God jul!

Dan före dan. Matförberedelser och lite städning. På något sätt infinner det sig lite julstämning trots allt.

Förra söndagen, 13 december, var det en artikel i NA om Sara Bronner, det gamla miljöpartistiska kommunalrådet i Örebro. Hon har startat Bronners butik i Wadköping med inriktning på hållbarhet. Förutom att sälja hållbara varor så agerar Sara hållbarhetskonsult och jobbar med utbildning i hållbarhetsfrågor. Har jag skrivit hållbar?

Jag rekommenderar artikeln, antingen letar man reda på pappersversionen och slår upp sidan 16 eller också läser man digitalt här (men då krävs det ett konto). Sara vet vad hon pratar om.

Jag har fortfarande inte besökt butiken men det ska jag göra när Covid har lugnat sig.

Jag tycker att det är jättefint om vi utför våra behovsinköp i lokala butiker och får de entreprenörerna att överleva. Istället för att beställa av något stort företag som kör hit det i sina lastbilar, säger Sara Bronner och fortsätter: Samtidigt måste vi sluta konsumera så mycket saker.

Jag säger bara: Konsthantverkarna i Örebro!

Jag lyssnade på senaste avsnittet av Plan-B-podden. Återigen ett genomtänkt och lyckat innehåll. Temat var barn och klimat ur olika perspektiv. De menar att man ska försöka berätta om klimatkrisen för sina barn för att de senare inte ska komma och säga: Varför sa ni inget?

Och om barn visar oro inför klimatkrisen så ska man förstås försöka lugna och förklara men inte säga att allt kommer att bli bra för det stämmer inte. Dagens barn kommer att växa upp i en klimatförändrat framtid och vi måste förbereda dem på det, allt annat vore en otjänst.

Om vi såg ett lejon rusa fram emot ett barn så skulle vi göra allt vi kan för att rädda barnet och förhindra en katastrof.  Betänk att detta lejon är klimatkrisen, gör vi verkligen allt vi kan?

Förutom att tänka över vår egen konsumtion och våra beteendemönster, hur kan vi förbereda barnen på ett liv i en klimatförändrad framtid?

Genom att ge dem odlingskunskaper och självförsörjningsvanor.

Genom att bygga en kultur av empati och förmågan att samarbeta.

Genom att ge dem känslan av att de är en del i ett större sammanhang, framför allt i lokalsamhället. I kriser är sammanhållningen i lokalsamhället väldigt viktig.

Det bästa sättet att ge dem dessa vanor, färdigheter och kunskaper är att själv vara en del av lösningen. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Ett nyårslöfte?

Nu går vi in på godsakerna istället. Egentligen bara ett annat sätt att prata klimatkris. Våra godsaker kommer framför allt från egen skörd och lokala producenter. Kött och fisk är det inte tal om, det är två produkter som är väldigt svåra att motivera ur ett hållbarhetsperspektiv.

Den gravade moroten är på gång.

Jag ville ha långa morötter till denna rätt så jag skördade vintermorötterna Rothild. Det visade sig att de var rekordbreda över axlarna och grova ner till 10-15 cm. Därefter såg de neurosedynskadade ut. Eller kraftigt förgrenade. Förmodligen har jag inte lyckats luckra tillräckligt mycket på djupet. Och var är näringen? Högt upp i bädden känns det som. Man lär sig.

Nåväl, det går att göra gravad morot på knubbiga morötter också.

Morötter efter rostning på saltbädd.
Blandningen av ättika, dill, senapsfrö, socker, vatten och lagerblad som morötterna ska marinera i.

Här är receptet.

Rödbetor lades in. Eller… jag har ätit upp alla rödbetor redan så det blev polkabetor. Same same but different.

Lagrade i papperspåse i skafferi med ca 5 plusgrader. Hur fina som helst.
Kokta och skalade polkabetor är både gula, rosa och lite randiga.
Inlagda enligt klassiskt recept med ättika, socker, vatten, lagerblad, kryddnejlika och vitpeppar.

Jag följde det här receptet.

Och till själva rödbetssalladen kommer jag att använda Farbror Gröns recept.

Auberginen är förberedd och inlagd. Dessa ska vi göra aubergill av. Den som brukar vara populärast är västkustvarianten med dill, rödlök och tångrom i crème fraîche. Men vi brukar även göra några andra smaksättningar. Den här verkar god. Den här låter också spännande. Och den här.

Övriga rätter som kommer att stå på vårt julbord imorgon skrev jag om förra veckan.

GOD JUL!

Nyårslöften och julmatsplanering

Någon gång per år, ofta i december när Fair Finance Guide ger ut sin årliga rapport, säger jag att jag ska byta bank. Eller åtminstone flytta en del av mina pengar till något betydligt mer etiskt.

Fair Finance Guide är ett samarbetsinitiativ i 13 länder som genom en internationell metod granskar hur hållbart och ansvarsfullt banker investerar och lånar ut pengar. Syftet är att förbättra insynen för allmänheten och därigenom påverka bankerna att ta större ansvar.

Fair Finance Guide finansieras av SIDA. Deras rapporter redovisas antingen som en lång och detaljerad text eller också som mycket tydliga och pedagogiska stapeldiagram, uppdelade i olika teman.

Hur som helst, det finns inget som slår Ekobanken. Möjligtvis gällande tjänster och servicefunktioner, en så pass liten bank har till exempel inte Swish, men ur ett etiskt perspektiv är de outstanding.

Jag vill inte att mina pengar ska stötta korruption och vapenhandel och jag vill att min bank tar ansvar gällande mänskliga rättigheter, biologisk mångfald och jämställdhet.

Det gör Ekobanken.

Jag har dock hört hur storbankerna kan göra livet surt för kunder som även har konton i Ekobanken så nu har jag kontaktat min bank som ett första steg i denna process. Vi får se vad steg två blir i detta nyårslöfte.

Det var Plan-B-podden som påminde mig om detta. Jag har skrivit om denna pod förr och jag påminner gärna om den för den är riktigt bra.

Apropå poddar så har det fötts en ny podd med odlingstema: Bokashipodden! Det finns tre avsnitt hittills och för den som är bokashifrälst är den förmodligen intressant. Den är intressant även för mig som inte är frälst för jag gillar grejen, men redan efter tre avsnitt tycker jag att de upprepar sig. Hur länge kan man vrida och vända på bokashi och hålla intresseflaggan hissad? Jag kommer att fortsätta lyssna men om det blir glesare mellan nyheterna och tätare mellan upprepningarna vete 17…

Vi har planerat vår julmeny. Eftersom vi bara kommer att vara två personer som äter så är det inte läge för några stora laddningar. Vi kom fram till att vi vill äta följande:

Janssons frestelse utan död fisk

Det blir i stort sett detsamma men likdelarna byts ut mot fläderkapris och soltorkad tomat (egen produktion). Potatis från gården.

Gravad morot

En rätt som jag har skrivit om flera gånger förut men den är så lyckad att jag gärna upprepar mig. Till detta en hovmästarsås på egen dill och det är egna morötter också förstås.

Recept här

Aubersill

Max tre olika smaker men vi tycker att detta är en riktigt lyckad anrättning med tydlig koppling till julbordet. Dags att lägga in aubergine så att den är redo för smaksättningarna nästa vecka! Jag lyckas aldrig att odla auberginer men lök och örter kommer så klart från egen skörd.

Långt ner i det här inlägget hittar du receptet!

Rödbetssallad

Det behövs inte mycket men jag vill ändå ha en klick på vörtbrödet. Dags att lägga in några rödbetor så att dessa är redo för salladen nästa vecka! Rödbetor, lök och äpplen från egen eller pappas skörd.

Bild från förra året men är det något som upprepar sig så är det jultraditionerna!

Seitan

Vi har fortfarande inte bestämt om det blir korvar eller stek men denna glutenprodukt är ett bra grundämne för alla möjliga köttsubstitut. Tidigare år har jag gjort en stek och griljerat den med senap och ströbröd. Örter från egen skörd.

Awesome Vegan Dad gör mycket kul på Seitan och här är hans bästa recept på seitanskinka. Det finns även korv, skav, biff och mycket annat kul på hans hemsida.

Kålknyten

Att förkoka ett par svartkålsblad och linda in lite getost i dessa är en riktigt god historia. Kål och purjolök från egen skörd.

Dessa knyten gjordes visserligen på savoykål men svartkål är ju nära släkt och det finns i vår trädgård så det väljer vi istället!

Här finns receptet.

Rosenkål

Enligt tradition skördas rosenkålen (brysselkålen) den 23 december i Getingedalen. Så även i år. Vår favorittillagning är att fritera kålen, krydda med chipotle, parmesan och äta med en klick majonnäs.

Grönkål

Någon liten sallad med egna grönkålsblad ska vi ha också.

Sedan tror jag att vi är mätta och belåtna. Det behövs ingen dessert i det här hushållet. Det brukar alltid göras något julgodis och bakas saffransbröd vilket är gott nog åt oss.

Uppföljning på detta kommer om en vecka!

Fräscha fröfirmor

Det är riktigt mörkt nu. Nästa vecka är årets mörkaste och sedan vänder det under julaftonsveckan. Håll ut!

I Getingedalen faller det ändå lite snö då och då. Visserligen smälter det snart bort men de korta stunder när vi har ett tunt snötäcke är det ljust och fint. Däremellan är det ganska geggigt och jag är glad att vår hund är korthårig.

En ljusglimt i detta kompakta mörker med inslag av pandemiöken var de två stipendier som jag har hunnit få sedan jag skrev senast. Skam den som ger sig.

Det är alltså pengar som jag har rätt att söka i egenskap av kulturarbetare och nu var det antingen min tur eller också hade jag äntligen ett vettigt ändamål.

Det här hör inte till trädgårdsbloggen över huvud taget men det påverkar skrivandet indirekt. Tyvärr kommer jag att ta en bloggpaus under januari-april 2021. Mitt under den intensiva försäsongen med inköp av frö, uppdrivning av plantor och förberedelser i bäddarna kommer jag inte att skriva en rad.

Dålig tajming kan tyckas men det är en prioriteringsfråga. Den 10 april har jag vernissage på en separatutställning och jag behöver fokusera på den. Att skriva en blogg tar mer tid än man tror. Jag går och fnular en hel del på mina inlägg, samlar material, redigerar foton, letar länkar och redigerar textstycken. Jag vill lägga det åt sidan ett tag.

Men: Jag finns på Facebook och Instagram. Sök på Getingedalen och du skall finna. I dessa forum kommer jag att lämna spår.

Dessutom: Det finns material från föregående år och så stor variation blir det inte. Januari 2017 eller 2019 kunde lika gärna vara januari 2021. Särskilt för den med dåligt minne.

Idag tänkte jag berätta om en artikel, två fröfirmor och årets skörd av rosmarin.

Min pappa gjorde mig uppmärksam på en artikel i NA förra veckan med rubriken

Trädgårdstäppan kan förlänga livet

Nauroarkitekt Annika Brommesson menar att

människor rör sig mer, håller sig friskare och bevarar sina kognitiva förmågor långt upp i åren om de har tillgång till en trädgård utanför tröskeln

och

Att så frön som blir plantor, /…/ att dela perenner och plantera nya, kompostera och gödsla ger sammanhang och mening. Naturen kan inte skyndas på och det ger ett lugn men också förväntan. Här kommer signalsubstansen dopamin in. Den gör så att vi känner oss uppiggade, förväntansfulla och vill ha mer

Källa till ovanstående citat hittar du här.

Jag tror stenhårt på detta. Det finns till och med forskning som jag har hänvisat till tidigare som bekräftar det. Men den forskning som Annika Brommesson åberopar hänger liksom i luften. Inga källhänvisningar var jag än söker.

Core Neuroarkitektur, vilket verkar vara Annikas firma, samarbetar med en himla massa relevanta forskare enligt hemsidan men… vilka då? Och vad har de kommit fram till?

Jag kanske är känslig och petig men fusk förekommer och jag vill ha en källa. Och Neuroarkitektur var en ny arena för mig. Fast det känns som ett spännande område; att skapa platser och miljöer för välbefinnande och hälsa. Och trädgården är verkligen en sådan. Iallafall för mig.

Det är verkligen dags att fundera på vilka fröer jag ska handla till kommande säsong. Det innebär en inventering av befintlig frölåda och en genomgång av aktuella kataloger och nätbutiker.

Nytt för denna säsong är att Runåbergs hemsida är förnyad och har några nya funktioner. Det här är fröfirman nummer 1 för mig så det ska bli kul att djupdyka i den så småningom.

Spana in hemsidan här!

En annan nyhet är det som har hänt Lindbloms Frö! Stackars Leif Lindblom vars frölager brändes ner för ett år sedan orkar inte längre. Men han har hittat värdiga övertagare av verksamheten och de kommer att driva den vidare i Leifs anda med certifierade, obetade och ekologiska fröer.

Här hittar du Lindbloms hemsida!

Rosmarinen skördades för en månad sedan (Här är det skönt med en blogg som håller reda på saker åt mig. Den 11 november skrev jag om rosmarinskörden!) och därefter har den legat på tork. Idag tog jag tag i de fnösktorra grenarna och repade av de aromatiska bladen. Eller barren.

Så här såg det ut för en månad sedan.
Här har rosmarinen legat sedan dess.
Att repa blad av torra stjälkar är ett snabbt jobb.
Egentligen vill man se vad burkarna innehåller, glas är en väldigt fiffig uppfinning, men örterna mår sällan bra av ljus. Och helst ska allt stå kallt också så det spelar ingen roll hur snygg burk man har när den står längst in i ett skafferi.

Rosmarin är en dryg ört. Alltså i bemärkelsen räcker länge. Den har en kraftig smak och kan lätt ta över så man får använda den med försiktighet. Till rostad potatis och på en focaccia är den dock perfekt.

Ambitionen är att skriva ytterligare tre inlägg i år; den 16, 23 och 30 december så det blir säkert en hel del jul- och nyårsmat innan jag tar en paus.

Nu tar vi sikte på ljuset hörrni.

Frost, pod och kålrabbi

Väderprognosen höll vad den lovade, det blev kallt, fin frost och lite snö. Idag tänkte jag visa bilder från en frostig trädgård och komma med några tips; en ny pod, en utbildning, ett recept och lite sevärt på YouTube.

Kvalitetslyssning

Jordgubbsplantor i frost
Vintersallat med skägg. Tomteskägg?

Jag är en lyssnare. Jag lever ett liv som möjliggör mycket lyssnande vilket kompenserar för det jag inte läser eller ser (TV-nyheter till exempel).

Det blir P1, poddar, ljudbok och lite rock’n’roll. Den senaste podden som jag började prenumerera på är Plan B-podden. Den startade i somras och det finns fem avsnitt än så länge så det är lätt att lyssna ikapp om man vill vara med från början.

Det är Klimatklubbens Emma Sundh och Maria Soxbo som driver podden. Med den äran vill jag tillägga. Jag följer redan flera P1-produktioner och poddar som handlar om klimatet men alla har olika infallsvinklar. Allt från vetenskap och senaste forskningrönen (Vetenskapsradion Klotet) till studier av befolkningens attityd till omställning och livsstilsförändringar (Klimatgap).

Plan B-podden fyller ytterligare ett hål; Den kretsar kring den vanliga människans vardag och var man börjar sin omställning, hur man kan tänka kring sina levnadsvanor och vara en del av den förändring man vill se.

Emma och Maria som ligger bakom Klimatklubben och Plan B-podden.

Jag vill även nämna Klimatpodden när jag ändå är igång. Här intervjuas aktivister, forskare och entreprenörer som agerar för att stoppa klimatförändringarna.

Utbildning

Ni som följer mig vet att jag är ett fan av folkbildning, gärna på distans. Mycket gärna på distans i dessa tider. Det har pluggats både småskalig odling och ekovegetarisk matlagning de senaste fem åren och det skulle inte förvåna mig om jag hittar någon ny oemotståndlig utbildning inom kort.

Jag snubblade över en distansutbildning som kändes helt galet rätt och bra men när jag läste kursbeskrivningen så undrade jag om det var jag som hade skrivit den. Alltså kursen innehåller precis det jag pysslar med och intresserar mig för och det skulle garanterat vara superintressant att gå den men det skulle nog vara lite för mycket som jag redan praktiserar.

Vad sägs om Ekohushåll – i teori och praktik?

Det är Väddö folkhögskola som arrangerar denna halvfartsutbildning på distans men med några fysiska helgträffar (som förmodligen blir digitala om pandemin fortsätter). Kursstart i mars 2021.

Vi lär oss att gå från konsument till producent och skapar nya beteendemönster för en mer hållbar och meningsfull tillvaro.

Några saker som ingår är regenerativ småskalig odling, permakultur, jordkunskap, omställning, beteendemönster, resursanvändning och socialt/globalt ansvar.

Ja men vilken jädra utbildning va? Om du söker, blir antagen och har för avsikt att gå utbildningen så hör gärna av dig till mig!

Här kan du läsa mer!

Frostklädd rosenkålsplanta uppifrån.
Rosenkål under frostnupna blad – snart ska den skördas!

Recept

Veckans recept är en sallad. Jag tycker att den är av typen lite festligare sidorätt. Inget man äter till vardags. Inspirationen kommer från Tommy Myllymäkis bok Sallad (som du hittar här) men då boken har inslag av både kött och fisk så var jag tvungen att snygga till receptet.

Det började med att jag skördade mina sista kålrabbi. Precis som annan kål så är den mycket köldtålig, det står ofta i beskrivningar att den till och med blir godare efter en frostknäpp. Därefter fick jag tunnelseende efter nya recept på kålrabbi och det slutade med nedanstående:

Kålrabbi, hyvlad på mandolin, ca 3 mm

Alger, typ torkad kelp el. dyl.

1 dl vitt vin

1 dl vispgrädde

Röd lök eller schalottenlök

citronjuice eller rabarberjuice

En halv burk röd tångrom

Färsk pepparrot

Smakrik olja

Kryddgrönt (krasse, persilja eller dill)

Salt och nymald svartpeppar

Börja med att lägga torkade alger i blöt. Jag tog en näve alger och ca 1 dl vatten. Låt ligga minst en timma, helst längre. Skala, ansa och hyvla kålrabbin på mandolin. Lägg skivorna i kokande vatten och låt koka i 30 sekunder. Häll av, lägg skivorna i isvatten och därefter på handduk för att torka.

Finhacka löken. Koka upp vin, grädde och kelpvatten. Reducera till hälften och smaka av med lite salt. Precis innan servering mixar du vätskan med stavmixer så att det blir skum.

Arrangera kålrabbi och lök på assiette eller i skål. Dutta ut lite citron- eller rabarberjuice, olja och fördela skummet med sked. Klicka ut tångrommen i flera små portioner eller en stor. Riv lite pepparrot på toppen, salta och peppra. Avsluta med att strössla över lite kryddgrönt. Dill förstärker smaken av hav som kommer från algerna och tångrommen.

Ingen svinbra bild och jag kommer att lägga upp annorlunda nästa gång jag gör detta. För det blir en repris.
När vi ändå pratar mat vill jag slå ett slag för svartkålschips (eller grönkålschips som funkar lika bra). Skörda bladen, skär bort eventuella tjocka nerver, massera in lite olja och salt och rosta i ugnen i 5 + 5 minuter, ca 175 grader. Man får hålla lite koll och rufsa runt ibland. Det blir inte så gott när det bränns.
Så här såg kålen ut innan den blev chips!

YouTube

Det känns härligt att förlora sig i lite svensk sommar på YouTube genom serien Samtal från kolonin – ätliga vilda växter (del 1-2). Filmerna är korta, långsamma och lätta att ta till sig. Det är falurött, en snickrande granne, fågelkvitter och inga som helst förskönande omständigheter.

Vi provsmakar ett urval av vanliga vilda växter som går bra att äta. (Med bra och informativa böcker som riktmärken, givetvis.) En storslagen kulinarisk resa, från samtalsplatsen vid kolonistugan. Mums filibabba, eller surt sa räven?

Här hittar du del 1

Här är del 2

Det har ingenting med odling eller trädgård att göra. Inte ens med klimatet men det är en växt. Och den är så fin. Och den blommar i november varje år trots att den är nästan död under resten av året. Och hur kan den veta att det är november?

Novemberkaktusen. En av få färgklickar i en annars mycket svartvit tillvaro.

 

 

Adventsvecka!

Idag blir det några aktuella skördebilder och ett recept men därefter blir det mest teori. Livsmedelsteori. Himla intressant teori.

Det här är en odlarblogg med fokus på grönsaker. Alltså ätbart. Alltså livsmedel. Och jag odlar inte bara grönsaker för att det är så himla roligt, det är också en form av aktivism eftersom livsmedelsindustrin och matförsörjningen på jorden är en av de större orsakerna till klimatförändringar, orättvisor och ojämställdhet.

Det är hög tid för en global omställning och ingen annan kommer att ställa om åt dig. Jag försöker göra vad jag kan, bland annat genom odlandet, och det är därför jag varvar odling med livsmedelspolitik i den här bloggen.

Men först lite praktik. Väderprognosen visar att minusgraderna är i antågande. Visst har det varit under nollan ett par gånger redan i november men nu ser det ut att bli längre köldperioder och mera ihållande.

Det är dags att flytta på purjolöken och gräva upp de sista rotsakerna. Inte för att de mår dåligt av vinter, nej det här är tåliga rackare, utan för att de blir så himla bökiga att skörda när de sitter fast i den frusna jorden under en halvmeter snö.

2017 var året då jag senast fick en purjolöksskörd som heter duga, och som var alldeles för stor för att ta in, frysa ned eller äta upp inom kort. I år händer det igen. 2017 hade jag dock fått tipset av… jag tror att det var Sara Bäckmo, att gräva upp purjolökarna försiktigt och gräva ner dem i växthuset i stället. Där blir det aldrig lika kallt och genomfruset.

Det var en riktig dunderhit. Därför har jag gjort det nu igen.

Purjolökarna är försiktigt uppdragna och ska nu flyttas…
…till växthuset! Här är jordbäddarna tömda från tomat-, gurk- och paprikaplantor och blir istället skafferi åt purjolöken. Det tycker jag är ett effektivt utnyttjande av växthuset.

Framåt februari när solstrålarna åter börjar värma i växthuset brukar de purjolökar som är kvar se lite vissna ut. Men det är faktiskt bara de yttre lagren. Skala av löken så hittar du frisk och fin lök inuti. Och i mars hoppas jag nästan att purjolöken är uppäten för då vill jag så spenat i jorden.

De rotsaker som också skördades idag var palsternacka, sommarmorot och rödbetor. Det var inte så mycket palsternacka att tala om. Dels har vi ätit ordentligt av den, dels blev inte skörden superstor i år. Sommarmorötterna var inte heller så många, kanske 20 stycken, vilket jag ser som en seger. Jag vill inte behöva lagra sommarmorötter, de ska ta slut ungefär nu eftersom jag odlar vintermorötter för lagringens skull.

Vintermorötterna sitter dock fortfarande kvar i jorden. Det brukar alltid sluta med att jag skördar dessa med spett så varför ändra på den traditionen?

Rödbetorna, eller snarare cirkel-/polkabetorna, brukar jag lagra i papperspåse i skafferiet som håller en riktigt bra temperatur så här års.

Dagens läckra recept är inte mindre än dillchipsbiffar. Vem kan motstå en rätt med det namnet? Receptet har jag fått av kokerskan Mona så de heter Monas dillchipsbiffar. Naturligtvis är det inga chips inblandade men de två dominerande ingredienserna är potatis och dill vilket faktiskt resulterar i en chipsliknande smak.

Du hittar receptet här!

Dagens teori är kopplad till två radioprogram/poddar och ett magasin. Eller ett välgörenhetsprojekt är det väl egentligen.

Jag lyssnar alltid på Meny i P1. Jag skriver ganska ofta om det men jag tycker att det nästan alltid är superintressant innehåll. Och i det senast avsnittet levererar Tengby & co återigen.

Vad sägs om titeln Fröer – början till så mycket mat? Återigen den starka kopplingen mellan odling, jordbruk och livsmedel. Du hittar programmet här.

Avsnittet innehåller en ganska lång intervju med Johnny Andreasson på Runåbergs fröer, firman där jag köper majoriteten av mina fröer. Inte bara för att det är bra kvalitet utan för den kamp de för mot drakarna. När det krävs dyra certifikat för att sälja fröer så går de små firmorna under. Och med dessa försvinner dessutom många kulturarvsorter och mångfalden av arter.

Här är det värt att nämna firman NordFrö som bara säljer småskaligt framtaget och svenskodlat frö och där transparensen är total. Man vet exakt på vilken gård fröet är odlat. Heder åt NordFrö. Gynna gärna dem!

Våra fröer är odlade i Sverige i småskaliga hantverksmässiga odlingar med miljövänliga metoder som inte bara skonar utan också stöttar och samspelar med insekter och mikroliv. Vi använder oss bland annat av täckodling och samodling och vill inte vara beroende av fossila bränslen i produktionen.

Här är en länk till NordFrö.

När vi ändå är inne på fröer så vill jag slå ett slag för Afrikagruppernas kampanj Rädda Fröerna. Tidigare hade de ett projekt som heter Fröaktionen vilket egentligen gick ut på samma sak; att stoppa den negativa utvecklingen för småskaliga, kvinnliga bönder i Afrika.

Jordens fröer håller på att försvinna. De fröer som finns kvar patenteras nu av kommersiella krafter i en oroväckande takt. Patenterande fröer kan inte sparas, delas eller säljas vilket drabbar kvinnliga bönder i södra Afrika allra hårdast.

När jag skrev om ett magasin ovan så menar jag Afrikagruppernas tidskrift Agera. Jag får Agera eftersom jag har stöttat flera av deras projekt. När jag läser Agera så får jag en fördjupad bild av situationen med patenterade fröer och det stora raset gällande arter som har pågått de senaste 100 åren.

Det finns flera sätt att stötta kampanjen Rädda Fröerna. Dels kan du skriva på en protestlista men du kan också köpa deras produkter.

Här skriver du under protestlistan.

Här hittar du deras produkter.

Det här är inte bara en fråga om global rättvisa och rätten till försörjning och mat utan det är en ren jämställdhetsfråga då de flesta afrikanska småbönder är kvinnor.

I Afrika producerar de kvinnliga bönderna hela 90 % av kontinentens mat och bidrar till ungefär hälften av den globala livsmedelsförsörjningen. Kvinnliga småskaliga bönder sparar, delar och byter fröerna till några av våra mest betydelsefulla livsmedelsgrödor. De har bland annat hand om 75 % av världens totala utsäde av stapelgrödor som majs, ris, vete och potatis.

Dagens sista tips är en riktig höjdare. Genom att lyssna på Vegopodden får jag en hel del bra tips och idéer tack vare de gäster som intervjuas. Nu är inte Mattias som driver podden så himla bra på att intervjua, det är gästernas förtjänst att Vegopodden är intressant. Mattias gör ganska mycket för att lansera vegogrejen i Sverige, det är inte bara podden, så hans insats är viktig trots allt.

Nåväl, i senaste avsnittet hör vi Anna Richert från WWF, Världsnaturfonden, berätta om deras Vegoguide.

Här hör du Anna Richert berätta om vitsen med växtbaserad kost.

WWF har alltså sammanställt en förteckning över en himla massa vegetabilier och gett dessa gröna, gula och/eller orange prickar. Prickarna motsvarar i vilken utsträckning vi bör äta dessa produkter. Det kan handla om allt från odlingsförhållanden, frakt, jordmån, vattenbrist och tillgång.

Så med avstamp i Vegoguiden vill jag uppmana er att hålla igen på dadlar, mandlar och hasselnötter i jul. Varför? Läs WWFs Vegoguide och fatta läget.

Här är en länk till Vegoguiden.

WWF har även gjort en kött- och en fiskguide. I dessa finns det också gröna och gula prickar men inga orange utan röda. Varför? Jo för att den röda signalfärgen säger TVÄRSTOPP till vissa animaliska produkter. Och även om det finns vissa vegetabilier som alla borde sluta äta omedelbart (papaya) så får den ändå bara orange prick eftersom det alltid är bättre att äta vegetabilier än kött.

Här är en länk till köttguiden. (Det finns inte ett enda bra skäl till att äta ett gram nöt- eller lammkött över huvud taget.)

Här är en länk till fiskguiden. (Det är mycket tätt mellan de röda prickarna här. Mycket tätt…)

Och hur kan sojabönan få grön prick? Denna omdebatterade och omdiskuterade lilla baljväxt. Jo! Därför att det problematiska med sojabönsodling är att 90% går till djurfoder och bara 10% till människomat. Om vi bara odlade 10% av alla sojabönor så skulle det vara helt oproblematiskt.

Drick nu glöggen med någon enstaka ekologisk mandel eller låt helst bli helt och hållet. För den goda gärningens och solidaritetens skull.

Massor av mat

I förra inlägget skrev jag att det får vara hur mycket corona som helst men odlingssäsongen 2021 kommer definitivt inte att ställas in. Tack och lov. Det finns ovanligt mycket tid till att nörda ner sig i planeringen av denna.

Fast det är klart att jag tycker att pandemin suger. Jag är grymt less på skiten.

Gilla läget.

En sak som har fått mer utrymme än vanligt är matlagningen. Vi har grottat ner oss i vår hyllmeter med vegetariska kokböcker och lagar mer nytt och annorlunda än vi brukar. Det blir rapport på det idag.

Grunden är vår köksträdgård men en del måste ju inhandlas i affär. För den som vill/behöver isolera sig finns ju faktiskt näthandeln som en räddning.

Men det är inte bara kokböcker som blir lästa. Jag läser mer över huvud taget nu. Det finns väldigt mycket böcker och magasin som jag har varit sugen på och nu finns det tid att plöja igenom dessa. Jag tänkte berätta om en del böcker idag.

Apropå att vara less; i förrförra inlägget skrev jag om Telia och vår nya snabba router. Tydligen hade Telia läst det för det kom en kommentar i stil med vad kul att du är nöjd. Men det är jag inte längre. De fysiska telefonledningarna ska plockas ner och de erbjöd oss en raketrouter istället men allt bara strular. Och det handlar inte om oss eller routern utan det handlar om geografin. I det här området råder emellanåt djup radioskugga och det verkar de inte förstå. Låt ledningarna hänga eller gräv ner en kabel. Inte en router i världen kan lösa det här problemet.

Statlig garanti ska ge alla tillgång till fungerande internet. Visste ni det Telia?

Slutskördat! Det är inga frukter i dessa ovanligt stora physalis men de pryder sin plats i köket ändå.

Jag skördade rödbetor och gratinerade dem med en ovanligt god ost. Betorna förkokades, skalades, delades grovt och lades i en ugnsform. Bitarna blandades med olja, salt, peppar och honung.

Detta bakades på jättehög värme under grillelementet en stund i ugnen. På slutet tillfördes en drömgod färskost på getmjölk och lite solroskärnor. In i ugnen en gång till för att osten ska smälta och få lite färg.

Rätten ser ut lite som en trafikolycka men smaken är den motsatta.

Osten köpte jag i Ekobutiken i Stadsträdgården. Varje gång jag kliver in där så tänker jag varför handlar jag inte här oftare? Eftersom jag har flexibla arbetstider så kan jag besöka dem när ingen annan är där. Typ. Annars tror jag att Örebro Ost kan ha riktigt bra getost.

Vi kan fortfarande skörda av vår vinterportlak och den är jättefin. Och när den dör så har vi vintersallaten. I veckan gjorde vi en sallad på enbart egna grönsaker, trots att vi har nått november. Bra känsla.

I salladen var det vinterportlak, vintersallat (maché), de sista färska tomaterna, purjolök, picklad squash och syrad morot.

Som rock’n’roll i munnen.

En av kokböckerna som vi har använt alldeles för lite är Yotam Ottolenghis Plenty. När vi köpte den var Yotam inget stort namn i matkretsar men nu är han en industri. Boken kom ut 2010 men den trycks och säljs fortfarande.

Två rätter har vi hunnit med; en bondbönsbiff och ett smördegsknyte.

I bondbönsbiffen kunde vi hämta följande från egen skörd: bondbönor (uppenbarligen), spenat, vitlök, potatis och koriander. Äggen kommer från grannens höns.

Vi lade biffen i ett köpt tortillabröd tillsammans med en hummus på svenska gula ärter och lite vinterportlak. Mycket gott. Ganska försiktiga men fina smaker.

I smördegsknytena (som Yotam kallar galette) är det lök, vitlök, spenat, koriander och mynta från trädgården. Dessutom är det puylinser som vi verkligen inte har odlat själva. Vi frångick receptet och toppade med lite ost.

Himla gott. Aptitlig form. Men vet ni att det är vanligare med margarin än smör i köpt smördeg? Och är den riktigt billig så innehåller den palm- och kokosfett dessutom. Kolla innehållsförteckningen när du handlar. Eller gör egen.

Senaste numret av Åter är späckat av inspiration. Vad sägs om spannmålsodling i liten skala eller reportaget om att ta vara på fröer? För att inte tala om hur man förvaltar skog på ett naturnära sätt eller redogörelsen av flera goda perenna bladväxter. Här gillar vi Åter och nu ägnar jag mer tid åt läsningen än pre-corona.

En bokserie som tillhör kategorin förlustelse och lyx är Kinfolks. Mycket fina foton, trevlig storytelling, inspiration av olika slag men samtidigt lite själsligt resande, det enda resande som tillåts just nu.

Jag har väntat på Kinfolk Garden och nu kom den. Samtidigt köpte jag Kinfolk Table som jag först inte hade tänkt att köpa eftersom den innehåller köttrecept men nu blev jag svag. Och jag måste säga att de fyller en viss funktion. Maken till coola trädgårdar, vackert dukade bord, läckra interiörer och trevliga berättelser får man leta efter. Inspirerande och provocerande.

Nästa vecka börjar det dra ihop sig till advent. Om pandemin sätter stopp för glöggmingel, adventsfester och julbord så kan den aldrig hindra själva julen. Jag gissar att vi kommer att gå all in på mat och pynt för att vi har tid och för att glömma eländet.

Rycket

Jag hade ett samtal med en kunnig trädgårdsmästare vilket fick mig att förstå ett och annat. Det är verkligen inte för sent att plantera nu! Tvärtom, det är en väldigt bra tid för det.

Så jag gick hem och satte igång direkt. Förutom att plantera mina egna grejer som hade blivit stående pga olika orsaker så fick jag några spännande presenter av trädgårdsmästaren. Sådant som kanske inte trivs hos oss men den som lever får se.

Och efter det kunde jag inte sluta. Både vitlök och ramslök åkte i jorden av bara farten.

Dagens blogg handlar alltså om höstplantering, lite skörd, en dokumentär och några tankar om framtiden, både den närmaste och den som tillhör nästa generation. Och det blir flera gråbruna bilder!

Vi har ett område på tomten som jag kallar gråzonen. Det är inte tomten som vi frekvent sköter, klipper och vistas i och det är inte skogen, den klassiska skogen med tallar och blåbärsris, utan det är området där emellan.

Här växte sly, högt gräs, rallarros, en och annan frösådd gran, kirskål och annat spännande. Men nu har min sambo röjt i området. Träd har tagits ner, det har eldats och trimmern har jobbat hårt. Fram kom en vacker bergknalle och ett nytt potent odlingsområde.

Här ska vi etablera en skogsträdgård!

Vad planterades?

En lind. Eller en skogslind om man ska vara petig (Tilia Cordata). Blommor, blad och frö är mycket användbart i köket och blommorna är väldigt populära hos bin. Vi har planterat trädet så att bina måste flyga förbi våra fruktträd när de rör sig mellan kupan och linden. Vet inte om det gör någon skillnad men det känns logiskt. Jag köpte linden på Åfallet Skogsträdgård och det stör mig så otroligt att jag har glömt vad Elin sa när hon räckte över trädet. Jag måste maila henne.

Här kan man läsa om linden som nyttoväxt.

Och här kan man läsa ännu mer.

Två vresrosbuskar av sorten Alba. Det här kan vara en invasiv art men det är mest på sandjordar. Det har vi verkligen inte i Getingedalen. Dessutom kommer de att växa i halvskugga vilket också begränsar spridningen. Jag vill ha tillgång till egna nypon och just vresrosen Alba skulle vara särskilt vacker. I min värld går alltid nytta framför skönhet men om man får det fina på köpet så tackar jag inte nej. Det kommer så klart att dröja innan jag får stor skörd på dessa men till dess finns det alltid massor av nypon i offentliga buskage att plocka.

Här finns en utförlig text om vresrosor.

Ja. Det var ju det här med gråbruna bilder. Två avlövade rosbuskar i november. Inte särskilt photogenique.

Två slånaronia grävdes också ner. Dessa står dock inte i skogsträdgården utan i ett bärbuskområde i norra delen av tomten. Här står redan två stackars svartaronia och vantrivs men jag tror att de saknar gödsel och kärlek. Bredvid dessa står det tre havtornsbuskar och stormtrivs så platsen kan inte vara helt galen. Havtorn är dock kvävefixerande och självförsörjande på näring vilket kan vara skillnaden.

En välmående svartaronia från studiebesöket på Åfallet.

Fyra plantor kantlök. En annan sorts gräslök helt enkelt. Dessa får bo i perenna löklådan tillsammans med klassisk gräslök, lite piplök, några egyptiska luftlökar, en planta Allium Quattro och en rad med kinesisk gräslök. Hoppas att de ska trivas tillsammans.

Egyptisk luftlök
Jag väljer en härlig bild på egyptisk luftlök från 2018 istället för något nytaget och gråbrunt.

En hassel som ska ge extra stora nötter. Jag fick den av trädgårdsmästaren. Det här är en utmaning av rang. Först och främst ska man få den att trivas. Det kan vara lite för kallt här uppe. För det andra måste den ha en annan hassel att para sig med men det har vi faktiskt. En som vi fick av vännen M som har stuga på Väddö där hasseln sprider sig som maskrosor. Den växer och mår bra men de få nötter som den ger tas av fåglar och ekorrar. Och det är just utmaning nummer tre; att få behålla nötterna.

Två buskar getris. Det här var en nyhet för mig! Hade aldrig hört talas om getris förr men nu är jag stolt ägare till två olika. Den ena med klassisk gröna blad, den andra var tjusigt brokbladig. Den ska tydligen vara en riktig bimagnet så den är planterad enligt samma princip som linden i skogsträdgården. Vackert bladverk på hösten. Men det är självklart att det ska växa getris i Getingedalen. Eller hur?

Två nyplanterade buskar med getris. Inget filter i världen kan liva upp buskbilder i november.

En Mirabelle. Alltså en slags krikon (plommon). Kanske inte heller något som trivs i zon 5 men vi chansar. Trädet skulle kanske annars ha blivit kompost. Den är planterad i skogsträdgården.

Tre plantor karagan. Eller sibirisk ärtbuske. En ganska vanlig häckväxt så den är relativt billig. Dessa planterades i skogsträdgården i ett kluster ganska nära den blivande hönsgården. För baljorna med små miniärtor (ser ut som linser) som busken producerar är utmärkt hönsmat. Ibland sägs det även vara bra människomat med hög proteinhalt men det finns även de som menar att de är lätt giftiga. Under studiebesöket i mångfaldsträdgården i Stjärnsund påstods det att man kan äta dessa och enligt Giftinformationscentralen stämmer det. Karaganen är kvävefixerande. Sånt gillar vi.

Foto från besöket i Stjärnsund!

För att få dessa träd och buskar att trivas och etablera sig kommer vi att hålla undan ogräset medelst täckodling och gödsla ordentligt 2021-2022. Därefter vet vi hur det gick.

Skörd

Två av senaste veckans lyckade skördar var rosmarinen och shison, bladmyntan.

Det är stört omöjligt att få rosmarinen att överleva vintern här uppe. Jag har provat lite olika modeller men den är superkänslig. Därför skördar jag bryskt hela plantan och lägger på tork.

Det räcker med en planta rosmarin vartannat år egentligen. Den är så kraftfull i smaken att det går åt väldigt lite.

Nyskördad rosmarin.
Allt måste inte torka i den elektriska torken. Rosmarin blir jättebra i vanligt rumstemperatur. Om man har tid och utrymme. Den här investeringen har gjort torkningen mer platsbesparande, lite mindre missprydande och lite mindre dammsamlande. Du hittar den här. I vasen till höger har jag torkat ”vitlöksblommor” som nu består av galet många minilökar redo för plantering.

En annan spännande skörd är shison, eller bladmyntan som den också heter. Vid ett besök på Gro, den enda restaurangen i Örebro som kan leverera genomtänkt vegetarisk fine dining, fick vi några spännande små blad strösslad över desserten. Det visade sig vara shiso. Nu har vi haft en kruka shiso i växthuset i sommar och vi håller på att lära oss dess användning. Fast snart kommer den att dö så de sista bladen kastade vi i torken. Den elektriska.

(Rosengrens serveras också utsökt vegetarisk mat med många genomtänkta parametrar men det är inte fine dining och den helhetsupplevelse som ligger i begreppets natur.)

Rödbladig shiso!

Shiso är tydligen väldigt vanlig i japansk matlagning. Läs mer här.

Bild från japansk mataffär 2018. Det var liksom lite svårt att handla i det här landet. Och det här lilla plastpaketet med tio blad var liksom lite gulligt. Nu inser jag att det kanske var shisoblad? Google Translate kan bara se att det står ”stor”, ”dimma” och var den är odlad.

Vitlök och ramslök

Apropå vitlök så sätter jag den nu. I år blir det två sorter; dels en köpt sort som heter Flavor (med engelskt uttal så låter det som en himla god sort!), dels egen skörd, en sort som har arbetsnamnet Klicki i brist på bättre vetande.

Nu har jag lärt mig att vitlök inte kan få nog av näring så jag preppade jordbädden med hönsgödsel och guldvatten. Jag tömde helt enkelt mina tunnor som jag använder till mina veckogödslingar under sommaren. Helst hade jag velat ha kögödsel, alltså ren kogödsel, men det verkar lite komplicerat att få ta på nu när Lions Kilsbergen har tagit coronapaus. Jag har hittat en kran i Lillkyrka… jag kanske ska lyfta luren och vrida på den?

När klyftorna är i jorden så täcker jag bädden med organiskt material och inväntar våren.

Alltså det är inte svårt att få tag på täckmaterial så här års. Egentligen skulle man hamstra för helt plötsligt har man för lite. Förutom att täcka jorden så blir det fin mull så småningom.

När jag beställde mina Flavorlökar från Klostra så klickade jag samtidigt hem 50 ramslökslökar (kan man skriva så?). Nu åker även de ner i jorden men pga slarv kan det vara för sent. Vi får se i vår.

Eventuellt döda ramslökar, vi får väl se i vår.

Jag har en liten ramslöksodling i skogskanten men den mår bara halvbra. Nu ska jag etablera en ny odling på en mer kontrollerad plats. Det är bara att hålla tummarna.

Bra dokumentär

Dagens dokumentärtips finns på Netflix! Den heter Kiss the Ground och är en utförlig, tydlig och stark genomgång av hur vi brukar jorden på vår planet. Vad som händer om vi fortsätter att missköta den vilket görs i 70% av fallen. Men också vad som händer om vi ställer om och tänker långsiktigt. Goda exempel utlovas!

Mycket sevärd. Se den, bara gört.

Om matsvinn kontra lägre avkastning

Det är helt galet att kasta bort mat. Enormt mycket av vår energi går åt till matproduktion och en stor del av koldioxidutsläppen kommer därifrån och så slänger vi 30% av maten!  Eftersom typ ingen behöver gå hungrig i Sverige så måste det betyda att vi producerar/importerar mer än vi gör av med.

Sätt detta i perspektiv till det faktum att ekologisk odling ger lägre avkastning.

Om man vill problematisera ekologisk odling så brukar avkastningen vara ett av de viktigaste argumenten men om vi lät bli att kasta bort 30% av maten så borde det ersätta den mängd mat som går förlorad på grund av att odlingen är ekologisk?

Jag skulle vilja ha hjälp att räkna på det här men det är så otroligt många variabler som måste in i ekvationen att jag blir alldeles yr i bollen.

Oavsett vad svaret blir så finns det andra anledningar att

  1. 1. alltid handla ekologiskt
  2. 2. aldrig kasta mat

 

Bra länk med fakta

Ytterligare en bra länk med mera fakta

Framtiden

Allt är inte inställt och skittråkigt just nu. Jag vet att odlingssäsongen 2021 kommer att hända oavsett pandemi. När man har lagt ner alla andra planer och drömmar så kan man åtminstone ägna sig åt att fundera på vilka fröer man ska beställa till nästa år.

På min lista står så klart shiso men även mer svartrot. Och idag läste jag om sallaten Cerbiatta som ska stå pall för riktigt många minusgrader och svängningar mellan plus och minus. Det vill jag plantera i augusti-september för att skörda under senhösten och vintern.

Både shiso, svartrot och cerbiatta finns hos Runåbergs. Smidigt.

Till nästa vecka har jag säkert fyllt på listan med ytterligare fröer.

Att gripa efter höstlöv

Snart är det november. Den gråbruna tiden är i antågande och inomhussäsongen startar. Än så länge är naturen ganska färgstark men det är många växter som redan har gått över till brunt.

Jag njuter av den allra sista prakten ute och funderar på kul matlagning istället.

Idag blir det några höstlövsfavoriter, matlagning, jordbrukspolitik, youtubetips och ett par strumpor.

Vi skulle vilja ha en japansk lönn, både färgen, bladens form och växtsättet tilltalar oss men vi vet att det är lönlöst. Det är för kallt för en sådan i Getingedalen.

Då får man gå på second best och när vi fick höra om den japanska rönnen, eller Carmencitarönnen som det egentligen heter, så slog vi till på två sådana. Det har vi aldrig ångrat. Så här års sticker den ut ordentligt med sitt eldiga bladverk.

Här kan du läsa mer om Carmencitarönnen.

En annan eldig trädgårdsvän är Aronian. Hittills har jag haft två ynkliga svartaronia som har gett dåligt med bär men så här års bjuder den på läckra löv istället.

Svartaronia

Jag har plockat mina aroniabär i kommunala buskage hittills men i år har jag köpt två plantor slånaronia som tydligen ska ge både fler och större bär. Huruvida bladverket är vackert vet jag inte. Och vart de ska planteras vet jag inte heller, därför kommer jag att jordslå plantorna till i vår.

En annan praktfull växt som vi bara har för att den är tjusig är Prydnadsapeln. Det finns några olika varianter, och jag vet inte det exakta namnet på vår, men bladen är mörklila på försommaren, blommar generöst med rosa blommor och får höstiga toner så här års. Klart värt att ha.

Prydnadsapel

I veckan gjorde vi slut på all hemodlad vitkål. Den finhackades, masserades med salt, kryddades med kummin och enbär och pressades ner i en glasburk. Det ska bli surkål, både nyttigt och… gott. Tycker åtminstone en av oss och det är gott nog.

Surkål in the making. Luktar lite dålig mage emellanåt.

När jag tittar på väderprognosen ser det ut att fortsätta vara ganska varmt. Ingen anledning att stressa alltså. Jag gör en sak om dagen i trädgården, senast skördade jag min timjan. Jag lämnar 5 cm av de små buskarna så att de orkar komma igen nästa år.

Jag fryser min timjan. På stjälk. I frysen släpper bladen och jag kan smidigt sära på innehållet. I vårt hushåll används ganska mycket timjan så vi har satsat på många plantor.

Till avdelningen konstaterade misslyckanden hör fänkålen. Inte själva odlingen, den gick jättefint, utan hur dåliga vi var på att äta den. För även om den ser fin ut nu så är det träig. Fänkål ska ätas späd. Slarvigt. Det går förmodligen att koka underbara buljonger på detta men det skulle bli oproportionerligt mycket buljong för oss.

Tvärtom så har årets morotsodling funkat utmärkt. Lagom mycket, lagom tätt, lagom stora. Sommarmorötterna börjar ta slut vilket är perfekt timing och vintermorötterna står orörda och ska snart skördas för lagring. Jag drog upp en av nyfikenhetsskäl och jag blev inte besviken.

Vintermoroten Rothilde levererar. Spännande avslutning med de spretiga tårna.

Någonstans mittemellan misslyckad och lyckad odling hamnar svartroten. Efter en inspirerande föreläsning med Annevi Sjöberg valde jag att så svartrot, men inte för rotens skull utan för blastens. Den ska tydligen vara perenn och en tidig och god primör.

Jag läste på och det skulle inte vara några konstigheter att odla svartrot. Jag sådde fröna i odlingsbädden där jag samlar perenna grönsaker men de ville inte gro. Jag sådde igen men icke. Tre plantor (av säkert 30 fröer) grodde och jag är glad över dem men jag kommer att så nytt i vår för jag ger mig inte.

En av få svartrotsplantor i Getingedalen.

En av veckans måltider bestod av pasta med syrad pesto. En rest från i våras när vi pluggade eko-vegetariskt kök. Peston skulle göras av vilda örter och vi valde nässlor och kirskål. I övrigt innehåller den vitlök, rostade solroskärnor, en bit prästost, rapsolja, salt och peppar.

Det som skruvade till det hela var att vi tillsatte 2 msk vätska från en burk surkål. Detta fick stå två dygn i rumstemperatur och sura till sig. För att skapa en syrefri miljö hälldes ett lager rapsolja försiktigt på ytan. Den funkar som ett sigill.

Det här är så klart inte syrad pesto från grunden, det är en pesto med inympade mjölksyrebakterier men resultatet blir detsamma. Och att den har hållit så länge i kylskåpet tror vi också beror på de goda bakterierna. Peston gjordes i maj.

En annan god måltid som min mamma lärde mig att tillaga är tomat- och purjolökspaj. Den kan verka lite tråkig när man läser receptet men skenet bedrar, den är fantastisk! Och när huset har ett överflöd av både tomater och purjolök så blir det så klart denna paj till middag.

Här hittar du receptet!

Årets purjolöksodling har gått jättebra!
Piennolotomater, alltså vintertomater av sorten Principe Borghese. De kan lagras länge inomhus men dessa har börjat skrynkla sig så de passar utmärkt i en paj.

Nu över till avdelningen jordbrukspolitik. Sverige är självförsörjande på tre livsmedel: socker, spannmål och morötter. Övriga livsmedel är det lite si och så med. Och frågan är om vi kan säga att vi är självförsörjande över huvud taget när vi har importerat både bränsle och gödning som krävs för att odla ovan nämnda livsmedel.

För bara 30-40 år sedan kunde vi äta 75% inhemsk mat i Sverige, nu är vi nere på 50%. Att vi importerar mat finns det både fördelar och nackdelar med men att vi är beroende av importerad mat känns inte positivt på något sätt.

Att idka handel och därmed etablera/förvalta relationer med omvärlden kan ses som en fördel men när det gäller just mat blir det komplicerat.

  • – Vad händer om gränserna stängs på allvar under en längre period?

 

  • – Kan vi vara säkra på att maten från utlandet är rättvist odlad under schyssta förhållanden? (Kan vi vara säkra på att den svenska maten är rättvist odlad under schyssta förhållanden? Nej, inte helt och hållet men i betydligt högre grad.)

 

  • – Spårbarhet och transparens i livsmedelskedjan minskar avsevärt när vi importerar maten.

 

  • – Transport av mat är problematiskt, både av klimatskäl men även av näringsskäl.

 

  • – Vad skickar vi för signaler till högre ort när vi inte använder vår bördiga jord till livsmedelsproduktion?

 

  • – Svenska lantbrukare och livsmedelsproducenter lägger ner sina verksamheter eftersom de inte kan konkurrera prismässigt med de utländska.

 

Som konsument finns det definitivt saker att göra. Välj svenskproducerat i affären. Efterfråga svenskproducerat (och ekologiskt så klart). På sikt kan det öka Sveriges självförsörjningsgrad och det skapar arbetstillfällen.

Ät säsongsbetonat. Under delar av året får vi avstå vissa livsmedel eftersom de måste skickas från andra sidan jorden.

Och odla själv naturligtvis. Ju längre du klarar dig på egna tomater desto mindre efterfrågan blir det på de utländska i affären. Dessutom bygger vi upp kunskapen och traditionen runt matproduktionen vilket skapar gemenskap och fostrar nästa generations förhållande till mat.

Här följer lite referenser och källor till ovanstående:

Mest lättläst och tillgänglig (Från Sverige)

Som LRF formulerar det

Svenska Dagbladets syn på saken

Supermiljöbloggen har också skrivit om detta

Dagens Youtube-tips kommer från Borrabo i Västergötland. Där hittar man Ylva Arvidsson, författare till boken Permakultur och erfaren permakulturist. Hennes Youtubekanal Borrabo Permakultur & Jordliv är inte så tokig. Informativa filmer om jordens mikroliv, kompost och organiskt material.

Emellanåt är tilltalet lite långsamt och barnsligt, vibbarna från 70-talets barnprogram är påtagliga, men det är fortfarande ett tydligt och lärorikt innehåll.

Filmserien om jord hittar du till exempel här:

Del 1: Vad är jord & mineraler

Del 2: Organiskt material

Del 3: Mikroliv a

Del 4: Mikroliv b

Och så lovade jag ett par strumpor. Jo men kolla dessa! Visst är de fina!

Nästa gång jag skriver är det november.

Tomat- och purjolökspaj

Pajdeg:

1,5 dl grahamsmjöl

1,5 dl vetemjöl

125 g smör

3 msk vatten

Smula sönder smöret i mjölet. Tillsätt vattnet och arbeta snabbt ihop degen. Tryck ut pajdegen i en form. Låt vila i kylskåp i en timme.

Sätt ugnen på 225 grader.

Fyllning:

2-3 dl riven ost

2 purjolökar

6-8 tomater

salt

peppar

oregano

Ansa och skiva purjolökarna. Koka den i lättsaltat vatten i 3-4 minuter. Låt rinna av väl.

Grädda pajskalet i 10-12 minuter. Lägg lite riven ost i botten. Bred ut purjolöken. Skiva och lägg på tomater. Krydda med salt, peppar och oregano. Toppa med resten av osten. Grädda mitt i ugnen i 20 minuter.

Lön för mödan

Nu kommer årstiden då vi handlar som minst mat. Förråden är som fullast. Framför allt fyller vi inköpskorgen med mejerivaror och spannmålsprodukter. Om vi handlar saker utöver det, för det gör vi absolut, så ligger det utanför nödvändighetsregistret.

Idag blir det matlagning i kombination med skörd. Lite recept alltså.

Förra veckan skrev jag att jag skulle skörda ruccolan. Hur denna skulle förädlas hade jag inte beslutat än men det blev torkning. Två dygn i torkapparaten, det hade kanske räckt med ett, gjorde bladen prasseltorra.

Aromen är kvar, den där typiska och peppriga, så jag ser framför mig hur jag smular ruccola över diverse rätter där jag tror att den kan tillföra något positivt.

I år mognade tomaterna i tid, det blev ovanligt lite som skulle eftermogna inomhus. Skönt, för det är lite platskrävande. Jag har redan skrivit att årets tomatförädling är torkning men i helgen när vi bjöd vänner på tacos kunde vi avnjuta ganska många i färsk form.

Inte fler än så här ligger det på årets bricka och då är hälften redan mogna.

De mjölksyrade morötterna är färdiga och det var en mycket angenäm upplevelse. Som kryddning i burken lades korianderfrö, inspirationen kom från Johan Björkmans bok Det Nordiska Skafferiet.

Därför har vi provat att servera moroten, som är så full av smak i sig själv, endast tillsammans med rostade och grovmalda korianderfrön och lite gomasio. Det är ett sesamsalt som går att hitta i välsorterade matbutiker men under den senaste utbildningen gjorde vi eget och det var enkelt.

Här finns en bra beskrivning av hur man gör.

Gomasio består av endast två ingredienser, sesamfrö och salt, men med rostning och sammansättning uppstår så många fler lager av smak än de ursprungliga. Att strössla gomasio över en sallad är till exempel ett mycket hett tips!

Av någon anledning tyckte jag att denna sidorätt passade bäst att äta med pinnar.

Just nu står torkapparaten och surrar i bakgrunden. Den går ofta nuförtiden. Idag ligger det chilifrukter i den och några av dessa är svinstarka så öron-näsa-hals-systemet är väldigt öppet om man så säger.

Förra året var det fler frukter i torken och då fick den flytta ner i källaren eftersom både människor och hund gick omkring och nös.

Det står även rödbetor på menyn idag. Jag tror inte att vi blir mätta på varsin morot. Jag hämtade in två (rödbetorna kan utan problem står kvar i landet ett tag till) med helknasig form som jag nu har kokat i buljong. Dessa får svalna innan jag drar av skalet och gör en sallad av dem.

Receptet hittade jag i den numera nedlagda tidningen Vegourmet (nr 2/2017) och det är en topp-fem-rätt med rödbetan som huvudingrediens.

4 kokta kalla rödbetor, gärna i olika färger
2 apelsiner, skalade och filéade
3 msk kapris (jag använder fläderkapris)
2 schalottenlökar, fint hackade (röd lök går också bra)
Persilja, några kvistar, fint hackade
1 tsk rosépeppar, lätt mortlad
2 msk smakstark olja
2 msk färskpressad citronjuice (eller rabarberjuice)
Flingsalt
Skala och skär betorna i tunna skivor, helst på mandolin. Arrangera skivorna på tallrikar. Toppa med apelsinbitar, kapris, lök, persilja och rosépeppar. Ringa olja och citronjuice över och strössla flingsalt på toppen. Enjoy.
Nykokta rödbetor.

Till sist vill jag rekommendera en bok och en pod som hänger ihop. Lina Gustafsson är veterinären som tog jobb på ett slakteri för att sedan skriva boken Rapport från ett slakteri. Den är en stark redogörelse för hur det fungerar och som jag tycker att alla köttätare borde läsa. I senaste avsnittet av VEGO-podden intervjuas Lina om sina reflektioner, erfarenheter och den avtrubbning inför liv, död och lidande som hon möter.

Det finns ett ganska enkelt sätt att ta avstånd från den här hanteringen av djur.

Här finns boken.  Den finns även som ljudbok på till exempel Storytel.

Här lyssnar du på podden.