Kan man spara vatten över vintern?

Nu minsann! Nu faller det stora mängder regn och alla kärl är fulla till bredden. Nu när vi inte behöver en droppe.

Men att spara detta är svårt. Kärlen spricker eller blir förstörda när vattnet fryser. En damm hade varit perfekt.

Jag har inget emot regn i sig, jag har väldigt bra regnkläder, men en del saker är svårt när det är blött. Att skörda lök går bra men allt blir väldigt jordigt och geggigt. Att skörda frö är i princip hopplöst, allt fastnar på händer eller verktyg. Att plocka blöta bär blir svårjobbat vid rensning och att styckfrysa kräver torra ytor.

Lite begränsande är det allt, regnet.

Jag klippte ner alla tomatplantor. Goodbye. Nu ska alla omogna frukter få chansen inomhus. Rumstemperatur brukar göra susen. Mörker eller ljus spelar ingen roll. Det viktiga är att de är skadefria, då kan upp till 75% eftermogna.

Löken är flätad. De sista lökarna ligger fortfarande ute på tork men det torkar dåligt nu i regnet. Lök förvaras bäst i rumstemperatur och då är flätor ett platsbesparande sätt att lagra dem på.

Malabarspenat och lökflätor i ett norrfönster.

Vi gjorde chilisås. I förra inlägget beskrev jag hur vi syrade chilifrukter och det gick bra. Nu är dessa mixade med en liten del av saltlagen som de låg i och en skvätt äppelcidervinäger. Lite salt och socker tillsatte vi också.

Steriliserad glasburk och förvaring i kylskåp ska få denna heta sås att hålla i ett år. Med tanke på styrkan så kommer jag att använda väldigt lite av innehållet men i såsform är chili lite lättare att portionera så det ska bli kul att använda den som smaksättare.

En annan nackdel med regn är mörkret och det dåliga fotoljuset…

I samband med att jag klippte ner tomatplantorna så påbörjade jag städningen av växthuset. Hittade en gömd gurkranka och två feta gurkor bakom en kruka. Den ena hade bytt färg till blekt gulgrön vilket brukar innebära segt skal och hög beska (= kompost) men jag ska prova den först så klart. Den andra var skönt grön och fräsch, det kan nog bli ytterligare en tzatziki innan säsongen är över.

Mycket troligt redo för komposten men man vet aldrig…

Vi har några egna plommonträd men de är för unga för att leverera frukt. Vi har dock haft plommonträd tidigare men de har mått dåligt och aldrig gett någon frukt. Förutom sista året i dess liv, då kunde vi plocka flera liter Opal. Fast då visste vi inte att det var ett sista dödsryck.

Däremot har det funnits ett överflöd av plommon i andras trädgårdar så vi har fått några liter. Förutom att äta färskt (det finns gränser för hur mycket färska plommon man kan äta) så kokade vi marmelad. Ett enkelt recept med lite citron och ingefära.

Den blev god men smakar mer citron är plommon…

Den uppmärksamme ser att kokningen gjordes på vedspisen. Just nu har vi ingen elektrisk spis eller ugn pga trasigt element. Ett nytt är beställt men ett glapp har uppstått. Vedspisen kommer verkligen till nytta nu men vi har också varit lite lata och hämtat upp mikrovågsugnen från verkstan. (Mina kursdeltagare brukar värma sin matsäck i den.)

Spisen/ugnen är 20 år gammal. Vi har lagat den en gång förut, det var nog över fem år sedan och den har funkat klockrent sedan dess. Nu lagar vi den igen och det är för tidigt för att säga om det lyckades men det ska mycket till innan vi ger upp och köper nytt.

Det handlar både om konsumtionsmönster men också att vi måste bygga om halva köket vid ett eventuellt byte. Standardmåtten 2001 och 2021 är inte desamma.

Innan ugnen gav upp (för det är egentligen bara den som är trasig) så provade jag att filtrera och pastörisera lite äppelmust. Det fanns inget annat syfte än att stilla min nyfikenhet men jag kunde dra slutsatsen att det var enklare än jag trodde.

Filtreringen gjordes i två steg; först i en vanlig silduk för saft och sånt. Sedan en gång till i en tätvävd nötmjölkspåse. Sedan hälldes musten i en stor kastrull och med hjälp av en termometer värmes musten till 75 grader under konstant omrörning.

Nu kom det svåra; att hålla musten på 75 grader i 15 minuter. Men det var enkelt. Jag drog ner plattan på det lägsta och det var lagom för att behålla värmen på 75 grader plus/minus två grader.

Under tiden steriliserade jag glasflaskor i ugnen och när pastöriseringen var klar så hälldes varm must upp på varma flaskor och dessa korkades direkt.

Det fanns lite olika sätta att pastörisera på. En del menade att 85 grader i två minuter också skulle funka. Det fanns också lite olika rekommendationer om avkylning och förvaring.

Jag hittade dock tydlig information om det jag befarade; att en del näring går till spillo med uppvärmningen. I så fall är frysning att föredra. Men å andra sidan dödar man också en del elaka ämnen i pastöriseringen, sådana som framför allt följer med fallfrukten.

Äpplen som har legat mot jorden kan få med sig jordbakterier och dessa kan vara onyttiga. Så att skölja, i synnerhet fallfrukt, innan mustningen är ganska viktigt.

Helt ärligt så sköljer vi nästan ingenting. Ser det fint ut så kör vi bara. Mustar och fryser helt enkelt och det har gått bra hittills. Alldeles för bra, musten blir ju försvinnande god.

Pastöriserad must kan förvaras i glasflaska i rumstemperatur, så står det iallafall i böckerna. Den här ska vi lagra i skafferiet och öppna om ett år för att se om det stämmer. Till dess fortsätter vi att frysa vår must. (Supergrumligt foto pga skitväder.)

Jag vet inte vad jag kommer att skriva om nästa gång, jag kommer iallafall att fortsätta avrunda odlingarna och ta hand om skörden. Förhoppningsvis med en fungerande elektrisk spis.

Lätt och tungt omvartannat

Den här årstiden – och som vädret är just nu – är det inte särskilt svårt att hitta saker att skriva om. Tvärtom, det är svårt att begränsa sig.

Om något är tungt så är det gödselsäckarna, annars är det bara lite svettigt. Den härliga sortens svett.

Kursen i hållbar grönsaksodling är över och det gick bra. Elva nyfika odlare kom och lyssnade tålmodigt på min berättelse och jag hoppas att var och en fick med sig något matnyttigt. Framför allt var det en riktigt fin vårdag och att hänga tre timmar utomhus bland vitsippor och småfåglar är värt en del bara det.

Idag bjuder jag på en nulägesrapport, både i odlingarna och från naturen. Många bilder alltså.

Jag fortsätter att så köldtåliga fröer ute. Just nu är bondbönor, rättika, palsternacka, persiljerot, svartrot, sallat, persilja, dill, tatsoi och potatis i jorden. Inget har grott än. Det är faktiskt lite torrt, det lilla regn jag har samlat hittills går snabbt åt och SMHI har inget regn att erbjuda den närmaste veckan. Skit om jag måste ta till brunnsvatten redan nu.

Vitlöken växer fint och nu ska den gödselvattnas. En gång i veckan. Den gödsel som jag myllade ner i höstas vid planteringen är förbrukad och att mylla ner fast gödning är lite pilligt.

Jag gör hönsgödselsoppa som jag häller i vattenkannan. Senare på säsongen kan det bli både nässelsoppa och guldvatten. Någon sorts näring helt enkelt.

I växthuset blir det väldigt varmt dagtid, nästan lite för varmt för spenat men det växer fint. Kålplantorna gör detsamma.

Inomhusodlingen av tomater ränner iväg och jag måste plantera om dem nu. Jag inser att det kommer att bli alldeles för många plantor, jag kommer att kasta bort flera stycken. Men först kommer jag att försöka sälja dem om någon vill ha. Endast fem kronor/styck! Jag återkommer till vilka sorter jag har.

Så här kan vi inte ha det. Alldeles för trångt i krukan och för lite jord.

Under odlarkursen sålde jag några paprika- och chiliplantor men jag har fler kvar. I synnerhet en chili som heter Basket of Fire. Den är ganska stark men den är även smakrik. Dessutom blir det en kompakt planta som inte tar så stor plats. Fem kronor styck!

Paprikan heter Ferenc Tender, en ungersk och snabb spetspaprika som kan ätas i alla färger/stadier. Fem kronor även för dessa.

Inomhus försöker jag att driva upp lite blommor, en låg solros och en kryddtagetes. Har aldrig gjort det förut så det är ett riktigt experiment.

Tagetes som är så lättodlat. Jo tjena.

Jag har även plantor av Malabarspenat Alba, den grönstjälkade, om någon vill köpa. Om gurkorna överlever så säljer jag förmodligen även några sådana.

I det perenna skafferiet kommer ramslöken fint. Egentligen har jag inte förtjänat det, den försummades förra sommaren, men nu har jag pysslat om dem och tänker försöka föröka dem när blommorna går i frö.

Rabarbern, den pålitliga, väller upp ur marken som en köttig science fiction-hälsning. Att göra juice och frysa in i tärningar är det bästa jag har gjort med rabarber så det kommer jag garanterat att göra i år igen. Varje gång det är ett recept med en skvätt citronjuice eller vinäger kan jag antingen ersätta eller komplettera med rabarberjuice. Hållbart och gratis. Väldigt trevligt i tillbringaren med vatten också. Rosa is och syrligt uppfriskande dricksvatten. Jag smaksätter även min kombucha med rabarberis.

Här hittar du mitt specialinlägg om rabarber.

Piplöken kommer fint. Perenna grönsaker är inte bara väldigt resurssmart, de är tidiga också. Dessa ska gödselvattnas, precis som vitlöken.

I det vilda skafferiet finns det nu nässlor, kirskål och jordreva (årets nyhet!). Jag vill bredda mina kunskaper i vildplockning så nu ska jag undersöka hur jordrevan gör sig bäst.

Nässlor förvälls och fryses in om det inte blir soppa, pesto eller paj direkt. Nässlor kan även torkas och smulas till framtida matlagning. Te på nässla gillas av många. Nässelsalt eller som inslag i ett örtsalt funkar det också. Och nässlor är dessutom en kanonbra näringskälla istället för köpegödsel.

Kirskålschips är den senaste flugan inom matlagning på vildplockat. Man gör som med grönkålschipsen, alltså blandar bladen med rapsolja, saltar lätt och kör i ugnen några minuter. Rör om någon gång under rostningen. Man kan även blanda in örter och parmesan för en lyxigare variant.

Annars blir det samma som med nässlan, förvällning och infrysning. Soppa, smoothie, pesto och paj. Där är kirskålen perfekt.

Jordrevan är jag inte säker på hur jag ska använda. Den har en försiktig smak av mynta och är lite syrlig. Äldre blad är lite fibriga så satsa på unga blad om man ska äta dem färska.

Några gör te på dem men jag ser att man kan dryga ut en sallad med dem.

Det är så ljuvligt att gå runt i trädgården och se hur det knoppas. Och det är bara april än. Tänk så många månader det är kvar av grönska och skörd. (Det var det töntigaste jag har skrivit på länge men det stämmer ju!)

Jag har ganska mycket Scilla, eller Blåstjärna, i gräsmattan och är lycklig över varenda en av dem. Läs mer om Scilla här.

Av några goda odlarvänner fick jag en tuva med lungört. Den blommar tidigt och älskas av fjärilar och insekter.

Ett av våra körsbärsträd, Stella, är fullt av knopp och nya skott. Jag ser fram emot blomningen!

Sara Bäckmo, Skillnadens trädgård, beskriver ofta hur hon sår något varje dag och på så sätt sprider hon ut trädgårdsarbetet i små korta men täta pass. Jag försöker att göra likadant. Det är lite tungt med gödselsäckarna så jag gödslar och förbereder en eller två bäddar om dagen. Jag sår lite då och då och jag vattnar på samma sätt.

Då blir inte trädgårdsprojektet så betungande och slitigt. Efter en vecka kan man konstatera att man har hunnit ganska mycket och det har nästan bara varit lätt och roligt!

Nu ska jag skola om tomaterna.

Täckodling, ett varv till

Sedan 2016 täckodlar jag och har absolut inga planer på att sluta med det, tvärtom, jag vill ha ännu tjockare och mer näringsrika lager för varje år som går.

I söndags, den 8 mars, var jag på en föreläsning med Börje Remstam. Jag har skrivit om honom förut efter att ha hört honom föreläsa på trädgårdsmässan och när han har medverkat i både radioprogram och poddar. Det skadar dock inte att höra honom igen.

Börje är framför allt mannen som uppmuntrar till täckodling. Han är även en rutinerad användare av biokol men det tänkte jag inte skriva om idag.

Börje har inte rensat ogräs, vattnat, gödslat eller grävt i sin trädgård på 40 år och allt är tack vare täckodlingen.

Genom att alltid se till att jordytan är täckt med organiskt material så matar man maskar och mikroorganismer i jorden. Det här är mumma för dem och de rör sig i jorden för att hämta och bryta ner materialet åt dig.

På köpet får du en väldigt lucker jord och allt som maskarna bryter ner ger näring och struktur åt din jord.

En frisk jord har ca 500 maskar/kvadratmeter och när dessa har bajsat en hel säsong så har du fått 90 kg prima gödsel. För att detta ska hända krävs det dock att du matar dem. Alltså täckodlar.

Det kan vara svårt att få tag på tillräckligt med täckmaterial men jag använder allt från min trädgård som är friskt och inte innehåller stora mängder moget frö. Alla stjälkar och blad, nedklippta växter, bortrensat material, gräsklipp och löv. Ja till och med ogräs. När det får torka med roten uppåt på toppen av täckmaterialet så dör växten och blir värdefullt organiskt material.

För att få ännu mer täckning åkte jag till närmaste lantbrukare och frågade om jag kunde få köpa en halmbal. Inga problem. Dessutom är halmen så tätt packad att balen har räckt i flera år.

Nedklippta bönplantor, prima täckmaterial.
Halm funkar fint att täcka jorden med.

Hösilage- och ensilagebollar som spricker och ruttnar brukar också vara billigt och lätt att få tag på.

Jag har inte fått så bra snurr på detta som Börje men jag märker definitivt av de positiva effekterna. Grävning har jag helt och hållet slutat med och rensa ogräs gör jag väldigt sällan. Vattnar gör jag dock fortfarande men inte lika ofta.

Grävning är inte bara något jag ”slipper”, det är något jag undviker eftersom det orsakar stor oreda och skada i jorden. Maskar och mikroorganismer, alltså våra egentliga jordbrukare, dör eller får stora problem varje gång vi gräver. För att inte tala om vilka skador en jordfräs gör…

En annan positiv effekt av täckodlingen är att jag inte behöver flytta material till komposten. Jag lämnar växtresterna i odlingsbäddarna. I komposten förlorar jag dessutom en del näring som går rakt ner i marken.

Den 19 april kommer jag att hålla en kurs i hållbar grönsaksodling och där kommer definitivt täckodlingen att avhandlas. Anmäl dig på [email protected]

Här följer några länkar för den som vill veta mer om Börje Remstam:

Börjes egen hemsida

Intervju med Börje i podden Odlarna

Börje medverkar i Odla med P1

Och här följer tre bra lästips om täckodling:

Gröna rader

Odla.nu

Nelson Garden

Och varför inte tre filmsnuttar om täckodling:

Morag Gamble’s No-Dig Garden

Sara Bäckmo förklarar täckodling

Charles Dowding berättar om No-Dig-metoden

 

Är 2020 året du du testar täckodling?

Vatten, växtmjölk och matsvinn

Jag filar på mina föreläsningar. På den första, hos Naturskyddsföreningen, ska jag prata om grönsaksodling och vegetarisk matlagning ur ett hållbarhetsperspektiv. När jag klurar på formuleringarna och tittar igenom vad jag har sagt och skrivit förut så handlar allt om att vara en del av lösningen istället för problemet.

Oavsett om jag envisas med att odla, lagra och förädla mina egna grönsaker, om jag har satt ett ”larm” på mitt kontokort eller om jag skriver om vikten av att välja KRAV-märkta livsmedel i matbutiken så handlar allt till syvende och sist om att jag vill vara en del av lösningen, inte problemet.

Om jag tänker lösningsorienterat i mitt handlande, min livsstil och vad jag förmedlar så blir det till slut en vana, det går på automatik, och att göra val med  problematiska följder känns alltmer obekvämt. Känslan av att jag är en bov infinner sig och att det är mitt fel att framtiden ser mörk ut.

Jag behöver dock inte hamna där. Jag väljer att vara en del av lösningen så ofta jag kan och på så sätt kan jag också känna mig glad och harmonisk.

I praktiken handlar det mycket om mitt grönsaksodlande och vilka metoder jag använder. Jag hittade en bok som jag förmodligen beställer, den heter Klimatsmart trädgård och är skriven av Susanna Rosén. Den är alldeles nyutgiven och beskrivningen av den är tilltalande.

Här är en länk till boken.

Just nu gläds jag åt att chili, paprika, physalis och gräslök växer så fint. Jag sörjer att purjolöken ännu en gång gror dåligt. Jag slänger i ytterligare några frön och håller tummarna. I växthuset har inte spenaten börjat gro än men däremot så har det kommit snö som jag kan vattna med!

Än så länge bara hjärtblad men så fort det kommer karaktärsblad är det dags att fundera på omplantering.
Det är inga mängder men ändå tillräckligt för att ge vinterkänsla och kunna vattna med.
Jag sprider snön över bäddarna där jag har sått spenat. Snön smälter långsamt och ger en naturlig och skonsam vattning.
Mission completed.

Hur mycket jag än vill så är det lite för tidigt för att så nästa omgång. Jag rotar runt bland mina fröpåsar för att hitta något som behöver gott om tid men jag hittar inget sådant. Sara på Skillnadens trädgård tipsar om att så morötter, palsternacka och svartrot direkt i landet och det skulle jag faktiskt kunna göra nu när jorden inte är stelfrusen. Jag ger mig själv det som läxa till nästa inlägg.

Länk till Sara Bäckmos hemsida

Ett riktigt bra lyssningstips är senaste avsnittet av Meny i P1 om matsvinn. Tomas Tengby håller ett samtal med stjärnkocken Paul Svensson som har satt matsvinnet på sin agenda och försöker ändra statusen på matrester och fläckiga paprikor och se det som resurser istället.

Vi slänger ungefär en tredjedel av all mat i Sverige och världen. Det är ofantliga mängder koldioxid som släpps ut i atmosfären på grund av mat som produceras, transporteras och tillagas för att sedan slängas.

Här är en länk till programmet som innehåller spännande recept och inspirerande detaljer!

Jag har lovat att skriva några rader om det problematiska med mjölk och jag utgår från en artikel i The Guardian.

Almonds are out. Dairy is a disaster. So what milk should we drink?

Ett glas komjölk producerar tre gånger så mycket växthusgaser som ett glas växtbaserad mjölk. Men bland de växtbaserade mjölkalternativen finns det också problem.

Kokosmjölk är en enda stor tragedi, mandelmjölk skapar vattenbrist och massdöd bland bin och rismjölk är också en vattenbov som skickar stora mängder lustgas till atmosfären.

Det finns dock en vinnare i växtmjölkshyllan; havre. Svenskodlad havre vattnas endast med regn och är den ekologiskt odlad så har den små konsekvenser på jordbruket och marken. Havre är mycket näring för lite pengar och den växer villigt i kallare klimat, alltså Sverige. Havremjölk är dessutom enkelt att göra själv. Googla recept, det dräller av dem.

Artikeln i The Guardian hittar du här.

Här finns en artikel om kopplingen mellan mandelodling och bidöd.

Här finns ytterligare en på samma tema.

Helt plötsligt tycker jag att aprikoskärnor är alldeles utmärkt att göra ”mandelmassa” av. Bara man kallar det för det var det är: aprikoskärnemassa.

Jag avslutar med att göra reklam för min kurs den 19 april! Grönsaksodling på ett hållbart sätt kallar jag den och det är tre timmar bland mina odlingslådor i Getingedalen där jag berättar om gödsel, jord, täckodling, permakultur, förädling och förenkling. Se mer om kursen här!

Lagerstatus, recept och fröbeställning

Fröbeställning

Plötsligt händer det! Förmodligen fick jag eld i baken tack vare att jag ska träffa en odlarkompis i helgen. Det är schysst att kunna dela på fröpåsarna när man vet att bara hälften går åt.

Det är roligt att se hur mängden egenodlade fröer ökar för varje år.

Därför gjordes en inventering.

Dessutom är det faktiskt dags at börja tänka på sådd. Jag gjorde som jag beskrev för några veckor sedan; beställde så mycket som möjligt från Lindbloms Frö som behöver allt stöd de kan få just nu.

Det jag inte hittade hos Lindbloms köpte jag av Runåbergs.

Sättpotatis och sättlök beställde jag av Klostra men det levereras inte förrän om en månad vilket är jättebra.

Mitt resonemang runt fröer och Lindbloms kan du läsa här.

Det är jämna året i år. Jag satsar inte på några experiment alls. Livet brukar bli tillräckligt spännande ändå, på gott och ont.

Det mest äventyrliga fröet blev persiljerot. Vi har använt det under utbildningen i en puré och den smakade utsökt så nu vill jag göra samma sak hemma.

Det känns fel att köpa frö när jag redan har så många, därför försökte jag att handla så lite som möjligt och tänkte att årets frölager får styra nästa års kost.

Ha. Det skulle bli galet mycket rödbetor i så fall. Av någon anledning får jag ofta rödbetsfrö i present. Det verkar som om rödbetor är symbolen för hemmaodlat och vegetariskt. Apropå rödbetor så kommer det ett smaskigt recept längre ner i detta inlägg.

Lagerstatus

Hur står det till på grönsakslagret i Getingedalen? För bara ett par dagar sedan gjordes faktiskt en inventering, både i frys och skafferi, så frågan är lätt att besvara.

Vi har ganska mycket potatis kvar och den är i gott skick lagringsmässigt. Den var däremot ful redan när vi tog upp den eftersom vi provade några riktigt experimentella sorter i somras. De var nya på marknaden och saknade alla former av resistens och nu vet vi vad det betyder. Skitjobbiga att skala och massor av bruna prickar. Dessutom var de nog mjöligare än den mjöligaste knöl. I år har jag beställt några trogna och superresistenta sorter.

Äpplena börjar ta slut, det är ca 10 stycken kvar i lådan. Morötter finns det massor av och rödbetor ett par kilo. Palsternacka och lök har tagit slut och i synnerhet det senare irriterar mig. Förrförra säsongen gick vi runt på egen lök till 100% men 2019 års experiment med frösådd lök gick halvbra. Därför fegar jag och kör med sättlök i år.

Basilikan är slut! Det har nästan aldrig hänt förut men senaste skörden åts till stora delar upp av grönsaksflylarver. Så kan det gå. Persilja, dill, dragon, timjan och koriander finns det gott om i frysen. Mynta och rosmarin torkar jag och det finns det också kvar i lagret.

I frysen hittas även bondbönor, brytbönor, spenat, olika sorters bär, svamp, jättemycket salladslök, grönkål, massor av saft och lite mangoldstjälkar. Vi ska faktiskt inte odla mangold i år. Möjligtvis en liten färgglad tuva för färsk konsumtion i späd form. Vi lagar liksom ingen mat med mangold så då ska vi inte heller odla det.

Massor av gödsel gav denna härliga vitlöksskörd.

I rumstemperatur lagras vitlöken och just nu även ett lyckat försök med vintertomater, piennolo som de också kallas när de hängs upp.

En vintertomat måste inte ha en liten spets men en tomat med liten spets är alltid en vintertomat. (Hör av dig om du vet mer om det här så kan jag lära mig något nytt!) Ponderosa är en vintertomat utan spets till exempel. Och länge trodde jag att mina lyckade piennolos var just Ponderosa pga sin färg men det kan det inte vara.

En vintertomat har lite tjockare skal, det lär vara den främsta orsaken till att den kan lagras så länge. Den har kanske inte heller samma underbara smak som en solmogen sommartomat men de är betydligt godare än spanska köpetomater.

Det är så slarvigt av mig att inte ha koll på vilken sort det är. Alla vintertomater blir nämligen inte lika bra. Flera andra klasar har skrumpnat, den här har fortfarande spänstiga och saftiga frukter.

Skrynkliga tomater är fortfarande goda och användbara, det gäller bara att använda dem på rätt sätt.

Här har vi exempel på vintertomater som börjat tappa spänsten. Även i detta fall har jag slarvat bort namnet.
De här vintertomaterna är dock fortfarande mycket spänstiga, saftiga och goda. Jag vet inte om de ska ha den här färgen eller egentligen vara röda men smaken är prima hur som helst.

En lättodlad vintertomat är Principe Borghese, den rekommenderar jag. Ponderosa är en annan som många tomatodlande vänner menar är bra att lagra.

Den lyckade vintertomat som det skulle kunna vara i mitt fall har ett skitlångt spanskt namn. Jag köpte ett paket med fröer hos Ekoplantan i Torsås och det är stor chans att det är just någon av dessa tomater som hänger i mitt kök och är aptitlig fortfarande.

Ekoplantan i Torsås skriver på sin hemsida att benägenheten att skrumpna inte beror på sort utan på hur fullvuxen tomaten är. Aha!

Recept

Sist vill jag ge er ett bra recept som går att variera ganska friskt.

Skala en hemodlad rödbeta och hyvla den lövtunt i mandolin.

Blanda en marinad på 1/2 dl olivolja, 1/2 dl balsamicovinäger, 1 msk syra (citron, rabarber el. dyl.), en finhackad vitlöksklyfta, salt och nymald peppar. Blanda försiktigt rödbetor med marinad och låt stå minst en timma.

Grunda tallrikar med nyskördad vintersallat (eller något annat gott, färskt grönt). Plocka upp rödbetsskivorna ur marinaden och låt dem rinna av en stund. Arrangera rödbetsskivorna på salladen. Toppa med en misomajo och persilja, färsk eller fryst. Misomajo görs enklast på en blandning av 1/3 misopasta och 2/3 majonnäs. Men för självhushållaren görs den med hemmixad majonnäs på grannens ägg och lokal rapsolja och en hemgjord misopasta som jag ska berätta mer om i ett kommande inlägg.

I och med att rödbetorna är färska så behåller de lite knaprighet men om de skulle vara för tjocka så blir det alldeles för knaprigt. Mandolin är Da Shit. Färgen beror på att det vara vita polkabetor. Ser nästan ut som lax eller någon slags kött.

Nästa inlägg kommer kanske att handla om miso, tofu och tempeh. Eller kanske om certifieringar. Eller hur jag gör bondbönsgucka. Och kanske berättar jag var man kan höra mig föreläsa i mars. Fast det problematiska med mjölk är jag också sugen på att skriva om… Vi får se.

Vecka 41

Plötsligt händer det. I bloggar, kokböcker och sociala medier ser jag hur andra gör eget örtsalt. Och de berättar hur gott det blir; du vill aldrig mer äta köpt örtsalt. Men har jag någonsin gjort något örtsalt?

Nä.

Fast en vacker dag hände det.

Min metod, oavsett om jag ska koka gräddsås, skörda rönnbär eller torka persilja, är att sondera internet efter information. Läser många olika sidor, sorterar mellan seriöst och mindre seriöst och drar till slut mina egna slutsatser.

Och så gjorde jag med örtsaltet. Vilka örter skulle jag välja? Vilka proportioner skulle det vara och hur mycket salt i förhållande till örter?

Alltså volymmått som två delar örter och en del salt går fetbort. 1 liter örter kan lätt bli 3 dl örter om man är riktigt hårdhänt. Och det är en avsevärd skillnad mellan 3 dl och 1 liter.

Jag vill ha viktmått och det hittade jag till slut. Lika mycket örter som salt. Smidigt.

Jag skulle tydligen vara försiktig med libbsticka, salvia och rosmarin eftersom de lätt kan ta över. Men jag ska tydligen vara försiktig även med krondillen för det slutade med att mitt örtsalt smakade lite för mycket krondill.

Vad valde jag mer?

Jag vet inte om man kan prata om övre och undre raden i den här röran men jag försöker: salvia, vitlök, stjälkar av rotselleri, citrontimjan, dillkronor, fänkålsblast, piplök, persilja och libbsticka.

I någon artikel skrevs det att det är själva stjälken på rotselleriblasten som är intressant och när jag smakade så förstod jag varför. Bladen var beska men stjälken smakade gott. På dillkronorna användes endast de yttersta fröställningarna. I övrigt repades bladen från de grövre stjälkarna och allt hackades grovt.

Det blev ynka 215 g örter till slut så jag lade detta och lika mycket salt i en matberedare.

När allt var en gröt bredde jag ut den på en plåt med teflonduk och satte i ugnen. Temperatur: knappt 50 grader och luckan ska stå på glänt för att släppa ut fukt.

Det tog några timmar, säkert 5-6, och jag rufsade runt i örtsaltet då och då. Det blev mer och mer kaka av alltihop. När jag gick och lade mig stängde jag av ugnen men lät fortfarande luckan stå på glänt.

Morgonen därpå krossade jag kakan och stoppade ner bitarna i matberedaren igen. Det tog max 15 sekunder för saltet att bli klart.

Detta är alldeles nygjort så jag har faktiskt inte hunnit använda saltet så mycket. Det enda jag känner när jag provsmakar är en kraftig örtsmak, kanske att dillen dominerar och jag undrar var salvian och persiljan tog vägen? Men i ett sammanhang tror jag att saltet kommer mer till sin rätt.

Vecka 36

Ja det funkade! Att frysa piplök är en bra idé, den håller formen rätt bra även efter upptining. Nu ska jag klippa ner all min fina piplök och frysa in. Jag får nästan starta extrafrysen om allt ska få plats.

Åh, jag har så himla mycket jag vill skriva om idag men det skulle bli för långt. Jag får dela upp det och kanske spara vissa grejer till vintern när det brukar vara lite klenare med uppslag.

Dels beror det så klart på att det är skördesäsong, dels beror det på den nya utbildningen. Fast jag tänker faktiskt fokusera på uppföljning idag. Det händer lite för ofta att jag kastar ut A men aldrig säger B. Piplöken ovan var ett exempel på B.

Jag har plockat av alla Rödluvan nu. Älgen har inte kommit än. Det är första gången. Jag vet nästan inte hur jag ska hantera detta. Har aldrig behövt ta hand om min egen frukt förut.

Jag har plockat av dessa i tre omgångar men det var bara idag som jag hittade många spruckna äpplen. Funkar det likadant med äpplen som med tomater; att de spricker vid ojämn vattning?

Jag vattnar så klart aldrig mina fruktträd, förutom när de är nyplanterade, men det har ju regnat ganska mycket de senaste veckorna, skulle det ligga bakom sprickorna?

De såg alltså ut så här när de hängde kvar på trädet så det är inga fallskador.

Dessvärre har inte Rödluvan några vidare lagringsegenskaper så vi ska skaffa en fruktpress och göra juice/must. På bara ett par år har marknaden för dessa växt jättemycket. För typ tre år sedan, när jag tittade på fruktpress senast, fanns det kanske en eller två modeller och de var ganska svåra att hitta. Och helt plötsligt har jag skapat ett A i ett inlägg som skulle handla om B.

Förra inlägget avslutade jag med en bild på gröna tomater och hoppades att de skulle ha börjat mogna till idag. Häpp!

Inte bara tomater. Mina gurkor har börjat tokproducera så här på tidiga hösten. Och det är ingen inläggningsgurka så det blir mycket gurkstavar, gurkmackor, gurksallad och tzatziki framöver.

Blev det någon björnbärssmoothie i helgen då? Jorå! Eller igår (tisdag) närmare bestämt. Den blandades med en spännande grönsaksbuljong, en helt ny produkt som jag har lärt mig tack vare utbildningen. Den ska jag verkligen skriva mer om. Redan nu faktiskt.

Inom ramarna för distansutbildningen Eko-vegetariskt kök så får vi en matlagningsuppgift varje vecka. Den ska dokumenteras och redovisas i både text och bild online efteråt.

Första uppgiften innebar 100% nyheter för mig vilket var en av vitsarna med att plugga. Bredda mitt register och öka kunskaperna. Vi skulle laga en kall soppa med selleri och äpple men det var buljongen till denna som jag tände mest på. Den görs kall.

Ingredienser:

1 gul lök

5 cm purjolök (jag tog piplök istället)

1 knippe persilja

1 litet knippe färsk timjan

100 g rotselleri

100 g palsternacka och/eller morot

2 lagerblad

7 dl vatten

Eventuellt salt och peppar (det beror på vad du ska använda buljongen till)

Ansa grönsakerna. Ju noggrannare desto större möjlighet att använda det som silas bort. Hacka grovt och lägg i en blender. Pytsa i lite vatten i taget och mixa till en jämn vätska. Sila av i silduk och pressa ut den sista vätskan. Använd massan i silduken som bas i grönsaksbiffar.

En silduk för nötmjölkstillverkning – det är min nya favorit. Finare maskor än i den som jag använder till saftproduktion.
Jag blandade denna massa med ägg, ströbröd, kryddor och vitlök och stekte perfekta biffar på det.

Jag var så glad att kunna hämta alla ingredienser i mina egna trädgårdsland. Inte lagerbladen dock. Rotsellerin var egentligen inte färdig så jag behövde ta upp två stycken för att få ihop nästan 100 g.

Nästan 100 g rotselleri.
Den här ljuvliga buljongen innehåller fortfarande 100% av alla näringsämnen eftersom den inte har värmts. Och den skulle dessutom komma att användas i kalla rätter, en soppa och en smoothie, så det måste ha varit en riktig näringsbomb. Jag blev glatt överraskad av smaken. Hade förväntat mig mer 70-talsbouquet.

Och vitlöken är flätad och inhängd i köket.

Vigor har levererat.

Nästan vecka kanske det kommer att handla om rönnbär. Det är ju rönnbärsår i år, har ni sett det? Och så blir det mer kul från utbildningen.

Förresten, en uppgift var att lyssna på en pod. Jag kan rekommendera avsnitt 91 av Historiepodden; det vegetariska avsnittet.

Här kan du lyssna på det. Jag blev först lite full i skratt eftersom de låter lite lustiga men sedan blev innehållet så intressant att jag glömde bort det. Dessutom var de lite småroliga. Tydligen två historielärare.

Det finns en allmänt utbredd uppfattning om vegetarianer som går som en röd tråd genom programmet. Gissa vilken?

Och Johan Saxon är min nya idol.

Vilda vitaminer.

Vecka 33

Den här veckan har jag lovat att berätta om den – hittills – lyckade sensommarsådden och om några lästips.

I början av min odlarkarriär (låter seriösare än det var) så körde jag på känsla och gamla myter. Med åren ökade intresset och kunskapen och jag började förstå varför rädisorna alltid stocklöpte och spenaten blommade.

Vissa grödor ska antingen odlas innan sommaren eller på slutet av den.

Mitt i sommaren är det både för varmt och för ljust för många av våra vanligaste grönsaker i köksträdgården. Därför sår jag en hel del i slutet av juli och början av augusti.

I mitten av oktober slutar det att växa hos mig. Det handlar enbart om ljus och så dags på året är det för få ljusa timmar på dygnet för att det ska ske någon tillväxt.  Däremot så är det många grönsaker som kan stå kvar i landet längre än så. Ofta är jordbäddarna det bästa skafferiet.

Så. Om jag sår 1 augusti så har jag ca tio veckor på mig att få färdiga grönsaker. Tio veckor räcker gott och väl för dill, rucola, sallat, rättika, asiatiska bladgrönsaker, spenat och sockerärta. Det finns definitivt fler grönsaker som skulle funka men jag sår det jag äter och så ska alla odlare tänka tycker jag.

Vintersallat eller maché. Den här är så härdig att man kan skörda den under snön. Metallnätet ligger där för att hindra grannens katt från att göra toalett i bädden.

Dessutom är det svalare, mörkare och fuktigare nu vilket gynnar alla dessa olika grönsaker.

Eftersom vitlöken är skördad så fick jag en stor och tom jordyta lagom till höstsådden. Jag gillar att kunna utnyttja mina bäddar maximalt. Dessutom har jag snickrat och fixat en ny bädd under sommaren som blev lagom färdig till 1 augusti. Även potatisskörden lämnar odlingsbara ytor som jag försöker utnyttja.

Rucola i gamla vitlöksbädden.

Jag har gjort så här i några år nu men aldrig har jag gått så hårt in. Förr har jag tagit de fröer som var kvar i förrådet, i år har jag köpt en stor laddning nya fröer till just detta. Många gånger har jag varit bortrest när detta ska sås men i år är jag på hemmaplan och har tid att sköta om sådderna.

I år har jag också blivit varse hur stor skillnad det är på gamla och nya fröer. En del fröer tål ingen lagring alls (palsternacka) medan andra verkar kunna lagras i evigheter (tomat). Och så finns det en massa fröer med medelgoda lagringsegenskaper. Spenat till exempel. Här har jag sått fröer som är tre år gamla:

Och här har jag sått färska fröer:

Runåbergs har en superbra tabell på sin hemsida där man kan se hur länge olika fröer tål att lagras och vilka som tål kyla:

Något som dock har överraskat är sockerärtsfröerna. Jag petade ner en blandning av alla påsar som har blivit liggande, både gamla och jättegamla, och det ser ut som om rubbet har grott.

Hiterst (är det ett ord?) i vänsterkant sådde jag sockerärtsfrö från flera öppnade gamla påsar. I övrigt växer det dill, asiatiska blad, spenat och vintersallat i den här bädden.

Uppföljning utlovas!

Mitt rabarberprojekt tuffar på och en kväll fick jag hybris och tänkte att man kanske ska skriva en bok om rabarber? Därefter tänkte jag den betydligt sundare tanken Undrar om det finns någon bra bok om rabarber? Google fick hjälpa till. Och visst gjorde det. Ingar Nilsson har samlat en massa fakta om rabarber i en trevlig bok som jag förmodligen kommer att hänvisa till då och då. Lite historia, lite biologi, lite kuriosa och några recept.

I samma veva som jag var inne på Bokus och beställde rabarberboken så slog jag till på ytterligare två böcker:

Boken Jord har jag varit sugen på länge men den har varit ganska dyr. Nu var priset sänkt och fullt rimligt. Jag vet att denna tegelsten har använts som kursbok på flera utbildningar i småskalig grönsaksodling. Dock inte när jag pluggade för den fanns inte då.

Jorden är ju förutsättningen för mitt odlande. Jag tänker att jag odlar min jord istället för att odla grönsaker så jobbar jag från rätt håll och grönsakerna blir en bonus.

Den tredje boken, Det Nordiska Skafferiet, kände jag inte till men den slank ner i kundkorgen av bara farten. Fast den kändes helt rätt och anknyter starkt till utbildningen som snart drar igång; Ekovegetariskt kök på Vårdinge By Folkhögskola, en ettårig distansutbildning på halvfart. Det. Ska. Bli. Kul.

Mitt sista lästips är en tidskrift; Åter. Den ges ut av Alternativ.nu och kan vara en av de tre bästa odlartidningarna som jag känner till. Här blir du prenumerant.

Läste precis i Tidningen Åters Facebookgrupp att den går att läsa på Readly och Ztory nu men att det är en ren förlustaffär för Alternativ.nu att erbjuda sin tidning där. Samtidigt vill de nå ut till så många som möjligt vilket gör att de ändå ligger kvar i tidningsapparna.

Nu är det strax studiebesöksdags! Om en liten stund kommer en grupp nyfikna besökare som vill titta mer på mina grönsaksodlingar. Alltid lite pirrigt men mindre pirrigt för varje gång det händer. Och nästa vecka kommer ytterligare ett gäng. Det är bra med besök, det blir väldigt fixat i trädgården inför dessa. Dessutom är det bra att sätta ord på vad man håller på med.

I nästa inlägg kommer ett kul recept!

Vecka 32

I det här inlägget har jag lovat att skriva om det svåra kålodlandet, inlagd dragon, falska sillinläggningar och om vitlöksskörden. Så här kommer det!

Svårt med kål i år

Kål är både lätt och svårt att odla.

Lätt: Den är väldigt köldtålig, den växer starkt, det blir ofta mycket.

Svårt: Det finns ingen annan grönsak som är så poppis bland skadedjuren och den vill ha galet mycket gödsel.

I år har skadedjuren varit värre än någonsin. Vanligtvis har jag lite kålmal på försommaren och lite mer kålfjärilar på sensommaren. Dessa är inget problem i sig men de lägger ägg på bladen och när äggen kläcks kryper det ut larver som äter upp bladen.

Kålmal: Liten, ljus, gråvit fjäril som lägger ljusgröna ägg utspritt på undersidan av bladen. Larverna är också ljusgröna och 5 mm i början men kan bli 1,5 cm när de är fullvuxna. De äter små hål i bladytan.

Kålfjäril: Normalstor, gräddvit fjäril med små svarta fläckar. De lägger gula ägg i samlingar på bladen, både på under- och översida. Larverna är betydligt större och äter av bladen från utsidan och in.

Jag har aldrig sett dessa två jobba samtidigt, de avlöser varandra.

Kålfjäril in action.

Åtgärd: Kålmalens ägg är bökiga att ta bort eftersom de är små och sitter utspritt, annars är det bra att ta bort så många som möjligt innan de kläcks. Kålfjärilens ägg är mycket lättare att ta bort eftersom de är knallgula och sitter samlat.

Jag sprayar min kål med Turex, det är en bakterie som larverna dör av. Det är biologiskt, helt ofarligt för andra varelser (inklusive människan) och godkänt för KRAV-odling. Förintas av sig själv inom 3-6 dagar, rinner av med regn och löses upp av solljus. Därför att det bra att spraya undersidan av bladen ungefär en gång i veckan.

Detta är dock ett omöjligt jobb om man har mycket kål. Jag bedömer att jag har precis på gränsen. För den som har stora odlingar eller inte vill använda Turex så är det täckning av odlingen som gäller. Kålnät finns att köpa på t.ex. Lindbloms. Vi funderar starkt på att fixa nätburar till nästa säsong.

Om larverna har hunnit kläckas så plockar jag bort så många som möjligt förstås. Alltså, en otäckt kålodling måste få en genomgång dagligen.

Kålfjärilens ägg.
Den här 49-kronorssprutan från Biltema funkade fint till Turex i tre säsonger men samtidigt som jag tröttnade på den så gick den sönder. Nu har jag köpt en tjusig sak från Gardena som jag ska berätta mer om en annan gång.
Kålfjärilens larver kan vara så här ljusgröna…
…eller se ut så här.

Andra saker som har drabbat min kål är kållus och sniglar men detta är väldigt ovanligt hos mig så det har aldrig förstört min skörd. Löss skrapar jag bort med fingrarna och sprutar av med hård vattenstråle. Upprepar vid behov. Sniglar plockar jag bort och hugger huvudet av på kvällarna när jag går en pannlampsrunda med snigelsaxen. Behövs bara på försommaren. Att lägga ut Ferramol, järnfosfat, runt odlingarna funkar också bra.

Ferramolpellets. Effektivt.

I år har jag dock drabbats av något nytt och det verkar vara många som lider av samma sak; huruvida det är jordloppor, någon slags rapsbagge eller annan skalbagge tvista de lärde men de perforerar bladen och gör dem oaptitliga.

Att spruta med hård vattenstråle och skaka plantan funkar men de kommer tillbaka. Dessutom vill jag inte spruta vatten i onödan på kålen för då försvinner hinnan av Turex som håller larverna borta. Förmodligen gäller nät vilket stärker våra funderingar till nästa säsong.

Å ena sidan kan årets kålodling tyckas vara en kamp mot väderkvarnar men å andra sidan ska man komma ihåg att kålen växer ända till mitten av oktober och kan stå kvar i landet till i december och då har odjuren gett sig av. Därför tänker jag kämpa vidare med mina kålplantor.

Årets trista grönkål. Hål av både kålmalslarver och skalbaggar.
Samma sorts ohyra gillar även krasse så den är inte heller så fin i år…

Jag ser fram emot nätåret 2020.

Fransk dragon i vinäger

I år är den franska dragonen ovanligt fin. För det mesta lyckas jag få den att överleva vintern men det har hänt att den har dött. Fransk dragon går inte att fröså, jag köpte en planta helt enkelt.

Väldigt fin fransk dragon i år. Alltså det är ju skitsvårt att ta bilder på något ljusgrönt med ljusgrön bakgrund…

Jag tycker att det är gott med färsk fransk dragon i flera sammanhang, bland annat i potatissallad och färskost, men i många recept läser jag att det är ännu bättre med inlagd fransk dragon. Om bladen får dra i vinäger så utvecklas det nya smaker som verkar vara snäppet godare och mer användbart. Denna simpla anrättning kallas Estragon men å andra sidan heter växten också Estragon. Kanske används inte den franska dragonen färsk i Frankrike?

Nu tjatar jag om fransk dragon, som om det fanns någon annan dragon, och det gör det. Rysk dragon ser i princip likadan ut men smakar helt annorlunda. Inte otäckt men betydligt mindre intressant. Den är också härdigare (som allt annat med rysk eller sibirisk i namnet).

Se upp så att du köper rätt om du skaffar en planta eller fröer!

Den franska dragonen är på väg att gå i blom och jag ville skörda innan det händer.

Genom en enklare googling kom jag fram till att det var hur enkelt som helst. En bra vitvinsvinäger, bladen från den franska dragonen och en ren burk.

De mest läsvärda bloggarna om just detta förfarande:

Trä, hops & kärlek

Matgeek

Skog till bord

Tre väldigt välskrivna och snygga bloggar.

Jag köper vinäger, man kan göra sin egen men jag är inte riktigt där än. Burken diskas och steriliseras i ugnen. 15 minuter i 100 graders värme så har de flesta baciller dött.

Därefter repar jag bladen av mina dragonstjälkar. Eftersom jag har så mycket så unnar jag mig att kasta bort alla som är lite fula. Bladen läggs i den rengjorda burken och därefter täcker jag med vitvinsvinäger. Häpp!

Inte någonstans kan jag läsa huruvida burken ska stå i rumstemperatur, kylskåp eller mittemellan så jag tar det säkra framför det osäkra och ställer den kallt.

I någon av bloggarna ovan läser jag att det blir gott redan efter några dagar men låter man det stå i en månad så blir det dra-på-trissan-gott! Och du har inte bara goda och användbara blad, du har också en riktigt smarrig vinäger.

Aubersill

En del av mig är lite motståndare till att vegetarisk mat ska likna, smaka, se ut som eller härma animalisk kost. Det bibehåller köttet som normen i våra måltider och även om maten inte innehåller animaliska ingredienser så jämförs de ofta med ”originalet”.

Och även om jag strävar efter att låta det vegetariska spela huvudrollen och de animaliska produkterna vara side kicks (om de måste delta över huvud taget) så vill jag ändå berätta om aubersill.

Det handlar alltså om inlagd aubergine i sällskap av olika godsaker. Och när man gör detta på rätt sätt så får auberginen riktigt bra konsistens. Ganska likt sill om jag minns rätt.

Odlar jag aubergine? Ja, men det har aldrig lyckats. I år gör jag mitt mest seriösa försök någonsin men än har jag inte sett några frukter.

Aubergineplantorna blommar och jag är där med mjuk pensel och duttar. Leker humla. Och håller tummarna. IVF liksom.

Däremot så odlar jag en del av smaksättarna.

Nåväl, receptet kommer från vännen Thomas som i sin tur hade hittat det på Jävligt gott, en bra sida för den som söker vegetarisk inspiration.

Med Jävligt gotts recept som vägledare gjorde jag så här:

Börja med lagen: 2,5 dl vatten, 1 dl ättiksprit (12%), 1,5 dl socker, 5 grovt krossade kryddpepparkorn, 2 lagerblad och 5 kryddnejlikor. Detta blandas i kastrull och får ett uppkok. Det är klart när sockret har löst sig. Låt svalna.

Skala två vanliga auberginer, och dela dem i 0,5-1 cm tjocka skivor. Skivorna saltas för att den beska vätskan ska släppa. Låt ligga i 30 minuter. Under tiden sätter du en stor kastrull med vatten på spisen.

Skölj skivorna och dela dem i behagliga bitar, 2-3 st/skiva. Lägg dem i det kokande vattnet. De ska bara koka i någon minut. Häll av. Lägg bitarna i en väl rengjord glasburk, skala och skiva en rödlök som också ska ner i burken. Därefter häller du på den avsvalnade lagen. Ställ allt kallt i minst ett dygn men två dygn funkar också.

Nu har du en bra grund för att göra en väldans massa olika goda sillinläggningar. Lökbitarna kan gå med i inläggningarna eller också använder du dem i en sallad.

En bra samling recept med olika sillinläggningar finns här men kolla i dina kokböcker eller googla vilt, det finns hur många som helst att välja mellan. Godast blir det om även dessa får stå ett dygn innan man äter aubersillen.

Färsk potatis, en bra ost och lite knäckebröd – det är enligt mig de ultimata tillbehören.

Inläggningarna som vi gjorde – och som blev bra allihop – är följande:

Basilika, vitlök och lime

Tomat, chili och sherry

Tångkaviar och dill

Pepparrot, äpple och gräslök.

Oavsett om detta är en rätt med sitt ursprung i det animaliska träsket så tycker jag att kryddade ättiksinläggningar är något vi ska värna om och utveckla. Dels är det en väldigt nordisk tradition (försök att hitta ättika i någon annan världsdel!), dels är det ett mycket bra sätt att förädla och lagra mat. Även grönsaker. Jag kommer att skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vitlöken

Jag sätter den i november och skördar ungefär nu. När tre av bladen är gula brukar den vara färdig. Ett annat sätt är att provskörda ett exemplar. Löken ska ha fått klyftor som inte har börjat falla isär.

Viktiga saker för mig när jag köper utsäde:

Att blasten är flätbar

Att den är ekologisk

Att den är skapligt stor

Flätad vitlök är den bästa förvaringsmetoden enligt mig. Mycket platsbesparande. Det råkar även se fint ut men det är faktiskt mindre betydelsefullt.

Flätorna i Getingedalens kök.

Mina vitlöksskördar genom åren har varit lite varierade. Ibland blir den superfin, ibland lite klen. Jag har haft dålig koll på varför det blir så olika. Utsädet kan vara en orsak men till denna säsong hade jag nog insett att vitlök inte kan få nog av vatten och näring.

Därför tänkte jag, som ett experiment, systematiskt vattna och gödsla vitlöken i stora mängder en gång i veckan för att se om det gav resultat. Och det måste jag nog säga att det gjorde. Man kan alltså inte vattna eller gödsla för mycket. Vigor har levererat med hjälp av Tysslingebygdens hönor.

Varför tar du inte eget utsäde?

Jag får frågan då och då men jag har inte varit redo för det än. Precis som med vinägern. Fast nu är jag där. I år tar jag eget utsäde.

Men inte på Vigor.

För vid ett besök hösten 2018 av en likasinnad fick jag ett praktexemplar av vitlöken Klicki. Den heter säkert något annat egentligen men det var okänt så nu heter den Klicki av lite olika skäl.

Klicki var skitstor och jag satte de åtta enorma klyftorna på en specifik plats i november. Klicki har vuxit bredvid Vigor och fått samma skötsel men har hela tiden varit lite grövre. Och lökarna som jag drog upp i veckan var större än någon annan vitlök jag har odlat. Klicki kommer inte att hamna i köket i år, Klicki kommer att bli höstens utsäde.

På ursprungs-Klicki satt det en knippe småklyftor i toppen. Vitlök har en tendens att skapa lökar på stjälken, en del kallar dessa stresslök och de är då ett tecken på ojämn vattning men vissa sorter får alltid stjälklök, oavsett vattning. Dessa går också att äta.

Dessa ormlökar slår ut till blommor och blir sedan minivitlöksklyftor om man låter dem vara kvar. Jag klippte av dem och satte dem i vas istället.

Jag testade att sätta dessa miniklyftor, med åren ska de tydligen kunna bli stora lökar, och vid veckans skörd drog jag upp smålökar, betydligt större än de pyttesmå klyftor som sattes i november. Dessa får torka till och sedan planteras om i höst.

Framtida Klicki-lökar!

Hela skörden hänger eller ligger på tork nu. Torrt och luftigt. Getingedalens car port är ett ypperligt ställe för detta. Vigor ska så småningom putsas till, flätas och hängas in i köket. Klicki ska planteras i november.

Cirka 100 Vigorlökar på tork! Om vi äter två vitlökar i veckan så klarar vi självförsörjningsmålet.

I nästa inlägg blir det lästips och rapport från min mest lyckade sensommarsådd någonsin!

Vecka 31

Så varmt det blev. En veckas känsla av 2018 infann sig. Riktigt härligt, vi badade mycket. Och vattnade mycket så klart. Trots att det inte varade så länge så märktes det direkt på odlingarna. Tillväxten tog en hiskelig fart och behovet av vatten ökade markant. Även den mest tåliga och ståtliga bondböna blev slapp och hängig.

I förra inlägget skrev jag att tomaterna knappt hade börjat blomma. Lite medelhavsvärme på det och swish så kommer det både blommor och frukt.

Tack vare att våren och försommaren varken var het eller torr så hade det mesta hunnit etablera sig och växa sig starkt. Det dukar inte under lika lätt då. Nederbörden var över medel både i maj och juni.

Trots att det inte är lika hett just nu så är det ändå värt att nämna några fiffiga lösningar för att växterna ska klara torka:

Täckodling

Genom att täcka jordytan med organiskt material, helst ett 10 cm tjockt lager, så dunstar inte vattnet så fort och fukten behålls mycket längre i jorden.

Inte mycket till fänkål än men ett tjockt lager täckmaterial förhindrade att denna spädis dog torkdöden.

Gropodling

Förodlade plantor sätts med fördel ut i en liten grop. Vid vattning så koncentreras vattnet runt plantan. Dikesodling är nästan lika effektivt och passar även vid direktsådd.

Hurra för gropodling!

Solcellsbevattning

Kostar i inköp men är därefter gratis. Solcellerna ser till att vattningen blir regelbunden och med riktade munstycken blir den dessutom effektiv.

Vår pyttelilla solcellspanel som försörjer nästan hela växthuset med vatten.

Odla i kruka eller låda

Vattnet koncentreras i kärlet och till plantorna däri. Inget svinn.

Vattna tidig morgon eller kväll

Mitt på dagen hinner vattnet torka innan det når rötterna.

Prioritera

Vid långvarig torka måste du kanske välja några  grödor som du satsar på.

Samla regn

Var alltid beredd på att det kan bli torrt. Börja samla regnvatten redan på våren. Du kan aldrig få för mycket.

Kan inte få nog av regntunnor!

I mitt projekt Ersätt med rabarber (eller vad jag nu ska kalla det) har jag hittat ytterligare ett gott och lyckat användningsområde. Detta finns dessutom tillagt i specialinlägget om rabarber. Tidigare har jag beskrivit hur jag gör juice av mina rabarber och fryser in i istärningar. Dessa använder jag som syra i dressingar, marinader mm. Allt för att undvika tvivelaktigt odlad och importerad citrus.

Under de varma dagarna dricks det mycket i Getingedalen och vatten är så klart bäst på att släcka törst. Några citronskivor i tillbringaren ger god smak men kanske dålig eftersmak när man tänker efter varifrån citronerna kommer. Och vad de har kostat.

Några tärningar rabarberjuice gör precis samma jobb; ger vattnet en välsmakande syra och en schysst look i kannan.

Låt mig presentera: rabarbervatten!

Nu kommer lönen för mödan. Skörden är mitt dagliga fokus och medan sambon åker till sitt lönearbete så försöker jag försörja mig på andra sätt.

Att odla sin egen mat är som att tillverka sina egna pengar.

För varje litet bär jag plockar och för varje sockerärta som fryses in behöver jag handla lite mindre mat. Och ju mindre mat jag köper desto mindre måste jag lönearbeta. Och mindre lönearbete betyder färre bilresor. Och ju mer jag är hemma desto mer hinner jag odla och laga, både mat och kläder. Och när man sätter detta i system så kan det kallas självförsörjning eller downshifting eller något liknande. För mig är det en spännande utmaning.

Vi får väldigt mycket hallon. Det har vi fått varje år sedan vi slutade att sköta hallonhäcken. Visserligen är det en djungel med inslag av en hel del brännässlor men med heltäckande klädsel utgör de inget problem. Dessutom har jag trampat ner de flesta efter två omgångar med plockhinken.

Nässlor brukar betyda näringsrik jord och det är inte omöjligt att våra två intilliggande komposttunnor har ett finger med i spelet. När man har läst Stefan Sundströms senaste bok om biokol och bokashi så förstår man också att en klassisk kompost läcker ganska mycket näring.

Det var först då jag började se vitsen med bokashi. Innan har jag varit lite motståndare eftersom det innebär ett preparat som jag måste köpa och alltid ha hemma. Men den läcker ingen näring och betydligt mindre koldioxid letar sig ut i atmosfären.

Men om mina hallon plockar upp en del av läckaget så hamnar det ändå på rätt ställe. Jag vill att det ska vara så.

Efter några års experimenterande med olika sockerärtssorter så föll jag för grupptrycket och odlade Norli, den tryggaste och vanligaste sockerärtan som finns. Den är god, ger rik skörd och jag hinner knappt med att plocka av dem. Med en snabb blanchering i kokande vatten och ännu snabbare flytt till isvatten så ska de hålla sig fina även efter frysning.

De svarta vinbären är också avplockade. Jag fryser in dem på samma sätt som hallonen. Rabarber kan ersätta citrusfrukternas syra men inte näring. Vinbären kan dock stå för vitaminerna. Jag har slutat med röda och vita vinbär, de drabbas mycket lättare av ohyra och bären är inte lika användbara.

Svarta vinbärsbuskar har typ inga fiender och kan bli hur gamla som helst.

Jag odlar hellre rättika än rädisa. De smakar väldigt lika men du får tio gånger större resultat/frö. Snabbväxande och så här års ett återkommande inslag vid alla Getingedalens måltider. Några saltkorn och kanske 1 mm smör gör detta till en dröm i munnen.

En av veckans middagar var en wok. I den var det jalapeno, lök, koriander, sockerärt, morot och vitlök från egen skörd. Jag har inget recept men wokar behöver inga recept.

Morötter och koriander är från tidigare skördar. Funkar fint att lagra i frysen.

Dagens mest komiska är penischilin. Jo den heter så och jag kunde inte låta bli att köpa frö. Alltså… jag tycker synd om den som döpte denna chili för vad hade den för referenser?

Eftersom det är sista inlägget i denna månad så bör jag ju redovisa några klimatrelaterade downshiftarupplevelser. Förutom allt ovan så kan jag berätta att jag för första gången stötte på ett återvunnet tyg i tygaffären. Vi behövde en ny luftig gardin när det blev så varmt och blev så klart glada över detta fynd. Grönt var det också!

I nästa inlägg tänkte jag berätta om den bedrövliga kålodlingen, om vitlöksskörden, om inlagd dragon och om falska sillinläggningar. Men först en bild från ett av växthusets skönaste hörn!