som alla andra bäddar. Det bor något underjordiskt på den platsen…

Men jag daltade med de överlevande lökarna och nu har jag ändå 20 godkända purjolökar att skörda. I år tänker jag inte vinterförvara dem i kallväxthuset. Ibland har det gått jättebra, ibland har det blivit musmat. Jag har riktigt god erfarenhet av att frysa färsk purjolök så det blir årets lösning.

Växthuset är i princip tömt nu. Alla röda chilifrukter åkte ner i den syrade chilisåsen som jag skrev om i förra inlägget. Alla gröna chilifrukter är egentligen omogna men fullt ätbara, precis som grön paprika.

Padrons äts ju dessutom helst när de är gröna. Låter man dem mogna så blir de röda.

Apropå padrons. Innan jag odlade dem själv så hade jag ätit tapasrätter Pimiento de padron och tyckte att det var smarrigt. Men hemodlad padron är något helt annat än köpt. Enligt mig är den oätlig på grund av styrkan. Jag vet inte om det beror på att köpepadrons är snabbt uppdrivna på industriell väg och därmed inte blir så starka. Har inte en susning egentligen.

Våra padronfrukter hänger på eftermogning i köksfönstret. Det brukar funka.

Nu kan man antingen låta de gröna frukterna mogna inomhus, det brukar funka, eller också göra något kul av dem i grön form. Det verkar som om chilikocken i hushållet tänker göra en grön sås på dem. Inte syrad den här gången utan lättfermenterad och sedan förvandlad till en grön sriracha.

Förutom padronfrukterna finns det lite frigitellos, spansk peppar och Jamaican bells som får åka med. Jag återkommer med rapport.

Jamaican Bell är en kul chili. I chilikretsar är den inget märkvärdig, varken smak eller styrka duger åt nördarna. Själv tycker jag att den har en alldeles utmärkt hetta, precis lagom.

Vad gjorde jag mer i glappet mellan regnen? Ja jag kickade runt i löven under vår kära Fraxinus. När vi flyttade till Getingedalen för drygt 18 år sedan såg tomten inte likadan ut. Vi har förändrat dess utseende ganska mycket under åren.

Det fanns till exempel en rad med bärbuskar som vi så klart uppskattade men inte dess placering. De skapade en gräns mitt på tomten och spärrade liksom av en stor del av ytan. Buskarna flyttades och tomten blev öppnare.

Mitt i raden av bärbuskar stack det upp ett litet sly. Det var väldigt nära att det blev bortrensat men så fick vi ändå för oss att kolla vad det var. Det var en ask, en Fraxinus Excelsior.

Med anledning av dess skönhet och att en hyfsat närliggande björk höll på att dö åldersdöden så behöll vi slyt.

Fraxinus är inte längre något litet sly.

Idag är vi väldigt glada i vårt vackra askträd och det heter Fraxinus av både självklara och långsökta skäl.

Ett före detta sly.

Fraxinus tappar alla sina löv så här års. Finfint material att vintertäcka bäddarna med. Jag bemödar mig inte med att mylla ner löven, det sköter jordlivet åt mig. På våren myllar jag ner de lövrester som finns kvar och tackar Fraxinus för den fina mullen.

Några av bäddarna ligger väldigt nära trädet. Det har liksom bara blivit så, långsiktig planering är lite för svårt ibland. Läget är både bra och dåligt. Räfsningen blir enkel, många löv lägger sig direkt i bäddarna. Men stora träd har stora och törstiga rötter och dessa kan konkurrera med mina grönsaker.

Asklöv över kålen.

Nu har även våra äppelträd blivit så stora att dess lövmängder är att räkna med. På andra platser i trädgården blir det således täckning av äppellöv istället.

Väderprognosen ser ganska torr ut framöver. Tack för det, jag ser fram emot att få skrota runt i trädgården den närmaste veckan. Dags att ta upp den sista potatisen, de gula lökar som är kvar, förhoppningsvis skörda lite spenat och så klart purjolökarna.

Men det är nog dags att förbereda för snön också. Bära in trädgårdsmöbler, ta undan trädgårdsslangen, tömma tunnor och skruva ner solcellsbevattningen. Något rekordår i början av vår tid i Getingedalen så åkte vi skidor redan den 28 oktober.

Kan man spara vatten över vintern?

Nu minsann! Nu faller det stora mängder regn och alla kärl är fulla till bredden. Nu när vi inte behöver en droppe.

Men att spara detta är svårt. Kärlen spricker eller blir förstörda när vattnet fryser. En damm hade varit perfekt.

Jag har inget emot regn i sig, jag har väldigt bra regnkläder, men en del saker är svårt när det är blött. Att skörda lök går bra men allt blir väldigt jordigt och geggigt. Att skörda frö är i princip hopplöst, allt fastnar på händer eller verktyg. Att plocka blöta bär blir svårjobbat vid rensning och att styckfrysa kräver torra ytor.

Lite begränsande är det allt, regnet.

Jag klippte ner alla tomatplantor. Goodbye. Nu ska alla omogna frukter få chansen inomhus. Rumstemperatur brukar göra susen. Mörker eller ljus spelar ingen roll. Det viktiga är att de är skadefria, då kan upp till 75% eftermogna.

Löken är flätad. De sista lökarna ligger fortfarande ute på tork men det torkar dåligt nu i regnet. Lök förvaras bäst i rumstemperatur och då är flätor ett platsbesparande sätt att lagra dem på.

Malabarspenat och lökflätor i ett norrfönster.

Vi gjorde chilisås. I förra inlägget beskrev jag hur vi syrade chilifrukter och det gick bra. Nu är dessa mixade med en liten del av saltlagen som de låg i och en skvätt äppelcidervinäger. Lite salt och socker tillsatte vi också.

Steriliserad glasburk och förvaring i kylskåp ska få denna heta sås att hålla i ett år. Med tanke på styrkan så kommer jag att använda väldigt lite av innehållet men i såsform är chili lite lättare att portionera så det ska bli kul att använda den som smaksättare.

En annan nackdel med regn är mörkret och det dåliga fotoljuset…

I samband med att jag klippte ner tomatplantorna så påbörjade jag städningen av växthuset. Hittade en gömd gurkranka och två feta gurkor bakom en kruka. Den ena hade bytt färg till blekt gulgrön vilket brukar innebära segt skal och hög beska (= kompost) men jag ska prova den först så klart. Den andra var skönt grön och fräsch, det kan nog bli ytterligare en tzatziki innan säsongen är över.

Mycket troligt redo för komposten men man vet aldrig…

Vi har några egna plommonträd men de är för unga för att leverera frukt. Vi har dock haft plommonträd tidigare men de har mått dåligt och aldrig gett någon frukt. Förutom sista året i dess liv, då kunde vi plocka flera liter Opal. Fast då visste vi inte att det var ett sista dödsryck.

Däremot har det funnits ett överflöd av plommon i andras trädgårdar så vi har fått några liter. Förutom att äta färskt (det finns gränser för hur mycket färska plommon man kan äta) så kokade vi marmelad. Ett enkelt recept med lite citron och ingefära.

Den blev god men smakar mer citron är plommon…

Den uppmärksamme ser att kokningen gjordes på vedspisen. Just nu har vi ingen elektrisk spis eller ugn pga trasigt element. Ett nytt är beställt men ett glapp har uppstått. Vedspisen kommer verkligen till nytta nu men vi har också varit lite lata och hämtat upp mikrovågsugnen från verkstan. (Mina kursdeltagare brukar värma sin matsäck i den.)

Spisen/ugnen är 20 år gammal. Vi har lagat den en gång förut, det var nog över fem år sedan och den har funkat klockrent sedan dess. Nu lagar vi den igen och det är för tidigt för att säga om det lyckades men det ska mycket till innan vi ger upp och köper nytt.

Det handlar både om konsumtionsmönster men också att vi måste bygga om halva köket vid ett eventuellt byte. Standardmåtten 2001 och 2021 är inte desamma.

Innan ugnen gav upp (för det är egentligen bara den som är trasig) så provade jag att filtrera och pastörisera lite äppelmust. Det fanns inget annat syfte än att stilla min nyfikenhet men jag kunde dra slutsatsen att det var enklare än jag trodde.

Filtreringen gjordes i två steg; först i en vanlig silduk för saft och sånt. Sedan en gång till i en tätvävd nötmjölkspåse. Sedan hälldes musten i en stor kastrull och med hjälp av en termometer värmes musten till 75 grader under konstant omrörning.

Nu kom det svåra; att hålla musten på 75 grader i 15 minuter. Men det var enkelt. Jag drog ner plattan på det lägsta och det var lagom för att behålla värmen på 75 grader plus/minus två grader.

Under tiden steriliserade jag glasflaskor i ugnen och när pastöriseringen var klar så hälldes varm must upp på varma flaskor och dessa korkades direkt.

Det fanns lite olika sätta att pastörisera på. En del menade att 85 grader i två minuter också skulle funka. Det fanns också lite olika rekommendationer om avkylning och förvaring.

Jag hittade dock tydlig information om det jag befarade; att en del näring går till spillo med uppvärmningen. I så fall är frysning att föredra. Men å andra sidan dödar man också en del elaka ämnen i pastöriseringen, sådana som framför allt följer med fallfrukten.

Äpplen som har legat mot jorden kan få med sig jordbakterier och dessa kan vara onyttiga. Så att skölja, i synnerhet fallfrukt, innan mustningen är ganska viktigt.

Helt ärligt så sköljer vi nästan ingenting. Ser det fint ut så kör vi bara. Mustar och fryser helt enkelt och det har gått bra hittills. Alldeles för bra, musten blir ju försvinnande god.

Pastöriserad must kan förvaras i glasflaska i rumstemperatur, så står det iallafall i böckerna. Den här ska vi lagra i skafferiet och öppna om ett år för att se om det stämmer. Till dess fortsätter vi att frysa vår must. (Supergrumligt foto pga skitväder.)

Jag vet inte vad jag kommer att skriva om nästa gång, jag kommer iallafall att fortsätta avrunda odlingarna och ta hand om skörden. Förhoppningsvis med en fungerande elektrisk spis.

Sista veckan i juli

Vad skördas vecka 30 i Getingedalen? Hur går det med hönshuset? Har sparrisen kommit ner i jorden? Ja det kan man undra men inte så länge till. I dagens blogg kommer alla svaren.

Vi gör något nytt på hönshuset varje dag. Nu är det färdigmålat på insidan, sedumtaket ligger på plats och en fin trappa har byggts. Men vi jobbar inte åtta effektiva timmar per dygn med detta, nej en grej om dagen på sin höjd. Det handlar om att vi vill hinna annat också; sjöarna är sköna att bada i och grönsaksodlingarna kräver en del. Vi har varit flitiga med andra projekt också. Renovering av torkvinda, belysning över diskbänk och lagning av hammock.

Idag har vi dock mätt upp hönsgården och pratat igenom alla materialval och smarta (?) detaljer. Just nu är således hälften av oss på byggfirman och shoppar och de närmaste dagarna handlar förhoppningsvis om att få en del av detta på plats.

Vi kan väl säga att jag redovisar i nästa inlägg.

Det här med att vara hemma under sommaren är ju toppen. Jag kan se över odlingarna dagligen och på så sätt mota Olle i grind när problem uppstår. För Jeeebus vad mycket ollar jag har fått mota i sommar.

Det har varit fler åkersniglar än vanligt. Små, grå och slemmiga typer som kryper fram på kvällen när det blir fuktigt och svalt. Beträffande stora sniglar så är de betydligt färre och lättare att motarbeta med sax och pellets.

Lössen kom på försommaren och det spolades många liter vatten med slangen för att mota bort dem. Flera limringar sattes också upp. Sedan kom grönsaksflyets gröna larver och tuggade på allt möjligt, värst var det för sallat och basilika. Flera genomgångar/dag var nödvändigt för att vinna över dem. Nu ser jag hur kålfjärilarna hovrar över kålen och jag får titta igenom bladen varje dag för att skrapa bort äggsamlingar och plocka larver. Snart åker Turex fram.

Frågan är om inte skator och koltrastar har varit värst. Att de äter mina körsbär är en sak men att de lever rövare i mina odlingsbäddar är en annan. De är så stora och starka att de krafsar sönder, bryter och dödar plantor. Jag köpte nät men de har inte kommit på plats än.

Torkan är svår att mota. Att vi har seriekopplat våra vattentunnor är till stor nytta men när det inte regnar spelar det ingen roll. Tomma tunnor är tomma tunnor. Jag fick ta till slangen och brunnsvatten till slut men det gör ont i mig när vattenpumpen får jobba i en timma efteråt.

Nu har vädret ändrat karaktär och efter bara ett skyfall kan jag se skillnad, både på potatisen och i tunnorna. Det verkar dessutom komma lite mer regn framöver och det kommer jag ha stor hjälp av.

Då stänger vi avdelningen elände och går över på det härliga; skörden.

Sockerärten Norli är nog min favorit, bra smak och krisp. Men säsongen är kort och intensiv; inom två veckor händer allt och sedan är det slut. Note to self: nästa år ska jag inte sätta alla 50 fröerna samtidigt, jag ska så 10-15 åt gången med 10 dagars mellanrum.

Perfekta Norli.

Som komplement till Norli odlar jag den hajpade Lokförare Bergfälts jätteärt. Den är också väldigt god och krispig och ger dessutom monsterbaljor som kan verka träiga men så är icke fallet. Det är dock samma sak här: säsongen är intensiv och kort.

Jätteärterna blir dock galet höga, jag glömmer det varje år. Note to self: bygg en högre klätterställning till dessa!

Sockerärter är väldigt lätt att ta eget utsäde från. Låt dem torka på plantan tills de är riktigt prasseltorra (och fula), tröska innehållet i baljorna och lägg ärterna torrt och luftigt så att de är garanterat torra innan de förvaras i papperspåse.

I senaste avsnittet av Odla med P1 pratar man om just denna mytomspunna ärta.

Lyssna här.

Bergfält till vänster.
Lokförare Bergfälts jätteärt behöver ett två meter högt växtstöd.

I förra inlägget skrev jag om ett te som görs på en vanlig vild växt; Mjölke. Idag vill jag slå ett slag för blåbären. I år är de många, stora och goda. Ut och plocka!

Vår tidigaste potatissort heter Zoe och är röd, både på ut- och insidan. En vacker sak som smakar gott.

Nu skördar även vi gurka. Jag odlar två olika sorter, en salladsgurka som ska skördas när den är 15 cm. Den heter Muncher och är en modernare variant av Beit Alpha, en klassisk gurksort från Mellanöstern. Den lär ha sitt ursprung på kibbutzen Beit Alpha i norra Israel. Den här gurkan äter vi färsk och i tzatziki.

Men jag odlar även en inläggningsgurka eftersom vi gärna sparar några stycken till vintern. Den heter helt enkelt Homemade Pickles Cucumber och kommer härifrån.

Sallaten är definitivt ätfärdig och skördar man ”rätt” så har man sallat ända till frosten. Här har dock ett helt samhälle med grönsaksflylarver flyttat in så jag har har mina mordiska stunder. Dessutom får man skölja bladen lite extra innan de äts. Detta är en bland-plock-sallat från Runåbergs.

Första tomaten är skördad! Tigrella vann. En vacker randig sak som inte betraktas som någon smaksensation fast vi tycker att den är god, särskilt om man jämför med köptetomater.

Jag har skrivit om gräslök förr men gör det gärna igen. Gräslök kan ge tre eller fler skördar på en säsong. Det är bara att klippa den jäms fotknölarna, vattna och vänta på nytt. Skörda gärna vid torr väderlek. Hacka, lägg i burk och frys in. Då är det bara att skaka ut önskad mängd vid matlagningen.

Avdelningen nästan klara grönsaker kommer här. Zucchinin kan visserligen skördas redan nu men jag väntar gärna en vecka till. Kom ihåg att blommorna är riktiga delikatesser! Bondbönorna behöver också mer tid. Det är svårt att se när de är klara men om man klämmer på dem får man besked. Svampiga och mjuka betyder omogna. Det ska vara hårda och ge lite motstånd, då är de klara.

Kål går att äta och skörda i alla stadier men ibland vill jag vänta tills de utvecklar huvuden och då gäller det att motarbeta alla skadedjur, vattna och gödsla för detta är krävande grödor.

Zuccini Fiorentino heter sorten.
Nästan färdiga bondbönor. Express heter min favoritsort.
Vitkål som precis har börjat knyta sig.
Savoykålen är i samma stadium.

Nu börjar trädgården anta den där underbara formen. Höga saker har börjat nå sin höjd, blommor har slagit ut och det är en blandad grönska i olika stadier.

Framifrån: piplök, bondbönor, morotsblommor (fröodling), och luktärt.
Snart skördeklar vitlök med sina ”ormlökar”.
Skördefat. Här syns koriander, sockerärt, luktärt, rädisor, lök, vaxbönor, basilika, gurka och rucola.

Det här med sensommarsådd har återigen visat sig vara Da Shit. Det måste jag skriva mer om. Rädisorna i bilden ovan är ett exempel på det. Jag tror faktiskt att det bara är tre veckor sedan jag sådde dem. Men jag måste också skriva om den totala avsaknaden av rotsaker; i år blev det varken morot, palsternacka eller rödbeta. Och förra årets purjosuccé upprepar sig verkligen inte. Ups and Downs in the Garden.

Förresten! Sparrisen är i jorden. Vi gjorde ett ryck och fixade i ordning den gamla sparrisbädden och planterade de stackars plantorna. Håll tummarna.

På återhörande!

Att skörda i juli

Getingedalen och jag har en sak gemensamt; vi är lite långsamma. Getingedalen kan inte rå för det, det ligger där det ligger och här kommer våren lite senare, det är lite kallare och här råder andra förutsättningar. Jag har blivit långsammare med åren, orsakerna är både medvetna och ofrivilliga. Jag har dock inga problem med det.

Så när andra skördar både gurkor och sallat så kan vi bara titta på och önska Bon Appétit för här är vi inte i närheten av någon gurkskörd än.

Detta är inget problem för mig, i slutet av säsongen är vi ikapp och äter gurka till både frukost, middag och kvällsmat.

Men. Vi kan skörda annat. Vissa saker har vi redan skördat färdigt och det är de perenna grönsakernas förtjänst.

Piplöken är ett sådant exempel. Den kommer tidigt och förser oss med milda löktoner i både varm och kall mat. Nu har den börjat bli träig och trist och skänker mest fröjd för ögat och insekterna.

Flädern blommar som bäst nu i början av juli. Vi passar på att lägga upp ett litet lager av saft och sirap, det är så flädern kommer till användning hos oss. Fläderpannkaka är en exklusiv rätt som passar väldigt bra ihop med jordgubbar och som man kan passa på att unna sig när blommorna är som vackrast.

Jag gillar nedanstående recept eftersom jag kan använda hemodlad rabarber istället för köpt citron. Citronsyra är en suspekt produkt, jag byter ut det mot vinsyra, 20 g räcker.

Flädersirap har jag skrivit om här.

Ett år gjorde jag fläderkapris på bären. Skitjobbigt, det kommer jag aldrig att göra om. Fast det blev gott!

Perenn rucola/sandsenap! Hur bra som helst! Kommer tidigt och är trögblommande. Den går alltid i blom men inte lika tidigt och kraftfullt som ettårig rucola.

Det blir både sallad och smörgåspålägg av rucolan.

Apropå perenner; många örter är ju fleråriga och kan också skördas nu i juli. På bilden syns malva, salvia, kvanne och kärleksört.

En ettårig ört som vi gärna konsumerar i Getingedalen är bladkoriander. En del lyckas få flera skördar på samma sådd, det har aldrig jag fått. Däremot så är den lättodlad och snabb så jag sår ny koriander snart för att ha färska blad hela sommaren.

Persiljan än tvåårig så jag lever gott på förra årets sådd. Nu går den i blom (undrar om jag ska försöka ta egna fröer?) men jag har också kompletteringssått med köpt frö för att få snurr på produktionen.

Basilikan är också ettårig men där har jag lärt mig att skörda ”rätt” så att jag kan få skörd på samma plantor hela sommaren. Basilika är känslig för både kyla och vind så den odlas i växthuset, under tomaterna.

Vi har ungefär 20 jordgubbsplantor. Det ger aldrig tillräckligt mycket skörd för att kunna koka sylt eller saft men det är så otroligt gott att kunna hämta en handfull solvarma jordgubbar till frukosten. Det är ganska mycket jobb med jordgubbar så jag tror inte att jag vill utöka odlingen. Var tredje år ger plantorna dålig skörd och jag måste alltid skydda bären från fåglar.

Vi har tre buskar blåbärstry. Det var min sambo som önskade sig dessa, jag är nöjd med blåbären i skogen. Det tog några år för buskarna att växa till sig men nu ger de ganska mycket bär. Tre buskar räcker dock inte till mer än direktkonsumtion till frukost men det är gott.

Tillbaka till avdelningen fleråriga örter: dragon, lavendel och libbsticka kan jag skörda hur mycket jag vill… om jag vill. Alltså dessa är jättebra att ha men man använder väldigt lite. Fina är de hur som helst.

Av de ettåriga grönsakerna kan vi skörda snabba sockerärter. Sorten Norli är min favorit.

Potatis kan vi nog också skörda men jag har inte gjort det än. Jag ger mig själv i uppdrag att göra det till nästa inlägg. Det är hög tid för en sensommarsådd! Det kommer jag också skriva om nästa gång. Och hur går det med juli-projekten? Jo vattentunnorna är seriekopplade och redo för skyfall. Redovisning nästa vecka.

Ut och skörda med er nu!

Sista bakslaget?

Alltså i skrivande stund är det rent förskräckligt där ute. Snöblandat, horisontellt regn och storm. Jag hoppas att det är sista bakslaget, prognosen visar härlig värme nästa vecka.

Nåväl, innan detta läskiga väder har det varit ganska skapligt ute. Jordtermometern visade hela nio grader en dag och jag var snabbt ute med mina sättpotatisar. Först en omgång med bredgrepen för att luckra lite men ingen gödsel. Mina potatisar får leva på resterna från förra året och det som täckmaterialet bidrar med.

Bredgrepen! Min ergonomiska, effektiva och skonsamma kompis!

Och att vi har fått detta väder oroar mig inte det minsta. Knölarna ligger tryggt 10-15 cm ner i jorden och påverkas inte av snö och storm.

Dessutom har jag börjat grepa och preppa alla andra bäddar också. När den där utlovade värmen kommer så vill jag gärna vara beredd. Här gödslar jag. Lite mer där kålen ska växa och lite mindre för mangold och morot.

Det har blivit en tradition att skicka i årets kökskompost i kålbädden. Jag har två varmkomposter där vi slänger avfallet från köket. På våren plomberar jag den ena för att börja kasta i den andra i stället. Den har ju då varit stängd sedan förra våren och töms först på fantastisk och näringsrik mull.

Visst, man kan skönja rester av sådant vi har ätit, särskilt sådant som tar lite längre tid att bryta ner, men det får åka med ner i jorden. Maskarna sköter nedbrytningen av detta.

Japp! Du ser kolbitar.  Jag grundar mina komposttunnor med kol (från en lokal kolmila) som får suga åt sig lakvatten och sedan bli biokol i mina bäddar. Närings- och vattenreservoarer samtidigt som de luckrar rejält.

Vi är dock bara två personer i hushållet och vi försöker att kasta så lite mat som möjligt så det blir inte så mycket i vår varmkompost. Det räcker bara till kålen.

Användandet av varmkompost är lite omdiskuterat med anledning av att komposten läcker, både uppåt och neråt, men det är en annan diskussion som jag gärna tar en annan gång (och har skrivit om förut).

Tillbaka till potatisen. Jag brukar sätta tre sorter, ett kilo av varje. En tidig sort, en sommarpotatis och en lagringsduglig höstknöl. I år fick jag ytterligare två sorter av en generös granne. Två spännande sorter som jag inte kände till och kanske inte hade valt själv. Kul med den sortens input, sånt lär man sig av.

Nu hade jag en viss yta planerad för potatis så jag fick utöka den lite. Och dessutom planterade jag lite för trångt. Jag tror inte att det blir något problem. Är det någon som vet vad som händer om potatisen sitter för trångt?

Det här är en tydlig och trevlig guide till hur man odlar potatis.

Apropå gödsel; förra året upptäckte man rester av bekämpningsmedel i ekologiska och KRAV-märkta gödningar. Framför allt i flytande extrakt men även i ekologisk jord.

Jag var en av de som drabbades och skickade in foton på förkrympta plantor och svarade på enkäter. Det drabbade framför allt tomat och paprika men även andra växter i samma familj.

Den korta förklaringen till hur detta hade hamnat i den ekologiska gödningen var att man använde gamla växtdelar till att skapa basen i gödningen, en trögflytande vätska kallad vinass. Men när det inte finns tillräckligt med ekologiskt odlade gamla växtdelar att tillgå så godkänner jordbruksverket att man får använda konventionellt odlade växtdelar till en viss gräns. Och det är fortfarande ok att kalla produkten för ekologisk och KRAV.

Big NO NO!

Inom det konventionella jordbruket används det en hel del bekämpningsmedel, pesticider och insektsgifter, och dessa hamnar så klart i vinassen. Det blev plötsligt solklart hur starka och hemska dessa medel är.

Alla som använde konventionella gödningsmedel, alltså konstgödsel/mineralgödsel/handelsgödsel, drabbades inte alls. För så är det ju: konstgödsel är en bra och billig näringskälla i stunden. Men för jorden, både klotet och myllan, och framtida skördar och generationer, är det en katastrof. (Den som köper fem jordsäckar för en hundring kan vara säker på att innehållet är gödslat med konstgödsel.)

Läs mer om konstgödsel här.

Vinass skapar omedelbara skador medan konstgödsel dödar på lång sikt.

Någon som engagerade sig i detta är odlaren och trädgårdsboksförfattaren Lena Israelsson. Hon har stridit i timtals och skrivit kilometerlånga texter gällande detta. Hennes blogg hittar du här.

Så vad är alternativet? Självklart har jag slutat med ekologisk näring på flaska men det är samtidigt helt otänkbart att använda konstgödsel. I år har jag således jobbat mer systematiskt med nässelvatten, stallgödselsoppa och guldvatten.

Källa till näring, både i magen och jorden.

Jag gjorde nässelbuketter redan förra året. Dessa hängdes på tork i ett förråd för att användas nu. Stallgödsel har lagts i blöt i några dagar och sedan silats. Den vätskan är mumma. Och så har jag helt enkelt kissat i lämpliga kärl och hällt i vattenkannan. Proportioner? En pink till en hink är lagom.

Kobajsberget börjar komma till nytta nu.

Men lukten då? Faktum är att blötlagda torkade nässlor inte luktar alls lika illa som färska. Hönsgödsel kan lukta riktigt fränt men kodynga har en mycket mildare doft. Och guldvatten, alltså kiss, späds så mycket att det inte finns någon lukt att prata om över huvud taget.

Jag jobbar i slutna kärl, hinkar med lock, och jag ställer en hel del utomhus. Dessutom ska allt spädas ganska rejält.

Det är framför allt under förodlingen som jag har behov av näring i flytande form. Bäddarna preppar jag med kompost och stallgödsel. En månad efter utplantering börjar jag dock stödgödsla med flytande näring, oftast hönsgödselsoppa eller guldvatten. En gång i veckan för de mest näringskrävande sorterna.

Det var allt för idag. Nästa vecka skriver jag mer om årets förodling.

Skörd! Om gurka, tomat och bladgrönt.

Här kommer mitt sista inlägg om grönsaker som har gett bra skörd i år. Idag tänkte jag berätta om det man gjorde sallad av på 80-talet; gurka, tomat och sallat. Fast jag jobbar brett och tänkte avhandla flera olika gröna blad.

Gurka

Jag är ingen bra gurkodlare och jag vill fortfarande inte påstå att jag vet hur man gör men i år har vi skördat mycket gurka så något har jag ändå lärt mig med åren. Det kan också bero på att jag sådde galet många gurkfröer i våras. Jag hade massor av fröpåsar, en del var riktigt gamla, så jag hällde ut rubbet. Både för att blir av med gamla grejer men också för att det brukar gro dåligt hos mig.

Att förodla gurkor är att föredra. Fröerna är känsliga och i en liten kruka har jag bättre koll på dem. När de börjar gro är även stjälken känslig, särskilt för fukt så att vattna underifrån är en riktig vinnare. Jag ställer krukorna på en djup bricka med vatten och så får de suga en stund.

När gurkorna är utplanterade, och när jag ser att de har etablerat sig och börjat växa till, så släpper jag bevattningsreglerna. De brukar klara det. Viktigt är väl att jorden är genomsläpplig så att det inte blir en sjö runt stjälken.

Gurkorna gillar värme, mer värme än växthustomaterna, så de får bo längst in i växthuset. De vill ha massor av vatten och näring så jag fjäskar med grundgödsling, stödgödsling, solcellsbevattning och några extra kannor då och då.

Det kan bli ett galet växande och de kan ta över hela växthuset med stora blad som skymmer och stör. Jag klipper bort en del men är ändå lite försiktig. Det är ganska ofta som det gömmer sig gurkor bakom de stora bladen.

Jag har lärt mig att skörda gurkorna i tid. De är ätbara redan när de är pyttesmå. Ju större gurka desto sämre. Faktiskt. Hårt och bittert skal blir resultatet. Bittra blir de även om de får för lite vatten.

Hädanefter kommer jag enbart att satsa på självpollinerande, parthenokarpa, gurkor. I år hade jag ingen koll på alla gamla fröer så jag har hjälpt till med pollineringen medelst en liten pensel.

Med anledning av att det har vuxit alla möjliga sorters gurkor i samma växthus så är det mycket troligt att de har korsat sig med varandra. Därför tar jag inga egna fröer. Problemet är inte korsningarna, problemet är att de kan bli lätt giftiga.

De flesta gurkor passar att äta färskt men alla gurkor funkar inte att lägga in. Då har vi hållit oss till de sorter som ska vara inläggningsvänliga. Vi äter gärna färsk gurka i sallad, på mackan och i tzatziki så det byggs inga gurkberg i kylskåpet. Dessutom har vi lagt in en hel del. Både saltgurka, någon slags smörgåsgurka och mjölksyrad.

Vi använder inlagd gurka till vegburgare och i potatissallad. Mjölksyrad gurka har vi avnjutit tillsammans med honung och smetana.

Olika varianter av inläggning.
Var bara tvungen att lägga in den här bilden, tagen vid en hotellfrukost i Moskva 2018.
Årets mest speciella: melongurka!

Tomat

Tomater är inte lika känsliga så där vågar jag påstå att jag lyckas nästan varje gång. Men det finns ändå saker att utveckla och sådant som jag har blivit bättre på är att veta vilka tomater som mår bäst utomhus respektive i växthus. Jag vet också vilka som är bäst att lagra och vilka som ska ätas direkt. Jag har blivit en fena på att ta egna fröer och borde således inte behöva köpa lika mycket frö framöver. Framför allt så vet jag vilka som är goda.

Här är årets sorter!

Jag har också konstaterat att det går jättebra att låta tomaterna eftermogna inomhus om de fortfarande är gröna när det börjar bli kallt på riktigt.

I år ser det bättre ut än någonsin. Det blir stor skörd av både små och stora tomater. De är friska, ingen pistillröta på en enda frukt. De mognar tidigt, det kommer inte att bli så många som måste eftermogna på vårt matbord.

Detta kommer inte att bli lika nödvändigt i år.

Det är inte så mycket att orda om. Tomater vill ha vatten och gödsel. Så stor kruka som möjligt. 28 grader lär vara en optimal temperatur för växthustomater. Jag tjuvar och binder upp. Kapar plantan när den har ungefär fem tomatklasar. Jag klipper lite blad men det finns två olika skolor som säger klippa/inte klippa.

Sibirjak. Stark, pålitlig och stor skörd.

Busktomater, till exempel Tiny Tim, varken klipps eller binds upp. Dessutom ger den körsbärsstora, söta välsmakande frukter.

Vintertomaterna, i synnerhet Principe Borghese, hängs upp i köket för senare förtäring. De tomater som vi inte hinner äta färskt kommer att torkas, läggas in och bli tomatkross.

När nästan alla tomater i en klase med Princip Borghese har mognat klipper jag av den och hänger på ett snöre i köket. Där fyller jag på med nya klasar allt eftersom. De som inte har mognat i växthuset gör det i köket. Dessa har mycket goda lagringsegenskaper och kommer att vara de tomater som vi äter upp sist av allt i vinter.

En av årets favoriter är Black Cherry men jag gillar verkligen den ryska frilandstomaten Sibirjak också. Extremt tålig växt som ger stor skörd.

De flesta tomater är goda tycker jag. En del är köttigare, andra blötare. Vissa är lite torra och mjöliga, andra mera slafsiga. Några blir otroligt söta och smakrika, andra något surare men alla är fortfarande goda om man jämför med köpetomater.

Bladgrönt

Uppifrån: dill, ruccola och sallat.

De blad som har gett god skörd i Getingedalen i år är plocksallat, spenat, ruccola, vinterportlak och dill. Jo men dill räknas faktiskt som gröna blad även om jag ofta hanterar den som en ört.

Sallaten fick en dålig start. Den tål kyla så jag sådde den när det var fem grader i jorden. Antingen grodde den inte alls eller också blev den uppäten. Då sådde jag en ny omgång i en liten ask. Det är lättare att hålla koll på förodlade grönsaker i kruka och sallaten grodde fint.

Sallat gillar inte värme. Den gror inte när det börjar närma sig högsommar och 20-25 grader. Därför blev det lite bråttom att få upp plantorna innan det blev så varmt. Jag höll lådan i skuggan, norrsidan av mitt växthus har blivit plantskola, och det funkade.

Plantskolan bakom växthuset.

Min sambo sådde ny sallat samtidigt och den grodde också. Vi fick således sjukt mycket sallat i år och började leta nya sätt att äta den på. Vi hittade en sallatssoppa som kunde ätas både kall och varm och den var riktigt god.

Här hittar du receptet som lockade mig mest.

Den förodlade sallaten efter utplantering.
Av någon anledning så hittar inte jordlopporna till min plantskola. Kanske för att allt sker i krukor?

Jag förodlade dessutom ruccola, en sort som är perenn, åtminstone i varmare klimat. Jag hoppas att den kan bli det här också. När plantorna var tillräckligt stora och kraftiga så planterade jag ut dem men jordlopporna var obarmhärtiga. De tuggade i sig nästan hela paketet.

Men tack vare förodlingen så hade ruccolan utvecklat bra rötter och kunde komma igen. Majrovan som såddes direkt på friland samtidigt lyckades inte överleva jordlopporna. Både ruccola och majrova är korsblommiga och väldigt populära hos jordloppor.

I slutet av juli finns det stor anledning att så snabba grönsaker som uppskattar de fuktigare och mörkare nätterna. Jag sådde en ny omgång av spenat och nu även portlak, inspirerad av odlarvännen M som hade fått en fin skörd av det på försommaren.

Vi konsumerar mycket spenat så vi försöker att odla så mycket det bara går.
Vinterportlak

Sara Bäckmo på Skillnadens Trädgård, brukar ofta prata om portlak som en favorit. Jag har provat det förr men alldeles för halvhjärtat och oengagerat. Den här gången gick jag all in och nu står jag med den mest fantastiska vinterportlak som kan tänkas. Bladen är fantastiskt vackra och goda, stjälkarna är saftiga och spröda och blomknopparna sätter pricken över i.

Här har Sara skrivit ett bra inlägg om portlak.

Här är sorten som jag sådde.

Vinterportlak – det ska bli spännande att se hur den klarar vintern.

Behöver jag nämna vintersallaten? Alltså maché? Vid det här laget borde mina läsare känna till att ni ska så vintersallat i augusti. Jag sådde två olika sorter, den ena från egna fröer, och de grodde med olika hastighet men nu har jag ett par meter vintersallat som vi ska äta av i vinter.

Förra årets vintersallat har blommat över och gått i frö. Dessa tog jag så klart hand om.

Sallat och bladgrönt behöver inte så mycket gödsel. De gillar sällan värme och alltför mycket ljus så det är en bra växt att odla i skuggiga områden. Sniglarna gillar ofta gröna blad och om de är korsblommiga, från brassica-släktet, så brukar jordlopporna vara bråkiga men alla dessa bekymmer blir mindre om man förodlar. Sniglar kan man bekämpa med Ferramol. Det funkar framgångsrikt hos mig.

Första sådden av dill gjordes tidigt i våras. Den har vi ätit av i färsk form och nu ger den fina dillkronor till alla inläggningar. Sedan sådde jag ny dill i slutet av juli och det är framför allt den som jag kommer att frysa in. Det är den man ser på bilden högre upp.

Spenaten förvälls och fryses in. Dillen fryser jag in färsk. Ruccolan går att göra pesto på men vi älskar att blanda den i sallat och färskost.

Om det visar sig att ruccolan, eller sandsenapen, överlever vintern och verkligen är perenn så kommer jag att flytta den till perennalådan. Jag försöker att samla alla perenna grönsaker på ett ställe. I lådan växer sedan tidigare piplök och svartrot (ja den är perenn om man inte tar upp roten utan bara äter blasten) men jag funderar på att även flytta annat dit. Spanska körveln, jordärtskockan, lungroten, dagliljan och lite annat. Det jag kallar örtagården är ju egentligen också en rabatt för perenna grönsaker. Vi kanske ska gå in på det en annan gång.

Så där ja! Då har jag gått igenom nio grönsaker som jag har fått bra skörd på i år. Naturligtvis är det mer som har gått bra men jag kanske återkommer till dessa.

I veckan gjorde jag ett studiebesök hos Åfallets skogsträdgård och på lördag ska jag till ytterligare ett spännande ställe. Kanske kommer nästa inlägg att handla om dessa platser? Eller också skriver jag om något helt annat. Det börjar bli dags att göra årets örtsalt och både nypon och rönnbär är på väg att mogna. På återhörande!

Tillbaka!

I’m back!

Fyra veckors blogguppehåll gjorde gott. Både för mig och trädgården. Genom att ta semester från rubbet så har jag haft en sagolik ledighet, det har varit underbart. Jag passade bland annat på att resa bort ett tag, inom Sverige och på rätt sida coronareglerna, och när jag kom hem såg jag min trädgård med nya ögon.

Eller också var det mina vikarierande trädgårdsskötare som hade gjort ett grymt jobb.

Från att ha tyckt att det går så där har jag ändrat mig till att det är ett riktigt bra odlingsår. Exakt just nu skulle det dock behöva komma lite regn men alla prognoser pekar på att det är skyfall på ingång. Som en skänk från ovan.

Jag tänkte inte gå in på alla detaljer idag, det skulle bli så långt men sådant som vi har skördat och som har gått riktigt bra hittills är koriander, basilika, sockerärt, potatis, dill, hallon, persilja, gurka, tomat, squash, sallat, bondbönor, vitlök, vaxböna, timjan, libbsticka, gräslök, mynta, morot, polkabeta, fänkål, kålrabbi, svartkål och sallat.

En del äter vi färskt, en del fryser vi in.

Jag tänkte istället göra det i kommande inlägg. Detaljerade djupdykningar på några grejer som vi odlar med framgång i år. Hur jag har sått, skördat, tillagat och förädlat. Och tänkt.

Squashen är en uppstickare. Jag brukar odla den men inte med samma glädje som nu. Jag har hittat lite nya sätt att äta den på, det bidrar helt klart till känslan.

Jag sådde flera saker i slutet av juli, en del blev jordloppsmat medan annat gjorde succé. Dill, portlak och vintersallat ger fin skörd under sommarens andra hälft.

Tomaterna går också riktigt bra i år och jag är bättre på att ta egna fröer och använda de olika sorterna på olika sätt. Förr har det varit lite huller om buller. Tomat som tomat. Not any more.

Jag är också sugen på att styra upp mina inlägg till något mer strukturerat. Hittills har bloggen funkat som en slags dagbok, ett och samma inlägg kan handla om ett radioprogram, en ny fröfirma och ett recept på rättika. Nu när jag har några års bloggande bakom mig så händer det allt oftare att jag använder bloggen som arkiv. Inte sällan letar jag efter gamla inlägg med ett specifikt recept, namnet på en särskild ärta eller plantskolan där jag såg det där härdiga plommonträdet.

För att komma till receptet med bönpastej kan jag tack och lov göra en sökning men samtidigt vore det smidigt om rubriken var bönpastej och inte Vecka 40. Och det vore också skönt om jag inte behövde skrolla förbi en massa boktips och gödselmetoder innan jag kommer till receptet.

Dagboksformatet har definitivt sin charm men nu provar jag något nytt. Jag ska bara skriva av mig om augustiträdgården 2020. Vi hörs om en vecka.

Did I plant that?

Ja kära någon. Det här var veckan då tomatplantorna drabbades av skador, inte mina egna i särskilt stor omfattning – än – men väldigt många i Sverige och Norden. Lena Israelsson, en bra odlingsboksförfattare och aktivist har uppmärksammat att det är flera ekologiska och KRAV-märkta flytande näringslösningar som har haft giftiga bekämpningsmedel i sig. Det är framför allt tomat- och paprikaplantor som får skador av detta. Skandalen är i sin linda men det uppmärksammades i senaste Odla med P1 och de ger dessutom en väldigt bra förklaring till vad det handlar om.

Lyssna här.

Lena Israelssons hemsida hittar du här.

Jag använder flytande gödning under min förodling. Det är så behändigt att hälla en matsked i vattenkannan. När mina växter är utplanterande använder jag andra sorters gödning.

Jag kan se de aktuella skadorna på ett par av mina plantor men skadorna kan uppstå senare så det kan bli fler. Det kan också vara förklaringen till att sex fina paprikaplantor plötsligt stendog. Jag har använt Plantagens KRAV-märkta, ekologiska flytande gödning men det som är kvar i flaskan åker till återvinningen nu. Eller ska jag åka tillbaka till Plantagen med den? Det ska jag nog.

Jag hade samma flaska förra året och då var min förodling pinsamt dålig. Jag trodde att det berodde på att jag använde ”skräpjord” istället för såjord men så var kanske inte fallet. Hur som helst så hämtade sig plantorna senare.

Tomatplanta med de aktuella skadorna. Förkrympta hårda blad och knepiga knölar.

Nedan syns boven. Jag har rekommenderat den förr eftersom den är ekologisk och KRAV-märkt. En hittills pålitlig märkning. Nu tycker jag att du ska lämna tillbaka den till Plantagen du också.

KRAV, vars logga sitter på ovanstående flaska, måste tycka att detta är ytterst pinsamt. KRAV är en seriös organisation med många kontroller och inbyggda filter. En sådan här sak ska inte få slinka igenom.

Här kan du läsa vad KRAV skriver om den aktuella situationen.

Så, då har vi avhandlat det tråkiga. Över till det härliga.

Det kanske gror lite långsamt men jag är nog otålig. Dessutom tillkom det tre nya odlingslådor under veckan. Bara så där. Sambons tanke var att flytta upp våra finaste perenner från skamvrån och jag hakade på. När väl lådorna stod där så blev det ändå grönsaker i en av dem… Fast vi är tämligen säkra på att det blir blommor i de sista två.

De står alldeles intill altandäcket, nära vattentunnorna. Det är så här man ska ha all sin odling egentligen. Fast det kom vi på för sent. En låda hitom körsbärsträdet och två bortom. Detta är en plats som vi ofta är på så vi kommer njuta av och sköta om blommorna betydligt mer.
Kom igen! Lite tempo tack!
Ramslöken levererade faktiskt två små blommor så nu ska vi försöka plocka fröerna när de är mogna och plantera dem på något annat ställe.
När vi ändå snackar lök så visar jag gärna upp min präktiga vitlök. En skopa hönsgödselsoppa i vattenkannan en gång i veckan verkar vara… ska vi säga The Shit?
De gula och röda lökarna är väl inbäddade i år. Allt för att hålla fukten i jorden. Än så länge ser det bra ut. Så småningom kommer även dessa få hönsgödselsoppa med vattningarna.
Sockerärterna gror fint. Lokförare Bergfälts jätteärt är planterade i cirkel. Det är andra året jag odlar dessa på egenodlade fröer vilket är kul. Dessa var jag lite osäker på eftersom de hade drabbats av mjöldagg när jag skördade dem men det verkar inte ha påverkat grobarheten.
Av de perenna, oätliga växter som jag tycker om bara för dess utseende så ligger getramsen bra till.
Funkia/Hosta är också en tio-i-topp-växt. Bladen kan ha så olika gröna nyanser. En favorit är denna som drar åt blått.

Växthuset är färdigfixat. All chili och de paprikor som överlevde har planterats om. Några pelargoner får också plats där inne. Känsliga tomater och bortskämda gurkor samsas med delikat basilika. Ingen djungel att tala om än men den kommer… och det brukar vara härligt.

Tomater i givakt.
Tomater och gurka samsas med basilika.
Basilikafröer är ljusgroende så jag lägger dem på blöt jordyta och klappar fast dem lite lätt. Innan de har grott och fått lite rötter så duschar jag planteringen med lätt hand. På bilden kan man se det första tecknet på basilikafröer som gror.
Bara några dagar senare ser de ut så här. Då behöver man inte dalta med mjuk dusch längre.

Nästa vecka hoppas jag kunna visa lite saker som gror. Morot, fänkål, mangold och sallat. Jag vill också visa kålplantor som har överkommit utplanteringschocken och snigelkonfrontationerna. Väx nurå!

Avslutningsvis bjuder jag på några uppslag till alternativa plantskyltar. De där du inte visste att du saknade.

The Big Apple

Varför New York kallas för The Big Apple är omdiskuterat. Det finns flera olika teorier och historier och ingen vet riktigt säkert varifrån benämningen kommer. 

Att New York State är landets näst största producent av äpplen har ingenting med saken att göra men det faktum att man ser äppelodlingar överallt på landsbygden känns ändå som en kul koppling till smeknamnet.

På västra sidan om Manhattan flyter Hudsonfloden och den fortsätter norrut i många mil. Området runt denna floddal kallas för Hudson Valley och det är ett bördigt område med gynnsamt klimat.

Att åka till detta område i slutet av september eller början av oktober innebär mycket skördefester, Farmers Markets och liknande aktiviteter. Min syster ser äppelodlingar i alla väderstreck så det luktade lite äpple överallt utomhus.

Trots detta gjorde vi en utflykt till Angry Orchard, en äppelindustri med cidertillverkning och just denna dag ciderprovning.

Angry Orchard verkar vara en av de större cidertillverkarna i landet. Deras produkter syns på de flesta barer i New York. Ingen småskalighet här inte. En liten rundtur i deras lokaler, en inblick i fabriken och provsmakning av deras cider var en trevlig utflykt.

För att inte tala om de enorma odlingarna där äpplena skördades för fullt när vi var där.

Dessutom får man allt det där amerikanska på köpet. Maten, människorna, aktiviteterna, samtalen, kulturen och vädret. Vi hade runt 25 grader varmt under hela visitelsetiden.

Träden dignade av frukt. Tidiga sorter var redan plockade medan många andra skulle skördas när som helst.
Unga träd formas för att funka i industrin. Genom att tvinga ner späda grenar får de mer frukt, en luftigare krona, kräver mindre beskärning och blir lättare att plocka av.
Nyplanteringar, klassiska äppellådor och äldre fruktträd i bakgrunden.

 

Fullvuxna träd.

De kunskaper jag har om fruktträdsodling är att om marken runt trädet är bar så är också träden besprutade. I princip så betyder det att marken är död och nästintill obrukbar. De äldre trädens rötter går så djupt att de inte drabbas av giftet som är avsett att täcka det som växer ovan jord och som alltså så småningom hamnar i våra magar. Kontroversiellt.

Nedan syns äppelodlingarna från Clintondale där min syster bor. Vi fick också bekräftat av en local att dessa träd besprutas.

Väldigt mycket frukt är ju häftigt men om man vet att det är tack vare en hel del pesticider så känns det inte lika häftigt längre.
Död mark runt stammen.

Huruvida odlingarna på Angry Orchard var organic (ekologiska) eller inte är jag osäker på. Eftersom det inte syntes några tecken på det så misstänker jag att de inte är det. Om jag hade en ekologisk farm så skulle jag nog skylta med det.

Majoriteten av äpplena som odlas i världen är inte ekologiska. De är besprutade för att bli jämna, stora, många och se aptitliga ut. Därför vill jag uppmuntra alla till att ta vara på alla trädgårdsäpplen som finns. Flera ton trädgårdsäpplen går till spillo varje år och dessa är i princip aldrig besprutade.

Nästa inlägg ska handla om ett annat studiebesök i Hudson Valley, DuBois Farms i Highland. Där var det skördekalas och dessutom organic!