Positiva klubben

Till skillnad från förra veckan tänkte jag bara vara positiv idag! Den utlovade redogörelsen för Allelopati kommer jag således att skjuta på ett tag. Det blir däremot några ord om Bokashi och det senaste avsnittet av Odla med P1. Jag tycker att det blir allt tätare mellan de intressanta inslagen i det programmet. Fokus flyttas allt mer från dahlior till hållbarhet.

Hörde ni Sara Bäckmos sommarprat? Himla fint hörrni. I samband med detta så passade hon på att lägga upp lite spännande erbjudanden på sin hemsida. Bland annat är det en gratis föreläsning om att odla när det är kallt. Den finns tillgänglig till den 19 juli så skynda in och lyssna för den är riktigt bra!

Här kan du lyssna på Saras sommarprat från den 7 juli.

Här kommer du till gratisföreläsningen.

Det påminde mig om att under andra halvan av juli ska jag så nya grönsaker! Det börjar bli mörkare vilket gynnar en hel del växter som är lättare att odla på sensommaren. En del odlas för att stå kvar länge i landet, ja till och med skördas under vintern.

Du kanske tömmer en bädd med vitlök eller potatis snart? I den är det perfekt att göra en sommarsådd. Men bädden kan vara utarmad på näring så du bör gödsla med något snabbverkande och då är det vätska som gäller. Soppor gjorda på hönsgödsel, nässlor, vallört eller urin är perfekt.

Mangold växer snabbt och är mycket god även i späd form så det ska jag så i slutet av juli.

Det är ingen idé att så långsamma grönsaker som morot men det finns en massa snabba saker som stormtrivs på sensommaren. Spenat, dill, ärtskott, majrova, rädisa, sallat och späda blad av mangold, kål och rödbeta. Det är vad jag kommer att satsa på.

Ytterligare en omgång koriander ska jag också så. Den behåller smaken i fryst form men det finns inget som slår färska, nyskördade blad.

Här följer en ström av positiva bilder från veckans trädgård. Alla plantor är nöjda efter de senaste dagarnas ordentliga regn. Och jag är glad över att alla mina tunnor åter är fyllda.

Rosbusken Minette bodde på tomten när vi flyttade hit. Hon är lite känslig mot regn men doftar otroligt gott så hon har fått bo kvar. Dessutom har hon satt prägel på hela den delen av trädgården som har utvecklats till ett ”dofthörn”. Minette har fått sällskap av lavendel, kaprifol och förhoppningsvis en schersmin om den bara ville växa lite snabbare.
Bladlöken Allium Quattro används som gräslök och hela plantan är ätlig, även blommorna. Men jag låter hellre dessa stå kvar och pryda min örtagård.
Apropå lök så är det snart dags att skörda vitlöken. När de tre nedersta bladen har vissnat brukar man säga att den ska skördas men mina har bara lite vissna toppar än så länge. Däremot så har de fått ormlökar i toppen vilket är typiskt för sorten och inget att bekymra sig över. Tvärtom, de är jättecoola och ytterst kommer det att utveckla sig en knippe minilökar som går att så.
Den gula löken har lagt sig ner, mest pga regnet och stormen. Jag tänker börja skörda nu men bara för dagsbehov. Den får sitta kvar länge till för att bilda ett skyddande skal som gör löken lagringstålig.
Några små äpplen blir det trots att det inte verkar vara något äppelår. Tänk vad älgarna ska bli besvikna. Rödluvan är vårt härdigaste och starkaste träd och hon levererar. Någon gallring behöver vi dock inte ägna oss åt.
Vitkålen är på väg att knyta sig. Just nu vimlar det av kålmal men jag har läget under kontroll. En daglig genomsökning av ägg och larver räcker än så länge.
Förra årets succé, kålrabbin, verkar växa bra även i år. Den verkar inte särskilt intressant för skadedjuren vilket höjer intresseflaggan ytterligare för denna snygging.
Svartkål är svartkål. Det vore tomt utan den.
Det finns många spännande knoppar som är på väg att spricka. Den här solrosen blir inte högre än 30 cm vilket gör fotograferingen till en enkel match.
Löjligt liten är den gula kryddtagetesens knopp men att den är planterad i örtagården är ingen slump. Det här är en godsak i salladen, både blommor och blad.
Inte mycket att skryta med nu men jag vet vilken skönhet jag har att vänta när blåklintens knopp har slagit ut. Även denna är ätbar.
Redan utslagen är backnejliken med sin nästan skrikiga röda kulör. Denna ska definitivt flyttas från skamvrån i höst när perennarabatten ska uppgraderas.
Blommar för fullt gör även lobelian. Världens simplaste och vanligaste blomma men jag älskar färgen och det faktum att den blommar hela sommaren.
Jag som tyckte att djävulsbusken var fantastisk när den blommade för ett par veckor sedan med ljusrosa blommor. Nu ser den ut så här och jag har aldrig sett något liknande förut? Är det frökapslar?
Skördedags för sockerärtan Norli!
Det är dock många blommor samtidigt så vi har nog en god skörd att vänta. Med tanke på att vi har Norli i frysen från förra året så kan man nog säga att vi är självförsörjande på sockerärt. Det går visserligen inte att jämföra en krispig, färsk ärtskida med en upptinad och mjuk men smaken sitter.
Norli ramar in plantorna med vaxbönor men de har inte börjat blomma än.
I den nya bädden har sallaten kommit rejält och mellan de två raderna klättrar gråärten frisk och stark. Ser fram emot att se hur detta slutar.
I växthuset har basilikan nått mogen ålder och nu skördar vi för frysen och färsk konsumtion. En fantastisk ört.
I växthuset kan vi också konstatera att Black Cherry verkar ha kommit över omplanteringschocken och visar åter på spänst och fertilitet.

Avslutningsvis vill jag berätta lite om det spännande inslaget om bokashi i senaste avsnittet av Odla med P1. Du hittar programmet här.

Att kompostera är jättebra men en vanlig gammal varmkompost läcker en hel del näring och koldioxid, både uppåt och neråt. Koldioxid är inte vad atmosfären behöver, tvärtom, vi försöker ju producera så lite koldioxid som möjligt och skapa så många kolsänkor det bara går.

Då kom den skapligt moderna kompostmetoden bokashi in snett från öster och tog oss med storm.  Så himla effektivt, snabbt och klimatsmart! Tills man började forska på metoden. Anna Mårtensson är professor i markkemi på SLU och berättar klart och tydligt i ovan nämnda program att bokashi definitivt inte är mer klimatsmart än varmkomposten. Tvärtom, bokashin producerar metangas vilket är värre än koldioxid.

Bokashi omsätts under anaeroba (syrefria) förhållanden, därför produceras det ganska mycket metan. Det händer inte i en vanlig kompost för där sker nedbrytningen med lufttillförsel och då omsätts kolet och avgår som koldioxid. Metangas är mer klimatfarligt än koldioxid. 

Under nedbrytningsprocessen i bokashin finns det inget syre att reagera med. Det reagerar med väte istället och bildar metan, en kraftfull växthusgas.

När bokashin hamnar på sin slutstation, som gödsel till grönsakerna, så levererar den näring till växterna lika bra som varmkomposten.

Jag är glad att jag aldrig satsade på bokashi!

Ni är bäst!

Motgångar och biokol

Idag tänkte jag bjuda på lite bakslag, irritationsmoment och motgångar. Det är lätt att fotografera snygga vyer, vackra färger och aptitliga grönsaker. Men med sådana bilder känns det som om jag inte berättar hela sanningen. Allt går inte skitbra hela tiden. Nej verkligen inte.

Däremot så har jag blivit ganska bra på att inte deppa över det. Shit happens och man får glädjas över det som funkar i stället.

Dessutom vill jag prata biokol. Detta med anledning av ett inslag i senaste avsnittet av Odla med P1.

Ett äppelträd. Visserligen välmående, kanske i behov av en beskärning, men det finns inte ett enda kart. Fruktträden gapar ganska tomma i år, det var väl tajmingen med temperatur, blomning och pollinering som sket sig.
Vad sägs om den här sorgliga synen då? En skuggmorell som visserligen aldrig har gett särskilt mycket bär men som bara mår sämre och sämre. Närheten till granhäcken är mycket sannolikt en orsak till trädets illamående. Jag kommer att skriva mer om Allelopati nästa vecka.
Jag som var så pepp på svartrot. inte bara en god rot utan även en ätbar blast som kan bli perenn om man låter bli att skörda roten. Hurra tänkte jag som samlar på ätbara perenner. Fröerna sattes intill piplöken så att jag samlar den perenna köksträdgården på ett ställe. Men händer det något då? Nä. Det vill inte gro.
Ser ni sallaten? Det som brukar vara så enkelt vill inte längre växa hos mig. Nu har jag sått ny sallat, i finjord i en kruka i skuggan och den verkar må bra men att så en rad med simpel sallat i ett trädgårdsland verkar inte funka längre. Det ska daltas.
Antingen växer det inte alls eller också växer det för mycket. Här växer det piplök, jättefint, men det växer också en herrans massa jordärtskocka. För många år sedan flyttade jag odlingen av jordärtskocka härifrån. Tror ni att det växer på nya platsen? Nej, den vill tydligen trängas och krångla bland piplöken.
En del kål mår bra så den här bilden är inte signifikant för hela kålodlingen. Men en tredjedel äts av minisniglar, jordloppor och nu såg jag de första kålmalslarverna. Dagliga kontrollrundor krävs för att få behålla kålen.
Ynklig utdelning av palsternackor i år. Den nedre är en av få som grodde i första sådden. De två övre kommer från en kompletterande sådd som kan ha varit för sen. Skamligt.
Man ska vara glad. Jag har väldigt många plantor purjolök i år, det är roligt, men de är så löjligt små. En del är tunnare än gräslök och de växer för sakta.
Pak Choi och Tat Soi. Ha. Gick i blom innan de hann bilda ett enda blad.
Solcellsbevattningen som vi har i växthuset, och som har gått som en klocka i två år, trilskas. Den måste startas manuellt, eller snarare munuellt, eftersom den måste sugas i gång varannan timma. Vad är då vitsen liksom?
Vi övervintrade endast två chiliplantor, Black Pearl var för vacker för att kasta på komposten. Efter omplantering har de sett ut så här. Definitionen av en fallen skönhet.
Vad är problemet med tre flaskor kombucha kan man undra. Jo! Jag har tydligen gjort någon B-kombucha hittills och det är också den metod som jag har gjort reklam för. Den smakar visserligen gott men är inte alls så full av näring som ryktet säger. En riktig, och näringsrik, kombucha görs lite annorlunda och går inte att slarva ihop. Kombucha är inget skyddat varumärke så vem som helst kan kalla nästan vad som helst för kombucha. Som upplagt för lurendrejeri. Smaksättningar från vänster: myntablad, fläderblom och klassiska chaikryddor. Den som vill lära sig äkta kombucha går med i Kombuchaklubben på Facebook.

Och så knotten. Visserligen har vi en maskin som tar udden av svärmarna men en vindstilla dag strax efter ett regn spelar det ingen roll hur många maskiner som surrar. Jag har lärt mig att leva utomhusliv under dagarna och tillbringa knottkvällarna inomhus så här års. Att leva luststyrt får man göra andra tider på året.

Nu över till biokolen!

Jag har skrivit om biokol förut, bland annat här och här men efter att ha lyssnat på senaste avsnittet av Odla med P1 (Tysk trädgård i Dalarna) så fick jag lära mig något nytt!

Här kommer du till programmet.

Tungmetaller finns naturligt i våra jordar och tas upp av träden. Att vedaska innehåller ganska stora mängder tungmetaller, i synnerhet kadmium, är känt sedan några år. Aska har tidigare använts som gödning och för att hålla vissa skadedjur på avstånd men nu rekommenderas det inte längre.

Då blev jag fundersam på om det var okej att använda biokol eftersom det också kommer från träden. Det borde ju också innehålla kadmium i så fall.

I programmet intervjuas Holger Kirschmann, han är professor vid SLU i växtnäringslära och markvård. Han berättar att aska innehåller kadmium i en lättlöslig saltform medan kadmium i kol är hårt bundet. För att höra den kemiska förklaringen till hur det funkar bör du lyssna på programmet.

Kol (Biokol) är ett stabilt material som bryts ner 1% varje år. Det tar alltså 100 år att bryta ner en bit kol. Eftersom tungmetallerna sitter fast i kolet så bryts de ner i samma takt. Risken för att dessa tungmetaller ska orsaka skador är i princip obefintlig säger Holger.

Tvärtom så kan faktiskt biokolet sänka halterna av tungmetaller i jorden (om de skulle råka finnas där). Överlag är organiskt material i jord bra på att binda tungmetaller till sig, det kallas för fastläggning. Kolet kan inte sanera en jord men det kan oskadliggöra den genom att göra tungmetallerna otillgängliga för växterna.

Avslutningsvis vill jag berätta varför biokol i jorden är så himla bra (förutom att binda tungmetaller):

  • – Markstrukturen blir mer porös vilket är gynnsamt för växternas rötter.
  • – Biokolet binder vatten vilket ökar markens vattenhållande förmåga.
  • – Dränks biokolet i näringslösning innan det sprids i marken så blir det ett magasin av växttillgänglig näring.
Kol i botten av min komposttunna samlar upp lakvatten och är näringsmättad när jag ett år senare sprider denna i min jord. Jag köper ren kol utan kemikalier från närmaste kolmila. Här i Bergslagen brukar de vara ganska vanliga.
Och den här boken är kalasbra för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Det är värt att notera att Kirschmann är ekokritiker. Eller var. De texter han har författat har några år på nacken så jag hoppas att den moderna forskningen har slagit hål på hans teorier.

Nästa inlägg får nog bli av det positiva slaget. Det är ju mycket som växer fint trots allt.

Inget slår ett rejält regn

Ingen konstruerad bevattning i världen kan slå ett rejält naturligt regn. Ett sådant som kom tisdag eftermiddag och höll på i flera timmar. Odlingarna fick en ordentligt rotblöta och alla vattentunnor fylldes till bredden.

Att vattna med kanna eller slang är ett sätt att hålla saker vid liv, det ger inte tillräckligt mycket vätska för att generera tillväxt. Iallafall inte i Getingedalen där vi har så stora ytor.

Vi ser definitivt skillnad på odlingar som täckodlas och de som saknar täcke. Jorden är kall och fuktig betydligt längre i bäddarna som har täckts. Och varför jag har otäckta bäddar med naken jord kan man fråga sig. Jo men ibland tycker jag att det är lättare att så vissa fröer i naken jord och sedan lägga på täckmaterial när de börjar gro.

Vi skördar rabarber. Jag är förärad med en självgående och rikgivande rabarber och jag vill ta hand om så mycket som möjligt av det. Det brukar bli en del rabarberjuice som jag fryser in i istärningar. Det använder jag istället för citrus och vinäger. Jag har hittat ett nytt och effektivt sätt att få ut så mycket juice som möjligt.

Rabarbern hackas och fryses in. När den sedan får tina så blir den mjuk och släpper väldigt mycket saft. Då lägger jag allt i fruktpressen och får ut maximalt med vätska. Juicen borde dessutom bli mer näringsrik eftersom jag inte har kokat den. Häpp!

Dessutom har jag kokat sylt. Jag är en grötätare. Old school havregrynsgröt med lite sylt. Havre kan odlas i Sverige, det finns alltid ekologiska alternativ, det är väldigt billigt och innehåller mycket näring.

För mig är det inte så noga med vad det är för sylt. Jag håller på att äta upp det sista av en vinbärssylt som jag gjorde för flera år sedan så nu behövs ett nytt sötningsmedel. Man tager vad man haver så det blev rabarber den här gången. Lite tillskott av ingefära och kanel förhöjde smaken.

1 kg sköljd och hackad rabarber

500 g syltsocker 

4-7 cm färsk ingefära, finhackad (det beror på hur tjock den är)

1-2 kanelstänger (det beror på hur lång den är)

Blanda rabarber och socker i en stor kastrull. Låt detta stå i kylskåp två timmar. Då avger rabarbern vätska och man behöver inte tillsätta något vatten. Tillsätt ingefära och kanel och låt koka upp långsamt. Låt småputtra i 45 minuter, rör om då och då. Diska ur några glasburkar och ställ dem i ugnen. Sätt ugnen på 100 grader och låt burkarna stå kvar tills sylten är färdigkokt. Häll sylten på varma burkar. Sylten är ganska lös när den är varm men tjocknar när den kallnar.

Jag är bortskämd med att sylt håller flera år i kylskåp så jag hoppas att även denna gör det.

En tredje produkt som vi har nytta av i det här hushållet, och som reducerar mycket rabarber till ett litet resultat, är rabarbersirap. Det blir en fantastisk, koncentrerad smakbomb och är användbar på flera sätt. Receptet hittar du i mitt specialinlägg om rabarber.

Apropå sirap så har jag avslutat gransirapsproduktionen. Slutresultatet är lyckat men jag kommer ändå att göra lite annorlunda nästa gång. Fördelningen 60/40 mellan granskott och socker är inte optimal. Jag rekommenderar betydligt mer granskott för att det inte ska bli en sockerklump i burken.

Råsocker för smakens skull (enligt instruktionerna). Jag har egen skog så jag kan plocka hur mycket granskott jag vill.
Gransirap.

Jag siktade allt i min fantastiska tratt med inbyggd sil och fick ihop åtminstone 3 dl välsmakande sirap. Granskotten och sockerklumpen valde vi att ta hand om på två olika sätt.

Dels blandade vi granskott och socker med en skvätt vatten och frös in i en mjölkkartong. Visionen är att vi ska kunna riva denna sötsura isklump över desserter och drinkar. Vi får se om det funkar i praktiken.

Dels torkade vi granskott och sirap och när allt var fnösktorrt så malde vi ner det till ett gransocker. I nuläget vet jag inte vad jag ska ha det till men sånt brukar ordna sig.

Gransocker.

Nu över till det jag har lovat att skriva om idag; sånt som växer och gror.

Vi börjar i växthuset. Gurkorna har överlevt vilket jag inte är bortskämd med. Jag sådde massor av olika fröer av olika ålder och jag har inte koll på vilka som är självpollinerande och inte. Ibland läser jag att gurkor kan korspollineras och skapa oätliga frukter men detta är ett experiment så jag har låga förväntningar.

Basilikan är snabb och till midsommar hade jag tänkt att göra en rätt med basilika och jag kanske kan ta av min egen, det vore häftigt. Förra året hade jag en hoper larver som tuggade basilika hela sommaren så skörden blev skral. Än så länge har jag inte sett röken av dem.

Basilika är perfekt att odla runt fötterna på tomat- och gurkplantor.
Precis som beskrivningen antydde så är tomaten New Yorker tidig och snabb. Ryktet säger att New York-bon är otålig och behöver snabba tomater.
Chiliplantorna mår utmärkt och de första börjar sätta frukt. Det här är Basket of Fire.

I trädgårdslanden utomhus har både bönor och squash börjat gro. För mig är det inte de lättaste grödorna. Löjligt nog är inte heller sallat den enklaste grönsaken. Om det handlar om temperatur eller skadedjur vet jag inte men nu har jag sått en tredje laddning i tråg som står skuggigt. Än så länge ser det bra ut. Min sambo menar att han aldrig har haft problem med sallatsodling så han har sått en egen rad så att vi kan jämföra sedan.

Vaxbönor coming up.
Hello squash!
Sallat på förodling

På kålfronten gäller det att hålla lite koll. Först och främst så förodlar jag all kål för att de ska vara lite motståndskraftiga. Kålens första fiender är jordloppor och sniglar. Mina plantor verkar ha klarat sig över den fasen. Det var ett par stycken som inte överlevde men jag har sparat extraplantor att ersätta med.

Snart kommer kålmalen, den lilla ljusa fjärilen, och lägger ägg på undersidan av bladen. Då plockar jag nog fram Turex och sprutan, det beror på hur stort angreppet blir.

En rysk, välmående grönkål.
Kålrabbin mår fint.
Vitkålen har överlevt chocken.

På avdelningen lök kan jag visa följande trevliga bilder:

Piplöken går i blom precis enligt min målbild. Jag ser fram emot havet av vita alliumbollar.
I örtagården samsas några alliumbollar med späd gräslök.
Och den vanliga gula löken växer och ser frisk ut.
Potatislandet verkar må bra men det blir ingen egen potatis till midsommar i år.
Dill till potatisen hör till men den är kanske för liten för att skörda redan till helgen.
Koriandern blir god senare i sommar.
Mangold brukar sällan ha några fiender. Jag brukar så frön med blandade färger för det blir lika vackert som blommor.
Det här är egentligen inte så mycket att visa, fänkålen gror och det gör mig glad för förra året blev skörden dålig. Dessutom hade jag lovat en bild på groende fänkål så nu fick ni det.
Inte ett dugg ätbar men den sprider underbar doft på kvällarna. Jag hörde i någon podd att kaprifolen doftar som mest på kvällarna på grund av luftfuktigheten.

Avslutningsvis vill jag meddela att jag har fått hjälp med spaminvasionen i kommentarsflödet så nu borde jag förhoppningsvis kunna hitta era TREVLIGA kommentarer igen.

Och så en liten filmsnutt på livets vatten.

Did I plant that?

Ja kära någon. Det här var veckan då tomatplantorna drabbades av skador, inte mina egna i särskilt stor omfattning – än – men väldigt många i Sverige och Norden. Lena Israelsson, en bra odlingsboksförfattare och aktivist har uppmärksammat att det är flera ekologiska och KRAV-märkta flytande näringslösningar som har haft giftiga bekämpningsmedel i sig. Det är framför allt tomat- och paprikaplantor som får skador av detta. Skandalen är i sin linda men det uppmärksammades i senaste Odla med P1 och de ger dessutom en väldigt bra förklaring till vad det handlar om.

Lyssna här.

Lena Israelssons hemsida hittar du här.

Jag använder flytande gödning under min förodling. Det är så behändigt att hälla en matsked i vattenkannan. När mina växter är utplanterande använder jag andra sorters gödning.

Jag kan se de aktuella skadorna på ett par av mina plantor men skadorna kan uppstå senare så det kan bli fler. Det kan också vara förklaringen till att sex fina paprikaplantor plötsligt stendog. Jag har använt Plantagens KRAV-märkta, ekologiska flytande gödning men det som är kvar i flaskan åker till återvinningen nu. Eller ska jag åka tillbaka till Plantagen med den? Det ska jag nog.

Jag hade samma flaska förra året och då var min förodling pinsamt dålig. Jag trodde att det berodde på att jag använde ”skräpjord” istället för såjord men så var kanske inte fallet. Hur som helst så hämtade sig plantorna senare.

Tomatplanta med de aktuella skadorna. Förkrympta hårda blad och knepiga knölar.

Nedan syns boven. Jag har rekommenderat den förr eftersom den är ekologisk och KRAV-märkt. En hittills pålitlig märkning. Nu tycker jag att du ska lämna tillbaka den till Plantagen du också.

KRAV, vars logga sitter på ovanstående flaska, måste tycka att detta är ytterst pinsamt. KRAV är en seriös organisation med många kontroller och inbyggda filter. En sådan här sak ska inte få slinka igenom.

Här kan du läsa vad KRAV skriver om den aktuella situationen.

Så, då har vi avhandlat det tråkiga. Över till det härliga.

Det kanske gror lite långsamt men jag är nog otålig. Dessutom tillkom det tre nya odlingslådor under veckan. Bara så där. Sambons tanke var att flytta upp våra finaste perenner från skamvrån och jag hakade på. När väl lådorna stod där så blev det ändå grönsaker i en av dem… Fast vi är tämligen säkra på att det blir blommor i de sista två.

De står alldeles intill altandäcket, nära vattentunnorna. Det är så här man ska ha all sin odling egentligen. Fast det kom vi på för sent. En låda hitom körsbärsträdet och två bortom. Detta är en plats som vi ofta är på så vi kommer njuta av och sköta om blommorna betydligt mer.
Kom igen! Lite tempo tack!
Ramslöken levererade faktiskt två små blommor så nu ska vi försöka plocka fröerna när de är mogna och plantera dem på något annat ställe.
När vi ändå snackar lök så visar jag gärna upp min präktiga vitlök. En skopa hönsgödselsoppa i vattenkannan en gång i veckan verkar vara… ska vi säga The Shit?
De gula och röda lökarna är väl inbäddade i år. Allt för att hålla fukten i jorden. Än så länge ser det bra ut. Så småningom kommer även dessa få hönsgödselsoppa med vattningarna.
Sockerärterna gror fint. Lokförare Bergfälts jätteärt är planterade i cirkel. Det är andra året jag odlar dessa på egenodlade fröer vilket är kul. Dessa var jag lite osäker på eftersom de hade drabbats av mjöldagg när jag skördade dem men det verkar inte ha påverkat grobarheten.
Av de perenna, oätliga växter som jag tycker om bara för dess utseende så ligger getramsen bra till.
Funkia/Hosta är också en tio-i-topp-växt. Bladen kan ha så olika gröna nyanser. En favorit är denna som drar åt blått.

Växthuset är färdigfixat. All chili och de paprikor som överlevde har planterats om. Några pelargoner får också plats där inne. Känsliga tomater och bortskämda gurkor samsas med delikat basilika. Ingen djungel att tala om än men den kommer… och det brukar vara härligt.

Tomater i givakt.
Tomater och gurka samsas med basilika.
Basilikafröer är ljusgroende så jag lägger dem på blöt jordyta och klappar fast dem lite lätt. Innan de har grott och fått lite rötter så duschar jag planteringen med lätt hand. På bilden kan man se det första tecknet på basilikafröer som gror.
Bara några dagar senare ser de ut så här. Då behöver man inte dalta med mjuk dusch längre.

Nästa vecka hoppas jag kunna visa lite saker som gror. Morot, fänkål, mangold och sallat. Jag vill också visa kålplantor som har överkommit utplanteringschocken och snigelkonfrontationerna. Väx nurå!

Avslutningsvis bjuder jag på några uppslag till alternativa plantskyltar. De där du inte visste att du saknade.

Syrén tre gånger om

Det är syréntid i Getingedalen och då gäller det att hänga på låset för de blommar över fort. Jag ska skriva om vad jag gör med blommorna men jag tänkte även återkoppla till några saker som jag har skrivit om förut men inte avslutat. Dessutom blir det några riktigt bra lyssnartips!

Till er som brukar skicka trevliga kommentarer i bloggen – just nu får jag galet mycket spam i kommentarsflödet så det tar för lång tid att sortera ut de trevliga hälsningarna. De åker med i soptunnan tillsammans med skräpet. Inte ett dugg rättvist men ni förstår säkert. Facebook, Instagram och mail är bättre kommunikationskanaler om ni vill nå mig!

Jag gjorde syrénsaft för några år sedan. Mycket god och alla som får smaka blir glatt överraskade. Jag gör den på samma sätt som flädersaft och förvarar den i frysen.

Vi dricker väldigt lite saft i Getingedalen. Det finns säkert åtta liter sammanlagt i kyl och frys från tidigare år så i år blir det absolut inga saftkok.

Däremot så tänkte jag prova några andra recept med syrén så efter lite googlande kom jag fram till att det skulle bli marmelad, syrénsocker och sirap.

Det är ljuslila bondsyren som gäller. Med andra sorter blir smaken sämre och risken för beska ökar.

Eftersom blommorna inte ska silas bort i marmeladen så blev det ett par timmars rensande. Pilligt, på gränsen till vad jag pallar, men jag lyssnade på en bra pod samtidigt så det gick an. (Se mer om podden längre ner i detta inlägg.)

Receptet räcker till en burk marmelad, ca 3 dl

SYRENMARMELAD

Koka upp 2 dl vatten, häll i 60 g rensade syrénblommor, 2 dl syltsocker och en välhackad rabarberstjälk. Låt detta puttra i 15 minuter, lägg i en liten kanelstång och låt puttra i 10 minuter till. Under tiden diskar du en glasburk, sätt den i kall ugn, sätt på 100 grader och låt den stå där i minst 20 minuter.

Ta upp kanelstången, häll upp marmeladen i burken, dra åt det rengjorda locket och ställ burken uppochner medan marmeladen svalnar.

Vi tror att denna blir svingod till en stark ost.

Nästa recept är enklare. Jag gjorde likadant där, googlade flera recept och drog en egen slutsats gällande proportioner och tid.

SYRENSOCKER

Plocka bort blommorna från ca 6 klasar. Varva dessa med ca 2-3 dl socker i en burk. Ställ svalt i ca två veckor. Sila bort blommorna. Om sockret får stå för varmt kommer det att smälta.

Vad ska jag ha sockret till? Ja det här är kanske det jag kommer att minst användning av men man vet aldrig. Jag hittar väl på något.

Den sista tillagningen av syrén är sirap. Jag har haft användning av rabarbersirap och flädersirap tidigare så jag tror även att syrénsirapen kommer att gå åt. På yoghurt, glass, i drinkar, som allmän smaksättare och till sorbet.

Jag använde samma recept som till maskrossirapen men ärligt talat så kokar den fortfarande så jag har inte kunnat smaka av än. Fortsättning följer.

SYRÈNSIRAP

1 liter rensade blomklasar kokas med 1 liter vatten och 1 hackad rabarberstjälk. Låt småputtra i 20 minuter, svalna och sila av. Blanda vätskan med 1 liter socker och låt småputtra i ca 1 timma tills sirapen har reducerat till häften. Typ. Gör test med en matsked sirap på kylskåpskall tallrik för att se hur tjock sirapen har blivit. Häll på ren burk.

Eftersom jag inte har någon bild på sirapen än så blir det ett foto av förra årets saft.

Apropå sirap, jag har en granskottssirap under tillverkning. Denna görs utan kokning vilket förhoppningsvis ska bevara C-vitaminerna i sirapen. Granskott har mycket vitaminer i sig.

40% råsocker skulle blandas med 60% granskott. Otydligt tycker jag, menar de vikt eller volym? Men jag gick på volym och det verkar funka. Skaka burken dagligen står det i vissa recept men å andra sidan berättade matgeek i sitt youtubeklipp att han inte skakade en enda gång så det testar jag också.

Så här såg det ut vid starten.
Så här ser det ut efter endast fyra dagar i ett soligt fönster. Nästan allt socker har smält.

Apropå burkar som står i soliga fönster så har jag avslutat den ”kallgjorda” maskrossirapen. Dels hade den gått ”över tiden”, dels hände det inte så mycket mer.

Sockret ville verkligen inte lösa sig så jag hällde hela paketet i en tratt (med inbyggd sil) och fick ut ca 1 dl sirap. Blommorna som skulle påminna om fikon ville jag inte smaka på pga oaptitlighet.
Det var allt. Hädanefter blir det kokt maskrossirap för det blev både gott och mycket.

Inledningen av juni bjöd på härlig sommarvärme så att ställa något i ett soligt fönster var enkelt. Gräsklipparsäsongen är inledd och vi betraktar fortfarande detta som vardagsmotion. Inga robotar, ingen självgång. Däremot så blir man törstig och då visade det sig att kombucha smaksatt med mynta var en riktig tiopoängare. Det kommer förmodligen att bli mycket sådant i sommar.

Avslutningsvis vill jag ge er några riktigt bra lyssningstips:

Odla med P1, Sveriges Radios trädgårdsprogram, som även finns att lyssna på i play eller pod, har ett tema just nu som handlar om att vara klimatsmart i sin trädgård. Det handlar om jord, gödsel och en hel del annat. Det började i avsnittet Rädda påskliljan och återkommer i Lite vallmo piggar upp och fortsätter i senaste avsnittet Vinruta och pimpinella. Jag hoppas att det blir mer av detta.

Du hittar alla avsnitten här.

Podden Odlarna är alltid värd att lyssna på om man är trädgårdsnörd men i senaste avsnittet intervjuas Viktor Säfve som driver Åfallet Skogsträdgård utanför Haddebo i södra Närke. Det är ett långt avsnitt, Viktor har väldigt mycket att berätta, men det är superintressant för den som vill odla klimatsmart och har ett allmänt naturintresse, i synnerhet beträffande skog.

Jag har skrivit om Åfallet Skogsträdgård förut, de har kurser och festivaler och är värda ett besök.

Här är en länk till Odlarna.

Här är en länk till Åfallet Skogsträdgård.

Först var det hägg, nu syrén och snart fläder. Det mesta är sått och planterat, bäddarna är täckta och nu är det skötsel, vattning och gödning som gäller. Nästa vecka hoppas jag kunna visa lite bilder från läget i odlingarna.

Håll fingrarna gröna.

Dagsrapport och återkoppling

Idag blir det en liten rapport från läget i odlingarna men jag ska även svara på frågor och berätta vad som tillagas i köket just nu. Många bilder utlovas!

Jag fick en fråga om maskrossirapen. Den ska stå i 4-5 veckor och därefter silar man bort blommorna. De ska dock vara goda, påminna om fikon enligt läraren, så kasta inte bort dem! Jag är lite skeptisk, det ser inte så aptitligt ut i burken och sockret är rinnande när solen ligger på men en stenhård koka på kvällar och nätter. Den som lever får se.

Med anledning av detta så har jag gjort en annan sorts maskrossirap vid sidan om. En halv liter gult från maskrosblommorna (det gör inget om det följer med lite grönt) kokas upp med en halv liter vatten och en hackad rabarberstjälk. Låt det småkoka i 20 minuter och sedan svalna innan du silar bort blommor och rabarber.

Blanda 6-7 dl socker i vätskan och låt koka ihop och småputtra i en timme. Lägg en matsked sirap på en kylskåpskall tallrik för att se om sirapen har fått trög konsistens, då är den klar.

Maskrossirap

Alltså det smakar honung. Blommig honung. Riktigt läckert. Förmodligen är den långsamma sirapen utan kokning mer näringsrik men det beror ju på vad man ska ha sirapen till; nytta eller nöje.

Häggvinägern stod i rumstemperatur i fem dygn och därefter smakades den av. En riktigt spännande smak på framför allt vinägern. Klart användbar i något väl uttänkt sammanhang. Nu står burken i kylskåp för säkerhets skull. Blommorna fick vara kvar. De kan också bli ett spännande inslag i någon rätt.

En dryg liter rabarbersirap har kokats. Receptet hittar du här men jag låter sirapen koka mycket längre än receptet. Det får reducera till hälften, då blir smaken intensiv och vätskan blir härligt trög.

Det är sjukt mycket rabarber i år. Det blev ingen skillnad när jag hade plockat 30 stjälkar till sirapen. Jag hittade ett effektivt och kanske bättre sätt att göra rabarberjuice på. Förr har jag kokat stjälkarna till mos och sedan silat av vätskan men nu fick jag tipset att hacka grovt och frysa in bitarna i ett dygn. När de tinar blir de mjuka och släpper ifrån sig mycket vätska så då pressar man rabarbern i fruktpressen. Den som vi använde till äpplena i höstas. Borde ju bli mer näring kvar på detta sätt?

Tänk rabarber istället för äpplen!

Förodlingsavdelningen är stängd för säsongen. Växtlampan är släckt och värmemattan avstängd. En del har planterats ut, en del har sålts och en del står i växthuset på avhärdning/i väntan på sin tur.

Chilin ska planteras i större krukor och ställas på varmaste platsen i växthuset. Jag har plantor till salu: Basket of Fire och Carolina Reaper. Endast fem kronor styck!
Två chiliplantor har fått övervintra inomhus. Vi valde de vackraste, Black Pearl. Återigen har vi lyckats slippa spinn och ohyra. Det brukar annars vara vanligt på övervintrad chili. De blommar redan fint.
Luktärterna (Old Spice) är utplanterade mitt i bondbönsrabatten.
Av mina 100 bondbönsplantor lever cirka 60. Jag är ganska säker på att sniglarna, de där pyttesmå åkersniglarna, har ätit upp de som saknas. Men nu har jag strött ut Ferromol och det verkar funka.
Löken gror…
…och potatisen gror…
…och de nya sparrisplantorna har finfina rötter!

Nästan all kål är utplanterad. Kålburen som vi skulle bygga för att slippa all ohyra fastnade på idéstadiet. Jag är redo med Turex och daglig tillsyn. I år lär jag väl vara hemma mer än någonsin så jag känner mig optimistisk.

Så här odlar jag kål: jag bredsår i gamla frukttråg och dessa står i växthuset från start. På bilden syns fina vitkålsplantor som jag sätter med 25-30 cm avstånd. Plantorna blir jättestora så småningom. Vitsen med att förodla kål är att dessa plantor är starka från början och står emot angrepp. Om det ändå skulle dö en planta så har jag alltid några i reserv.
Vintersallaten har gått i blom. Inte lika god att äta längre men det går! Jag kommer att rensa bort hela rasket utom ett litet hörn som jag sparar för fröodling. Är detta bra kaninmat? Kom och hämta!
Jag vet att äppelträden har blommat länge nere på slätten men vårt första är på gång nu; Rödluvan är alltid tidigast.
Fördelen med att inte klippa gräsmattan är alla vackra blommor. På bilden syns några näpna violer men vi har även gullvivor, prästkragar och flera andra som jag inte vet namnet på. Nu klipper vi ändå fast jag försöker köra runt alla fina blommor. Lite tidskrävande… I det höga gräset kan sniglar, grodor och ormar gömma sig och vi hade en otrevlig ormincident förra sommaren som vi inte vill upprepa.
Den bortglömda perennarabatten börjar göra sig påmind med färgprakt. Gulltöreln är först ut och nu tror jag att det kan vara dags för en ny perennarabatt. Någonstans där man ser den. I lagom storlek. Inte i skamvrån.

Låda efter låda blir klar. Gödning, grepning, sådd, vattning och täckning. Jag brukar tänka att jag har hela maj på mig och det verkar stämma även i år. Jag börjar närma mig slutet. Köldtåliga och tidiga saker sätts först och nu på slutet är det bara bönorna och växthuset kvar.

I lådan på bilden har jag satt solrosor (förodlade) och sått vintermorötter, rödbetor och fänkål. I bortre änden skymtas piplök. Jag har börjat se de första blomknopparna på dessa så om jag ska skörda (och frysa in) så är det dags nu. Täckmaterialet ligger i hinken. Till höger ser man en bit av sparrisrabatten.

I den nya örtagården börjar det att bli ordning. Det är lite spännande att se vilka plantor som klarade flytten. Den franska dragonen verkar vara en av dem och det gör mig glad! Värre verkar det vara med timjan, salvia och lavendel men saker kan fortfarande ske.

Det verkar bli en sommar på hemmaplan. Egentligen något som vi drömmer om varje år men som aldrig händer på grund av allt kul som lockar. I år tvingas vi till det och samtidigt så går en dröm i uppfyllelse. Tänk fyra veckor med sovmorgnar, husfixande, baddagar, skogsvandring, grillkvällar och trädgårdshäng. Va?! Det finns inget ont som inte för något gott med sig.

Recept med hägg

I slutet av förra inlägget skrev jag att häggen var på gång att blomma i Getingedalen. Nu händer det. Förutom att det doftar fantastiskt på hela vår gård så hör man ett surrande utan dess like när man står nära. Vår hägg är gigantisk och vi älskar den. Men frågan är om inte bina älskar den mer. Dessutom står den nära kuporna så de behöver inte flyga särskilt långt och honungen borde få en touch av häggsmak.

För det är smaken jag ska skriva om nu. Häggen är fullt ätbar precis som många andra blommor. Den innehåller mikroskopiska mängder amygdalin vilket man tog vara på förr i naturmedicinska sammanhang. Det finns dock inga moderna vetenskapliga belägg för att amygdalin har några hälsofrämjande effekter.

Däremot så är det amygdalin som ger häggen en ton av bittermandel och precis som med bittermandel bör man inte äta flera kilo. Bittermandelsmaken är svag men det är något annat i häggen som gör att jag tänker på tuggummit jenka som fanns när jag var barn.

Hur som helst, jag ville prova att pickla häggen, inspirationen kommer härifrån, så jag plockade blommor och pillade bort dem från stjälken. Det fanns tydligen risk för att det gröna skulle kunna göra picklet bittert.

Hägg på burk.

Jag ville bara testa så jag tog en liten burk. Det stod vitvinsvinäger i receptet men jag hade ingen hemma så jag tog vår hemmagjorda äppelcidervinäger som bara blir godare för varje dag. Och det var allt. Jag kanske inte skulle kalla detta picklad hägg utan snarare häggvinäger men strunt samma, det är fortfarande spännande.

I väntan på att smakerna ska utvecklas.

Därefter ville jag testa att göra häggsaft, precis som man gör saft på andra blommor (fläder och syrén). Efter lite googlande så konstruerade jag ett eget recept:

200 g häggblommor på så lite stjälk som möjligt

750 g hackad rabarber

1 kg socker

1 liter vatten

Jag löste upp sockret i vattnet i en kastrull på spisen. (Behöver jag skriva att spisen ska vara på? Jag skulle aldrig kunna författa en kokbok.) Häggblommor och rabarberbitar varvades i en bunke sedan hällde jag på sockerlagen. Jag lade en tallrik och en ren tyngd på toppen för att blommorna skulle hamna under ytan. Detta fick stå i rumstemperatur i ett dygn och sedan silades allt.

Eftersom det inte är något konserveringsmedel i så måste saften frysas eller drickas snabbt. I kylskåp skulle den inte klara sig i mer än två veckor. Jag fryser i ursköljda mjölkpaket. Återbruk och nästan plastfritt.

Notera att jag inte använder citron, något som nästan alltid ingår i alla blomsaftrecept. Rabarber är betydligt mera resurs- och klimatsmart och är nästan alltid gratis. Det är klart att du ska använda det istället!

Herre jösses vilken god saft. Precis som med fläder så har den en ”vuxen” smak och som jag skrev ovan, blommig med en tydlig touch av jenka. Liknar inget annat. Rabarbern finns med på ett hörn och bidrar med lite syra men det är häggen som spelar huvudrollen i den här pjäsen, believe me.

Apropå bin, jag ser drunknade individer i våra vattentunnor. Det måste betyda att de är törstiga. Jag kommer att ställa ut mina gamla fågelbad av betong åt dem, det brukar vara populärt.

 

Ännu mera vilt

Vädret är lite småvilt, T-shirt ena dagen, halsduk och långkalsonger nästa. Mina senaste inlägg har präglats av vildplockad mat och det blir ganska vilt även idag. Men vi börjar med den tama avdelningen.

Spenaten är skördad! Det kan ha varit rekord och jag kunde frysa in tolv små paket med förvälld spenat. Vi passade på att göra den indiska rätten Palak Paneer när vi ändå hade skördat.

Löken är satt. I år gör jag det lätt för mig och använder sättlök. Lika mycket gul som röd. De planteras i kluster om tre vilket sparar plats och funkar fint, jag har provat det förr.

Stolt och glad spenatodlare. Hoppas att resten av säsongen går lika bra. Ha.
Gamla mjölkpaket är asbra att frysa in i. Det mesta faktiskt.

Veckans vilda matlagning handlade om pesto och maskros. Peston gjordes på nässla, kirskål, vitlök, rostade solroskärnor, en bit prästost, rapsolja, salt och peppar. Hur gott som helst.

I skoluppgiften gavs det ett tips på att mjölksyra peston så vi tog undan en klick för att testa. Det var dock snabbvarianten där man ympar in lite mjölksyrebakterier från en surkål och jag har hört allt möjligt om den varianten. Allt från att det funkar fint till att det är olika bakteriestammar till olika livsmedelsgrupper så det är inte säkert att det funkar alls.

Den som lever får se. Och smaka.

Några av ingredienserna till peston.
Den osyrade peston.
Pesto under mjölksyrning. Kanske.

Nu blommar maskrosorna för fullt i Getingedalen så nu var det dags att börja experimentera. Först och främst plockade jag knoppar och blommor. Knopparna stektes i smör, saltades lätt och smakade överraskande gott. Det fanns tydliga likheter med grillad sparris.

Vi kommer att laga det igen men då kommer knopparna att blandas med något mer. Skulle funka fint i en sallad till exempel.

Före…
…och efter.

Blommorna skulle användas till maskrossirap. 1 liter hela blommor utan stjälk varvades med 500 g socker i en burk. Denna placerades i husets mest solgassiga fönster och där ska den stå i 3-4 veckor. En gång om dagen ska den skakas om. Läraren påstår att blommorna påminner om fikon efteråt.

Den som överlever får se.

Burken är fylld och försluten.
Ger inte ett lika aptitligt intryck efter fyra dygn.

Jag noterar att häggen blommar i stan och att min är på väg att slå ut. Saft och picklade blommor ska det bli. Jag noterar också att granskotten är på gång. Det ska bli allt möjligt av dem. Recept på hägg och granskott länkade jag till i förra inlägget.

Nu är det nära!

Här kommer veckans tips:

REKO-ringen startar vid Eurostop! Torsdagar jämna veckor kommer de att finnas på västra sidan av Örebro vilket jag är väldigt glad över. Inköp via REKO-ringen gör du på Facebook. Här har jag skrivit mer om REKO-ringen.

En grymt välskriven och upplåst debattartikel i Göteborgsposten om vikten av självförsörjning hittar du nedan. Med coronapandemin finns det risk för livsmedelsbrist i Sverige men med en ökad fritidsodling minskar problemet.

Men enbart fritidsodlingen har potential att producera uppemot 700 000 ton ätliga grödor, alltså mer än fem gånger så mycket som idag.

Du hittar artikeln här.

Med anledning av pandemin sänds många föreläsningar på webben vilket gör det möjligt för alla att delta, var man än bor och när som helst på dygnet.

Två föreläsningar som jag vill rekommendera är:

Fleråriga växter med Stephen Barstow. Stephen har skrivit boken Around the world in 80 plants och kommer att hålla en kurs i Åfallets trädgård i sommar.

Här är en länk till föreläsningen (som är på engelska) och här är en länk till sommarkursen.

Den andra föreläsningen är med Philipp Weiss, författare till ett flertal böcker om perenna grönsaker och skogsträdgårdar. Hans föreläsning om just skogsträdgårdar hittar du i Facebookgruppen Omställningsnätverket. Där såg jag förresten en bra föreläsning om höns här om dagen. En öppen grupp där det sprids mycket vettigt material.

Vild matlagning och nya projekt

Idag blir det en hel del kopplat till veckans skoluppgift; matlagning på vildplockat. Jag skrev om det redan förra veckan och det blir uppföljning idag.

Det blir också några bilder på alla pågående projekt. Jag är garanterat inte ensam om att ha trädgårdsprojekt den här årstiden. Särskilt inte i coronatider.

Många bilder utlovas hur som helst!

Vi lagade nässelgnocchi med vitlöksfrästa humleskott och kirskålschips. Två vilda och en halvtam växt. Receptet på nässelgnocchi hittas längst ner i detta inlägg.

Kirskålschips görs på samma sätt som med grönkål; ansa bladen, blanda dem med lite olja och lite salt (det är lätt att överdosera), bred ut på en plåt och rosta på cirka 175 grader. Vänd runt försiktigt efter fem minuter och sedan tar det bara några minuter till innan de är klara. För mig är det ungefär som att koka mjölk, chipsen blir brända när jag vänder ryggen till.

Om man har väletablerad humle så gör det absolut ingenting om man skördar några skott. När de är 10-15 cm långa är de som godast. Vi valde att steka dem i smör, vitlök, salt, peppar och en skvätt citronsaft. Hur gott som helst. Egentligen smakade det mest smör, vitlök och citron men det är ju gott. Och humlen har skön konsistens och är alldeles gratis.

Nyskördade humleskott.

Förra veckan radade jag upp en massa vilda blad som är fullt ätbara. Då kunde jag fortfarande inte hitta så många i Kilsbergen. Nu, endast en vecka senare, finns det mycket mer.

Björkens musöron är fint att dryga ut salladen med.
Späda hallonblad går att brygga te på.
Blåbärsblad är gott till allt möjligt.
Lönnens blad och blommor ska tydligen också funka i salladen. Det har jag aldrig provat så det blir spännande!
Hos oss är inte den spanska körveln ett dugg vild. Jag har en köpt planta som tack och lov vill återkomma varje år men den sprider sig inte ohämmat som den verkar göra i andra delar av landet.
Detsamma gäller vår ramslök. Den växer inte naturligt här, jag har planterat den och är glad att den vill återkomma varje år. I andra delar av landet ser jag hur den breder ut sig i vida lökängar.
Rönnbladen går att äta men de är godast i detta späda tillstånd. Då smakar den lite mandelkubb och är god att lägga på en söt kaka. Precis som bittermandel ska man inte äta för mycket av den eftersom de innehåller amygdalin.

Läs mer om bittermandel, rönn och amygdalin här.

Även hägg innehåller amygdalin men mängderna är små. Blommorna har inte slagit ut än hos mig men i år ska jag prova att göra saft på dem. De säger att man kan använda ett klassiskt flädersaftrecept och dubbla mängden blommor så blir det gott. Dessutom vill jag prova att pickla blommorna. Se recept här.

Granskotten har inte dykt upp i Getingedalen än men sedan förra våren har jag samlat på mig massor av nya roliga recept på granskott så jag är på hugget.

Här är en av receptsamlingarna.

Dessutom har jag fått många tips på recept med maskros så dem väntar jag också på. Jag vet att de blommar nere på slätten men jag vill använda mina egna. Till exempel ser jag flera som steker blomknopparna i smör, salt och kanske vitlök.

Några av våra odlingslådor hade gett upp. Ja det skrev jag också om i förra inlägget. Nu har vi tagit bort dem och satt dit nya. Dessa är lite smalare eftersom vi har upptäckt med tiden att det är så mycket mer lättjobbat. Därmed blev det jord över och den har vi väldigt mycket nytta av nu när vi kommer att göra om örtagården.

Gamla örtagården. Allt har sin tid.

Jag har tröttnat på den gamla och att odla i marknivå är verkligen inte min grej. Det blir låda där också och det känns superbra. Alla örter som ska sparas grävdes försiktigt upp och har nu mellanlandat i en av de nya odlingsbäddarna där inget har hunnit planteras än. Logistik. Vi lastade jorden i släpkärran för då kan vi med hjälp av bilen flytta den mellan uppsamlings- och avstjälpningsplats på ett ganska smidigt sätt. Lite trixigt att klämma in bil och släp mellan växthus och lådor men min sambo är yrkeschaufför så för honom är det ingen match.

Praktiskt sätt att flytta jord.
Inte färdigt än men det kommer att bli skitbra.
Här sitter salvia, gräslök, kyndel, libbsticka, citronmeliss och allt möjligt annat och väntar på sin nya växtplats.
Godmorgon bondbönan!

Dessutom gror det för fullt. Först regn och sedan värme och sol. Bondbönorna visar sig, rättikan likaså och spenaten har visat första blomknoppen så nu ska den skördas.

Svinfin skördeklar spenat.
Tecknet jag har väntat på. När spenaten börjar blomma blir det inga fler blad. Ingen idé att odla dem längre.
Sparrisarna tittar upp! I höstas sådde jag ny sparris eftersom mina gamla plantor har slutat att leverera. Dessa krukor har stått ute i vinter och nu ska jag sätta dem i sparrisbädden. Men först ska den fixas och gödslas.
I höstas grodde de och sedan har de stått så här, ute, halvt nergrävda i en jordbädd i vinter.
Vitlöken mår superbra. En gödselvattning varje vecka är det som gäller.
Piplöken är fin. Den gillar också lite gödning i med vattningen. I år, och alla andra år framöver, kommer dessa att gå i blom. Så gör lökväxter. Så om jag vill skörda piplök så måste det ske innan midsommar. Därefter blir bladen lite trista.
Varken ätbar eller odlad. En självsådd ask som har fått bo kvar eftersom vi gillar den. Ascoola knoppar ju.
Och bina mår bra…
En ny halmbal har vi baxat hem dessutom. Den förra köptes för fyra eller fem år sedan och den här lär räcka minst lika länge. Ett väldigt användbart material, både till täckodling men även för att ge jorden fin struktur. Lokalodlad fem kilometer hemifrån.

Skog och spenat


Grannens skog är lite finare än min så det får bli en bild på den istället.

Jag har hund och egen skog men man behöver varken ha hund eller skog för att ta till sig av följande simpla tips: Ha alltid med en tyg- eller plastpåse i fickan när du går ut i skogen.

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat plocka på mig saker när jag är ute i skogen med hunden. Fickorna fylls med ätbart som blir mosigt och oanvändbart redan innan jag kommer hem. Dessutom har jag fått geggiga fickor på köpet.

Ibland har jag tagit av mig en tröja och knutit en tafflig påse av den. Kan funka men det kan bli kallt också. Och tröjan kan få fläckar som aldrig går bort.

Att knyta något provisoriskt av kopplet har också hänt men med följden att hunden rymmer och kopplet får knutar som är svåra att reda ut.

Ta alltså alltid med dig en kasse. Den tar ju ingen som helst plats. (Mest en påminnelse till mig själv.)

Vad är det jag plockar då? Alla möjliga sorters blad och bär. Blommor på sommaren och svamp på hösten. Allemansrätten tillåter mig att plocka mycket fint och gott.

I min egen skog klipper jag ris av lövträd och buskar samt blåbär och lingon. På vintern kan det även bli lite gran eller tall.

Om jag hittar fina stenar och pinnar kan även dessa slinka ner i påsen och inför jularrangemangen tar jag mossa där det finns som mest. I min egen skog så klart.

Om man inte tycker att det är något problem att bära på saker så är det himla fiffigt att ha med en burk till bären och en sekatör till riset.

Vad plockar jag exakt just nu? Nässlor. De är små, späda, goda och bränns knappt. Det fyller jag min tygkasse med. Kirskål plockar jag också men det behöver jag inte gå ut i skogen för att hämta. Om inte allt för länge tänker jag plocka granskott. Det ska bli både sirap och kapris av dessa i år.

Veckans skoluppgift handlar om just vildplockad mat. Saker som läraren tipsar om är följande:

Våtarv
Maskrosblad
Lönnblad och blom
Lindblad
Granskott
Björkblad
Kärleksört
Ängssyra
Harsyra
Viol (samtliga violarter i Sverige är ätliga)
Svinmålla
Daggkåpa
Rölleka
Mjölke/mjölkört/rallarros (kärt barn har många namn)
Hallonblad
Smultronblad
Jordreva
Gatkammomill
Kungsmynta
Brännässla
Spansk körvel
Älggräs

Det är tur att vi har några veckor på oss för det är många av dessa som inte har börjat växa i Kilsbergen än. Spännande uppgift är det dock och jag ska försöka att prova lite nya saker, det är ju halva grejen med att plugga detta.

Med anledning av detta vill jag tipsa om nedanstående korta lilla film med Emilia Rekestad, permakulturist och en av lärarna på utbildningen:

En annan kul grej som jag vill rekommendera är avsnittet om Skogen i UR:s serie Hjärta och hjärna. Doktor (i medicinsk epidemiologi) Emma Frans (en tjej som jag har skrivit om tidigare för att hon skriver så bra böcker) tar ner en hel del myter på jorden. Finns det verkligen forskningsstudier som stödjer vissa påståenden om skogen?

Både underhållande och intressant.

Här är en länk till programmet (och nedanstående bild är lånad därifrån).

Tre länkar till hemsidor om vildplockade växter:

Den viruella Floran

Skogsskafferiet

Dags att plocka

Senaste nytt i mitt konstruerade skafferi, köksträdgården, är följande:

Rabarber

Nu kommer rabarbern och det är dags att fundera på hur man ska ta hand om den. Jag har uppdaterat mitt specialinlägg om rabarber. Du hittar inlägget här. Saker som har lagts till är en läskande bild på en rabarberdrink, tipset att smaksätta kombuchan med rabarber och att man kan ha rabarber i sin kimchi. Bra va?

Vintersallat

Vitsen med att så vintersallat (machésallat) i början av augusti bara växer. Förutom att den tål minusgrader, snö och kan skördas hela vintern så kommer det som är kvar till våren att växa till sig och blir god och grön först av alla sallatssorter. Snart kommer den dock att gå i blom och sprida frö i hela trädgården. Värre saker kan sprida sig. Och kanske att man ska prova att ta egna fröer?

Spenat

I växthuset har spenaten satt fart på riktigt och går nu att skörda. Jag kommer dock att odla denna ända in i kaklet när den börjar gå i blom, då kommer jag att skörda, förvälla och frysa in. Återigen är tajmingen perfekt. Om ett par veckor ska jag sätta ut tomaterna på samma plats som spenaten växer.

Rättika

Precis som sin släkting rädisan så är rättikan snabb. Och trots att det både har snöat och varit minusgrader de senaste dagarna så berörs inte denna tåliga växt. Rättikan ger så mycket mera mat per frö och per kvadratmeter så jag har slutat att odla rädisa helt och hållet.

Nya odlingslådor

Vi odlar det mesta i lådor. Hemmasnickrade av simpel furu. Det blir varmare i bädden, det hindrar många olika sorters djur, ogräset blir ett mindre problem och det är mer ergonomiskt. Nackdelarna är mängderna av jord, inköpskostnader och att de inte håller för evigt.

Alternativet vore att köpa starkare virke, till exempel lärk eller ek, men det är så brutalt dyrt. Tryckimpregnerat virke lär vara mindre giftigt nuförtiden men jag är skeptisk. Jag undviker gärna tungmetaller i närheten av min mat.

Den billiga, simpla furun duger gott, håller i åtminstone tio år och vi har räknat ut att kostnaden för detta är cirka 70 kronor per år och det är värt varenda krona!

Ull

Det är hyfsat vanligt med rå ull som täckmaterial i odlingsbäddar och nu har jag fått två säckar. All ull är tydligen inte användbar till textil och destrueras tyvärr så ju fler användningsområden som hittas desto bättre. Utvärdering kommer.

Nästa gång jag skriver är det maj. Sköna maj.