Motgångar och biokol

Idag tänkte jag bjuda på lite bakslag, irritationsmoment och motgångar. Det är lätt att fotografera snygga vyer, vackra färger och aptitliga grönsaker. Men med sådana bilder känns det som om jag inte berättar hela sanningen. Allt går inte skitbra hela tiden. Nej verkligen inte.

Däremot så har jag blivit ganska bra på att inte deppa över det. Shit happens och man får glädjas över det som funkar i stället.

Dessutom vill jag prata biokol. Detta med anledning av ett inslag i senaste avsnittet av Odla med P1.

Ett äppelträd. Visserligen välmående, kanske i behov av en beskärning, men det finns inte ett enda kart. Fruktträden gapar ganska tomma i år, det var väl tajmingen med temperatur, blomning och pollinering som sket sig.
Vad sägs om den här sorgliga synen då? En skuggmorell som visserligen aldrig har gett särskilt mycket bär men som bara mår sämre och sämre. Närheten till granhäcken är mycket sannolikt en orsak till trädets illamående. Jag kommer att skriva mer om Allelopati nästa vecka.
Jag som var så pepp på svartrot. inte bara en god rot utan även en ätbar blast som kan bli perenn om man låter bli att skörda roten. Hurra tänkte jag som samlar på ätbara perenner. Fröerna sattes intill piplöken så att jag samlar den perenna köksträdgården på ett ställe. Men händer det något då? Nä. Det vill inte gro.
Ser ni sallaten? Det som brukar vara så enkelt vill inte längre växa hos mig. Nu har jag sått ny sallat, i finjord i en kruka i skuggan och den verkar må bra men att så en rad med simpel sallat i ett trädgårdsland verkar inte funka längre. Det ska daltas.
Antingen växer det inte alls eller också växer det för mycket. Här växer det piplök, jättefint, men det växer också en herrans massa jordärtskocka. För många år sedan flyttade jag odlingen av jordärtskocka härifrån. Tror ni att det växer på nya platsen? Nej, den vill tydligen trängas och krångla bland piplöken.
En del kål mår bra så den här bilden är inte signifikant för hela kålodlingen. Men en tredjedel äts av minisniglar, jordloppor och nu såg jag de första kålmalslarverna. Dagliga kontrollrundor krävs för att få behålla kålen.
Ynklig utdelning av palsternackor i år. Den nedre är en av få som grodde i första sådden. De två övre kommer från en kompletterande sådd som kan ha varit för sen. Skamligt.
Man ska vara glad. Jag har väldigt många plantor purjolök i år, det är roligt, men de är så löjligt små. En del är tunnare än gräslök och de växer för sakta.
Pak Choi och Tat Soi. Ha. Gick i blom innan de hann bilda ett enda blad.
Solcellsbevattningen som vi har i växthuset, och som har gått som en klocka i två år, trilskas. Den måste startas manuellt, eller snarare munuellt, eftersom den måste sugas i gång varannan timma. Vad är då vitsen liksom?
Vi övervintrade endast två chiliplantor, Black Pearl var för vacker för att kasta på komposten. Efter omplantering har de sett ut så här. Definitionen av en fallen skönhet.
Vad är problemet med tre flaskor kombucha kan man undra. Jo! Jag har tydligen gjort någon B-kombucha hittills och det är också den metod som jag har gjort reklam för. Den smakar visserligen gott men är inte alls så full av näring som ryktet säger. En riktig, och näringsrik, kombucha görs lite annorlunda och går inte att slarva ihop. Kombucha är inget skyddat varumärke så vem som helst kan kalla nästan vad som helst för kombucha. Som upplagt för lurendrejeri. Smaksättningar från vänster: myntablad, fläderblom och klassiska chaikryddor. Den som vill lära sig äkta kombucha går med i Kombuchaklubben på Facebook.

Och så knotten. Visserligen har vi en maskin som tar udden av svärmarna men en vindstilla dag strax efter ett regn spelar det ingen roll hur många maskiner som surrar. Jag har lärt mig att leva utomhusliv under dagarna och tillbringa knottkvällarna inomhus så här års. Att leva luststyrt får man göra andra tider på året.

Nu över till biokolen!

Jag har skrivit om biokol förut, bland annat här och här men efter att ha lyssnat på senaste avsnittet av Odla med P1 (Tysk trädgård i Dalarna) så fick jag lära mig något nytt!

Här kommer du till programmet.

Tungmetaller finns naturligt i våra jordar och tas upp av träden. Att vedaska innehåller ganska stora mängder tungmetaller, i synnerhet kadmium, är känt sedan några år. Aska har tidigare använts som gödning och för att hålla vissa skadedjur på avstånd men nu rekommenderas det inte längre.

Då blev jag fundersam på om det var okej att använda biokol eftersom det också kommer från träden. Det borde ju också innehålla kadmium i så fall.

I programmet intervjuas Holger Kirschmann, han är professor vid SLU i växtnäringslära och markvård. Han berättar att aska innehåller kadmium i en lättlöslig saltform medan kadmium i kol är hårt bundet. För att höra den kemiska förklaringen till hur det funkar bör du lyssna på programmet.

Kol (Biokol) är ett stabilt material som bryts ner 1% varje år. Det tar alltså 100 år att bryta ner en bit kol. Eftersom tungmetallerna sitter fast i kolet så bryts de ner i samma takt. Risken för att dessa tungmetaller ska orsaka skador är i princip obefintlig säger Holger.

Tvärtom så kan faktiskt biokolet sänka halterna av tungmetaller i jorden (om de skulle råka finnas där). Överlag är organiskt material i jord bra på att binda tungmetaller till sig, det kallas för fastläggning. Kolet kan inte sanera en jord men det kan oskadliggöra den genom att göra tungmetallerna otillgängliga för växterna.

Avslutningsvis vill jag berätta varför biokol i jorden är så himla bra (förutom att binda tungmetaller):

  • – Markstrukturen blir mer porös vilket är gynnsamt för växternas rötter.
  • – Biokolet binder vatten vilket ökar markens vattenhållande förmåga.
  • – Dränks biokolet i näringslösning innan det sprids i marken så blir det ett magasin av växttillgänglig näring.
Kol i botten av min komposttunna samlar upp lakvatten och är näringsmättad när jag ett år senare sprider denna i min jord. Jag köper ren kol utan kemikalier från närmaste kolmila. Här i Bergslagen brukar de vara ganska vanliga.
Och den här boken är kalasbra för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Det är värt att notera att Kirschmann är ekokritiker. Eller var. De texter han har författat har några år på nacken så jag hoppas att den moderna forskningen har slagit hål på hans teorier.

Nästa inlägg får nog bli av det positiva slaget. Det är ju mycket som växer fint trots allt.

Syrén tre gånger om

Det är syréntid i Getingedalen och då gäller det att hänga på låset för de blommar över fort. Jag ska skriva om vad jag gör med blommorna men jag tänkte även återkoppla till några saker som jag har skrivit om förut men inte avslutat. Dessutom blir det några riktigt bra lyssnartips!

Till er som brukar skicka trevliga kommentarer i bloggen – just nu får jag galet mycket spam i kommentarsflödet så det tar för lång tid att sortera ut de trevliga hälsningarna. De åker med i soptunnan tillsammans med skräpet. Inte ett dugg rättvist men ni förstår säkert. Facebook, Instagram och mail är bättre kommunikationskanaler om ni vill nå mig!

Jag gjorde syrénsaft för några år sedan. Mycket god och alla som får smaka blir glatt överraskade. Jag gör den på samma sätt som flädersaft och förvarar den i frysen.

Vi dricker väldigt lite saft i Getingedalen. Det finns säkert åtta liter sammanlagt i kyl och frys från tidigare år så i år blir det absolut inga saftkok.

Däremot så tänkte jag prova några andra recept med syrén så efter lite googlande kom jag fram till att det skulle bli marmelad, syrénsocker och sirap.

Det är ljuslila bondsyren som gäller. Med andra sorter blir smaken sämre och risken för beska ökar.

Eftersom blommorna inte ska silas bort i marmeladen så blev det ett par timmars rensande. Pilligt, på gränsen till vad jag pallar, men jag lyssnade på en bra pod samtidigt så det gick an. (Se mer om podden längre ner i detta inlägg.)

Receptet räcker till en burk marmelad, ca 3 dl

SYRENMARMELAD

Koka upp 2 dl vatten, häll i 60 g rensade syrénblommor, 2 dl syltsocker och en välhackad rabarberstjälk. Låt detta puttra i 15 minuter, lägg i en liten kanelstång och låt puttra i 10 minuter till. Under tiden diskar du en glasburk, sätt den i kall ugn, sätt på 100 grader och låt den stå där i minst 20 minuter.

Ta upp kanelstången, häll upp marmeladen i burken, dra åt det rengjorda locket och ställ burken uppochner medan marmeladen svalnar.

Vi tror att denna blir svingod till en stark ost.

Nästa recept är enklare. Jag gjorde likadant där, googlade flera recept och drog en egen slutsats gällande proportioner och tid.

SYRENSOCKER

Plocka bort blommorna från ca 6 klasar. Varva dessa med ca 2-3 dl socker i en burk. Ställ svalt i ca två veckor. Sila bort blommorna. Om sockret får stå för varmt kommer det att smälta.

Vad ska jag ha sockret till? Ja det här är kanske det jag kommer att minst användning av men man vet aldrig. Jag hittar väl på något.

Den sista tillagningen av syrén är sirap. Jag har haft användning av rabarbersirap och flädersirap tidigare så jag tror även att syrénsirapen kommer att gå åt. På yoghurt, glass, i drinkar, som allmän smaksättare och till sorbet.

Jag använde samma recept som till maskrossirapen men ärligt talat så kokar den fortfarande så jag har inte kunnat smaka av än. Fortsättning följer.

SYRÈNSIRAP

1 liter rensade blomklasar kokas med 1 liter vatten och 1 hackad rabarberstjälk. Låt småputtra i 20 minuter, svalna och sila av. Blanda vätskan med 1 liter socker och låt småputtra i ca 1 timma tills sirapen har reducerat till häften. Typ. Gör test med en matsked sirap på kylskåpskall tallrik för att se hur tjock sirapen har blivit. Häll på ren burk.

Eftersom jag inte har någon bild på sirapen än så blir det ett foto av förra årets saft.

Apropå sirap, jag har en granskottssirap under tillverkning. Denna görs utan kokning vilket förhoppningsvis ska bevara C-vitaminerna i sirapen. Granskott har mycket vitaminer i sig.

40% råsocker skulle blandas med 60% granskott. Otydligt tycker jag, menar de vikt eller volym? Men jag gick på volym och det verkar funka. Skaka burken dagligen står det i vissa recept men å andra sidan berättade matgeek i sitt youtubeklipp att han inte skakade en enda gång så det testar jag också.

Så här såg det ut vid starten.
Så här ser det ut efter endast fyra dagar i ett soligt fönster. Nästan allt socker har smält.

Apropå burkar som står i soliga fönster så har jag avslutat den ”kallgjorda” maskrossirapen. Dels hade den gått ”över tiden”, dels hände det inte så mycket mer.

Sockret ville verkligen inte lösa sig så jag hällde hela paketet i en tratt (med inbyggd sil) och fick ut ca 1 dl sirap. Blommorna som skulle påminna om fikon ville jag inte smaka på pga oaptitlighet.
Det var allt. Hädanefter blir det kokt maskrossirap för det blev både gott och mycket.

Inledningen av juni bjöd på härlig sommarvärme så att ställa något i ett soligt fönster var enkelt. Gräsklipparsäsongen är inledd och vi betraktar fortfarande detta som vardagsmotion. Inga robotar, ingen självgång. Däremot så blir man törstig och då visade det sig att kombucha smaksatt med mynta var en riktig tiopoängare. Det kommer förmodligen att bli mycket sådant i sommar.

Avslutningsvis vill jag ge er några riktigt bra lyssningstips:

Odla med P1, Sveriges Radios trädgårdsprogram, som även finns att lyssna på i play eller pod, har ett tema just nu som handlar om att vara klimatsmart i sin trädgård. Det handlar om jord, gödsel och en hel del annat. Det började i avsnittet Rädda påskliljan och återkommer i Lite vallmo piggar upp och fortsätter i senaste avsnittet Vinruta och pimpinella. Jag hoppas att det blir mer av detta.

Du hittar alla avsnitten här.

Podden Odlarna är alltid värd att lyssna på om man är trädgårdsnörd men i senaste avsnittet intervjuas Viktor Säfve som driver Åfallet Skogsträdgård utanför Haddebo i södra Närke. Det är ett långt avsnitt, Viktor har väldigt mycket att berätta, men det är superintressant för den som vill odla klimatsmart och har ett allmänt naturintresse, i synnerhet beträffande skog.

Jag har skrivit om Åfallet Skogsträdgård förut, de har kurser och festivaler och är värda ett besök.

Här är en länk till Odlarna.

Här är en länk till Åfallet Skogsträdgård.

Först var det hägg, nu syrén och snart fläder. Det mesta är sått och planterat, bäddarna är täckta och nu är det skötsel, vattning och gödning som gäller. Nästa vecka hoppas jag kunna visa lite bilder från läget i odlingarna.

Håll fingrarna gröna.

Vecka 45

Det pyser, puttrar och jäser.

Sedan tidigare har jag haft ett litet intresse för fermenterade och mjölksyrejästa livsmedel, det var min sambo som introducerade mig för dessa en gång i tiden.

Men under denna utbildning har kunskaperna utvecklats och jag har breddat mitt register.

Jag tillhör dock inte dem som gladeligen äter mjölksyrade grönsaker i stora lass för att det är så gott. Jag önskade att det var så men jag äter det mer av näringsskäl. Smaken går inte riktigt hem i min mun.

Vi har varsin burk med surkål. Den ena är hetare än den andra. Jag tar ett par matskedar varje dag i hälsosyfte.

Tack och lov måste man inte äta surkål för att få i sig goda bakterier och B12, det går att syra väldigt mycket annat också. Och faktum är att vanlig yoghurt är en syrad och näringsrik produkt så man måste inte vrida ut och in på sig för att äta rätt.

Under utbildningen har vi provat att göra vegansk yoghurt på cashewnötter, kokosgrädde och innehållet i en probiotikakapsel. Funkar men det är inget för mig. Arlas ekologiska yoghurt är visserligen animalisk men svensktillverkad. Vet ni förresten vad probiotikakapslar kostar? Sjukt mycket. Här finns ännu en anledning till att äta vanlig mat med naturligt bakterieinnehåll. Dessutom kan man göra egen yoghurt på vanlig mjölk och en matsked yoghurt. Där finns tillräckligt med bakterier. Eller en matsked spad från en surkålsburk.

Surdegsbröd är en annan källa till näring och det äter jag gladeligen. Den senaste lilla fabriken i Getingedalens kök är kombuchan. Med en liten slemmig svamp, en scoby, kan du göra en näringsrik dryck på bara ekologiskt te och socker. Sockret äts dessutom upp av bakterierna i processen.

Surdegsbröd bakar jag varje vecka sedan flera år tillbaka. Det är både nyttigare, billigare, mer mättande och godare än köpebröd.

Eftersom vi är så trendiga i Getingedalen så har vi startat en kombuchafabrik. Alltså fermenterat te som vi smaksätter på olika sätt. Fast egentligen handlar det mest om den goda smaken och att det lär vara nyttigt. På bilden ser man hur kombuchasvampen/scobyn breder ut sig.
Efter veckorna med scobyn silas kombuchan och får efterjäsa med lite smaksättning. Här är det ingefära och kanel.

Så här gör du egen kombucha.

För oss vegetarianer är det inte proteinerna som är det stökiga, människan behöver inte så mycket protein som man tror, utan vitamin B12. Här gäller det att läsa på lite för att inte lida brist men den som äter mycket fermenterad mat ska inte behöva bekymra sig. Om man dessutom tillhör lakto-ovo-vegetarianerna, alltså de som äter mejeriprodukter och ägg, så är problemet ur världen.

Den här utbildningsveckan handlar teoriuppgiften om mag- och tarmhälsa, helt klart intressant, men en del av litteraturen kretsar kring den populära men även kontroversiella boken Food Pharmacy.

Där hävdas det att det finns anti-inflammatorisk mat och att man kan påverka sin tarmflora. Författarna grundar sina uttalanden på professor Stig Bengmarks studier men det finns väldigt mycket kritik mot hans metoder och resultat.

Här finns en länk till en artikel i Läkartidningen där man efterlyser en granskning av böcker om kost och hälsa.

Mer att läsa hittar du här.

Här är en annan intressant länk från Sahlgrenska universitetssjukhuset som berättar att det inte finns någon forskning som säger att enskilda livsmedel kan orsaka eller dämpa inflammationer i kroppen.

Effekten av antiinflammatorisk kost är inte vetenskapligt belagd.

Dessutom rekommenderar jag Fråga Doktorn från den 2 september i år där Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, är tydlig med att vi inte kan göra särskilt mycket åt vår tarmflora och att det finns väldigt mycket myter om mat. Myter som får oss att gå i spinn och köpa böcker skrivna på ovetenskaplig grund.

Här finns en länk till programmet. Skrolla till 10 minuter och 30 sekunder, där börjar samtalet med Agnes.

Folk verkar ha en väldig ätneuros idag.

Stig Bengmark ska dock få en chans att uttala sig i sammanhanget, här finns en ganska färsk artikel från Svenska Dagbladet med en intervju med Stig.

Och här finns en presentation från 2015.

Emma Frans, forskare, skribent och sommarpratare, dräper myter om mat i sin bok Sant, falskt eller mittemellan. Hon vill hjälpa oss att förhålla oss till forskningsresultat och uppmanar oss att vara vaksamma mot för-bra-för-att-vara-sant-rubriker. Hon har även skrivit läsvärda Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams.

Läs mer här och köp böckerna här. De finns även som ljudbok på Storytel.

Ytterligare saker som jäser i Getingedalen är äppelcidervinäger och kimchi. Det är tack vare utbildningen som vi testar att göra egen äppelcidervinäger och vi har kommit drygt halvvägs. Det tar ca 2 månader innan den är klar.

Vi krossade och pressade egna äpplen. Därefter hälldes juicen i ett krus med vattenlås där den jäste i en månad.
Vi levde med ett hemtrevligt bubblande i fyra veckor innan processen stannade av. Nu har vi tagit av locket och satt en duk över kruset, mest för att slippa flugor och damm, och vinägern oxiderar för fullt. Fortsättning följer.
Eftersom min smak för surkål är lite begränsad så tänker jag prova att göra kimchi istället. Det är den koreanska varianten av surkål och den görs på salladskål och andra kryddor. I ett originalrecept är det fisksås men det vill inte vi använda så jag googlade upp ett recept utan. Salladskålen är köpt men flera av smaksättarna, chili, rättika och vitlök, kommer från egen skörd.
Kimchin är långt ifrån klar så jag vill varken dela med mig av recept eller några detaljer. Fortsättning följer.

Att jästa och fermenterade livsmedel innehåller B12 verkar det inte råda några tvivel om. Och att det är lättare för kroppen att ta upp näring via kosten än från syntetiskt kosttillskott verkar det inte heller finnas några delade meningar om.

Huruvida vi kan påverka vår tarmflora, inflammationer och immunförsvar verkar dock vara ett outforskat område.

Jag råder er att vara källkritiska och att skippa ätneurosen.