Permakultur, ihop med naturen

Jag har tjatat om permakultur sedan flera år tillbaka men nu tänkte jag rekommendera en dokumentär som angriper ämnet från flera håll och kontinenter.

Den heter Permakultur, ihop med naturen och hittas på UR Play.

Det enklaste är om du ser den, det handlar bara om 54 minuter av ditt liv, men jag sammanfattar med lite citat från dokumentären nedan.

För mig är permakulturen en vägvisare. Den har tolv grundprinciper som guidar mig, både i mitt odlande men även i anda val i livet. I grunden handlar det om att ställa om och bli en del av lösningen istället för problemet. Den tanken lockar och utmanar. För mig finns det inget alternativ. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte försökte sträva efter en lösningsbaserad livsstil.

För närvarande ger mig matodlandet ganska ont i ryggen men i övrigt tycker jag att det är världens mest meningsfulla sysselsättning. Prova så får du se!

Tji rundvandring

Nästa vecka blir det helt enkelt en statusrapport med foton från trädgården.

Så avslutade jag förra veckans inlägg men jag kommer inte att hålla mitt löfte.

Orsaken heter väder. Inte för att jag är känslig för vatten, som hundägare har jag vant mig vid att vara ute i alla väder, men det blir kladdigt och tungt med blöt jord. Fröer fastnar på fingrarna, tuschet flyter iväg när jag ska skriva mina skyltar och kameran får fuktskador.

Men jag har annat att skriva om, tro mig, det händer saker där ute.

Bland annat tänkte jag följa upp det jag skrev om kogödselskandalen eftersom det finns rykande färskt material på den fronten. Dessutom blir det några rader om hägg, hos oss blommar den som bäst just nu.

I dagens avsnitt av Plånboken i P1 intervjuas Lena Israelsson om fusket i jord- och gödselsäckarna. Jag tycker definitivt att du ska lyssna på det. Antingen skrollar du fram 20 minuter eller också lyssnar du från början. Det första reportaget har också trädgårdsanknytning men tyvärr inte av det roliga slaget.

Här hittar du det aktuella avsnittet av Plånboken i P1.

Förra veckan skrev jag att Lena inte hade hunnit blogga om kogödselskandalen än men nu har det hänt. Här läser ni hennes utförliga och informativa text.

I bloggen skriver hon både om sin medverkan i Plånboken men också att hon finns med i kommande avsnitt av Odla med P1, ett program jag alltid lyssnar på och har rekommenderat flera gånger här. Då ska hon dock inte prata kogödsel utan om pyralider, alltså bekämpningsmedlet som har smugits in i många gödselpreparat och en del jordar. Jag har skrivit lite om detta förut men Lena har skrivit kilometrar.

Det är uppenbart att hobbyodlarna är beroende av en pinsam och oreglerad marknad som inte går ut på att sälja bra grejer utan att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Nu lämnar jag eländet men det pågår fortfarande för fullt där ute. Du som konsument kan påverka situationen på två sätt: Köp inte billig jord/gödsel med tvivelaktigt innehåll och ställ frågor i affären.

Och kom ihåg att mineralgödsel är en tjusig omskrivning för konst- eller handelsgödsel. Big no no.

Över till häggen. Det är nog risk för att den har blommat över i stan men här är det prime time för häggen. Förra året var jag lite skadad av utbildningen eko-vegetariskt kök och såg det ätbara i allt. Vi kokade saft, picklade häggblommor och gjorde häggvinäger.

Det röda i saften kommer från rabarber som jag blandade i för syrans skull.

Ett år senare och vi har inte rört blommorna eller druckit en droppe av saften. Vinägern står också orörd.

Faktiskt så tror jag att pandemin är en del av orsaken. Det har inte arrangerats några kalas i Getingedalen på väldigt länge och det känns som om detta är spännande bjudgrejer.

Men pandemin har ju inte hindrat oss från att laga kalasmat, tvärtom, det har varit ett ypperligt tillfälle att grotta ner sig i nya recept och prova ny, spännande mat. Men häggen fick inte vara med.

Att saften är orörd är det minst förvånande. Vi dricker aldrig saft och all saft som kokas är i princip bara till för gäster och bjudningar. Vi hoppas att det finns anledning att ta fram den i höst.

Här har jag samlat mina recept med hägg.

Med andra ord, jag lagar ingenting med hägg i år. I förrådet finns även orörda produkter med syrén; syrénsirap, syrénsocker, syrénmarmelad och syrénsaft. Eller marmeladen har vi dock ätit och kastat. Den blev lite för bitter för oss.

För en gångs skulle tänkte jag ligga steget före; här kommer mina recept med syrén.

Att se fram emot!

Nämen hörni, nästa vecka hoppas jag verkligen att jag får bjuda på en fotograferad rundvandring i trädgården. En lägesrapport i bilder. Jag ligger efter, den kalla våren och en fet förkylning har saktat ner arbetet men det reder nog ut sig i slutänden.

Ny plast och kogödsel utan kogödsel

Så! Då hade vi äntligen alla grejer på plats! Dags att byta plasten på växthuset.

Vi har ett egenbyggt växthus från 2005. Första gången använde vi jättebilligt plast. Den kunde sitta i tre år innan den vittrade sönder. Man får vad man betalar för. Vi var ändå nöjda att den höll i tre år eftersom vi betalade typ noll kronor för den.

Därefter beställde vi riktigt tjock växthusplast för ungefär 1600 kr. Den har suttit till idag så den har också betalat sig. Förra året gjorde vi några provisoriska lagningar och insåg att 2021 är året då vi byter alltihop.

Den här gången beställde vi växthusplast på metervara från Gjordnära. Alltihop kostade 1200 kronor. Vi gjorde lite annorlunda den här gången och drog plasten runt hörnen. Dessutom förstärkte vi med packband för att häftpistolens klamrar inte skulle gå genom duken.

Packband gick inte att köpa kortare än 600 meter och kostade 350 kronor. Häftpistol hade vi sedan tidigare och klamrar kostar inte många kronor.

En anledning till att vårt växthus aldrig har blåst sönder beror på att vi har skruvat fast ribbor i reglarna för att hålla plasten på plats (se bild ovan). Dessa skruvades loss innan bytet så klart. Vi kunde konstatera att de var torra och att lasyren börjat flaga men att vi kan använda dem i några år till. Jag borstade av dem och ska ge dem en omgång lasyr för att öka livslängden. Priset för den burken är fortfarande okänd.

Allt som allt kommer bytet inte att kosta mer än 2000 kronor.

Östra sidan är strippad och redo för ny plast!

Mina bäddar börjar bli färdiggödslade och jag har börjat plantera. Senast petades bondbönor ner i jorden. Förra årets persilja har fått förstärkning av kompletterande sådd. Gurkan är sådd under kontrollerade former inomhus och de förodlade luktärterna har fått komma ut.

En sak om dagen.

Jag lyssnade på en liveföreläsning med Lena Israelsson. Från början var hon bara en odlingsguru i största allmänhet. Hennes bok Handbok för köksträdgården var kursbok när jag pluggade småskalig odling. Med åren har det dock visat sig att Lena inte bara är skitbra på grönsaksodling, hon är även aktivist.

När förra årets giftskandal uppenbarades var det Lena som drev kampen mot producenterna. Den skandalen är långt ifrån överstökad, det har visat sig att även årets jordsäckar och gödselpreparat innehåller klopyralid vilket Lena har gjort stor sak av. Heder åt hennes kamp och ork.

Men. I samband med att hon gick på djupet i den till synes riktigt ruttna jordbranschen så har det även uppdagats att mycket gödsel på påse är skräp. Precis som flera andra branscher har jord- och gödselfirmorna går under radarn och sluppit kontroller, deklarationer och transparens. Här får man tydligen kalla vad som helst för gödsel och komma undan med det.

Det är flera företag som säljer säckar som det står kogödsel på men som innehåller torv och 2% gödsel. Helt orimligt.

Det finns två saker att göra som konsument: Köp inte de aktuella sorterna och ställ alltid frågan i handeln: vad innehåller säcken?

Här kan du läsa Lenas blogg.

Bilden är lånad från Instagramkontot Odla utan att gräva (TACK!) och tabellen är sammanställd bara ett par dagar efter Lenas avslöjande och upprop. Förmodligen finns det redan en uppdaterad version av tabellen men låt denna vara vägledande när du handlar!

Lena har inte hunnit blogga om den oreglerade kogödselbranschen än, hon har liksom många järn i elden den damen, men hon skriver om det på Facebook. Hennes grupp heter Odlaren Lena Israelsson och är definitivt värd att följa om man vill stötta hennes kamp men också få löpande information om hennes framsteg.

Åter till föreläsningen. Den var bra, jättebra, men det var också samma dag som kogödselskandalen hade uppdagats så hon var lite splittrad och oförberedd. Hon är dock förlåten hundra gånger om med tanke på det obetalda jobb som hon lägger ner.

The Hero!

Föreläsningen spelades in och kan ses här.

Nästa vecka blir det helt enkelt en statusrapport med foton från trädgården. Odla på!

Kontraster

Förra veckans inlägg började med klagomål på vädret. Det var verkligen inte skönt ute. Idag är det raka motsatsen, man vill bara vara ute, hur underbart som helst.

Den här värmen som följd på regnet som föll i helgen har fått naturen att explodera. Plötsligt fick jag en känsla av bråttom.

Mina förodlingar ska snart planteras ut, prognosen ser ok ut och plantorna får inte plats inomhus längre. Vi behöver dock byta plasten på vårt växthus först. Jag skrev om det för ett par veckor sedan och sedan dess har plasten köpts, häftpistolen fyllts och packband införskaffats. Dock inte utan krångel, det fanns väldigt många olika sorters packband.

Vad ska vi ha packbanden till? Det är en förstärkning när vi häftar fast plasten så att inte häftan går genom duken.

Nästan bara tomater men till vänster syns även ett tråg med purjolök.
All frösådd lök mår bra av att klippas några gånger under förodlingen. Annars ränner den upp i långa taniga och sköra stjälkar. Genom att hålla löken kort så bygger den upp kraftiga rötter.
Alla plantor som har fått plats i ett söderfönster med naturligt ljus är lite finare än de som har stått under växtbelysning.
Chili och paprika. Jag använder såjord genom hela förodlingen. När näringen tar slut så gödselvattnar jag istället för att plantera om. Svag kobajssoppa och nässelvatten har jag använt och det verkar funka.

Sedan sist har vi ympat! Egentligen är det min sambo som är mest intresserad av ympning men vi har båda enklare baskunskaper i konsten så vi hjälptes åt. Eftersom han är ympchef och jag assistent så få han bestämma hur det ska gå till. Det finns flera sätt.

Det behövs verkligen ingen specialutrustning för att ympa men min sambo gillar saker, särskilt verktyg, så vi har så klart en ymptång och ymptejp.

Ymptången.

Ymptången är fiffig på så sätt att den klipper delarna i perfekt hona/hane och när man sätter ihop delarna blir det nästan svårt att se skarven.

Snittet.
Suddig bild men man ser det man behöver se.

Därefter snurrar man på lite elastisk ymptejp utan klister för att både skydda och stärka. Den här tejpen förintas av sig själv efter en tid. Men då den saknade klister så fick det bli några varv med vanlig eltejp på slutet.

Ymptejpen.
Eltejp och märkning.

Precis nu börjar knopparna att spricka på våra äppelträd så nu blir det dagliga rundor för att kolla hur ymparna mår. Även om jag inte är superintresserad av ympning så är det ändå lite spännande att följa.

Det börjar sina i matförråden men mycket finns också kvar. Vi har till exempel frysta bondbönor som vi gör pastej på. Och bärförrådet är stort, det finns gott om godsaker till frukostarna.

Vårt bästa smörgåspålägg är bönpastej. Här hittar du receptet.
Le Tarte.
Björnbär, aronia, rönnbär och havtorn mixas med lite andra frukter, juice, honung och yoghurt till en väldigt god frukostsmoothie. Jag tror att den är nyttig också.

Under vintern gick jag en kurs i permakultur. På distans så klart. Men har du inte gått en sådan förut, Kajsa? Nej inte en renodlad permakulturkurs. Jag pluggade småskalig odling 2016 och då gick så klart permakulturens principer som en röd tråd genom kursen men den gick aldrig på djupet.

Nu har jag gått en introduktionskurs i permakultur för att vara behörig  för ”högre studier” så småningom. Jag är lite småsugen på att gå en certifieringskurs i permakultur (PDC), framför allt för kunskaperna så klart men också för att själv kunna undervisa i ämnet.

Maria Svennbeck hette kursledaren och mer om henne och hennes engagemang kan du läsa här.

 

Sista bakslaget?

Alltså i skrivande stund är det rent förskräckligt där ute. Snöblandat, horisontellt regn och storm. Jag hoppas att det är sista bakslaget, prognosen visar härlig värme nästa vecka.

Nåväl, innan detta läskiga väder har det varit ganska skapligt ute. Jordtermometern visade hela nio grader en dag och jag var snabbt ute med mina sättpotatisar. Först en omgång med bredgrepen för att luckra lite men ingen gödsel. Mina potatisar får leva på resterna från förra året och det som täckmaterialet bidrar med.

Bredgrepen! Min ergonomiska, effektiva och skonsamma kompis!

Och att vi har fått detta väder oroar mig inte det minsta. Knölarna ligger tryggt 10-15 cm ner i jorden och påverkas inte av snö och storm.

Dessutom har jag börjat grepa och preppa alla andra bäddar också. När den där utlovade värmen kommer så vill jag gärna vara beredd. Här gödslar jag. Lite mer där kålen ska växa och lite mindre för mangold och morot.

Det har blivit en tradition att skicka i årets kökskompost i kålbädden. Jag har två varmkomposter där vi slänger avfallet från köket. På våren plomberar jag den ena för att börja kasta i den andra i stället. Den har ju då varit stängd sedan förra våren och töms först på fantastisk och näringsrik mull.

Visst, man kan skönja rester av sådant vi har ätit, särskilt sådant som tar lite längre tid att bryta ner, men det får åka med ner i jorden. Maskarna sköter nedbrytningen av detta.

Japp! Du ser kolbitar.  Jag grundar mina komposttunnor med kol (från en lokal kolmila) som får suga åt sig lakvatten och sedan bli biokol i mina bäddar. Närings- och vattenreservoarer samtidigt som de luckrar rejält.

Vi är dock bara två personer i hushållet och vi försöker att kasta så lite mat som möjligt så det blir inte så mycket i vår varmkompost. Det räcker bara till kålen.

Användandet av varmkompost är lite omdiskuterat med anledning av att komposten läcker, både uppåt och neråt, men det är en annan diskussion som jag gärna tar en annan gång (och har skrivit om förut).

Tillbaka till potatisen. Jag brukar sätta tre sorter, ett kilo av varje. En tidig sort, en sommarpotatis och en lagringsduglig höstknöl. I år fick jag ytterligare två sorter av en generös granne. Två spännande sorter som jag inte kände till och kanske inte hade valt själv. Kul med den sortens input, sånt lär man sig av.

Nu hade jag en viss yta planerad för potatis så jag fick utöka den lite. Och dessutom planterade jag lite för trångt. Jag tror inte att det blir något problem. Är det någon som vet vad som händer om potatisen sitter för trångt?

Det här är en tydlig och trevlig guide till hur man odlar potatis.

Apropå gödsel; förra året upptäckte man rester av bekämpningsmedel i ekologiska och KRAV-märkta gödningar. Framför allt i flytande extrakt men även i ekologisk jord.

Jag var en av de som drabbades och skickade in foton på förkrympta plantor och svarade på enkäter. Det drabbade framför allt tomat och paprika men även andra växter i samma familj.

Den korta förklaringen till hur detta hade hamnat i den ekologiska gödningen var att man använde gamla växtdelar till att skapa basen i gödningen, en trögflytande vätska kallad vinass. Men när det inte finns tillräckligt med ekologiskt odlade gamla växtdelar att tillgå så godkänner jordbruksverket att man får använda konventionellt odlade växtdelar till en viss gräns. Och det är fortfarande ok att kalla produkten för ekologisk och KRAV.

Big NO NO!

Inom det konventionella jordbruket används det en hel del bekämpningsmedel, pesticider och insektsgifter, och dessa hamnar så klart i vinassen. Det blev plötsligt solklart hur starka och hemska dessa medel är.

Alla som använde konventionella gödningsmedel, alltså konstgödsel/mineralgödsel/handelsgödsel, drabbades inte alls. För så är det ju: konstgödsel är en bra och billig näringskälla i stunden. Men för jorden, både klotet och myllan, och framtida skördar och generationer, är det en katastrof. (Den som köper fem jordsäckar för en hundring kan vara säker på att innehållet är gödslat med konstgödsel.)

Läs mer om konstgödsel här.

Vinass skapar omedelbara skador medan konstgödsel dödar på lång sikt.

Någon som engagerade sig i detta är odlaren och trädgårdsboksförfattaren Lena Israelsson. Hon har stridit i timtals och skrivit kilometerlånga texter gällande detta. Hennes blogg hittar du här.

Så vad är alternativet? Självklart har jag slutat med ekologisk näring på flaska men det är samtidigt helt otänkbart att använda konstgödsel. I år har jag således jobbat mer systematiskt med nässelvatten, stallgödselsoppa och guldvatten.

Källa till näring, både i magen och jorden.

Jag gjorde nässelbuketter redan förra året. Dessa hängdes på tork i ett förråd för att användas nu. Stallgödsel har lagts i blöt i några dagar och sedan silats. Den vätskan är mumma. Och så har jag helt enkelt kissat i lämpliga kärl och hällt i vattenkannan. Proportioner? En pink till en hink är lagom.

Kobajsberget börjar komma till nytta nu.

Men lukten då? Faktum är att blötlagda torkade nässlor inte luktar alls lika illa som färska. Hönsgödsel kan lukta riktigt fränt men kodynga har en mycket mildare doft. Och guldvatten, alltså kiss, späds så mycket att det inte finns någon lukt att prata om över huvud taget.

Jag jobbar i slutna kärl, hinkar med lock, och jag ställer en hel del utomhus. Dessutom ska allt spädas ganska rejält.

Det är framför allt under förodlingen som jag har behov av näring i flytande form. Bäddarna preppar jag med kompost och stallgödsel. En månad efter utplantering börjar jag dock stödgödsla med flytande näring, oftast hönsgödselsoppa eller guldvatten. En gång i veckan för de mest näringskrävande sorterna.

Det var allt för idag. Nästa vecka skriver jag mer om årets förodling.

Något nytt varje dag

Det har varit en kall vår. En tveksam vår. Och det får sina konsekvenser. Mest positiva tycker jag.

Påskliljorna är i färd med att blomma. Det blir nog lagom till 1 maj, långt ifrån påsken den här gången. Vitsipporna jobbar för fullt i vår gräsmatta men de brukar falla offer för för första gräsklippningen. I år är vi inte ens i närheten av någon gräsklippning. Nässlor och ramslök brukar ingå i valborgsmenyn men i år hade det blivit en torftig valborg om det hängde på dessa grönsaker.

Nässlorna är fortfarande ynkliga.
Jag satte nya ramslöksplantor i höstas. Jag ville dels utöka odlingen, dels sätta dem på en mer ”kontrollerad” plats. Alltså som jag har lyft på detta lövtäcke. Ingenting. Ingenting. Men så plötsligt idag – häpp!

Det som dock spirar och ser välmående ut är olika löksorter. Piplöken kommer kraftfullt och för den som fortfarande inte har piplök i sina odlingar – fixa det. Nu. Tänk smakrik salladslök som du kan skörda redan i april. Och tänk dekorativa alliumbollar på sensommaren. Och tänk att de kommer åter, år efter år.

Vitlöken måste jag visserligen sätta varje år på hösten men så enkel och anspråkslös den är. Vi har varit självförsörjande på vitlök i över tio år nu.

Eftersom bädden med vitlök inte kan grundgödslas på våren så gör jag det på hösten vid plantering. Och nu är det stödgödsling med vätska som gäller. Vitlök kräver mer näring än man tror. Jag stödgödslar en gång/vecka. Oftast med hönsgödselsoppa.

Rabarbern kommer pålitligt. Det är också en av de där tidiga grödorna. Det är på försommaren jag tar hand om den största skörden. Gör sylt och rabarberistärningar. Det blir ingen saft i år. Jag har massor i skafferi-kylen. Dessutom blir det paj. Vi unnar oss rabarberpaj när det är säsong för det.

En spännande sak som såddes förra året är kvanne. Den grodde i kruka och planterades ut i örtagården mitt i sommaren. I år förväntar jag mig att den ska ta fart och bli hög. Ändå upp till två meter om jag har tur. Huruvida den dör eller kommer tillbaka återstår att se. Vad jag ska ha den till? Rabarber och kvanne lär vara the perfect match men i övrigt tror jag nog att jag mest kommer att titta på hur den växer.

Rabarber har verkligen lite alien över sig när den är ung.
Kvanne – årets lärdom.

Något som inte alls går som det brukar är vintersådden av spenat. Eller är det bara den kalla våren som spökar? I februari sår jag spenat i växthuset. I mars-april brukar den gro och i maj skördas den. Årets upplaga är så ynklig att jag inte ens tog någon bild. Vad är skillnaden?

Däremot så gror kålen som vanligt. Det är så smidigt att den är så tålig. Det tog max en vecka så började fröerna att gro. Svinkalla nätter till trots. I växthuset får den maximalt med naturligt ljus och avhärdas automatiskt.

Först att gro var salladskålen. Det har vi aldrig odlat förut men 2020 var året då vi började göra och gilla kimchi på allvar så nu vill vi försöka göra det på egen salladskål. Hur svårt kan det va? Jo men kål kan vara klurigt på grund av alla konkurrenter. Det är inte bara vi som gillar kål. Å andra sidan har vi odlat kål med hyfsad framgång i många år så jag tänker att jag ska lyckas även med denna. Hej kimchi!

Frisk salladskål på G!

Till avdelningen mindre mysterier hör bladen på nedanstående bild. De liknar palsternacka och de sitter där jag odlade palsternacka 2020 men detta skulle alltså betyda att jag missade en del av skörden. Fullt möjligt! Antingen ska jag skörda och äta dem pronto eller också ska jag låta dem sitta, gå i blom och använda dem till fröodling. De flesta rotfrukter funkar så, andra året blommar de och producerar således nya fröer.

Det är bara det att dessa palsternackor sitter lite i vägen. Jag får se hur jag gör.

Till avdelningen inte-längre-ett-mysterium hör vintersallaten. Eller machésallaten om ni så vill. Efter några års odlande av detta både goda och generösa gröna blad har jag förstått att den växer hur som helst och överallt. Tidigt på säsongen dessutom. Det är också veckans dundertips. Odla vintersallat, bara gört.

Man står aldrig utan gröna blad om man odlar vintersallat.

Till avdelningen långlivade fröer hör vallmon. På en road trip till Dalarna för en herrans massa år sedan stannade vi på en garageloppis och fyndade. Förutom en lampa så köpte jag en påse frökapslar av vallmo. I deras trädgård växte gigantiska rosa vallmoblommor och det sades att fröerna kom därifrån.

Inte förrän 2020 sådde jag dessa dammiga fröer med förhoppningen inställd på nada. Men de grodde. Och i år kommer de igen. Tidigt. Så nu ska de flyttas in i den nya perennrabatten där vi hoppas att de ska trivas.

Ett annat vårtecken är att Herr Hyrkupa har varit här och tagit bort vinterskydden och sett om kuporna. Bina är laddade, det hör jag på dem.

Förra veckan lovade jag att mäta jordtemperaturen för att se om jag kunde sätta min potatis. 6 grader. 1-2 grader för lite. Så till nästa vecka borde det vara gjort. Hoppas att jag kan berätta om det då!

Nämen hej!

I’m back!

Vilken bra paus det blev. Här kom plötsligt pandemin till nytta. Jag stängde in mig i verkstan och hade bara HOMMAGE för ögonen. En utställning som faktiskt pågår fortfarande för den som vill se den live. Ända till den 5 maj finns möjligheten. Konsthantverkarna i Örebro, Järntorgsgatan 2 är adressen. Snyggaste hörnlokalen i Örebro.

För den som inte har möjlighet att besöka galleriet finns det en liten film att se istället.

Men den här bloggen handlar ju om odling och självhushållning och trots att jag har jobbat med utställningen så har jag även pillat med förodling och enklare planering.

Saker upprepar sig. Jag har sått och skolat om tomat, chili, paprika, purjolök och physalis. Alla kålsorter är också sådda och enligt traditionen står dessa i kallväxthuset. Avhärdning direkt liksom. Luktärternas fröer är också i jorden. Följer Cecilia Wingårds instruktioner eftersom de gav bra resultat 2020.

Luktärt 2020

Apropå växthus så är det dags att byta plasten på det. Den förra har tackat för sig, och vi tackar tillbaka eftersom den har jobbat på övertid. Jag kommer att vända mig till skapligt lokala Gjordnära Tunneväxthus för att höra om jag kan handla rejäl växthusplast på metervara av dem.

Växthuset som ska få ny plast

Något som inte sker varje år är att hela perennrabatten ska flyttas. Från skamvrån, där vi sällan rör oss, till centrum där vi är hela tiden. Blommor är ju vackert och gör mig glad och det kommer inte att innebära några nya inköp.

Jag rotade runt i jorden där de ska sättas och där behövs inte heller tillskott av något nytt. Flera års täckodlande och medveten gödsling med stallgödsel, kökskompost, guld- och nässelvatten har gett mig svinfin mull och massor av mask. Kanske lite slösigt på oätliga växter men… nej. Det här känns jättebra.

Hönshuset kommer att färdigställas och förhoppningsvis flyttar det in nya husdjur i sommar.

Så här långt hann vi innan vintern.

Jag ska gräva ner tre nya havtornsdamer, en liten lottakår, intill de gamla buskarna. Efter att ha levt med havtorn några somrar så har jag fått mersmak. Svenne har sett till att mina två äldre lottor har gett fin skörd. Nu ska vi se om Svenne orkar med ytterligare tre kvinnor.

Jag har gjort marmelad på havtorn, det var riktigt gott, men vårt vanligaste användningssätt är att ha dem i smoothies. Jag styckfryser dem på bricka och häller sedan i glasburkar. Då blir det lätt att portionera. Grymt näringsrika bär!

En planta buskkål har förärats mig tack vare en generös granne (ni som vet – ni vet). Buskkål – har aldrig hört talas om sådan förut – men den ska vara fullt ätbar och tyvärr få samma ohyra som all kål. Det balla är att den är perenn, kan bli två meter hög och blir en gigantisk vitblommande buske på sensommaren. Jag måste tänka på placeringen med andra ord. Stäppkål verkar den också kallas.

Inte mycket till buske i dagsläget men…

Jag brukar köpa lokal stallgödsel av Lions Kilsbergen. De levererar ända till dörren och skiten är packad i säckar. Mycket smidigt och det är 100% gödsel, inte utdrygat med torv eller annat skräp som det ofta är i säckar man köper i stora affärer.

Sedan gjorde Lions ett coronauppehåll och jag fick söka efter en ny kran. Alltså, jag har ju inte långt till slätten och lantbrukarna. Det svåraste var att lyfta luren och ringa en av dem. Hej, kan jag köpa koskit av dig? Jag betalar för hemkörning. 

Inga som helst problem. Vederbörande kunde ta 2,5 ton på skopan och inom 15 minuter låg det rykande lasset på min gräsmatta.

Guldgruva!

Kogödsel är ogräsfritt, långtidsverkande och ger dessutom ny substans åt jorden. Maskar och mikroorganismer älskar det och bryter ner det till ny, fin mull åt mig. Win win.

Nu väntar alltså en hel del tungt arbete. Precis som det brukar vara den här årstiden. Från och med idag och till slutet av maj är tiden då jag lägger mest energi i trädgården. Men jag är glad att jag vet att jag har dessa 5-6 veckor på mig, då kan jag sprida doserna över många dagar. Nästa steg är att gå ut och mäta jordtemperaturen, jag lovar att berätta vad termometern visade i nästa inlägg. Är det 7-8 grader kan jag nämligen sätta potatisen!

 

Att gripa efter höstlöv

Snart är det november. Den gråbruna tiden är i antågande och inomhussäsongen startar. Än så länge är naturen ganska färgstark men det är många växter som redan har gått över till brunt.

Jag njuter av den allra sista prakten ute och funderar på kul matlagning istället.

Idag blir det några höstlövsfavoriter, matlagning, jordbrukspolitik, youtubetips och ett par strumpor.

Vi skulle vilja ha en japansk lönn, både färgen, bladens form och växtsättet tilltalar oss men vi vet att det är lönlöst. Det är för kallt för en sådan i Getingedalen.

Då får man gå på second best och när vi fick höra om den japanska rönnen, eller Carmencitarönnen som det egentligen heter, så slog vi till på två sådana. Det har vi aldrig ångrat. Så här års sticker den ut ordentligt med sitt eldiga bladverk.

Här kan du läsa mer om Carmencitarönnen.

En annan eldig trädgårdsvän är Aronian. Hittills har jag haft två ynkliga svartaronia som har gett dåligt med bär men så här års bjuder den på läckra löv istället.

Svartaronia

Jag har plockat mina aroniabär i kommunala buskage hittills men i år har jag köpt två plantor slånaronia som tydligen ska ge både fler och större bär. Huruvida bladverket är vackert vet jag inte. Och vart de ska planteras vet jag inte heller, därför kommer jag att jordslå plantorna till i vår.

En annan praktfull växt som vi bara har för att den är tjusig är Prydnadsapeln. Det finns några olika varianter, och jag vet inte det exakta namnet på vår, men bladen är mörklila på försommaren, blommar generöst med rosa blommor och får höstiga toner så här års. Klart värt att ha.

Prydnadsapel

I veckan gjorde vi slut på all hemodlad vitkål. Den finhackades, masserades med salt, kryddades med kummin och enbär och pressades ner i en glasburk. Det ska bli surkål, både nyttigt och… gott. Tycker åtminstone en av oss och det är gott nog.

Surkål in the making. Luktar lite dålig mage emellanåt.

När jag tittar på väderprognosen ser det ut att fortsätta vara ganska varmt. Ingen anledning att stressa alltså. Jag gör en sak om dagen i trädgården, senast skördade jag min timjan. Jag lämnar 5 cm av de små buskarna så att de orkar komma igen nästa år.

Jag fryser min timjan. På stjälk. I frysen släpper bladen och jag kan smidigt sära på innehållet. I vårt hushåll används ganska mycket timjan så vi har satsat på många plantor.

Till avdelningen konstaterade misslyckanden hör fänkålen. Inte själva odlingen, den gick jättefint, utan hur dåliga vi var på att äta den. För även om den ser fin ut nu så är det träig. Fänkål ska ätas späd. Slarvigt. Det går förmodligen att koka underbara buljonger på detta men det skulle bli oproportionerligt mycket buljong för oss.

Tvärtom så har årets morotsodling funkat utmärkt. Lagom mycket, lagom tätt, lagom stora. Sommarmorötterna börjar ta slut vilket är perfekt timing och vintermorötterna står orörda och ska snart skördas för lagring. Jag drog upp en av nyfikenhetsskäl och jag blev inte besviken.

Vintermoroten Rothilde levererar. Spännande avslutning med de spretiga tårna.

Någonstans mittemellan misslyckad och lyckad odling hamnar svartroten. Efter en inspirerande föreläsning med Annevi Sjöberg valde jag att så svartrot, men inte för rotens skull utan för blastens. Den ska tydligen vara perenn och en tidig och god primör.

Jag läste på och det skulle inte vara några konstigheter att odla svartrot. Jag sådde fröna i odlingsbädden där jag samlar perenna grönsaker men de ville inte gro. Jag sådde igen men icke. Tre plantor (av säkert 30 fröer) grodde och jag är glad över dem men jag kommer att så nytt i vår för jag ger mig inte.

En av få svartrotsplantor i Getingedalen.

En av veckans måltider bestod av pasta med syrad pesto. En rest från i våras när vi pluggade eko-vegetariskt kök. Peston skulle göras av vilda örter och vi valde nässlor och kirskål. I övrigt innehåller den vitlök, rostade solroskärnor, en bit prästost, rapsolja, salt och peppar.

Det som skruvade till det hela var att vi tillsatte 2 msk vätska från en burk surkål. Detta fick stå två dygn i rumstemperatur och sura till sig. För att skapa en syrefri miljö hälldes ett lager rapsolja försiktigt på ytan. Den funkar som ett sigill.

Det här är så klart inte syrad pesto från grunden, det är en pesto med inympade mjölksyrebakterier men resultatet blir detsamma. Och att den har hållit så länge i kylskåpet tror vi också beror på de goda bakterierna. Peston gjordes i maj.

En annan god måltid som min mamma lärde mig att tillaga är tomat- och purjolökspaj. Den kan verka lite tråkig när man läser receptet men skenet bedrar, den är fantastisk! Och när huset har ett överflöd av både tomater och purjolök så blir det så klart denna paj till middag.

Här hittar du receptet!

Årets purjolöksodling har gått jättebra!
Piennolotomater, alltså vintertomater av sorten Principe Borghese. De kan lagras länge inomhus men dessa har börjat skrynkla sig så de passar utmärkt i en paj.

Nu över till avdelningen jordbrukspolitik. Sverige är självförsörjande på tre livsmedel: socker, spannmål och morötter. Övriga livsmedel är det lite si och så med. Och frågan är om vi kan säga att vi är självförsörjande över huvud taget när vi har importerat både bränsle och gödning som krävs för att odla ovan nämnda livsmedel.

För bara 30-40 år sedan kunde vi äta 75% inhemsk mat i Sverige, nu är vi nere på 50%. Att vi importerar mat finns det både fördelar och nackdelar med men att vi är beroende av importerad mat känns inte positivt på något sätt.

Att idka handel och därmed etablera/förvalta relationer med omvärlden kan ses som en fördel men när det gäller just mat blir det komplicerat.

  • – Vad händer om gränserna stängs på allvar under en längre period?

 

  • – Kan vi vara säkra på att maten från utlandet är rättvist odlad under schyssta förhållanden? (Kan vi vara säkra på att den svenska maten är rättvist odlad under schyssta förhållanden? Nej, inte helt och hållet men i betydligt högre grad.)

 

  • – Spårbarhet och transparens i livsmedelskedjan minskar avsevärt när vi importerar maten.

 

  • – Transport av mat är problematiskt, både av klimatskäl men även av näringsskäl.

 

  • – Vad skickar vi för signaler till högre ort när vi inte använder vår bördiga jord till livsmedelsproduktion?

 

  • – Svenska lantbrukare och livsmedelsproducenter lägger ner sina verksamheter eftersom de inte kan konkurrera prismässigt med de utländska.

 

Som konsument finns det definitivt saker att göra. Välj svenskproducerat i affären. Efterfråga svenskproducerat (och ekologiskt så klart). På sikt kan det öka Sveriges självförsörjningsgrad och det skapar arbetstillfällen.

Ät säsongsbetonat. Under delar av året får vi avstå vissa livsmedel eftersom de måste skickas från andra sidan jorden.

Och odla själv naturligtvis. Ju längre du klarar dig på egna tomater desto mindre efterfrågan blir det på de utländska i affären. Dessutom bygger vi upp kunskapen och traditionen runt matproduktionen vilket skapar gemenskap och fostrar nästa generations förhållande till mat.

Här följer lite referenser och källor till ovanstående:

Mest lättläst och tillgänglig (Från Sverige)

Som LRF formulerar det

Svenska Dagbladets syn på saken

Supermiljöbloggen har också skrivit om detta

Dagens Youtube-tips kommer från Borrabo i Västergötland. Där hittar man Ylva Arvidsson, författare till boken Permakultur och erfaren permakulturist. Hennes Youtubekanal Borrabo Permakultur & Jordliv är inte så tokig. Informativa filmer om jordens mikroliv, kompost och organiskt material.

Emellanåt är tilltalet lite långsamt och barnsligt, vibbarna från 70-talets barnprogram är påtagliga, men det är fortfarande ett tydligt och lärorikt innehåll.

Filmserien om jord hittar du till exempel här:

Del 1: Vad är jord & mineraler

Del 2: Organiskt material

Del 3: Mikroliv a

Del 4: Mikroliv b

Och så lovade jag ett par strumpor. Jo men kolla dessa! Visst är de fina!

Nästa gång jag skriver är det november.

Skörd! Om gurka, tomat och bladgrönt.

Här kommer mitt sista inlägg om grönsaker som har gett bra skörd i år. Idag tänkte jag berätta om det man gjorde sallad av på 80-talet; gurka, tomat och sallat. Fast jag jobbar brett och tänkte avhandla flera olika gröna blad.

Gurka

Jag är ingen bra gurkodlare och jag vill fortfarande inte påstå att jag vet hur man gör men i år har vi skördat mycket gurka så något har jag ändå lärt mig med åren. Det kan också bero på att jag sådde galet många gurkfröer i våras. Jag hade massor av fröpåsar, en del var riktigt gamla, så jag hällde ut rubbet. Både för att blir av med gamla grejer men också för att det brukar gro dåligt hos mig.

Att förodla gurkor är att föredra. Fröerna är känsliga och i en liten kruka har jag bättre koll på dem. När de börjar gro är även stjälken känslig, särskilt för fukt så att vattna underifrån är en riktig vinnare. Jag ställer krukorna på en djup bricka med vatten och så får de suga en stund.

När gurkorna är utplanterade, och när jag ser att de har etablerat sig och börjat växa till, så släpper jag bevattningsreglerna. De brukar klara det. Viktigt är väl att jorden är genomsläpplig så att det inte blir en sjö runt stjälken.

Gurkorna gillar värme, mer värme än växthustomaterna, så de får bo längst in i växthuset. De vill ha massor av vatten och näring så jag fjäskar med grundgödsling, stödgödsling, solcellsbevattning och några extra kannor då och då.

Det kan bli ett galet växande och de kan ta över hela växthuset med stora blad som skymmer och stör. Jag klipper bort en del men är ändå lite försiktig. Det är ganska ofta som det gömmer sig gurkor bakom de stora bladen.

Jag har lärt mig att skörda gurkorna i tid. De är ätbara redan när de är pyttesmå. Ju större gurka desto sämre. Faktiskt. Hårt och bittert skal blir resultatet. Bittra blir de även om de får för lite vatten.

Hädanefter kommer jag enbart att satsa på självpollinerande, parthenokarpa, gurkor. I år hade jag ingen koll på alla gamla fröer så jag har hjälpt till med pollineringen medelst en liten pensel.

Med anledning av att det har vuxit alla möjliga sorters gurkor i samma växthus så är det mycket troligt att de har korsat sig med varandra. Därför tar jag inga egna fröer. Problemet är inte korsningarna, problemet är att de kan bli lätt giftiga.

De flesta gurkor passar att äta färskt men alla gurkor funkar inte att lägga in. Då har vi hållit oss till de sorter som ska vara inläggningsvänliga. Vi äter gärna färsk gurka i sallad, på mackan och i tzatziki så det byggs inga gurkberg i kylskåpet. Dessutom har vi lagt in en hel del. Både saltgurka, någon slags smörgåsgurka och mjölksyrad.

Vi använder inlagd gurka till vegburgare och i potatissallad. Mjölksyrad gurka har vi avnjutit tillsammans med honung och smetana.

Olika varianter av inläggning.
Var bara tvungen att lägga in den här bilden, tagen vid en hotellfrukost i Moskva 2018.
Årets mest speciella: melongurka!

Tomat

Tomater är inte lika känsliga så där vågar jag påstå att jag lyckas nästan varje gång. Men det finns ändå saker att utveckla och sådant som jag har blivit bättre på är att veta vilka tomater som mår bäst utomhus respektive i växthus. Jag vet också vilka som är bäst att lagra och vilka som ska ätas direkt. Jag har blivit en fena på att ta egna fröer och borde således inte behöva köpa lika mycket frö framöver. Framför allt så vet jag vilka som är goda.

Här är årets sorter!

Jag har också konstaterat att det går jättebra att låta tomaterna eftermogna inomhus om de fortfarande är gröna när det börjar bli kallt på riktigt.

I år ser det bättre ut än någonsin. Det blir stor skörd av både små och stora tomater. De är friska, ingen pistillröta på en enda frukt. De mognar tidigt, det kommer inte att bli så många som måste eftermogna på vårt matbord.

Detta kommer inte att bli lika nödvändigt i år.

Det är inte så mycket att orda om. Tomater vill ha vatten och gödsel. Så stor kruka som möjligt. 28 grader lär vara en optimal temperatur för växthustomater. Jag tjuvar och binder upp. Kapar plantan när den har ungefär fem tomatklasar. Jag klipper lite blad men det finns två olika skolor som säger klippa/inte klippa.

Sibirjak. Stark, pålitlig och stor skörd.

Busktomater, till exempel Tiny Tim, varken klipps eller binds upp. Dessutom ger den körsbärsstora, söta välsmakande frukter.

Vintertomaterna, i synnerhet Principe Borghese, hängs upp i köket för senare förtäring. De tomater som vi inte hinner äta färskt kommer att torkas, läggas in och bli tomatkross.

När nästan alla tomater i en klase med Princip Borghese har mognat klipper jag av den och hänger på ett snöre i köket. Där fyller jag på med nya klasar allt eftersom. De som inte har mognat i växthuset gör det i köket. Dessa har mycket goda lagringsegenskaper och kommer att vara de tomater som vi äter upp sist av allt i vinter.

En av årets favoriter är Black Cherry men jag gillar verkligen den ryska frilandstomaten Sibirjak också. Extremt tålig växt som ger stor skörd.

De flesta tomater är goda tycker jag. En del är köttigare, andra blötare. Vissa är lite torra och mjöliga, andra mera slafsiga. Några blir otroligt söta och smakrika, andra något surare men alla är fortfarande goda om man jämför med köpetomater.

Bladgrönt

Uppifrån: dill, ruccola och sallat.

De blad som har gett god skörd i Getingedalen i år är plocksallat, spenat, ruccola, vinterportlak och dill. Jo men dill räknas faktiskt som gröna blad även om jag ofta hanterar den som en ört.

Sallaten fick en dålig start. Den tål kyla så jag sådde den när det var fem grader i jorden. Antingen grodde den inte alls eller också blev den uppäten. Då sådde jag en ny omgång i en liten ask. Det är lättare att hålla koll på förodlade grönsaker i kruka och sallaten grodde fint.

Sallat gillar inte värme. Den gror inte när det börjar närma sig högsommar och 20-25 grader. Därför blev det lite bråttom att få upp plantorna innan det blev så varmt. Jag höll lådan i skuggan, norrsidan av mitt växthus har blivit plantskola, och det funkade.

Plantskolan bakom växthuset.

Min sambo sådde ny sallat samtidigt och den grodde också. Vi fick således sjukt mycket sallat i år och började leta nya sätt att äta den på. Vi hittade en sallatssoppa som kunde ätas både kall och varm och den var riktigt god.

Här hittar du receptet som lockade mig mest.

Den förodlade sallaten efter utplantering.
Av någon anledning så hittar inte jordlopporna till min plantskola. Kanske för att allt sker i krukor?

Jag förodlade dessutom ruccola, en sort som är perenn, åtminstone i varmare klimat. Jag hoppas att den kan bli det här också. När plantorna var tillräckligt stora och kraftiga så planterade jag ut dem men jordlopporna var obarmhärtiga. De tuggade i sig nästan hela paketet.

Men tack vare förodlingen så hade ruccolan utvecklat bra rötter och kunde komma igen. Majrovan som såddes direkt på friland samtidigt lyckades inte överleva jordlopporna. Både ruccola och majrova är korsblommiga och väldigt populära hos jordloppor.

I slutet av juli finns det stor anledning att så snabba grönsaker som uppskattar de fuktigare och mörkare nätterna. Jag sådde en ny omgång av spenat och nu även portlak, inspirerad av odlarvännen M som hade fått en fin skörd av det på försommaren.

Vi konsumerar mycket spenat så vi försöker att odla så mycket det bara går.
Vinterportlak

Sara Bäckmo på Skillnadens Trädgård, brukar ofta prata om portlak som en favorit. Jag har provat det förr men alldeles för halvhjärtat och oengagerat. Den här gången gick jag all in och nu står jag med den mest fantastiska vinterportlak som kan tänkas. Bladen är fantastiskt vackra och goda, stjälkarna är saftiga och spröda och blomknopparna sätter pricken över i.

Här har Sara skrivit ett bra inlägg om portlak.

Här är sorten som jag sådde.

Vinterportlak – det ska bli spännande att se hur den klarar vintern.

Behöver jag nämna vintersallaten? Alltså maché? Vid det här laget borde mina läsare känna till att ni ska så vintersallat i augusti. Jag sådde två olika sorter, den ena från egna fröer, och de grodde med olika hastighet men nu har jag ett par meter vintersallat som vi ska äta av i vinter.

Förra årets vintersallat har blommat över och gått i frö. Dessa tog jag så klart hand om.

Sallat och bladgrönt behöver inte så mycket gödsel. De gillar sällan värme och alltför mycket ljus så det är en bra växt att odla i skuggiga områden. Sniglarna gillar ofta gröna blad och om de är korsblommiga, från brassica-släktet, så brukar jordlopporna vara bråkiga men alla dessa bekymmer blir mindre om man förodlar. Sniglar kan man bekämpa med Ferramol. Det funkar framgångsrikt hos mig.

Första sådden av dill gjordes tidigt i våras. Den har vi ätit av i färsk form och nu ger den fina dillkronor till alla inläggningar. Sedan sådde jag ny dill i slutet av juli och det är framför allt den som jag kommer att frysa in. Det är den man ser på bilden högre upp.

Spenaten förvälls och fryses in. Dillen fryser jag in färsk. Ruccolan går att göra pesto på men vi älskar att blanda den i sallat och färskost.

Om det visar sig att ruccolan, eller sandsenapen, överlever vintern och verkligen är perenn så kommer jag att flytta den till perennalådan. Jag försöker att samla alla perenna grönsaker på ett ställe. I lådan växer sedan tidigare piplök och svartrot (ja den är perenn om man inte tar upp roten utan bara äter blasten) men jag funderar på att även flytta annat dit. Spanska körveln, jordärtskockan, lungroten, dagliljan och lite annat. Det jag kallar örtagården är ju egentligen också en rabatt för perenna grönsaker. Vi kanske ska gå in på det en annan gång.

Så där ja! Då har jag gått igenom nio grönsaker som jag har fått bra skörd på i år. Naturligtvis är det mer som har gått bra men jag kanske återkommer till dessa.

I veckan gjorde jag ett studiebesök hos Åfallets skogsträdgård och på lördag ska jag till ytterligare ett spännande ställe. Kanske kommer nästa inlägg att handla om dessa platser? Eller också skriver jag om något helt annat. Det börjar bli dags att göra årets örtsalt och både nypon och rönnbär är på väg att mogna. På återhörande!

Tillbaka!

I’m back!

Fyra veckors blogguppehåll gjorde gott. Både för mig och trädgården. Genom att ta semester från rubbet så har jag haft en sagolik ledighet, det har varit underbart. Jag passade bland annat på att resa bort ett tag, inom Sverige och på rätt sida coronareglerna, och när jag kom hem såg jag min trädgård med nya ögon.

Eller också var det mina vikarierande trädgårdsskötare som hade gjort ett grymt jobb.

Från att ha tyckt att det går så där har jag ändrat mig till att det är ett riktigt bra odlingsår. Exakt just nu skulle det dock behöva komma lite regn men alla prognoser pekar på att det är skyfall på ingång. Som en skänk från ovan.

Jag tänkte inte gå in på alla detaljer idag, det skulle bli så långt men sådant som vi har skördat och som har gått riktigt bra hittills är koriander, basilika, sockerärt, potatis, dill, hallon, persilja, gurka, tomat, squash, sallat, bondbönor, vitlök, vaxböna, timjan, libbsticka, gräslök, mynta, morot, polkabeta, fänkål, kålrabbi, svartkål och sallat.

En del äter vi färskt, en del fryser vi in.

Jag tänkte istället göra det i kommande inlägg. Detaljerade djupdykningar på några grejer som vi odlar med framgång i år. Hur jag har sått, skördat, tillagat och förädlat. Och tänkt.

Squashen är en uppstickare. Jag brukar odla den men inte med samma glädje som nu. Jag har hittat lite nya sätt att äta den på, det bidrar helt klart till känslan.

Jag sådde flera saker i slutet av juli, en del blev jordloppsmat medan annat gjorde succé. Dill, portlak och vintersallat ger fin skörd under sommarens andra hälft.

Tomaterna går också riktigt bra i år och jag är bättre på att ta egna fröer och använda de olika sorterna på olika sätt. Förr har det varit lite huller om buller. Tomat som tomat. Not any more.

Jag är också sugen på att styra upp mina inlägg till något mer strukturerat. Hittills har bloggen funkat som en slags dagbok, ett och samma inlägg kan handla om ett radioprogram, en ny fröfirma och ett recept på rättika. Nu när jag har några års bloggande bakom mig så händer det allt oftare att jag använder bloggen som arkiv. Inte sällan letar jag efter gamla inlägg med ett specifikt recept, namnet på en särskild ärta eller plantskolan där jag såg det där härdiga plommonträdet.

För att komma till receptet med bönpastej kan jag tack och lov göra en sökning men samtidigt vore det smidigt om rubriken var bönpastej och inte Vecka 40. Och det vore också skönt om jag inte behövde skrolla förbi en massa boktips och gödselmetoder innan jag kommer till receptet.

Dagboksformatet har definitivt sin charm men nu provar jag något nytt. Jag ska bara skriva av mig om augustiträdgården 2020. Vi hörs om en vecka.