Mitt i oktober

Min idé om att lägga upp skrivandet på ett annat sätt gick fullständigt om intet.

Det händer för mycket och det verkar som om de röriga dagboksanteckningarna är min grej. Iallafall just nu.

Idag blir det ytterligare några ord om slutskörd, vinterboning, bra saker i media och ett par recept. Som vanligt alltså.

Nu har frosten kommit även till Getingedalen. Ingen hard core frost så allt har överlevt. Temperaturen går nästan ner mot noll på nätterna men inga förödande minusgrader än.

Fast jag är i fas. Vem kunde tro det? Allt känsligt är omhändertaget och organisationspusslet av övervintring av chili och pelargoner är lagt.

Det fanns dock en gröda som var känsligare än jag trodde. När jag skulle gå ut och skörda mina gråärter så var de helt borta. Plantan hade vissnat men jag hade räknat med att ärtskidorna skulle hänga kvar men det fanns inte ett spår av några ärter. Lite tråkigt eftersom det var en kulturarvssort som inte finns i handeln. Jag lärde mig verkligen något där.

Vitkålen är skördad. Den kan se riktigt trist och oaptitlig ut på slutet och det ligger nära till hands att tänka att det är kört men icke. Skala av lagren av tuggat, trasigt, brunt och geggigt så gömmer sig det allra finaste kålhuvud. Man kan tro att det ska gömma sig insekter och bös inuti men det är hur fint som helst. Jag har aldrig stött på några otrevliga överraskningar.

Finfin vitkål av sorten Elisa. Vi började med smarrig pizzasallad men det kommer också att mjölksyras och göras kålpudding.
Årets minsta. Söt.

Jag får grymt fin fransk dragon i år. Vi har ätit så mycket vi har orkat men det går liksom inte åt så mycket. Det är så mycket karaktär på denna ört, små mängder räcker. Nåväl, inget går upp mot en hederlig bea och med inlagd dragon når du himmelsk smak. Jag gjorde helt enkelt dragonvinäger vilket ger mig två användbara ingredienser. Men det står fortfarande kvar massor av dragon i jorden.

Se detaljerat recept här.

Slutskörd av spenat och squash som ropar eat me gav oss anledning att leta upp ett nytt recept. Ett helt fantastiskt bra recept var det dessutom. Vi lade till lite vitlök men i övrigt följde vi instruktionerna.

Här hittar du instruktionerna till görgoda squashrullar.

Salt, peppar och parmesan från butiken, resten från trädgården.

Vi gjorde slut på sista gurkorna i en tzatziki. I Getingedalen är det ett populärt sätt att konsumera gurka på. Älskar känslan av att allt går åt. Inget kastades bort.

Ett annat sätt att äta gurka på är mjölksyrad. För över en månad sedan startade jag en omgång mjölksyrad gurka, den första i mitt liv, utan att veta ett dyft om hur det skulle sluta. Visserligen hade jag läst på ordentligt men ändå.

Vid provsmakningen av den första gurkan höll jag på att ramla av stolen för det var så gott. Betydligt godare än alla köpta surgurkor någonsin. Den avnjöts med en klick smetana och hunung från våra hyrbin.

En helt annan sorts tillagning som utförs regelbundet i vårt kök är müsli. Eller granola som det kanske heter. Detta görs i stort sett bara med köpeingredienser så vad är då vitsen kan man undra. Det finns ju ekologisk och kravmärkt müsli i affären?

Visst gör det men jag tror att egenmixad müsli blir billigare. Dessutom kan jag styra innehållet så att det smakar exakt som jag vill. Och jag kan handplocka ingredienserna så att de matchar mitt hållbarhetstänk all the way. Så långt det går iallafall.

Här hittar du receptet till min bästa müsli. Eller granola.

Apropå vitkålen. I vanlig ordning är kålen jättefin så här års. Mitt i sommaren är det lätt att ge upp, kålfjärilar och larver håller på att ta över hela skiten, men med en ganska liten arbetsinsats så kan jag hålla odlingen i schack och jag vet att kålen återhämtar sig när larverna gett upp.

Just därför kan jag skörda fin vitkål och njuta av riktigt pampig och aptitlig svartkål i oktober. Till och med ruccolan är superfin.

Apropå ruccola så tänker jag att det är nästa blad som ger upp på grund av kyla. Ungefär som med sallat, man har den när man har den. Ingen lagringsgrönsak över huvud taget. Fast jag googlade lite. En del gör ruccolapesto. Men det tror jag inte kommer att gå åt i Getingedalen. En del torkar ruccola. Låter faktiskt lite spännande…? Vissa hackar och fryser in i färsk form. Undrar hur det blir…? Andra förväller en minut och fryser in. Kanske ska prova…?

Och varför odlar vi mangold över huvud taget? Min sambo gillar inte smaken och jag lagar sällan bara åt mig själv. Jag kommer att ge bort den men när våren kommer är det mycket troligt att jag sår några frön trots allt. Den är ju ändå väldigt vacker.

Oktobermangold. Helt ostädad och utan filter.

Visserligen skulle jag kunna frysa in en del för nu har vi en frysbox i källaren! Det finns återigen plats och luft i frysarna! Det går att hitta saker och var sak har fått sin egen hylla! Så otroligt lyxigt och bekvämt!

Bland annat har bondbönorna en helt egen avdelning. Denna näringsrika, lättodlade, goda och mycket användbara böna. Som faktiskt tillhör ärtsläktet egentligen. I Getingedalen används den frekvent.

Då var det extra roligt att höra Vetenskapsradion På Djupet den 13 oktober som tillägnade bondbönan ett helt eget program. Det stärkte mig i odlandet av bondbönor och jag hoppas att det inspirerar flera att odla den.

Här kan du lyssna!

När vi ändå är inne på avdelningen lyssna vill jag rekommendera ett nyinspelad samtal mellan Stefan Sundström och Rebecka Bohlin på ETC gällande skördetiden och vad vi gör med jorden nu. Visserligen är det en visuell intervju men den funkar lika bra utan bild. Mycket bra saker sägs och Stefan är en rolig prick. Tycker iallafall jag.

Här hittar du samtalet.

Nu ska jag hämta in ruccolan och experimentera lite.

Vecka 32

I det här inlägget har jag lovat att skriva om det svåra kålodlandet, inlagd dragon, falska sillinläggningar och om vitlöksskörden. Så här kommer det!

Svårt med kål i år

Kål är både lätt och svårt att odla.

Lätt: Den är väldigt köldtålig, den växer starkt, det blir ofta mycket.

Svårt: Det finns ingen annan grönsak som är så poppis bland skadedjuren och den vill ha galet mycket gödsel.

I år har skadedjuren varit värre än någonsin. Vanligtvis har jag lite kålmal på försommaren och lite mer kålfjärilar på sensommaren. Dessa är inget problem i sig men de lägger ägg på bladen och när äggen kläcks kryper det ut larver som äter upp bladen.

Kålmal: Liten, ljus, gråvit fjäril som lägger ljusgröna ägg utspritt på undersidan av bladen. Larverna är också ljusgröna och 5 mm i början men kan bli 1,5 cm när de är fullvuxna. De äter små hål i bladytan.

Kålfjäril: Normalstor, gräddvit fjäril med små svarta fläckar. De lägger gula ägg i samlingar på bladen, både på under- och översida. Larverna är betydligt större och äter av bladen från utsidan och in.

Jag har aldrig sett dessa två jobba samtidigt, de avlöser varandra.

Kålfjäril in action.

Åtgärd: Kålmalens ägg är bökiga att ta bort eftersom de är små och sitter utspritt, annars är det bra att ta bort så många som möjligt innan de kläcks. Kålfjärilens ägg är mycket lättare att ta bort eftersom de är knallgula och sitter samlat.

Jag sprayar min kål med Turex, det är en bakterie som larverna dör av. Det är biologiskt, helt ofarligt för andra varelser (inklusive människan) och godkänt för KRAV-odling. Förintas av sig själv inom 3-6 dagar, rinner av med regn och löses upp av solljus. Därför att det bra att spraya undersidan av bladen ungefär en gång i veckan.

Detta är dock ett omöjligt jobb om man har mycket kål. Jag bedömer att jag har precis på gränsen. För den som har stora odlingar eller inte vill använda Turex så är det täckning av odlingen som gäller. Kålnät finns att köpa på t.ex. Lindbloms. Vi funderar starkt på att fixa nätburar till nästa säsong.

Om larverna har hunnit kläckas så plockar jag bort så många som möjligt förstås. Alltså, en otäckt kålodling måste få en genomgång dagligen.

Kålfjärilens ägg.
Den här 49-kronorssprutan från Biltema funkade fint till Turex i tre säsonger men samtidigt som jag tröttnade på den så gick den sönder. Nu har jag köpt en tjusig sak från Gardena som jag ska berätta mer om en annan gång.
Kålfjärilens larver kan vara så här ljusgröna…
…eller se ut så här.

Andra saker som har drabbat min kål är kållus och sniglar men detta är väldigt ovanligt hos mig så det har aldrig förstört min skörd. Löss skrapar jag bort med fingrarna och sprutar av med hård vattenstråle. Upprepar vid behov. Sniglar plockar jag bort och hugger huvudet av på kvällarna när jag går en pannlampsrunda med snigelsaxen. Behövs bara på försommaren. Att lägga ut Ferramol, järnfosfat, runt odlingarna funkar också bra.

Ferramolpellets. Effektivt.

I år har jag dock drabbats av något nytt och det verkar vara många som lider av samma sak; huruvida det är jordloppor, någon slags rapsbagge eller annan skalbagge tvista de lärde men de perforerar bladen och gör dem oaptitliga.

Att spruta med hård vattenstråle och skaka plantan funkar men de kommer tillbaka. Dessutom vill jag inte spruta vatten i onödan på kålen för då försvinner hinnan av Turex som håller larverna borta. Förmodligen gäller nät vilket stärker våra funderingar till nästa säsong.

Å ena sidan kan årets kålodling tyckas vara en kamp mot väderkvarnar men å andra sidan ska man komma ihåg att kålen växer ända till mitten av oktober och kan stå kvar i landet till i december och då har odjuren gett sig av. Därför tänker jag kämpa vidare med mina kålplantor.

Årets trista grönkål. Hål av både kålmalslarver och skalbaggar.
Samma sorts ohyra gillar även krasse så den är inte heller så fin i år…

Jag ser fram emot nätåret 2020.

Fransk dragon i vinäger

I år är den franska dragonen ovanligt fin. För det mesta lyckas jag få den att överleva vintern men det har hänt att den har dött. Fransk dragon går inte att fröså, jag köpte en planta helt enkelt.

Väldigt fin fransk dragon i år. Alltså det är ju skitsvårt att ta bilder på något ljusgrönt med ljusgrön bakgrund…

Jag tycker att det är gott med färsk fransk dragon i flera sammanhang, bland annat i potatissallad och färskost, men i många recept läser jag att det är ännu bättre med inlagd fransk dragon. Om bladen får dra i vinäger så utvecklas det nya smaker som verkar vara snäppet godare och mer användbart. Denna simpla anrättning kallas Estragon men å andra sidan heter växten också Estragon. Kanske används inte den franska dragonen färsk i Frankrike?

Nu tjatar jag om fransk dragon, som om det fanns någon annan dragon, och det gör det. Rysk dragon ser i princip likadan ut men smakar helt annorlunda. Inte otäckt men betydligt mindre intressant. Den är också härdigare (som allt annat med rysk eller sibirisk i namnet).

Se upp så att du köper rätt om du skaffar en planta eller fröer!

Den franska dragonen är på väg att gå i blom och jag ville skörda innan det händer.

Genom en enklare googling kom jag fram till att det var hur enkelt som helst. En bra vitvinsvinäger, bladen från den franska dragonen och en ren burk.

De mest läsvärda bloggarna om just detta förfarande:

Trä, hops & kärlek

Matgeek

Skog till bord

Tre väldigt välskrivna och snygga bloggar.

Jag köper vinäger, man kan göra sin egen men jag är inte riktigt där än. Burken diskas och steriliseras i ugnen. 15 minuter i 100 graders värme så har de flesta baciller dött.

Därefter repar jag bladen av mina dragonstjälkar. Eftersom jag har så mycket så unnar jag mig att kasta bort alla som är lite fula. Bladen läggs i den rengjorda burken och därefter täcker jag med vitvinsvinäger. Häpp!

Inte någonstans kan jag läsa huruvida burken ska stå i rumstemperatur, kylskåp eller mittemellan så jag tar det säkra framför det osäkra och ställer den kallt.

I någon av bloggarna ovan läser jag att det blir gott redan efter några dagar men låter man det stå i en månad så blir det dra-på-trissan-gott! Och du har inte bara goda och användbara blad, du har också en riktigt smarrig vinäger.

Aubersill

En del av mig är lite motståndare till att vegetarisk mat ska likna, smaka, se ut som eller härma animalisk kost. Det bibehåller köttet som normen i våra måltider och även om maten inte innehåller animaliska ingredienser så jämförs de ofta med ”originalet”.

Och även om jag strävar efter att låta det vegetariska spela huvudrollen och de animaliska produkterna vara side kicks (om de måste delta över huvud taget) så vill jag ändå berätta om aubersill.

Det handlar alltså om inlagd aubergine i sällskap av olika godsaker. Och när man gör detta på rätt sätt så får auberginen riktigt bra konsistens. Ganska likt sill om jag minns rätt.

Odlar jag aubergine? Ja, men det har aldrig lyckats. I år gör jag mitt mest seriösa försök någonsin men än har jag inte sett några frukter.

Aubergineplantorna blommar och jag är där med mjuk pensel och duttar. Leker humla. Och håller tummarna. IVF liksom.

Däremot så odlar jag en del av smaksättarna.

Nåväl, receptet kommer från vännen Thomas som i sin tur hade hittat det på Jävligt gott, en bra sida för den som söker vegetarisk inspiration.

Med Jävligt gotts recept som vägledare gjorde jag så här:

Börja med lagen: 2,5 dl vatten, 1 dl ättiksprit (12%), 1,5 dl socker, 5 grovt krossade kryddpepparkorn, 2 lagerblad och 5 kryddnejlikor. Detta blandas i kastrull och får ett uppkok. Det är klart när sockret har löst sig. Låt svalna.

Skala två vanliga auberginer, och dela dem i 0,5-1 cm tjocka skivor. Skivorna saltas för att den beska vätskan ska släppa. Låt ligga i 30 minuter. Under tiden sätter du en stor kastrull med vatten på spisen.

Skölj skivorna och dela dem i behagliga bitar, 2-3 st/skiva. Lägg dem i det kokande vattnet. De ska bara koka i någon minut. Häll av. Lägg bitarna i en väl rengjord glasburk, skala och skiva en rödlök som också ska ner i burken. Därefter häller du på den avsvalnade lagen. Ställ allt kallt i minst ett dygn men två dygn funkar också.

Nu har du en bra grund för att göra en väldans massa olika goda sillinläggningar. Lökbitarna kan gå med i inläggningarna eller också använder du dem i en sallad.

En bra samling recept med olika sillinläggningar finns här men kolla i dina kokböcker eller googla vilt, det finns hur många som helst att välja mellan. Godast blir det om även dessa får stå ett dygn innan man äter aubersillen.

Färsk potatis, en bra ost och lite knäckebröd – det är enligt mig de ultimata tillbehören.

Inläggningarna som vi gjorde – och som blev bra allihop – är följande:

Basilika, vitlök och lime

Tomat, chili och sherry

Tångkaviar och dill

Pepparrot, äpple och gräslök.

Oavsett om detta är en rätt med sitt ursprung i det animaliska träsket så tycker jag att kryddade ättiksinläggningar är något vi ska värna om och utveckla. Dels är det en väldigt nordisk tradition (försök att hitta ättika i någon annan världsdel!), dels är det ett mycket bra sätt att förädla och lagra mat. Även grönsaker. Jag kommer att skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vitlöken

Jag sätter den i november och skördar ungefär nu. När tre av bladen är gula brukar den vara färdig. Ett annat sätt är att provskörda ett exemplar. Löken ska ha fått klyftor som inte har börjat falla isär.

Viktiga saker för mig när jag köper utsäde:

Att blasten är flätbar

Att den är ekologisk

Att den är skapligt stor

Flätad vitlök är den bästa förvaringsmetoden enligt mig. Mycket platsbesparande. Det råkar även se fint ut men det är faktiskt mindre betydelsefullt.

Flätorna i Getingedalens kök.

Mina vitlöksskördar genom åren har varit lite varierade. Ibland blir den superfin, ibland lite klen. Jag har haft dålig koll på varför det blir så olika. Utsädet kan vara en orsak men till denna säsong hade jag nog insett att vitlök inte kan få nog av vatten och näring.

Därför tänkte jag, som ett experiment, systematiskt vattna och gödsla vitlöken i stora mängder en gång i veckan för att se om det gav resultat. Och det måste jag nog säga att det gjorde. Man kan alltså inte vattna eller gödsla för mycket. Vigor har levererat med hjälp av Tysslingebygdens hönor.

Varför tar du inte eget utsäde?

Jag får frågan då och då men jag har inte varit redo för det än. Precis som med vinägern. Fast nu är jag där. I år tar jag eget utsäde.

Men inte på Vigor.

För vid ett besök hösten 2018 av en likasinnad fick jag ett praktexemplar av vitlöken Klicki. Den heter säkert något annat egentligen men det var okänt så nu heter den Klicki av lite olika skäl.

Klicki var skitstor och jag satte de åtta enorma klyftorna på en specifik plats i november. Klicki har vuxit bredvid Vigor och fått samma skötsel men har hela tiden varit lite grövre. Och lökarna som jag drog upp i veckan var större än någon annan vitlök jag har odlat. Klicki kommer inte att hamna i köket i år, Klicki kommer att bli höstens utsäde.

På ursprungs-Klicki satt det en knippe småklyftor i toppen. Vitlök har en tendens att skapa lökar på stjälken, en del kallar dessa stresslök och de är då ett tecken på ojämn vattning men vissa sorter får alltid stjälklök, oavsett vattning. Dessa går också att äta.

Dessa ormlökar slår ut till blommor och blir sedan minivitlöksklyftor om man låter dem vara kvar. Jag klippte av dem och satte dem i vas istället.

Jag testade att sätta dessa miniklyftor, med åren ska de tydligen kunna bli stora lökar, och vid veckans skörd drog jag upp smålökar, betydligt större än de pyttesmå klyftor som sattes i november. Dessa får torka till och sedan planteras om i höst.

Framtida Klicki-lökar!

Hela skörden hänger eller ligger på tork nu. Torrt och luftigt. Getingedalens car port är ett ypperligt ställe för detta. Vigor ska så småningom putsas till, flätas och hängas in i köket. Klicki ska planteras i november.

Cirka 100 Vigorlökar på tork! Om vi äter två vitlökar i veckan så klarar vi självförsörjningsmålet.

I nästa inlägg blir det lästips och rapport från min mest lyckade sensommarsådd någonsin!