Vecka 42

Idag tänkte jag frångå det ätbara och fokusera på det vackra. Jag tyckte att det behövdes i detta gråregniga tillstånd som råder utomhus. Alla årstider har sin charm och hösten bjuder också på färgprakt, ofta i en specifik färgskala.

Jag älskar blommor. Men jag älskar grönsaker ännu mer. Mitt fokus har förflyttats och jag prioriterar det ätbara. Men perenna växter kräver inte så mycket skötsel, de bara finns och jag njuter.

Här kommer några höstfavoriter. En del är ettåriga och frösådda men de är också ätbara. Nytta med nöje.

Jag fick en höstsyrén av mina föräldrar för många år sedan och den tog jag gladeligen emot eftersom den redan stod på min önskelista. Helt grymma och stora hortensialiknande blommor som börjar i gräddvitt men övergår i svagt rosa. Den står intill en körsbärsbenved som jag helt sonika unnade mig själv eftersom den får så fin höstfärg och jättehäftiga fröställningar.
Så coola hängen!

Hortensian är en känslig perenn som bor i en stor kruka som flyttas in i växthuset på vintrarna. Det tog ett par år innan den började blomma men nu får den dasslocksstora rosa blommor varje sommar. Dessa bleks på hösten till en blekrosa/gräddvit färg. Alltså motsatsen till höstsyrenen.

Hortensian flyttade hit I form av en present till min sambo som fyller år i juni och nästan alltid får någon växt på sin födelsedag.

Min granne, trädgårdsmästaren Marita, fick tre bukettaplar över en gång när hon satte en häck åt en kund. Vi fick dem och planterade buskarna kring en ful vajer som håller en elstolpe på plats. Det ångrar vi inte. På försommaren är den översållad av vackra vita blommor och nu får den klarröda bär, hur många som helst. Ätbara? Ingen aning faktiskt.

Bukettapel i september.
Så här ser den ut i juni.

Bland de ettåriga blommor som jag brukar odla så är nästan alltid krasse en av dem. Den här heter Alaska och har vitbrokiga blad och blandade blomfärger. Den älskas dock även av larver vilket blev ett bekymmer på försommaren. Jag vet inte hur många larver jag klämde ihjäl och en dusch med Turex blev det också men till slut så hade jag kämpat bort all ohyra och krassen fick en fin höstblomning. Den här är inte bara ätbar, den är god också. Och fröställningarna som kommer senare är starka som pepparrot och goda att pickla.

Äntligen fick Alaska vara ifred och växa till sig.
Vedboden har också en blomlåda med krasse och några ringblommor, båda ätbara. Jag gillar ringblommor men de har en tendens att fröså sig och vara överallt så jag försöker att begränsa dem till en låda.

I år köpte jag en påse frö till rosenskära så vi hade en fin kruka med meterhöga rosenskäror vid altanen. Detta är till svärmors minne som gick bort för ett år sedan. Förutom rosor var detta hennes favoritblomma. Jag förstår henne. Ätbar? Ingen aning.

Jag brukar kasta ner lite ringblomsfrö bland grönsakerna, det är så fint att kombinera till exempel kålblad med blommor. Men, som jag skrev ovan, en gång ringblomma, alltid ringblomma. I år har jag istället satsat på blåklint. Den sprider sig inte lika lätt, har en fantastiskt blå färg och är ätbar. Smakar typ ingenting men den är vacker att toppa en sallad eller dessert med.

Blåklint mellan broccoli, fänkål och squash. Där gör den sig bäst.

Jag torkar blåklinten, den behåller sin intensiva kulör även i torrt tillstånd. Jag rycker av de blå kronbladen och lägger i en mörk burk för att sedan dekorera olika rätter med.

Vad är vackrast i din trädgård på hösten?

Vecka 34

En annan sorts kapris

Klassisk kapris görs av blomknoppen eller frukten på kaprisplantan. Dessa växer i medelhavsområdet och är en perenn liten buske som klarar torka väldigt bra. En anspråkslös växt. Sånt gillar vi.

Läs mer om kapris här.

Fast ännu mera gillar vi sådant som vi kan skörda i vår närmiljö och tillaga själva. Kan inte bli smartare eller billigare.

Vecka 29 skrev jag att jag skulle göra fläderkapris för första gången i år. Min fläderbuske börjar bli riktigt stor och frodig så att skörda blommor och bär från den känns helt rätt.

Bären skulle bara få växa till sig och börja slå om till lila och det hände förra veckan.

Jag följde detta recept med undantag från en sak; jag skördade säkert 25 klasar men det blev bara 5 dl bär. Och ärligt talat så var jag väldigt nära sammanbrott när dessa bär skulle repas från stjälkarna eftersom det satt kvar småkvistar på bären och dessa kändes oaptitliga. Att gå igenom varje bär för att dra loss den lilla stjälken krävde en god IPA och ändå orkade jag inte dra loss alla. Tanken på att ALDRIG göra detta igen for genom mitt huvud flera gånger.

Nåväl. Trots halva mängden bär så kokade jag hela mängden lag och det blev lagom tycker jag. Därefter följde jag receptet slaviskt.

Det. Blev. Jättegott.

Tre dagar senare provar jag mina fläderkapris och smaken fick mig att glömma psykbrytet vid rensningen.

Fläderkapris. Värt besväret.

I boken som jag berättade om i förra inlägget finns det ett annat recept på fläderkapris. Det är helt annorlunda än det jag provade, liknar mer receptet i den här länken. Blir så klart nyfiken på att prova det nästa gång.

Bra bok!

Det måste inte vara fläderbär om man vill göra en nordisk variant på kapris. Frukterna som kommer efter slingerkrassens blommor ska tydligen också bli goda efter inläggning. Om man smakar på ett färskt sådant så är det riktigt bitigt i smaken. Lite som pepparrot.

Här är en länk till ett recept på krassekapris men jag har inte provat det så jag vet inte hur det blir.

Krasse.

Det är också möjligt att göra krasse på ramslökens fröställningar. Har inte provat det heller men de borde ju ha en touch av lök vilket säkert är riktigt gott.

Här finns ett recept. Fast det finns även i tidigare nämnda bok.

När ramslöken har blommat över kommer de små gröna fröställningarna.

I Björkmans bok finns även recept på koriander- och granskottskapris. Åtminstone det sistnämnda blir jag väldigt sugen på att prova. Framför allt för att jag brukar ha obegränsad tillgång på granskott på försommaren men också för att de är lättrensade. Och lite udda i kaprissammanhang.

Här hittade jag ett recept på kapris av omogna svarta vinbär. Varför inte? Fast å andra sidan vill jag nog hellre skörda dem i svart tillstånd. Fläderbär och granskott känns som det jag har i överflöd och har råd att avvara.

Vad använder jag kapris till?

I en potatissallad är de oumbärliga och i en remouladsås är de nödvändiga. Men tipset härifrån att steka squash och äta med fetaost och fläderkapris kommer jag definitivt att testa när squashen är färdig.

Ökenliv

Det blir en bildblogg idag. Fortfarande snustorrt och det växer lite halvknackigt. Vissa saker tar helt klart stryk av begränsad vattning och hög värme medan andra inte är lika påverkade.

Det som mår bäst, så klart, är perennerna. Rötterna går djupt och plantorna är kraftiga och etablerade. Inte lätt för små frön eller späda plantor att överleva extrema förhållanden.

Bärbuskarna mår förträffligt i detta väder. Mycket vinbärskart.
Det dignar av äppelkart som bådar gott för framtiden.
Jordgubbsplantorna myser i solen.
Trots mitt grönsaksfokus och trots en kraftigt försummad perennarabatt så kommer den ena skönheten efter den andra och lyser upp i skamvrån. Känner mig inte förtjänt av dessa. Brandlilja, pion och bergsklint.
Dagliljor är ätbara!
Funkia är också ätbar, en släkting till sparrisen, men det är bara de späda skotten som är goda. Funkia är en riktig favorit. Särskilt denna med grågröna blad.
Strandiris skulle jag aldrig äta men har himla läckra blommor.
Avdelningen perenna grönsaker bjuder idag på en liten skog av jordärtsskocka…
…och malabarspenat är kanske inte någon perenn men kan leva i många år om man sköter den rätt. Den här står i växthuset och har äntligen börjat visa lite klättersug. I slutet av sommaren hoppas jag att den har klätt in hela stolpen.
Den spanska körveln bor i min miniskogsträdgård. Dels för att den tydligen skulle vara skuggtålig, dels för att den tydligen kan sprida sig hejdlöst. Här finns det utrymme för det. Den smakar anis och frökapslarna som kommer på sensommaren är som små lakritskarameller. Spansk körvel ska tydligen dämpa syran i rabarberrätter och därmed kan man också minska på sockret. Detta har jag hört från två håll.
Frilandstomaterna bor i jättestora tunnor på en skyddad västergavel. Det går verkligen ingen nöd på dem i år.
I växthuset är det också finfint tomatklimat. Vid plantornas fötter bor det basilika.
Det börjar komma frukter på chiliplantorna. Årets mest udda är nog Candlelight Mutant.
Av ettåringarna verkar ärterna vara minst känsliga för torka. Lyckades få tag på några fröpåsar av Lokförare Bergfälts jätteärt och plantorna har precis greppat tag i armeringsmattan för vidare färd uppåt.
Tatsoi (Pakchoi) är känslig för ljusa nätter och torrt väder och går i blom. Spelar ingen roll om man knipsar av blommorna, de är programmerade för detta när det är dessa förhållanden. Ingen vidare bladmassa på dessa i år.
Något som gärna får gå i blom är krassen. Jag har petat ner frön lite här och där. Här kommer de upp i en blomlåda tillsammans med en snöflinga. Krasse är ätbart och gott.
Det blev även en rad i kanten av en potatisodling.
Sallaten mår dåligt i värmen. Den vill knappt gro.
Och en spännande sallatssenap mår inte heller jättebra. Jordloppor och torka blir för mycket.
Men potatisen är stark och tålig och verkar inte bry sig så mycket om den torra försommaren. Täckodlingen bidrar.
Och den tvååriga persiljan är grön och fin bredvid raden med rädisor som överraskar med fin skörd trots att de brukar vara kinkiga så här års.
En förädlad målla med blad stora som handflator har så fin färg att jag inte vill skörda dem.

Jo det finns verkligen saker som gror och mår bra fast det är så torrt. Och det gäller att glädjas åt dessa istället för att sörja resten. Väderprognosen visar på fortsatt värme vilket är lite magiskt men för odlandet är det så klart illa.

I nästa inlägg ska jag redovisa alla spännande tips som kom upp under studiebesöken som var här i slutet av maj. Man blir aldrig fullärd.