Genom Ryssland med tåg

Privet.

Idag har jag lovat att berätta lite om resan som jag gjorde i augusti och september. Den inleddes med sex dagars tuffande på ett tåg från Moskva till Beijing; den transmongoliska järnvägen.

För att detta inte ska bli en reseblogg så tänkte jag mest berätta om odlandet som jag bevittnade efter vägen. För odlade, det gjorde man friskt.

Rälsen gick genom obygden mellan stora städer såsom Perm, Yekaterinenburg, Omsk, Novosibirsk och Irkutsk. Vi passerade massor av datjor, alltså ryska fritidshus med odlingar.

Tydligen finns det 60 miljoner datjaägare i Ryssland, varannan storstadsbo har tillgång till en datja, och de flesta odlar på sin tomt. Det fanns en tid då detta var livsnödvändigt för ryssarna, butikshyllorna gapade tomma, men tyvärr är pensionerna så låga i Ryssland att det är nästan lika nödvändigt idag.

Mataffär i Irkutsk, inte en tom hylla så långt ögat når, och en fundersam sambo. Det var inte alltid så lätt att förstå vad det var. Google Translate var behändigt när det fanns täckning för en svensk mobiltelefon.

Under sovjettiden var datjan medborgarens enda privata egendom och den stora känsla av frihet som detta gav upphov till lever kvar även om det är fritt att äga både det ena och andra idag.

Källa

Att äga en datja blev nyligen annorlunda för ryssarna. Vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft och därmed finns det inte längre några datjor. Istället heter det nu trädgårdsodling (den större modellen där du även får bygga) eller odlingslott (den mindre där du inte får bygga).

Tanken är att detta ska minska antalet konflikter. Stugområdenas gemensamma ärenden är tydligen ofta upphov till gräl. Gränsdragningen, som vid Sovjetunionens fall slarvades bort, har också varit orsak till många grannfejder. Nya skatteregler som grundar sig på datjans storlek blir så klart knepiga när gränsdragningen är luddig.

Mer om datjor finns att läsa här.

Detta var den överlägset vanligaste växthusmodellen i Ryssland. Förmodligen faller det mycket snö i dessa delar av landet (Sibirien) och då är detta en hållbar sort.

Den vanligaste grödan som jag såg var potatis och kål. Nu ska man komma ihåg att både iakttagelser och bilder är tagna i farten från ett tågfönster. Rödbetor såg jag också. Det är klart, de måste ju kunna laga sin Borsjtj. Fast det handlar nog mest om att det är lättodlat eller lättlagrat. Och därav kommer nationalrätterna.

Potatis och rödbetor – inget snack om att det är lätt att odla – men kål är ju lite bökigt med alla skadeinsekter. De har väl något knep för kål är vanligt både i odlingarna och på ryska matbord.

Här ser man att det används nät vilket är effektivt mot vissa skadedjur.

Ringblommor och solrosor såg jag gott om men det beror nog mest på deras storlek och färg som lätt gick att uppfatta i farten. Fruktträd var det ont om. Kan bero på de kalla vintrarna.

Havtornsbuskage, till synes vilda eller förvildade, fulla av orangea bär passerade jag också. Försökte verkligen fånga dessa på bild men det blev jättedåligt. Havtorn är ju en tålig växt som växer långt norrut så det är förståeligt att man satsar på dessa näringsbomber här.

I dalen intill Bajkalsjöns södra spets låg det många stugor och det är klart, här är säkert marken extra bördig. Bajkalsjön är världens djupaste och blir aldrig varmare än 15 grader så man såg inga badare.
En del har strandtomt. Undrar om det är lika flott som i Sverige? Av standarden att döma känns det inte så.
De omgivande landskapen skiftade från åkermark, björkskog och kulliga barrskogar. Ju närmare Mongoliet vi kom desto mindre växtlighet.
Inte långt från Mongoliet.

Så fort vi kom in i Mongoliet så försvann växtligheten och odlandet. Skillnaden var markant. Här bor nomaderna, hästfolket, och i Gobiöknen var det inget liv alls.

När tåget åkte in i Kina så odlades det för fullt igen. Men nu var det enorma arealer av industriellt odlande istället. Väldigt mycket majs till exempel. Djurfoder.

Det var svårt att fotografera från tåget i Kina. Här var det så otroligt varmt att man hade låst alla fönster och startat luftkonditioneringen istället. Rutorna var så smutsiga att fotona bara blev en besvikelse.

Japan däremot, där reste jag på ett helt annat sätt och kunde ta många kul bilder så i nästa inlägg blir det japansk odling!

Bortrest!

Jag är hemma igen!

Eftersom jag hade skrivit och tidsinställt flera inlägg under tiden så har det inte märkts så mycket på bloggen men i min trädgård märks det väldigt mycket när man inte har varit hemma på fem veckor.

Fast jag har haft fantastiska trädgårdsvakter. De har gjort ett finfint jobb så jag kunde ta tag i skörden direkt vid hemkomst. Och gräsklippningen.

Till min hjälp har jag även haft Irrigatia. Om detta solcellsdrivna bevattningssystem skrev jag i ett inlägg som publicerades när jag var borta. Och med flera veckors erfarenhet kan både jag och mina trädgårdsvakter säga att det funkar klockrent.

Från en permakulturträdgård på Bali (Moksa).

Det var en fantastisk resa. Jag har varit i Ryssland, Mongoliet, Kina, Japan och Indonesien. Det finns massor av odlingsrelaterat att skriva om från dessa länder. Eller inte Mongoliet förresten. Där var det dock annat som var spännande. Visst ska jag berätta mera om denna resa. Det kanske passar bra i vinter när det är lite torftigt på odlingsfronten? Om jag kan hålla mig.

Just nu är det allt annat än torftigt. Jag lämnade ett rekordtorrt Sverige och en dålig odlingssommar men kom hem till frodig grönska och en tjock, grön och återhämtad gräsmatta.

Jag hade lagt ärtskidor på tork medan jag var borta. Höljet var nu prasseltorrt och ärterna är urpillade och packade i påse till nästa års sådd.

Korianderbladen skördade jag innan jag åkte men jag hade lämnat kvar stjälkarna med fröställningar för senare omhändertagande (bild från augusti).
Allt hade torkat och nu är fröna tröskade. Tröskningen gjorde jag mellan handflatorna och med hjälp av en sil fick jag bort de minsta partiklarna. Dessa ska inte användas som utsäde utan i matlagningen.
Riktigt god gurka kunde jag också skörda. Inte ett dugg bitter. Det där beror lite på sort men även vattning.
Min ena vinranka har sprutat ur sig druvor i sommar och nu var de mogna. Tyvärr var det inte den godaste stocken som gav bäst skörd i år. Jag har två olika sorter. En god och en jättegod.

Över till avdelningen äpplen. Älgarna var tidiga i år. Redan innan vi reste bort i mitten av augusti hade de varit på besök och ätit upp det mesta. Normalt kommer de i början av september. Men så var det ingen vanlig sommar heller.

Här är ett inlägg om äppelträden i Getingedalen som publicerades medan jag var bortrest.

Trots torkan så har i stort sett alla fruktträd givit otroliga mängder frukt och det är sorgligt att se hur lite som omhändertas. Jag ser tack och lov allt fler som gör det; mustar, mosar och torkar, men ändå slängs eller förgås det tonvis med frukt. Typ lika mycket som vi importerar och köper i affären.

Det finns fruktförmedlingar. Om du inte hinner eller orkar ta hand om din frukt så erbjud någon annan att göra det.

Min vän Titti, även känd som före detta trädgårdsbloggare, var på trädgårdstippen och tog nedanstående sorgliga foto. För att vara tydlig så var hon inte där med några äpplen.

Jag vet att förskolor, skolor och olika former av boenden uppskattar ett lass med frukt.

Blessed be the fruit.