Över Honshu med campingbuss del 2

Bambu. Här växer det som skog. En av de större och mer välbesökta bambuskogarna ligger väster om Kyoto. Visst, det är häftigt med bambu höga som tallar men det var alldeles för mycket folk på platsen.

Världens största gräs. Arashiyama Bamboo Grove väster om Kyoto.

Efter att ha strosat omkring i detta en stund hamnade vi vid en tempelentré. I det här landet är det gott om tempel, alltså brutalt många tempel, så man kan inte ägna tid åt dem allihop. Man får välja något här och där.

Dels kom detta tempelbesök väldigt lämpligt i vår resplan, dels var det omgärdat av en vacker trädgård, så vi valde att gå in.

Tenryuji Temple, Kyoto.

Alltså Japan och trädgårdar. Det är så otroligt vackert. Man jobbar mycket med mossa, växter i olika höjd, olika gröna nyanser och varierade bladformer.

Sten, grus och trä är också vanligt förekommande inslag. Liksom vatten. I dammen ovan simmade det färgsprakande koifiskar.

Vägsträckan mellan Kyoto och Nagoya var väldigt fin. En del av sträckan kallades Oumi Green Road och här låg teodlingarna som på ett radband.

Vi valde ett stanna vid ett litet familjeföretag och köpa grönt te direkt från odlaren.

Teodlingar på vägen mellan Kyoto och Nagoya.

Tokoname, söder om Nagoya, var ett av resans huvudmål eftersom det är ett historiskt viktigt centrum ur keramikperspektiv. Det är dock inget jag kommer att skriva om här men den som är nyfiken på vad jag upplevde där får gärna kontakta mig. Jag rekommenderar alla med intresse för keramik att åka dit.

 

Trädgård i Tokoname

Däremot så är Magome värt att skriva om i en odlarblogg. Inte nog med att det är en otroligt vacker liten stad, den ligger helt fantastiskt i bergen och har varit en viktig plats i Japans historia.

Magome
Stilleben, Magome
Även på sluttningarna runt Magome odlades det te.

En vanlig gröda i  köksträdgårdarna var den på bilden nedan. Jag förstod aldrig vad det var men jag visade bilden i Facebookgruppen Vilken växt och fick genast svar. Taro heter den och man äter framför allt rötterna.

Taro – i alla japanska köksträdgårdar.
Grönsaksland med storvuxen lök i Magome.
Lök på tork blir ett extra vackert inslag i japansk miljö.

Självklart var vi tvungna att stanna till på någon trädgårdshandel i Japan. Spännande att spana in vad de har för utbud. Egentligen är inte skillnaden så stor förutom att det fanns mer av allt.

Antalet sekatörer för finlir var så klart fler. Liksom solhattarna. Människor är väldigt bra på att skydda sig från solen här. Heltäckande klädsel och hatt gäller.

Mycket att välja mellan i sekatörhyllan.

1000 yen var ca 82 kronor.

Trots att detta var i slutet av augusti så såg vi nysådd överallt. I Japan borde det inte vara något problem att få ut tre skördar per år. Kanske mer. Mycket sol, värme och regn. Och lång säsong. Jag förstår om man köper fröer vid denna tid på året.

På grönsaksmarknaderna på rastplatserna fanns det inte bara ätfärdiga grönsaker. Här fanns även plantor för utplantering. I Sverige hade det inte varit läge att sätta ut kålplantor i början av september men här funkar det nog perfekt. 60 yen är ungefär 5 kronor.

Vi styr resan österut via Mount Fuji (otroligt vackert) och Yokohama innan vi tar en sväng på halvön Bōsō (Bōsō-hantō) och spanar in vackra vyer över Stilla Havet. Där andas vi för sista gången japansk lantluft innan vi beger oss till Narita, lämnar tillbaka campingbussen och sätter oss på flyget mot Indonesien.

Nästa inlägg blir det sista för januari 2019. Därför kommer jag att göra en självhushållarsummering av årets första månad. Berättelsen om Indonesien får vänta. Där fanns det i synnerhet en plats värd att skriva ett helt inlägg om.

Över Honshu med campingbuss

I mitt förra inlägg berättade jag om tågresan genom Ryssland. Idag tänkte jag visa lite bilder från resan med campingbuss över ön Honshu. Det är den mittersta delen av Japan, där Tokyo, Kyoto och alperna ligger.

Vi flög från Beijing och landade på Narita Airport öster om Tokyo. Där transporterade vi oss vidare till Japan Campers där vi hade bokat en liten buss, ombyggd till campingbuss.

Ett vanligt sätt att resa på i Japan är tåg. Med deras supersnabba Shinkansens kan man alltid räkna med att komma fram i tid. Men om man vill ut i naturen, hitta de där udda pärlorna och inte vara beroende av tider, då ska man resa med bil istället.

Vänstertrafik råder men man vänjer sig. Ordning och reda är det också, det är allt annat än trafikkaos i Japan. För att åka motorväg fick man betala rätt så mycket men man kom å andra sidan fram mycket snabbare. Det lockade inte oss alls. Vi valde de långsamma gratisvägarna och fick se mycket kul efter vägen. Fast det tog så klart tid.

Vårt hem i två japanska, heta veckor. Ja, förutom de två hotellnätterna som vi unnade oss…

Innan jag lämnar det praktiska och går över till mina odlariakttagelser så vill jag också nämna att

– Det finns rena gratistoaletter överallt i Japan. Man behöver aldrig fundera på den detaljen.

– De pratar verkligen ingen engelska och det är grymt svårt att förstå vad det står. Det är värt att hyra ett japanskt SIM-kort till telefonen och ta hjälp av Google Translate emellanåt.

– Det är det överlägset mest vänliga, artiga och leende släkte jag har träffat på. Bugandet visste inga gränser.

Det är ett kärleksfullt folk. Det är åtminstone känslan som de levererar. Man odlar också väldigt mycket grönsaker. Och dessa säljs konstigt nog på alla större rastplatser. Fast vegetarianism är helt obekant. Man äter fisk till allt och kryddar gärna med fiskbitar och fiskbuljong (dashi). Vi kunde i princip aldrig äta maten i Japan.

Ofta var det grönsaker som man kände igen, gärna i bautastorlek. Vädret är gynnsamt i Japan. Det var 35-40 grader varmt och det regnade en (skön) skvätt varje dag.
Kul färger och former på auberginerna!
Fast nästan lika ofta var det grönsaker som man inte kände igen. Eller är detta nässlor? En lila släkting till våra brännässlor?
What?
Himla skoj att botanisera i de Japanska fröhyllorna. Det är så vitt jag vet inte tillåtet att handla med sig men titta är också spännande.

Vi körde motsols över ön. Från Narita bilade vi norrut, mot Nikko, och sedan vidare i någon slags amöbaformad cirkel via Maebashi, Toyama, Kyoto, Nagoya, Magome, Fuji, Yokohama och sedan tillbaka till Narita.

Egentligen besökte vi väldigt få storstäder, det är inte lika intressant, utan vi snirklade oss runt dem istället.

Bilden nedan är från Nikko, ett stort tempelområde med magisk natur. Alltså dessa trädgårdar och parker. De är förlamande vackra.

Vi styrde gärna vägen förbi en badsjö då och då. Ett hett land och svettiga nätter i en campingbuss bidrog till behovet. Det här är Lake Chuzenji, eller Chuzenji-ko, som ligger på 1269 meters höjd vid foten av Mount Asama, eller Asama-yama.

I Japan odlar man i distrikt. Pärondistriktet, sallatsdistriktet, morotsdistriktet och så vidare. I de privata trädgårdarna såg det mera ut som hos oss, lite av varje, men den industriella odlingen var rätt så strikt uppdelad.

Kanske praktiskt men vad gör man om det blir invasion av morotsflugor, då går hela distriktets skörd åt fanders? Fast vi såg väldigt mycket besprutning, nät, plast och andra skumma grejer. Japan importerar i princip ingen mat, en god idé i sig, men det för samtidigt med sig vissa konsekvenser. Monokulturens baksida.

Sallatsdistriktet! Och sjukt mycket plast! Det här måste vara en värmetålig sallatssort för här hemma tycker jag att sallat är svårodlad redan vid 25 graders värme.
Kåldistriktet! Fotot är taget i farten från bilen…
Morotsdistriktet! Dubbelrader! Det som Sara Bäckmo alltid pratar om.

Nashipäron, en frukt som man ser då och då i våra mataffärer. Det ser ut som ett gråbrunt äpple men smakar mera som ett saftigt päron. I Nashipärondistriktet hade man satt en liten papperspåse på varje frukt. På. Varje. Frukt.

Först trodde vi inte våra ögon…
…men när vi kom närmare så såg vi att alla frukter var skyddade i ett litet fodral. Över huvud taget var alla fruktträdsodlingar stramt klippta och styrda av stolpar och linor. Det var fritt att röra sig under träden, smidigt vid skörd så klart.
I fruktdistrikten var det ofta små vägkiosker där man kunde köpa färska varor. Japansk kund till vänster och svensk turist till höger…

 

Där man inte odlade grönsaker så odlade man så klart ris. Det kunde vara hur små jordplättar som helst, antingen var det ris eller solpaneler.
Väldigt vanlig syn i Japan.

En riktig must-see-plats i Japan, enligt mig, är Ainokura. En världsarvsby mellan två bergsmassiv i Toyama. Även här odlade man så klart. På varenda liten tom plätt. Var det inte ris så var det grönsaker.

Eftersom ris måste växa i vatten så är det omöjligt att odla i en sluttning. Därav terrasserna och de finurliga vattenkanalerna. I Aionkura var det bara trähus med halmtak.
Men när det är som mest gemytligt och rart så dyker plasten upp. De älskar verkligen sin plast i Japan.

En annan plats, som också är ett världsarv, är Takayama. En mindre stad men med mycket av den gamla stadsbebyggelsen kvar. Här såg vi fler turister än vanligt.

Gatorna var smala och husen låg dikt an både varandra och vägbanan. Det var tätt mellan brandposterna och fyllda vattenhinkar stod utställda med jämna mellanrum. Tajta avstånd hindrar inte japanerna. Växter kan även bo i kruka på ett stenkant och det kan bli enormt fint även det…
Den här bostaden hade lite mer utrymme framför sitt hus. Den tomma ytan är till för bilen.
Träribborna är egentligen en liten bro. Det gick smala kanaler på båda sidorna om vägen, mellan gatan och husen.
Jag är imponerad av hur tomaterna kan vara så höga och frodiga när de har så små krukor att växa i!

Oj det blev mycket. Men det var så mycket som var härligt i Japan. Därför blir det en uppföljning i nästa blogg. Japan del 2. Då blir det Kyoto, Magome och lite annat.

Sayonara.