Ivan Chai

Idag har jag lovat att publicera ett recept och det ska jag hålla. Jag beskrev det som ett gröna-vågen-recept, och det kanske man kan tycka, men jag vill hellre beskriva det som ett recept för oss som tar omställningen på allvar.

Ibland kan man göra en historia kort men jag tänkte redovisa den långa versionen. I början av mitt omställarliv, långt innan jag kände till begreppet, så gick jag på en föreläsning med Johanna Björklund, lektor på Örebro Universitet. Hennes forskning har fokus på hållbar mat och den som vill ha en utförlig beskrivning läser nedanstående kursiva text:

Johanna Björklunds forskning har fokus på hållbar mat. Den har en tvärvetenskaplig ansats med syfte att bidra till kunskap för en hållbar samhällsförändring.  Hon har arbetat i båda ändarna av livsmedelssystemet, med systemansats för att studera och utveckla hållbara sätt att producera livsmedel i deltagardrivna forskningsprojekt och som följeforskare i utvecklingsprojekt kring miljö- och klimatanpassning av mat i offentliga storkök.  Hon har arbetat med deltagardrivna forsknings- och utvecklingsprojekt som har haft fokus på frågor kring hållbar klimatsmart odling, biologisk mångfald på gårdsnivå, ekologisk vallfrö- och ekologisk tomatodling och utveckling av svensk agroforestry. Andra forskningsprojekt  handlar om lokala distributionsnät som en drivkraft för ökad hållbarhet i lantbruket, och utvärdering av hållbart jordbruk baserade på lokala ekosystemtjänster i olika delar av världen.

Citatet kommer härifrån.

Johanna pysslar helt enkelt med sådant som får mig att spinna.

Här finns en intervju med Johanna.

Och här finns en liten film.

Under föreläsningen, som hölls för riktigt många år sedan, berättade Johanna att vi bör välja mer lokalproducerad mat, alltså sådant som inte transporteras så långt, för klimatets skull. Om vi trots allt vill äta mat som har transporterats långväga så bör vi välja det som väger lite eller sådant som räcker väldigt länge.

Bra exempel på detta är te och kryddor.

Jag tyckte att Johanna hade en väldigt bra poäng, det var till exempel då som jag började att byta ut mitt ris mot inhemska spannmål.

Dagens recept är dock ett te. Det är klart att man kan göra gott te på mycket som växer i trädgården; mynta, svarta vinbär, nypon, hallon, johannesört och nässlor och det blir ofta gott, karaktärsfullt och smakrikt te på dessa örter. Men dagens tips liknar mer klassist te än något jag har smakat förut.

Ivan Chai görs på Mjölke, en av de vanligaste vilda blommorna i Sverige. Många kallar den Rallarros eller Mjölkört men det egentliga namnet är Mjölke (Chamaenerion angustifolium).

Jag har läst flera olika recept på detta te men de har alltid känts lite för krångliga eller ointressanta tills jag hittade Surtantens, Jenny Neikells, recept (hon finns på Facebook som Surtantens syrade).

Repa de gröna bladen av mjölke. Krama och rulla bladen mellan handflatorna så att fibrerna knäcks och växtsaften börjar titta fram. Packa bladen HÅRT i en plastpåse och sug ur luften. Förslut med påsklämma.

Bladen ska nu fermentera. Låt påsen ligga varmt och mörkt i 3-7 dagar, till exempel i skåpet ovanför kylskåpet. Påsen kan svälla upp under tiden, det är koldioxid som bildas. Om du öppnar påsen ska det lukta ensilage och lite fruktigt. Efter 3-7 dagar avbryter du fermenteringen och sprider ut innehållet för att torka. Använd en bricka och låt bladen bli knastertorra. (Om det bildas något vitt på bladen så är det jäst, inte mögel.)

Den kompakta och lite klibbiga bladbollen efter 4 dygns fermentering.
Bladen är utspridda på en torkolla. Otroligt angenäm och fruktig doft!

Förvara det färdiga teet mörkt och torrt. Brygg som vanligt te.

För att få lite mer karaktär på mitt te, både smak och färg, så valde jag att plocka blommorna från mjölken och torka dem vid sidan om. Jag har gjort saft på dessa tidigare, vilket blev gott men ingen sensation, så jag vet att de är ätliga och angenäma.

Blommor av mjölke.

Ivan Chai går att smaksätta som man vill. Mynta eller hallonblad är nog min favorit.

Det har gått alldeles för kort tid för att jag ska kunna utvärdera detta till fullo men om Mjölke/Ivan Chai kan ersätta mitt vanliga te, eller en del av mitt vanliga te, så är det ett steg på vägen mot självhushållning och en viktig del i omställningsprocessen.

Läs mer om Ivan Chai här. 

Att skörda i juli

Getingedalen och jag har en sak gemensamt; vi är lite långsamma. Getingedalen kan inte rå för det, det ligger där det ligger och här kommer våren lite senare, det är lite kallare och här råder andra förutsättningar. Jag har blivit långsammare med åren, orsakerna är både medvetna och ofrivilliga. Jag har dock inga problem med det.

Så när andra skördar både gurkor och sallat så kan vi bara titta på och önska Bon Appétit för här är vi inte i närheten av någon gurkskörd än.

Detta är inget problem för mig, i slutet av säsongen är vi ikapp och äter gurka till både frukost, middag och kvällsmat.

Men. Vi kan skörda annat. Vissa saker har vi redan skördat färdigt och det är de perenna grönsakernas förtjänst.

Piplöken är ett sådant exempel. Den kommer tidigt och förser oss med milda löktoner i både varm och kall mat. Nu har den börjat bli träig och trist och skänker mest fröjd för ögat och insekterna.

Flädern blommar som bäst nu i början av juli. Vi passar på att lägga upp ett litet lager av saft och sirap, det är så flädern kommer till användning hos oss. Fläderpannkaka är en exklusiv rätt som passar väldigt bra ihop med jordgubbar och som man kan passa på att unna sig när blommorna är som vackrast.

Jag gillar nedanstående recept eftersom jag kan använda hemodlad rabarber istället för köpt citron. Citronsyra är en suspekt produkt, jag byter ut det mot vinsyra, 20 g räcker.

Flädersirap har jag skrivit om här.

Ett år gjorde jag fläderkapris på bären. Skitjobbigt, det kommer jag aldrig att göra om. Fast det blev gott!

Perenn rucola/sandsenap! Hur bra som helst! Kommer tidigt och är trögblommande. Den går alltid i blom men inte lika tidigt och kraftfullt som ettårig rucola.

Det blir både sallad och smörgåspålägg av rucolan.

Apropå perenner; många örter är ju fleråriga och kan också skördas nu i juli. På bilden syns malva, salvia, kvanne och kärleksört.

En ettårig ört som vi gärna konsumerar i Getingedalen är bladkoriander. En del lyckas få flera skördar på samma sådd, det har aldrig jag fått. Däremot så är den lättodlad och snabb så jag sår ny koriander snart för att ha färska blad hela sommaren.

Persiljan än tvåårig så jag lever gott på förra årets sådd. Nu går den i blom (undrar om jag ska försöka ta egna fröer?) men jag har också kompletteringssått med köpt frö för att få snurr på produktionen.

Basilikan är också ettårig men där har jag lärt mig att skörda ”rätt” så att jag kan få skörd på samma plantor hela sommaren. Basilika är känslig för både kyla och vind så den odlas i växthuset, under tomaterna.

Vi har ungefär 20 jordgubbsplantor. Det ger aldrig tillräckligt mycket skörd för att kunna koka sylt eller saft men det är så otroligt gott att kunna hämta en handfull solvarma jordgubbar till frukosten. Det är ganska mycket jobb med jordgubbar så jag tror inte att jag vill utöka odlingen. Var tredje år ger plantorna dålig skörd och jag måste alltid skydda bären från fåglar.

Vi har tre buskar blåbärstry. Det var min sambo som önskade sig dessa, jag är nöjd med blåbären i skogen. Det tog några år för buskarna att växa till sig men nu ger de ganska mycket bär. Tre buskar räcker dock inte till mer än direktkonsumtion till frukost men det är gott.

Tillbaka till avdelningen fleråriga örter: dragon, lavendel och libbsticka kan jag skörda hur mycket jag vill… om jag vill. Alltså dessa är jättebra att ha men man använder väldigt lite. Fina är de hur som helst.

Av de ettåriga grönsakerna kan vi skörda snabba sockerärter. Sorten Norli är min favorit.

Potatis kan vi nog också skörda men jag har inte gjort det än. Jag ger mig själv i uppdrag att göra det till nästa inlägg. Det är hög tid för en sensommarsådd! Det kommer jag också skriva om nästa gång. Och hur går det med juli-projekten? Jo vattentunnorna är seriekopplade och redo för skyfall. Redovisning nästa vecka.

Ut och skörda med er nu!

Juli

Slutet av juni innebar småpyssel, stödgödsling och jakt på skadedjur. Jag har mer åkersniglar än vanligt i år. Supersmå, grå och slemmiga as som kan förgöra en planta om de är tillräckligt många.

Jag är inte särskilt äckelmagad så jag går ut sent på kvällen med pannlampa och klämmer ihjäl dem med fingrarna. Kvällen är bäst, då är det fuktigt och svalt och då kryper sniglarna fram.

När sniglar har tuggat på rosenbönans blad. Plantan kommer att klara sig, den är så pass stor, men när de är mindre så överlever de inte en natt med hungriga sniglar.

Samtidigt strösslar jag Ferramol på lämpliga ställen och tillsammans med dödandet funkar detta rätt så effektivt. Men åkersniglarna är fler än vanligt och det krävs verkligen daglig koll så det tar lite tid.

Ferramol

Men mina odlingar är mina bäbisar så jag tycker att det är värt det.

Jag kan komma på mig själv på kvällen att jag inte har gjort annat än skrotat runt i trädgården under dagen. Pillat lite här, grejat lite där, flyttat på något, vattnat lite och klippt bort något dött.

Det är höjden av hemester enligt mig.

Juli kommer att innebära mer dödande, mer skrota-runtande men förhoppningsvis även massor av skörd. Förutom det ska vi fixa följande:

Hela sparrisbädden ska få en nystart. Jag har dragit upp nya plantor från frö som verkligen skulle behöva planteras om. Men vi ska preparera bädden ordentligt först. Och alla prydnadsväxter ska flyttas. Den nya platsen är färdig så det är bara att välja ut och gräva upp de mest värdefulla blommorna.

Sparrisplantor som är väldigt sugna på att flytta.
Den här pionen ska definitivt få nytt och fräscht boende. Skalbaggen får gärna följa med.
Purpurkragen vill vi gärna ha på närmare håll. Ska flyttas!
Den mörka stjärnflockan vill vi absolut ha i vår närhet. Flyttas!

Vi håller också på att utöka antalet vattentunnor och dessa ska seriekopplas med ett fiffigt system. (Det gamla systemet med elrör och silikon är old school, se bild nedan.) Men för att fixa en grej så krävdes det att minst fem andra grejer fixades innan. Under tiden vi väntade på beställda delar så föll det tusentals liter regn som gick förlorade. Det är så vi ser på regn efter den torra sommaren 2018.

Just nu är det ganska torrt och vi är helt beroende av uppsamlat regn. Våra odlingar är alldeles för stora för att vattna med brunnsvatten även om vår brunn aldrig har sinat. Det känns helt galet att vattna med dricksvatten som har pumpats med en elektrisk motor när det går att vattna med regnvatten.

Lycka! Snart har vi ännu fler tunnor att samla regn i!

Vi gör något på hönshuset varje dag. Nej vi är inte i närheten av några höns än men vi hoppas att det händer under 2021 åtminstone. Vårt hönshus är långt ifrån något fuskbygge. Nej här är det stabilt, snyggt och välutrustat. Ventilation, golvvärme, klinkers, golvbrunn, sedumtak och belysning med skymningsrelä. Någon passar på att testa nya grejer i samband med detta bygge. Alla skarvar inomhus är fyllda med latex (villaägarens bästa vän) och snart ska det målas. Inte med någon billig plastfärg så klart, här blir det oljebaserat och miljövänligt. Men ändå avtorkbart och hygieniskt.

Därefter kommer hönsgården som ska nätas både under jord och mot himlen så att varken räv eller hök kan ta våra hönor.

Hönshus in the making.

Som sagt, vi är inte i mål och inget lämnas åt slumpen. Men när hönorna väl flyttar hit är det risk för att den här bloggen kommer att byta fokus.

Vi kommer inte att ha sysselsättningsproblem i juli. Heller.

Jag skrev inget om skörden! Nästa inlägg måste bli ett skördeinlägg! Vad har juli att erbjuda?

Gödsla och döda

Jag fick en trevlig kommentar! Det gällde min hönsgödselsoppa och hur jag gör med den. Så här kommer en liten utläggning runt stödgödsling med vätska:

Alltid redo. Min tunna med hönsgödselsoppa.

Jag grundgödslar på våren, oftast med kogödsel och kökskompost. Båda dessa är långtidsverkande och medelstarka. Jag ger 3-5 stora spadar per kvadratmeter ganska grunt i bädden. Näringen hittar neråt av sig själv med hjälp av vatten. Maskar och mikroorganismer bryter ner gödseln till jord och när de rör sig i bädden sprider de näringen och skapar luftiga gångar och en lucker jord som rötterna mår bra av.

Efter en månad börjar det dock tryta med näring i bädden och plantorna behöver raketbränsle för tillväxtens skull.

Hönsgödsel är snabbverkande och i vätskeform kommer det växterna till godo ännu snabbare. Jag har inga exakta mått men jag gissar att jag tar 1 liter hönsgödsel på 10-15 liter vatten. Detta blandas i hink/tunna och får stå 1-3 dygn. Sedan blandar jag runt med pinne och häller ca 10% i en vattenkanna (resten vatten) och vattnar bäddarna, särskilt de grönsaker som kräver mycket näring, ca 1 gång/vecka. Utan stril. Gärna i samband med regn eftersom en blöt jord har större förmåga att ta till sig ”soppan”.

Det spelar ingen roll om det är färsk eller brunnen hönsgödsel. Pelleterad gödsel funkar också men jag har aldrig använt det, osäker på proportionerna.

Lokalproducerad och KRAV-märkt hönsskit köper jag av Lions Club Kilsbergen. De kör till och med hem säckarna åt dig.

Det funkar lika bra med guldvatten, 10-15% urin och resten vatten. Denna blandning måste inte stå och dra.

Vitlök sätter jag i oktober-november så denna bädd grundgödslar jag redan på hösten. Därför stödgödslar jag vitlök redan från april och sedan hela växtsäsongen.

Jag försöker gödselvattna på jordytan så mycket det går, jag vill gärna slippa gödselfragment/urin på grönsakerna när det närmar sig skörd. Två veckor innan skörd gödslar jag inte alls.

Det vanligaste är att man gödslar för lite, övergödning i villaträdgårdar är ovanligt. Så om du står och tvekar mellan ”lite mer” eller ”lite mindre” så ta alltid ”lite mer”.

Vilka växter är mest näringskrävande? Kål, kål och kål. Alltså alla släktingar inom familjen Brassicaceae behöver massor av mat. Lök (Allium). Jajjemen. Löken vill ha näring, särskilt purjolöken. Ös på bara. Alla typer av selleri, både under och över jordytan. Majs. Bra att veta men det odlas sällan majs hos mig pga den korta säsongen. Men om du odlar majs; vräk på med gödsel! Gurka, squash och melon. Samma familj – samma behov (Curcurbitaceae). De kan inte få nog. Och den sista kräsna familjen är Solanaceae. Tomat, paprika, chili och aubergine. Skäm bort dem!

Vitkål av denna kaliber fås endast med stora mängder gödsel.
Gurkskörden uteblir om du inte öser på med näring.
Det här är en bok som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. Jag har en äldre upplaga av den, den nya verkar vara större, bättre och mer givande. Här hämtar jag till exempel tydlig info om olika grönsakers gödselbehov. Eva Pettersson heter författaren.

Det här är en annan väldigt bra bok på ämnet:

Tina Råman är författaren bakom Gödsel.

Jag har blivit bättre och bättre med åren på att gödsla och det är en tydlig skillnad på resultatet. Juni är snart slut och jag har förmånen att få vara/jobba hemma under i stort sett hela juli så i år blir det blir enklare att hålla odlingarna under kontroll och skörda saker i tid. I år ska vi till exempel skörda fänkålen då den är som godast.

Fänkålen kan bli jättestor – men också jätteträig. Den ska ätas i tid!

I förra inlägget skrev jag om dödande. Först dödade jag sniglar, nu har jag gått över till lössen. På träd använder jag hård vattenstråle och limringar som vapen. Om du har löss i ett träd så har du garanterat även myror. Och myrorna göder och föder lössen så när myrorna fastnar i limringarna så minskar även lusbeståndet.

Det vanligaste när man pratar om samarbeten mellan myror och andra djur är utan tvekan deras relation till bladlössen. Myror har i flera miljoner år agerat bönder både i växtriket och bland andra insekter. Många myrkolonier lever ett nära liv med bladluskolonier som de skyddar likt en bonde skyddar sin boskap. Myrorna ger skydd i utbyte mot att de får mjölka bladlössen på en sockervätska kallad honungsdagg. Vätskan är mycket attraktiv i insektsvärlden samtidigt som den är väldigt nyttig. Det går till så att arbetarmyran närmar sig bladlusen, ger den en lätt knackning med en antenn eller ett framben, och får sedan sin betalning för skyddet den ger. Lusen avger en droppe av den söta vätskan från dess anus och myran suger upp den. Myran fortsätter sedan i denna stil mellan bladlössen i kolonin, och återvänder till sitt bo när den fyllt på tillräckligt med honungsdagg. Bladlusen får näring genom att suga ut den från den växt som den för tillfället bor på. Den får då i sig alla nödvändiga proteiner, vitaminer, mineraler och till största del kolhydrater den behöver. Hälften av denna näring tar de inte själva upp, utan låter passera och bli en del av honungsdaggen som myrorna matas med.

Citat härifrån.

På buskar är det omöjligt att sätta limringar så där är det hård vattenstråle som gäller. Tålmodligt, några dagar i rad. På fläderbusken får lössen vara kvar. Flädern får alltid löss och busken är för stor för att behandla. Dessutom bryr sig inte lössen om blommorna.

Bladlöss på fläder.

Snart väntar larverna. Först kålmalens och sedan kålfjärilens. En daglig genomgång av bladen (oftast undersidan) för att skrapa bort äggsamlingarna rekommenderas. Och om man inte har galet mycket plantor är det värt att fortsätta de dagliga genomgångarna även senare och klämma ihjäl larverna.

Jag är så glad att jag ska vara hemma och kunna ta dem i tid. Då slipper jag (kanske) larvgift. Ett biologiskt, ekologiskt och mycket effektivt preparat som ofta kallas Turex (Bacillus thuringiensis). I år är det tydligen svårt att få tag på Turex men här finns det.

Lycka till med gödslingen och skadedjursbekämpningen!

Permakultur, ihop med naturen

Jag har tjatat om permakultur sedan flera år tillbaka men nu tänkte jag rekommendera en dokumentär som angriper ämnet från flera håll och kontinenter.

Den heter Permakultur, ihop med naturen och hittas på UR Play.

Det enklaste är om du ser den, det handlar bara om 54 minuter av ditt liv, men jag sammanfattar med lite citat från dokumentären nedan.

För mig är permakulturen en vägvisare. Den har tolv grundprinciper som guidar mig, både i mitt odlande men även i anda val i livet. I grunden handlar det om att ställa om och bli en del av lösningen istället för problemet. Den tanken lockar och utmanar. För mig finns det inget alternativ. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte försökte sträva efter en lösningsbaserad livsstil.

För närvarande ger mig matodlandet ganska ont i ryggen men i övrigt tycker jag att det är världens mest meningsfulla sysselsättning. Prova så får du se!

Tji rundvandring

Nästa vecka blir det helt enkelt en statusrapport med foton från trädgården.

Så avslutade jag förra veckans inlägg men jag kommer inte att hålla mitt löfte.

Orsaken heter väder. Inte för att jag är känslig för vatten, som hundägare har jag vant mig vid att vara ute i alla väder, men det blir kladdigt och tungt med blöt jord. Fröer fastnar på fingrarna, tuschet flyter iväg när jag ska skriva mina skyltar och kameran får fuktskador.

Men jag har annat att skriva om, tro mig, det händer saker där ute.

Bland annat tänkte jag följa upp det jag skrev om kogödselskandalen eftersom det finns rykande färskt material på den fronten. Dessutom blir det några rader om hägg, hos oss blommar den som bäst just nu.

I dagens avsnitt av Plånboken i P1 intervjuas Lena Israelsson om fusket i jord- och gödselsäckarna. Jag tycker definitivt att du ska lyssna på det. Antingen skrollar du fram 20 minuter eller också lyssnar du från början. Det första reportaget har också trädgårdsanknytning men tyvärr inte av det roliga slaget.

Här hittar du det aktuella avsnittet av Plånboken i P1.

Förra veckan skrev jag att Lena inte hade hunnit blogga om kogödselskandalen än men nu har det hänt. Här läser ni hennes utförliga och informativa text.

I bloggen skriver hon både om sin medverkan i Plånboken men också att hon finns med i kommande avsnitt av Odla med P1, ett program jag alltid lyssnar på och har rekommenderat flera gånger här. Då ska hon dock inte prata kogödsel utan om pyralider, alltså bekämpningsmedlet som har smugits in i många gödselpreparat och en del jordar. Jag har skrivit lite om detta förut men Lena har skrivit kilometrar.

Det är uppenbart att hobbyodlarna är beroende av en pinsam och oreglerad marknad som inte går ut på att sälja bra grejer utan att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Nu lämnar jag eländet men det pågår fortfarande för fullt där ute. Du som konsument kan påverka situationen på två sätt: Köp inte billig jord/gödsel med tvivelaktigt innehåll och ställ frågor i affären.

Och kom ihåg att mineralgödsel är en tjusig omskrivning för konst- eller handelsgödsel. Big no no.

Över till häggen. Det är nog risk för att den har blommat över i stan men här är det prime time för häggen. Förra året var jag lite skadad av utbildningen eko-vegetariskt kök och såg det ätbara i allt. Vi kokade saft, picklade häggblommor och gjorde häggvinäger.

Det röda i saften kommer från rabarber som jag blandade i för syrans skull.

Ett år senare och vi har inte rört blommorna eller druckit en droppe av saften. Vinägern står också orörd.

Faktiskt så tror jag att pandemin är en del av orsaken. Det har inte arrangerats några kalas i Getingedalen på väldigt länge och det känns som om detta är spännande bjudgrejer.

Men pandemin har ju inte hindrat oss från att laga kalasmat, tvärtom, det har varit ett ypperligt tillfälle att grotta ner sig i nya recept och prova ny, spännande mat. Men häggen fick inte vara med.

Att saften är orörd är det minst förvånande. Vi dricker aldrig saft och all saft som kokas är i princip bara till för gäster och bjudningar. Vi hoppas att det finns anledning att ta fram den i höst.

Här har jag samlat mina recept med hägg.

Med andra ord, jag lagar ingenting med hägg i år. I förrådet finns även orörda produkter med syrén; syrénsirap, syrénsocker, syrénmarmelad och syrénsaft. Eller marmeladen har vi dock ätit och kastat. Den blev lite för bitter för oss.

För en gångs skulle tänkte jag ligga steget före; här kommer mina recept med syrén.

Att se fram emot!

Nämen hörni, nästa vecka hoppas jag verkligen att jag får bjuda på en fotograferad rundvandring i trädgården. En lägesrapport i bilder. Jag ligger efter, den kalla våren och en fet förkylning har saktat ner arbetet men det reder nog ut sig i slutänden.

Kontraster

Förra veckans inlägg började med klagomål på vädret. Det var verkligen inte skönt ute. Idag är det raka motsatsen, man vill bara vara ute, hur underbart som helst.

Den här värmen som följd på regnet som föll i helgen har fått naturen att explodera. Plötsligt fick jag en känsla av bråttom.

Mina förodlingar ska snart planteras ut, prognosen ser ok ut och plantorna får inte plats inomhus längre. Vi behöver dock byta plasten på vårt växthus först. Jag skrev om det för ett par veckor sedan och sedan dess har plasten köpts, häftpistolen fyllts och packband införskaffats. Dock inte utan krångel, det fanns väldigt många olika sorters packband.

Vad ska vi ha packbanden till? Det är en förstärkning när vi häftar fast plasten så att inte häftan går genom duken.

Nästan bara tomater men till vänster syns även ett tråg med purjolök.
All frösådd lök mår bra av att klippas några gånger under förodlingen. Annars ränner den upp i långa taniga och sköra stjälkar. Genom att hålla löken kort så bygger den upp kraftiga rötter.
Alla plantor som har fått plats i ett söderfönster med naturligt ljus är lite finare än de som har stått under växtbelysning.
Chili och paprika. Jag använder såjord genom hela förodlingen. När näringen tar slut så gödselvattnar jag istället för att plantera om. Svag kobajssoppa och nässelvatten har jag använt och det verkar funka.

Sedan sist har vi ympat! Egentligen är det min sambo som är mest intresserad av ympning men vi har båda enklare baskunskaper i konsten så vi hjälptes åt. Eftersom han är ympchef och jag assistent så få han bestämma hur det ska gå till. Det finns flera sätt.

Det behövs verkligen ingen specialutrustning för att ympa men min sambo gillar saker, särskilt verktyg, så vi har så klart en ymptång och ymptejp.

Ymptången.

Ymptången är fiffig på så sätt att den klipper delarna i perfekt hona/hane och när man sätter ihop delarna blir det nästan svårt att se skarven.

Snittet.
Suddig bild men man ser det man behöver se.

Därefter snurrar man på lite elastisk ymptejp utan klister för att både skydda och stärka. Den här tejpen förintas av sig själv efter en tid. Men då den saknade klister så fick det bli några varv med vanlig eltejp på slutet.

Ymptejpen.
Eltejp och märkning.

Precis nu börjar knopparna att spricka på våra äppelträd så nu blir det dagliga rundor för att kolla hur ymparna mår. Även om jag inte är superintresserad av ympning så är det ändå lite spännande att följa.

Det börjar sina i matförråden men mycket finns också kvar. Vi har till exempel frysta bondbönor som vi gör pastej på. Och bärförrådet är stort, det finns gott om godsaker till frukostarna.

Vårt bästa smörgåspålägg är bönpastej. Här hittar du receptet.
Le Tarte.
Björnbär, aronia, rönnbär och havtorn mixas med lite andra frukter, juice, honung och yoghurt till en väldigt god frukostsmoothie. Jag tror att den är nyttig också.

Under vintern gick jag en kurs i permakultur. På distans så klart. Men har du inte gått en sådan förut, Kajsa? Nej inte en renodlad permakulturkurs. Jag pluggade småskalig odling 2016 och då gick så klart permakulturens principer som en röd tråd genom kursen men den gick aldrig på djupet.

Nu har jag gått en introduktionskurs i permakultur för att vara behörig  för ”högre studier” så småningom. Jag är lite småsugen på att gå en certifieringskurs i permakultur (PDC), framför allt för kunskaperna så klart men också för att själv kunna undervisa i ämnet.

Maria Svennbeck hette kursledaren och mer om henne och hennes engagemang kan du läsa här.

 

God jul!

Dan före dan. Matförberedelser och lite städning. På något sätt infinner det sig lite julstämning trots allt.

Förra söndagen, 13 december, var det en artikel i NA om Sara Bronner, det gamla miljöpartistiska kommunalrådet i Örebro. Hon har startat Bronners butik i Wadköping med inriktning på hållbarhet. Förutom att sälja hållbara varor så agerar Sara hållbarhetskonsult och jobbar med utbildning i hållbarhetsfrågor. Har jag skrivit hållbar?

Jag rekommenderar artikeln, antingen letar man reda på pappersversionen och slår upp sidan 16 eller också läser man digitalt här (men då krävs det ett konto). Sara vet vad hon pratar om.

Jag har fortfarande inte besökt butiken men det ska jag göra när Covid har lugnat sig.

Jag tycker att det är jättefint om vi utför våra behovsinköp i lokala butiker och får de entreprenörerna att överleva. Istället för att beställa av något stort företag som kör hit det i sina lastbilar, säger Sara Bronner och fortsätter: Samtidigt måste vi sluta konsumera så mycket saker.

Jag säger bara: Konsthantverkarna i Örebro!

Jag lyssnade på senaste avsnittet av Plan-B-podden. Återigen ett genomtänkt och lyckat innehåll. Temat var barn och klimat ur olika perspektiv. De menar att man ska försöka berätta om klimatkrisen för sina barn för att de senare inte ska komma och säga: Varför sa ni inget?

Och om barn visar oro inför klimatkrisen så ska man förstås försöka lugna och förklara men inte säga att allt kommer att bli bra för det stämmer inte. Dagens barn kommer att växa upp i en klimatförändrat framtid och vi måste förbereda dem på det, allt annat vore en otjänst.

Om vi såg ett lejon rusa fram emot ett barn så skulle vi göra allt vi kan för att rädda barnet och förhindra en katastrof.  Betänk att detta lejon är klimatkrisen, gör vi verkligen allt vi kan?

Förutom att tänka över vår egen konsumtion och våra beteendemönster, hur kan vi förbereda barnen på ett liv i en klimatförändrad framtid?

Genom att ge dem odlingskunskaper och självförsörjningsvanor.

Genom att bygga en kultur av empati och förmågan att samarbeta.

Genom att ge dem känslan av att de är en del i ett större sammanhang, framför allt i lokalsamhället. I kriser är sammanhållningen i lokalsamhället väldigt viktig.

Det bästa sättet att ge dem dessa vanor, färdigheter och kunskaper är att själv vara en del av lösningen. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Ett nyårslöfte?

Nu går vi in på godsakerna istället. Egentligen bara ett annat sätt att prata klimatkris. Våra godsaker kommer framför allt från egen skörd och lokala producenter. Kött och fisk är det inte tal om, det är två produkter som är väldigt svåra att motivera ur ett hållbarhetsperspektiv.

Den gravade moroten är på gång.

Jag ville ha långa morötter till denna rätt så jag skördade vintermorötterna Rothild. Det visade sig att de var rekordbreda över axlarna och grova ner till 10-15 cm. Därefter såg de neurosedynskadade ut. Eller kraftigt förgrenade. Förmodligen har jag inte lyckats luckra tillräckligt mycket på djupet. Och var är näringen? Högt upp i bädden känns det som. Man lär sig.

Nåväl, det går att göra gravad morot på knubbiga morötter också.

Morötter efter rostning på saltbädd.
Blandningen av ättika, dill, senapsfrö, socker, vatten och lagerblad som morötterna ska marinera i.

Här är receptet.

Rödbetor lades in. Eller… jag har ätit upp alla rödbetor redan så det blev polkabetor. Same same but different.

Lagrade i papperspåse i skafferi med ca 5 plusgrader. Hur fina som helst.
Kokta och skalade polkabetor är både gula, rosa och lite randiga.
Inlagda enligt klassiskt recept med ättika, socker, vatten, lagerblad, kryddnejlika och vitpeppar.

Jag följde det här receptet.

Och till själva rödbetssalladen kommer jag att använda Farbror Gröns recept.

Auberginen är förberedd och inlagd. Dessa ska vi göra aubergill av. Den som brukar vara populärast är västkustvarianten med dill, rödlök och tångrom i crème fraîche. Men vi brukar även göra några andra smaksättningar. Den här verkar god. Den här låter också spännande. Och den här.

Övriga rätter som kommer att stå på vårt julbord imorgon skrev jag om förra veckan.

GOD JUL!

Nyårslöften och julmatsplanering

Någon gång per år, ofta i december när Fair Finance Guide ger ut sin årliga rapport, säger jag att jag ska byta bank. Eller åtminstone flytta en del av mina pengar till något betydligt mer etiskt.

Fair Finance Guide är ett samarbetsinitiativ i 13 länder som genom en internationell metod granskar hur hållbart och ansvarsfullt banker investerar och lånar ut pengar. Syftet är att förbättra insynen för allmänheten och därigenom påverka bankerna att ta större ansvar.

Fair Finance Guide finansieras av SIDA. Deras rapporter redovisas antingen som en lång och detaljerad text eller också som mycket tydliga och pedagogiska stapeldiagram, uppdelade i olika teman.

Hur som helst, det finns inget som slår Ekobanken. Möjligtvis gällande tjänster och servicefunktioner, en så pass liten bank har till exempel inte Swish, men ur ett etiskt perspektiv är de outstanding.

Jag vill inte att mina pengar ska stötta korruption och vapenhandel och jag vill att min bank tar ansvar gällande mänskliga rättigheter, biologisk mångfald och jämställdhet.

Det gör Ekobanken.

Jag har dock hört hur storbankerna kan göra livet surt för kunder som även har konton i Ekobanken så nu har jag kontaktat min bank som ett första steg i denna process. Vi får se vad steg två blir i detta nyårslöfte.

Det var Plan-B-podden som påminde mig om detta. Jag har skrivit om denna pod förr och jag påminner gärna om den för den är riktigt bra.

Apropå poddar så har det fötts en ny podd med odlingstema: Bokashipodden! Det finns tre avsnitt hittills och för den som är bokashifrälst är den förmodligen intressant. Den är intressant även för mig som inte är frälst för jag gillar grejen, men redan efter tre avsnitt tycker jag att de upprepar sig. Hur länge kan man vrida och vända på bokashi och hålla intresseflaggan hissad? Jag kommer att fortsätta lyssna men om det blir glesare mellan nyheterna och tätare mellan upprepningarna vete 17…

Vi har planerat vår julmeny. Eftersom vi bara kommer att vara två personer som äter så är det inte läge för några stora laddningar. Vi kom fram till att vi vill äta följande:

Janssons frestelse utan död fisk

Det blir i stort sett detsamma men likdelarna byts ut mot fläderkapris och soltorkad tomat (egen produktion). Potatis från gården.

Gravad morot

En rätt som jag har skrivit om flera gånger förut men den är så lyckad att jag gärna upprepar mig. Till detta en hovmästarsås på egen dill och det är egna morötter också förstås.

Recept här

Aubersill

Max tre olika smaker men vi tycker att detta är en riktigt lyckad anrättning med tydlig koppling till julbordet. Dags att lägga in aubergine så att den är redo för smaksättningarna nästa vecka! Jag lyckas aldrig att odla auberginer men lök och örter kommer så klart från egen skörd.

Långt ner i det här inlägget hittar du receptet!

Rödbetssallad

Det behövs inte mycket men jag vill ändå ha en klick på vörtbrödet. Dags att lägga in några rödbetor så att dessa är redo för salladen nästa vecka! Rödbetor, lök och äpplen från egen eller pappas skörd.

Bild från förra året men är det något som upprepar sig så är det jultraditionerna!

Seitan

Vi har fortfarande inte bestämt om det blir korvar eller stek men denna glutenprodukt är ett bra grundämne för alla möjliga köttsubstitut. Tidigare år har jag gjort en stek och griljerat den med senap och ströbröd. Örter från egen skörd.

Awesome Vegan Dad gör mycket kul på Seitan och här är hans bästa recept på seitanskinka. Det finns även korv, skav, biff och mycket annat kul på hans hemsida.

Kålknyten

Att förkoka ett par svartkålsblad och linda in lite getost i dessa är en riktigt god historia. Kål och purjolök från egen skörd.

Dessa knyten gjordes visserligen på savoykål men svartkål är ju nära släkt och det finns i vår trädgård så det väljer vi istället!

Här finns receptet.

Rosenkål

Enligt tradition skördas rosenkålen (brysselkålen) den 23 december i Getingedalen. Så även i år. Vår favorittillagning är att fritera kålen, krydda med chipotle, parmesan och äta med en klick majonnäs.

Grönkål

Någon liten sallad med egna grönkålsblad ska vi ha också.

Sedan tror jag att vi är mätta och belåtna. Det behövs ingen dessert i det här hushållet. Det brukar alltid göras något julgodis och bakas saffransbröd vilket är gott nog åt oss.

Uppföljning på detta kommer om en vecka!

Fräscha fröfirmor

Det är riktigt mörkt nu. Nästa vecka är årets mörkaste och sedan vänder det under julaftonsveckan. Håll ut!

I Getingedalen faller det ändå lite snö då och då. Visserligen smälter det snart bort men de korta stunder när vi har ett tunt snötäcke är det ljust och fint. Däremellan är det ganska geggigt och jag är glad att vår hund är korthårig.

En ljusglimt i detta kompakta mörker med inslag av pandemiöken var de två stipendier som jag har hunnit få sedan jag skrev senast. Skam den som ger sig.

Det är alltså pengar som jag har rätt att söka i egenskap av kulturarbetare och nu var det antingen min tur eller också hade jag äntligen ett vettigt ändamål.

Det här hör inte till trädgårdsbloggen över huvud taget men det påverkar skrivandet indirekt. Tyvärr kommer jag att ta en bloggpaus under januari-april 2021. Mitt under den intensiva försäsongen med inköp av frö, uppdrivning av plantor och förberedelser i bäddarna kommer jag inte att skriva en rad.

Dålig tajming kan tyckas men det är en prioriteringsfråga. Den 10 april har jag vernissage på en separatutställning och jag behöver fokusera på den. Att skriva en blogg tar mer tid än man tror. Jag går och fnular en hel del på mina inlägg, samlar material, redigerar foton, letar länkar och redigerar textstycken. Jag vill lägga det åt sidan ett tag.

Men: Jag finns på Facebook och Instagram. Sök på Getingedalen och du skall finna. I dessa forum kommer jag att lämna spår.

Dessutom: Det finns material från föregående år och så stor variation blir det inte. Januari 2017 eller 2019 kunde lika gärna vara januari 2021. Särskilt för den med dåligt minne.

Idag tänkte jag berätta om en artikel, två fröfirmor och årets skörd av rosmarin.

Min pappa gjorde mig uppmärksam på en artikel i NA förra veckan med rubriken

Trädgårdstäppan kan förlänga livet

Nauroarkitekt Annika Brommesson menar att

människor rör sig mer, håller sig friskare och bevarar sina kognitiva förmågor långt upp i åren om de har tillgång till en trädgård utanför tröskeln

och

Att så frön som blir plantor, /…/ att dela perenner och plantera nya, kompostera och gödsla ger sammanhang och mening. Naturen kan inte skyndas på och det ger ett lugn men också förväntan. Här kommer signalsubstansen dopamin in. Den gör så att vi känner oss uppiggade, förväntansfulla och vill ha mer

Källa till ovanstående citat hittar du här.

Jag tror stenhårt på detta. Det finns till och med forskning som jag har hänvisat till tidigare som bekräftar det. Men den forskning som Annika Brommesson åberopar hänger liksom i luften. Inga källhänvisningar var jag än söker.

Core Neuroarkitektur, vilket verkar vara Annikas firma, samarbetar med en himla massa relevanta forskare enligt hemsidan men… vilka då? Och vad har de kommit fram till?

Jag kanske är känslig och petig men fusk förekommer och jag vill ha en källa. Och Neuroarkitektur var en ny arena för mig. Fast det känns som ett spännande område; att skapa platser och miljöer för välbefinnande och hälsa. Och trädgården är verkligen en sådan. Iallafall för mig.

Det är verkligen dags att fundera på vilka fröer jag ska handla till kommande säsong. Det innebär en inventering av befintlig frölåda och en genomgång av aktuella kataloger och nätbutiker.

Nytt för denna säsong är att Runåbergs hemsida är förnyad och har några nya funktioner. Det här är fröfirman nummer 1 för mig så det ska bli kul att djupdyka i den så småningom.

Spana in hemsidan här!

En annan nyhet är det som har hänt Lindbloms Frö! Stackars Leif Lindblom vars frölager brändes ner för ett år sedan orkar inte längre. Men han har hittat värdiga övertagare av verksamheten och de kommer att driva den vidare i Leifs anda med certifierade, obetade och ekologiska fröer.

Här hittar du Lindbloms hemsida!

Rosmarinen skördades för en månad sedan (Här är det skönt med en blogg som håller reda på saker åt mig. Den 11 november skrev jag om rosmarinskörden!) och därefter har den legat på tork. Idag tog jag tag i de fnösktorra grenarna och repade av de aromatiska bladen. Eller barren.

Så här såg det ut för en månad sedan.
Här har rosmarinen legat sedan dess.
Att repa blad av torra stjälkar är ett snabbt jobb.
Egentligen vill man se vad burkarna innehåller, glas är en väldigt fiffig uppfinning, men örterna mår sällan bra av ljus. Och helst ska allt stå kallt också så det spelar ingen roll hur snygg burk man har när den står längst in i ett skafferi.

Rosmarin är en dryg ört. Alltså i bemärkelsen räcker länge. Den har en kraftig smak och kan lätt ta över så man får använda den med försiktighet. Till rostad potatis och på en focaccia är den dock perfekt.

Ambitionen är att skriva ytterligare tre inlägg i år; den 16, 23 och 30 december så det blir säkert en hel del jul- och nyårsmat innan jag tar en paus.

Nu tar vi sikte på ljuset hörrni.