Att preppa sin jord och glädjas över små blad

Det blev en härlig helg och jag gissar att alla trädgårdsnördar tillbringade den utomhus. Det gjorde iallafall vi. Vattentunnorna ställdes i ordning, möblerna snyggades till, odlingslådorna fick en översyn och utomhusmiljön en ansiktslyftning.

Vi har ställts i ordning och fixats till.

Jag mätte temperaturen i mina olika odlingslådor och det skiftade mellan 7-10 grader. Jorden verkade inte heller vara särskilt blöt vilket gav mig klartecken till de första sådderna.

Eftersom jag täckodlar så är nästan alla mina jordbäddar täckta av organiskt material. Mestadels halm men det blir allt större inblandning av annat också. Nedklippta perenner, gamla stjälkar, bönskidor och löv. Allt detta är mycket användbart och behöver inte gå omvägen via någon kompost.

Varför gå omvägen via en kompost?

Täckmaterialet har dock en förmåga att isolera jorden på våren så det är värt att raka undan täckmaterialet så att solens värme når jordytan och den tinar snabbare.

Läs mer om täckodling här.

Potatis kan sättas när jorden reder sig vilket innebär att den är tillräckligt varm och lagom fuktig. Potatis har väldigt låga krav så jag gödslar aldrig dess jord. Det finns kvar lite näring från förra årets odling och med täckmaterialet tillförs det kontinuerligt nytt.

När jorden torkat upp så mycket att den inte klibbar fast vid spaden när du gräver, säger man att den reder sig.

Citat härifrån.

Min bästis. Jag önskar mig dock en storebror till denna, en bredgrep (broadfork).

Jag gräver i princip aldrig. Det gör mer skada än nytta att gräva. De som gör det egentliga jobbet åt oss i jorden är maskar och mikroorganismer och de blir väldigt störda när vi gräver. Varje litet kryp lever på en specifik nivå i jorden och när vi gräver och vänder runt så blir det rena rama tsunamin för de små stackarna.

Jag luftar min jord medelst grepning vilket inte bara skonar smådjuren utan även min egen kropp.

Jag kör ner grepen med ungefär 10 cm avstånd och vickar den fram och tillbaka.

De jordar som behöver tillskott av näring får ett lass innan grepningen. Då myllas näringen ner i samma moment som jag luftar jorden.

Jordbädden är befriad från täckmaterial (se högen på höger sida) och därefter har jag öst på en sträng av kökskompost. Denna fördelas över hela bädden och sedan myllas den ner i samband med grepningen.

Alltså kökskompost. Vilken gräddtårta. Jag har två komposttunnor och medan ettan fylls på så står tvåan och jäser. När jag tömmer tvåan så här års har den alltså stått orörd i ett år. Jag tillsätter ingen aktivator, inga maskar och jag rör aldrig runt.

När jag lyfter på locket i april så möts jag av 100% mulldoft. Till utseendet kan man i vissa fall tycka att komposten skulle behöva mer tid på sig men äggskal, avocadokärnor och majskolvar tillför struktur till jorden, mat till masken och förmultnar så småningom i bädden.

Här kan man se en hel del rester som avslöjar kosthållningen i Getingedalen men det mesta har förmultnat. Den som tittar noga kan se kolbitar i högen och det är alldeles korrekt. I botten av mina komposttunnor lägger jag ett lager kol (lokalproducerad i bygdens kolmila) som ligger och suger upp näringsrikt lakvatten. I jordbäddarna fungerar kolen som närings- och vätskereservoarer samt tillför en luftig struktur. Dessutom tar det väldigt lång tid för kolen att brytas ner så den kommer att vara kvar så länge jag odlar just här. Biokol kallas detta.

När jorden är grepad (och i vissa fall gödslad) så slätar jag till jordytan med en kratta och sedan sår jag det som ska sås.

När planteringen är klar så täcker jag bädden med organiskt material av många anledningar:

– Jorden kommer att behålla fukten och jag behöver inte vattna så ofta.

– Ogräset får inte en chans.

– Maskar och mikroorganismer får mat och rör sig aktivt i jordbädden vilket tillför lite näring men framför allt en luftig struktur.

– Slagregn slår inte sönder jordytan utan mellanlandar i täckmaterialet och rinner skonsamt ner i jorden.

Här är potatisen satt. Två olika sorter, en tidig (Maria) och en höst-/vinterknöl (Sarpo Mira) som jag ska lagra. Maria är årets potatis 2018 och jag lyckades hitta ekologiskt utsäde. Bädden är täckt med organiskt material vilket, förutom ovan nämnda orsaker, gör att jag slipper kupa.

Det är ju förstås en hel del perenna grönsaker som börjar titta upp nu. Jag vet, jag är som vanligt sist på bollen men så är läget på mina breddgrader.

Ramslök!
Spansk körvel! En liten planta som sattes förra året och växte dåligt men nu kommer den!
Rabarber så klart.
Rankspenat! Lycka! Den var ynklig och klen hela förra säsongen men den verkar onekligen ha överlevt vintern med bravur. En klättrande, perenn bladgrönsak som är godast att äta när den är ung och späd.
Jordgubbar kan definitivt klassas som en perenn men å andra sidan bör plantorna föryngras vart annat eller tredje år eftersom de slutar att ge bär. Dessa plantor är samplanterade med vitlök och än så länge ser de ut att kunna samsas.
En jordgubbsplantering som har fått en nystart. Alla gamla plantor grävdes bort, jorden luckrades och gödslades och sedan satte jag tillbaka skott från moderplantorna. Jorden är täckt med halm. Dessa plantor kommer att ge störst skörd 2019.

I växthuset ska så småningom tomater, chili och annat få bo men än så länge lever de inomhus under extraljus eller på fönsterbrädor. Nätterna är på gränsen till för kalla och jag vill förstås hinna skörda den vintersådda spenaten först!

Förkultiveringen av mindre känsliga plantor sker i växthuset. Där är det maximalt med ljus och dessutom blir de härdade från början. Det är framför allt olika kålsorter.

I nästa inlägg kan det nog bli en fördjupning i Permakulturens värld. Jag lovade det för jättelänge sedan, jag skulle bara läsa ut en bok först och det har jag gjort. Både grepningen, täckodlingen, perenna grönsaker och annat som jag pysslar med har sin härkomst i Permakulturen.

Lycka till med preppandet av era jordar!

Grepning, täckning och biokol

Så himla jättevarmt är det inte och det faller till och med lite snö då och då men nu har jag ändå börjat förbereda mina odlingsbäddar. Ja vissa är redan planterade och klara faktiskt.

Förra året provade jag täckodling för första gången. Det jag kunde konstatera var att det blev betydligt mindre ogräs och att man inte behövde vattna lika ofta. Mer än så hann jag inte registrera under den korta tiden.

I vinter har täckningen fått ligga kvar på jordytan så att den delvis ska kunna förmultna och berika jorden men även för att maskarna ska ha lite godis att jobba med.

Maskarna ska vi vara väldigt rädda om. Det är de som gör jobbet åt oss så vi ska mata dem med det bästa vi har!

Denna lilla enkla förändring hade stor betydelse idag när jag skulle börja förbereda bäddarna. Jag rakade bort täckmaterialet, som till stor del består av halm, så att jag kunde komma åt jordytan. I de aktuella bäddarna ska jag odla potatis så de behöver ingen gödsel. Därför kunde jag gå rakt på grepningen.

Att grepa sin jord är klokare än att gräva och det finns finns flera orsaker till detta:

1. Det är betydligt mera ergonomiskt att grepa, kroppen tar inte alls så mycket stryk. Det är lika svettigt men lite kroppsarbete har jag definitivt inte något emot.

2. Maskar och mikroorganismer tar inte alls lika mycket stryk av grepning som av grävning. Det finns miljarders med småkryp i jorden och det är egentligen de som gör jobbet så vi ska vara väldigt rädda om dem. Genom att gräva och vända jorden så hamnar de huller om buller och i värsta fall stryker de med. Ett småkryp bor på en viss nivå i jorden av en anledning. Stör dem inte.

Jag kör ner grepen i jorden och vickar dem fram och tillbaka, drar upp, backar och kör ner den 10-15 cm bakom det förra grephålet. Man måste stå och gå i bädden men man grepar hela tiden där man har gått så jorden luckras efter mina steg. Man brukar annars säga att man aldrig ska gå i en bädd.

Grepning. Jag önskar mig en bredgrep! En produkt som precis har börjat synas på marknaden i Sverige. Den är ännu mera ergonomisk och effektiv.

De ytor som har varit täckta under förra året och vintern var betydligt mer lättarbetade än de ytor som legat bara. Jorden var lucker och mullig och det syns tydligt att täckningen har gjort nytta.

Förutom att hålla jorden fuktig, vilket är extra angeläget i tider av vattenbrist, så håller den ogräs på avstånd. Rotogräs kvävs och fröogräs får inget fäste i täckmaterialet. Alla småkryp tycker att livet blir toppen när det ligger mat på jordytan. De blir väldigt aktiva, rör sig mycket upp och ner och luckrar jorden åt dig.

Beroende på vad du täcker med så kan du få olika mycket fart på småkrypen och olika mycket näring i jorden.

Mina potatisar har legat väldigt mörkt, långt ner i en stängd låda med flera lager papper på toppen, men de hade ändå grott. De är väldigt sugna på att komma ner i jorden nu.

I år sätter jag tre olika sorters potatis för att se hur stor skillnad det är. En tidig sort (Casablanca) som dessutom ska vara årets potatis. En sommarpotatis (Bambino) som jag har läst om på ett par ställen. Den ska vara rysligt god. Till sist sätter jag även en vinterpotatis med goda lagringsegenskaper (Foxton).

Med en liten trädgårdsspade gör jag en ficka i jorden där jag släpper ner knölen på ungefär 10 cm djup. Jag planterar ganska tätt i raderna men försöker att hålla en halvmeter mellan raderna ifall jag måste kupa.

När alla potatisar är i jorden så täcker jag hela jordytan med lite olika saker. En bädd fick en blandning av fjolårshalm och förra årets halvförmultnade trädgårdskompost. En annan bädd fick bara en halmtäcke men å andra sidan ganska tjockt. Den tredje bädden fick bara trädgårdskompost blandat med biokol.

Det här är bädden som täcktes av en blandning innehållandes gammal halm och förra årets trädgårdskompost.

Biokol tror jag är en bra grej. Jag är inte så hard core att jag gör själva kolen men jag är heller inte så bekväm att jag går till macken och köper en påse kol. Jag kontaktar närmaste hembygdsförening som brukar bränna kolmila då och då och ber att få köpa ett par säckar skräpkol.

Skräpkol är småfnas, nästan oanvändbar som grillkol, men guld för mig. Jag vill ha små bitar. Dessa måste prepareras med näring. Enklast är att lägga dem i en hink och dränka dem i hönsgödselvatten eller guldvatten till de har sugit sig fulla.

Jag brukar bottna mina kompostbehållare med ett lager kol och där ligger den en hel säsong och suger i sig lakvatten från massan som läggs ovanpå. Det är sådan kol jag använde idag.

När min kompostbehållare var tömd så laddade jag botten med ett nytt lager kol.

Om man inte har preparerat sin kol med näring så kommer kolbitarna att suga i sig näringen från jorden istället. Ganska kontraproduktivt. En vätske- och näringsfylld kolbit funkar som en slags reservoar i jorden. Den ligger där och läcker ut allt nödvändigt som jorden behöver.

Kolen gör även att jorden blir väldigt lucker och dessutom tar det snuskigt lång tid för kol att brytas ner. Jag tror att vi snackar flera hundra år. Jämför då med andra saker som vi tillför jorden för att få den lucker och näringsrik. Det är nedbrutet på betydligt kortare tid.

Torv nämns ofta som en bra grej och det är ofta mycket torv i jordsäckar. Torv är bra, det är naturligt och jag har till och med sett ekologisk torv. Det håller vätskan i jorden och gör jorden lucker och lätt. MEN. Den är näringsfattig och en ändlig resurs. Det tar väldigt lång tid för torv att bildas och vi tar upp den i snabbare takt än vad som hinner nyskapas. Dessutom har den förmultnat på tre år i din jord. Det har definitivt inte biokolen.

Förra veckan skrev jag om att jag hade fått sorgmyggor inomhus. Jag köpte Nemablom och vattnade med det och jag kan säga att jag inte har sett ett enda flygfä sedan dess. En av mina värst angripna malabarspenatplantor har till och med börjat skjuta nya skott. Var det så enkelt?

Mirakelmedel?

Har hittat värsta snygga postern som jag vill köpa men egentligen inte har någon plats för. Den känns bara så rätt i mitt liv just nu.

Du hittar denna och en himla massa andra snygga prints på Desenio.

Man blir så skönt trött efter en dag i trädgården!