Adventsvecka!

Idag blir det några aktuella skördebilder och ett recept men därefter blir det mest teori. Livsmedelsteori. Himla intressant teori.

Det här är en odlarblogg med fokus på grönsaker. Alltså ätbart. Alltså livsmedel. Och jag odlar inte bara grönsaker för att det är så himla roligt, det är också en form av aktivism eftersom livsmedelsindustrin och matförsörjningen på jorden är en av de större orsakerna till klimatförändringar, orättvisor och ojämställdhet.

Det är hög tid för en global omställning och ingen annan kommer att ställa om åt dig. Jag försöker göra vad jag kan, bland annat genom odlandet, och det är därför jag varvar odling med livsmedelspolitik i den här bloggen.

Men först lite praktik. Väderprognosen visar att minusgraderna är i antågande. Visst har det varit under nollan ett par gånger redan i november men nu ser det ut att bli längre köldperioder och mera ihållande.

Det är dags att flytta på purjolöken och gräva upp de sista rotsakerna. Inte för att de mår dåligt av vinter, nej det här är tåliga rackare, utan för att de blir så himla bökiga att skörda när de sitter fast i den frusna jorden under en halvmeter snö.

2017 var året då jag senast fick en purjolöksskörd som heter duga, och som var alldeles för stor för att ta in, frysa ned eller äta upp inom kort. I år händer det igen. 2017 hade jag dock fått tipset av… jag tror att det var Sara Bäckmo, att gräva upp purjolökarna försiktigt och gräva ner dem i växthuset i stället. Där blir det aldrig lika kallt och genomfruset.

Det var en riktig dunderhit. Därför har jag gjort det nu igen.

Purjolökarna är försiktigt uppdragna och ska nu flyttas…
…till växthuset! Här är jordbäddarna tömda från tomat-, gurk- och paprikaplantor och blir istället skafferi åt purjolöken. Det tycker jag är ett effektivt utnyttjande av växthuset.

Framåt februari när solstrålarna åter börjar värma i växthuset brukar de purjolökar som är kvar se lite vissna ut. Men det är faktiskt bara de yttre lagren. Skala av löken så hittar du frisk och fin lök inuti. Och i mars hoppas jag nästan att purjolöken är uppäten för då vill jag så spenat i jorden.

De rotsaker som också skördades idag var palsternacka, sommarmorot och rödbetor. Det var inte så mycket palsternacka att tala om. Dels har vi ätit ordentligt av den, dels blev inte skörden superstor i år. Sommarmorötterna var inte heller så många, kanske 20 stycken, vilket jag ser som en seger. Jag vill inte behöva lagra sommarmorötter, de ska ta slut ungefär nu eftersom jag odlar vintermorötter för lagringens skull.

Vintermorötterna sitter dock fortfarande kvar i jorden. Det brukar alltid sluta med att jag skördar dessa med spett så varför ändra på den traditionen?

Rödbetorna, eller snarare cirkel-/polkabetorna, brukar jag lagra i papperspåse i skafferiet som håller en riktigt bra temperatur så här års.

Dagens läckra recept är inte mindre än dillchipsbiffar. Vem kan motstå en rätt med det namnet? Receptet har jag fått av kokerskan Mona så de heter Monas dillchipsbiffar. Naturligtvis är det inga chips inblandade men de två dominerande ingredienserna är potatis och dill vilket faktiskt resulterar i en chipsliknande smak.

Du hittar receptet här!

Dagens teori är kopplad till två radioprogram/poddar och ett magasin. Eller ett välgörenhetsprojekt är det väl egentligen.

Jag lyssnar alltid på Meny i P1. Jag skriver ganska ofta om det men jag tycker att det nästan alltid är superintressant innehåll. Och i det senast avsnittet levererar Tengby & co återigen.

Vad sägs om titeln Fröer – början till så mycket mat? Återigen den starka kopplingen mellan odling, jordbruk och livsmedel. Du hittar programmet här.

Avsnittet innehåller en ganska lång intervju med Johnny Andreasson på Runåbergs fröer, firman där jag köper majoriteten av mina fröer. Inte bara för att det är bra kvalitet utan för den kamp de för mot drakarna. När det krävs dyra certifikat för att sälja fröer så går de små firmorna under. Och med dessa försvinner dessutom många kulturarvsorter och mångfalden av arter.

Här är det värt att nämna firman NordFrö som bara säljer småskaligt framtaget och svenskodlat frö och där transparensen är total. Man vet exakt på vilken gård fröet är odlat. Heder åt NordFrö. Gynna gärna dem!

Våra fröer är odlade i Sverige i småskaliga hantverksmässiga odlingar med miljövänliga metoder som inte bara skonar utan också stöttar och samspelar med insekter och mikroliv. Vi använder oss bland annat av täckodling och samodling och vill inte vara beroende av fossila bränslen i produktionen.

Här är en länk till NordFrö.

När vi ändå är inne på fröer så vill jag slå ett slag för Afrikagruppernas kampanj Rädda Fröerna. Tidigare hade de ett projekt som heter Fröaktionen vilket egentligen gick ut på samma sak; att stoppa den negativa utvecklingen för småskaliga, kvinnliga bönder i Afrika.

Jordens fröer håller på att försvinna. De fröer som finns kvar patenteras nu av kommersiella krafter i en oroväckande takt. Patenterande fröer kan inte sparas, delas eller säljas vilket drabbar kvinnliga bönder i södra Afrika allra hårdast.

När jag skrev om ett magasin ovan så menar jag Afrikagruppernas tidskrift Agera. Jag får Agera eftersom jag har stöttat flera av deras projekt. När jag läser Agera så får jag en fördjupad bild av situationen med patenterade fröer och det stora raset gällande arter som har pågått de senaste 100 åren.

Det finns flera sätt att stötta kampanjen Rädda Fröerna. Dels kan du skriva på en protestlista men du kan också köpa deras produkter.

Här skriver du under protestlistan.

Här hittar du deras produkter.

Det här är inte bara en fråga om global rättvisa och rätten till försörjning och mat utan det är en ren jämställdhetsfråga då de flesta afrikanska småbönder är kvinnor.

I Afrika producerar de kvinnliga bönderna hela 90 % av kontinentens mat och bidrar till ungefär hälften av den globala livsmedelsförsörjningen. Kvinnliga småskaliga bönder sparar, delar och byter fröerna till några av våra mest betydelsefulla livsmedelsgrödor. De har bland annat hand om 75 % av världens totala utsäde av stapelgrödor som majs, ris, vete och potatis.

Dagens sista tips är en riktig höjdare. Genom att lyssna på Vegopodden får jag en hel del bra tips och idéer tack vare de gäster som intervjuas. Nu är inte Mattias som driver podden så himla bra på att intervjua, det är gästernas förtjänst att Vegopodden är intressant. Mattias gör ganska mycket för att lansera vegogrejen i Sverige, det är inte bara podden, så hans insats är viktig trots allt.

Nåväl, i senaste avsnittet hör vi Anna Richert från WWF, Världsnaturfonden, berätta om deras Vegoguide.

Här hör du Anna Richert berätta om vitsen med växtbaserad kost.

WWF har alltså sammanställt en förteckning över en himla massa vegetabilier och gett dessa gröna, gula och/eller orange prickar. Prickarna motsvarar i vilken utsträckning vi bör äta dessa produkter. Det kan handla om allt från odlingsförhållanden, frakt, jordmån, vattenbrist och tillgång.

Så med avstamp i Vegoguiden vill jag uppmana er att hålla igen på dadlar, mandlar och hasselnötter i jul. Varför? Läs WWFs Vegoguide och fatta läget.

Här är en länk till Vegoguiden.

WWF har även gjort en kött- och en fiskguide. I dessa finns det också gröna och gula prickar men inga orange utan röda. Varför? Jo för att den röda signalfärgen säger TVÄRSTOPP till vissa animaliska produkter. Och även om det finns vissa vegetabilier som alla borde sluta äta omedelbart (papaya) så får den ändå bara orange prick eftersom det alltid är bättre att äta vegetabilier än kött.

Här är en länk till köttguiden. (Det finns inte ett enda bra skäl till att äta ett gram nöt- eller lammkött över huvud taget.)

Här är en länk till fiskguiden. (Det är mycket tätt mellan de röda prickarna här. Mycket tätt…)

Och hur kan sojabönan få grön prick? Denna omdebatterade och omdiskuterade lilla baljväxt. Jo! Därför att det problematiska med sojabönsodling är att 90% går till djurfoder och bara 10% till människomat. Om vi bara odlade 10% av alla sojabönor så skulle det vara helt oproblematiskt.

Drick nu glöggen med någon enstaka ekologisk mandel eller låt helst bli helt och hållet. För den goda gärningens och solidaritetens skull.

Vecka 1

Alright, välkommen över på andra sidan. Det här året kommer mina blogginlägg ha så osexiga rubriker som det aktuella veckonumret. Innehållsmässigt hoppas jag dock kunna leverera desto mer spänning.

2019 är inte bara systerskapsåret, det är också året då jag tänkte bredda mig på bloggen. Grönsaksodlandet är fortfarande kärnan i mitt skrivande men ni kommer även att kunna läsa om orsakerna till varför jag odlar och hur min downshiftade tillvaro ser ut. Vet inte vad jag tycker om ordet downshifting egentligen men jag använder det begreppet tills jag kommer på något bättre.

Jag backar fröaktionen som en del av systerskapsåret 2019.

2019 ska få vara en process och jag kommer att redogöra för den här. Mitt mål är att det ska ske någon slags förändring under processen. Därför känns det relevant att sätta rubrik med veckonummer. Iallafall enligt min poetiska logik.

Vad är det jag vill förändra då? Ja det kan vara lite luddigt men ett par saker går åtminstone att formulera:

Mina koldioxidutsläpp ska bli mindre.

Min bensinräkning ska bli lägre.

Antalet plastpåsar i min frys ska sjunka.

Ett mer filantropiskt leverne.

Mina prylar ska bli färre.

Den som söker plast skall finna det i min frys!

Det här kanske låter som nyårslöften men den företeelsen tar jag gärna avstånd från. Att formulera löften lägger bara ytterligare prestationsbörda på mina axlar och jag vill inte värdera min livskvalitet i antalet utförda prestationer. Jag presterar redan bra.

Att prata om strävansmål, drömmar och utveckling tycker jag känns betydligt sundare. Bra för självförtroendet att kunna utvärdera och se att man har gjort skillnad.

Jag behöver inte träna mer, jag tränar redan regelbundet och på en godkänd nivå. Jag har inget behov av att springa snabbare, bara ha en fungerande kropp med mycket ork. Jag motionerar på hemmaplan och utomhus vilket är det överlägset mest klimatsmarta sättet.

Jag behöver inte äta så mycket bättre. Jag äter det jag odlar, inget kött över huvud taget, och när jag handlar mat har jag en medvetenhet som styr mina inköp.

Jag ska söka en utbildning på temat hållbart mathantverk men jag vill inte berätta mer – än – eftersom jag tror att det kan jinxa hela skiten.

Jag har hittat en rimlig arbetsnivå som gör att jag slipper tärande toppar och dalar. Här behövs det inte heller någon förändring.

Egentligen kör jag förhållandevis lite bil och jag tittar alltid på alternativ med tåg och buss om det finns och är rimligt. Däremot så har jag en onödigt dyr och törstig bil just nu och där skulle det kunna ske en förändring.

Jag vill i högre utsträckning vara en närande individ istället för tärande. Både före mig själv och min omgivning.

Att tänka i högre grad som en filantrop, mindre på mig själv och mer på andra, känns lockande. I förhållande till de drygt 7,5 miljarder människor som lever på samma jord som jag så har jag det äckligt bra. Strävan efter att leva på ett sätt som bidrar till ökad livskvalitet för andra känns mycket tillfredställande och den känslan ska vara bekräftelse nog.

Bilden kommer härifrån: http://learningfundamentals.com.au/resources/

Behovet av att plastbanta är inte jättestort. Matrester hamnar i glasburkar (så att man ser vad man har!), inköp görs i tygpåsar och sopor får jag nästan inga. Men av någon anledning har mina frysar blivit ett riktigt plastpåsemecka. Vissa saker fryser jag i glasburk, dels för att lättare se vad de innehåller, dels för att de annars skulle smitta allt annat i frysen; men detta skulle jag kunna göra i betydligt större utsträckning.

När jag fryser in förvällda bladgrönsaker, till exempel spenat, mangold och nässlor – plastpåsar. När jag portionsförpackar alla vinbär, hallon och körsbär – plastpåsar. Kilovis med förvällda trattkantareller hamnar i – plastpåsar. Rivna morötter, riven ost och bondbönor – plastpåsar.

No good.

Mer glasburkar, fler återanvända mjölkpaket och en rulle papperstejp ska bli lösningen på detta.

Mer sånt här tack!

Men flygandet då? Alla skriver och pratar om flygandet just nu. Det här är så svåra och komplexa grejer att jag inte kommer att gå in på detaljer. För mig handlar det om att hitta en nivå som gör att jag står ut att leva med mig själv.

Japan från ovan.

Apropå nyårslöften och liknande aktiviteter runt middagsborden på nyårsafton. Varför skulle ett datum göra så stor skillnad? Tiden rullar på, det var mörkt och slaskigt ena dagen och samma sak dagen därpå. Trots att det var ett nytt år. Lite ogenomtänkta och frampressade löften om att träna mer och röka mindre bara för att det är ett nytt år i vår tideräkning. Jag är skeptisk. Dessa förändringar kanske ska komma inifrån och vara motiverade?

Fast företeelsen att utvärdera, summera, prata om framgångsfaktorer och att presentera sina visioner är nyttigt. När som helst på året. Att formulera allt detta i ord någon gång då och då är nog konstruktivt och relationsskapande. Och då är nyårsafton ett tillfälle då man träffas, sitter ner tillsammans och hinner prata. Det råkar visserligen vara i skiftet mellan två kalendrar där den ena, inklusive allt dess innehåll, ska kastas och den andra är en oskriven bok.

2019 års blogg kommer kanske att bli mer av en downshiftares dagbok med en hel del note-to-self-anteckningar för att jag själv lättare ska kunna följa processen. Fast redan i nästa inlägg kommer första avvikelsen;  jag vill berätta om den klimatvidriga men underbara resan som jag gjorde i augusti och september. Framför allt ur ett odlarperspektiv.

Datjas, någonstans i Ryssland.

Småskalighet och terapi

De 17 globala målen i Agenda 2030.

Det småskaliga jordbruket försörjer 70% av jordens befolkning med mat. Samtidigt använder de mindre än 25% av jordbruksmarken.

Småskaligt jordbruk är betydligt hållbarare än motsatsen. Idag baseras en stor del av det småskaliga jordbruket på att bönderna byter och sparar lokala fröer och samodlar olika sorters grödor, träd och buskar. Det resulterar i en stor variation av fröer som ökar böndernas förmåga att producera hållbara grödor. De lokala fröerna försörjer familjer utan att exploatera ekosystemet.

I Afrika, där småskaligt jordbruk är en livsnödvändighet för många människor, är rätten att hantera lokala fröer hotad.

Orsaken är stora satsningar på det industriella jordbruket, hybridfröer och kemiska gödnings- och bekämpningsmedel som minskar mångfalden av fröer och förorenar jorden.

60-80% av världens bönder är kvinnor. I Afrika producerar de kvinnliga bönderna 90% av hela kontinentens mat.

Enligt flera FN-rapporter är stöd till småskaliga hållbara jordbruk ett av de bästa och mest långsiktiga sätten att minska hunger i världen. Du kan läsa mer om det här.

I Afrika pågår nu en livsviktig kamp. På ena sidan står småskaliga, kvinnliga bönder och på andra sidan intressen som vill göra det olagligt att använda lokala fröer. Därför har Afrikagrupperna startat FRÖAKTIONEN där man kan bidra med pengar och/eller skriva på en namninsamling för att påverka svenska biståndspolitiker att agera för hållbarhet och för att ens vara i närheten av att nå de globala målen 2030.

Denna kamp går att förankra i flera av hållbarhetsmålen i Agenda 2030.  Det handlar både om fattigdom, hunger, jämställdhet och biologisk mångfald.

Här läser du allt om Fröaktionen.

 

För mig är inte odlandet av livsavgörande betydelse men jag tänker allt oftare på hur så är fallet för miljoner medsystrar i världen. Dessutom tänker jag på hur olika förutsättningar vi har. Jag har både jord, vatten och fröer vilket inte är en självklarhet för alla.

Jag vet inte om den terapeutiska bonusen ens existerar när man måste föra en kamp om mark och fröer och när missväxt och torka har förödande konsekvenser för ens liv. Jag vet dock att jag brukar skoja om att mitt odlande åtminstone är terapeutiskt för mig.

Fast nu är det inte på skoj längre.

I veckan publicerade SVT ett forskningsresultat där man hade slagit fast att trädgårdsarbete är rena medicinen. Visserligen var det forskare vid Lantbruksuniversitetet i Alnarp som hade kommit fram till detta, och man ska alltid titta på vilka som har beställt och fått fram ett specifikt resultat.

Fast i det här fallet köper jag resultatet rakt av, jajamensan, det ligger ju helt och hållet i mitt intresse.

Trädgårdsterapin erbjuds nu som behandlingsform i ungefär en tredjedel av alla landsting och regioner.

Man behöver inte bli en småskalig bonde, inte ens självförsörjande på grönsaker, men att påta i några rabatter är uppenbarligen väldigt nyttigt.

Just do it.

Smygfotad under en terapisession för cirka åtta år sedan.