Vecka 13

Sista onsdagen i mars!

Månadssummering!

Vad summerar jag då? Jo jag gör en genomgång, mest för mig själv, av aktiviteter som genererar koldioxidutsläpp och vad jag konsumerar.

I förra inlägget lovade jag att skriva om tvål, näthandel, resande och toaletter. Jag  har för avsikt att hålla det löftet. Allt har någon slags koppling till månaden mars.

Tvål

Nuförtiden köper jag nästan uteslutande hård tvål. När jag reser brukar jag dock ha en liten flaska med flytande tvål av praktiska skäl men det bygger nog mest på dålig erfarenhet av läckande tvålkopp. Jag vet att det finns bra tvålkoppar.

Äckligt, tycker många om hårda tvålar. Vem vet vilka bakterier som frodas på den där klumpen? På offentliga toaletter föredrar jag flytande tvål men inte hemma. En torr tvål har inte många bakterier på sig och en torr tvål får man med en bra tvålkopp i luftig miljö.

(Kommer att tänka på tvålen i skolan på 70-talet; en automat med en ratt och när man vred på den kom det ut tvålflingor. Inte så dumt!)

Fördelar med hård tvål:

– kan packas i miljövänligt och lätt returpapper

– behöver inte innehålla några konserveringsmedel

– är koncentrerad och du betalar inte för vatten

– du spolar ner avsevärt mindre mängder oförbrukad tvål i avloppet

– det ryms betydligt mer tvål per kubikmeter i fraktsammanhang om den är hård

Mer läsning finns här och här.

Det finns flera olika svenska tillverkare av vettig tvål men Malin i Ratan har några av de bästa. Jag tycker att det finns en vits med att ingredienserna är få och oftast av svenskt ursprung. Dyra? Ja men man får vad man betalar för.

Det finns en amerikansk tvål som jag också gillar men den måste ju fraktas. Tack vare att jag har familj i USA så passar jag på att beställa Dr Bronner’s så fort någon ska resa över Atlanten.

Dr Bronner’s tvålar är rättvisemärkta och ekologiska och dessutom är det ett företag som jobbar med Constructive Capitalism, alltså de delar vinsterna med sina arbetare och ger tillbaka en del till jorden varifrån ingredienserna kommer.

Det går att köpa Dr Bronner’s tvålar i Sverige men de blir förstås dyrare.

Att handla via nätet

Jag tycker att det blir allt smidigare att handla via internet. Det beror förstås på vad det är men vissa saker väljer jag att e-handla. Men är det klimatsmart? Det beror på. Jag kan göra vissa val och därmed blir mitt inköp mera klimatsmart än om jag skulle handla det i butik.

Produkter som kräver att jag åker runt med bil till olika affärer för att sondera terrängen och jämföra märken och priser; dessa kan vara bättre att handla via nätet.

Jag kan också läsa på om firman som säljer produkten i lugn och ro. Jag kan välja olika typer av frakt och många firmor erbjuder miljöfrakt vilket är lite långsammare men betydligt klimatsmartare. Då har leverantören tid på sig att packa effektivare och kan åka med full last istället för halvtom.

Många gånger ligger produkten på ett lager som inte är lika väl uppvärmt och tjusigt inrett som en butik.

En del av ansvaret ligger förstås på mig som kund. Genom att slå ihop mina inköp till ett paket/en frakt gör jag miljön en tjänst. Trots att företaget erbjuder fri frakt. Genom att tänka igenom mina inköp så slipper jag skicka tillbaka prylarna. Tydligen finns det kunder som köper 14 par byxor och skickar tillbaka 13 par när företaget erbjuder fri retur.

Jag kan också välja företag som inte levererar till dörren. Visst, det är otroligt skönt men jag vet inte hur många lastbilar som har åkt ända till Getingedalen för att lämna ett pyttepaket. Dessutom har vi två olika brevbärare som kör hit, ibland har de ett paket var att dela ut, vilket känns helt galet. Jag väljer hellre att hämta mina försändelser på ett utlämningsställe som jag ändå kör förbi någon gång/vecka. Jag samlar minst fyra ärenden i en resa vilket blir ett klimatsmartare val än många andra.

Det här är en bra länk om man vill läsa mer om klimatsmart e-handel.

Att jag skriver om tvål och näthandel beror så klart på att jag har köpt tvål och gjort vissa inköp via internet i mars. Dessutom har jag unnat mig en resa. Med tåg. Köpt på nätet.

Vi gillar att konsumera kultur så vi styr kosan mot Göteborg en helg i maj för lite musikalisk spis och andra kulturella uttrycksformer. Kulinariska också så klart. Att åka tåg till Göteborg från Örebro är väldigt smidigt så det väljer vi så klart. Att åka kollektivt med buss och spårvagn i Göteborg är också enkelt. Det finns appar för allt.

Vi kommer att bo i lägenhet, hyrd via Airbnb, och jag har ingen aning om huruvida det är mer eller mindre klimatsmart än hotell.

Övriga inköp i mars:

En ny sax till köket (det finns inget mer irriterande än slöa saxar)

Konsertbiljetter till bob hund som spelar i Örebro i oktober

Lagning av tofflor hos skomakare

Nya läsglasögon (halvblind är inget alternativ)

Klimatsmarta toaletter

Här kommer min sista punkt i dagens inlägg. Den kanske inte har så stor koppling till månaden mars, utan mer till augusti 2018, men det dök upp en artikel i mars som påminde mig om detta.

När jag reste i Japan i somras så hamnade jag ibland på toaletter där handfatet var integrerat i toalettstolen. Fiffigt, tänkte jag. Det är ju ett trångt land så två-i-ett-lösningar måste vara populära.

Bilden är stulen från bygghus.se

Sedan trillade polletten ner.

Det är inte bara smart av utrymmesskäl, det är ju även vattenbesparande. Toaletten spolas med gråvattnet från handfatet.

Om vi skulle renovera badrummet idag så skulle vi jobba betydligt mer på en lösning med en toalett som spolas med gråvatten eller regn.

Finns det något galnare än att spola toaletter med dricksvatten?

Andra varianter på hur detta skulle kunna lösas – och hur det redan funkar i många andra länder – syns på bilderna nedan. (Tyvärr har jag ingen källa på bilderna eftersom det är sådant jag har skärmdumpat för mitt eget minnes skull. Slarvigt, för så här får jag nog inte göra egentligen.)

Det står eco-loo på vattenbehållaren. Heja eco-loo!

Kom igen Sverige, här verkar vi vara sist på bollen.

Nästa gång jag skriver är det april. Och jag har sått. Det blir ett inlägg med rapport från förodlingarna i Getingedalen. Och om gula fjärilar. Och om en föreläsning. Och om vildplockad mat. Och en hönskurs.

Genom Ryssland med tåg

Privet.

Idag har jag lovat att berätta lite om resan som jag gjorde i augusti och september. Den inleddes med sex dagars tuffande på ett tåg från Moskva till Beijing; den transmongoliska järnvägen.

För att detta inte ska bli en reseblogg så tänkte jag mest berätta om odlandet som jag bevittnade efter vägen. För odlade, det gjorde man friskt.

Rälsen gick genom obygden mellan stora städer såsom Perm, Yekaterinenburg, Omsk, Novosibirsk och Irkutsk. Vi passerade massor av datjor, alltså ryska fritidshus med odlingar.

Tydligen finns det 60 miljoner datjaägare i Ryssland, varannan storstadsbo har tillgång till en datja, och de flesta odlar på sin tomt. Det fanns en tid då detta var livsnödvändigt för ryssarna, butikshyllorna gapade tomma, men tyvärr är pensionerna så låga i Ryssland att det är nästan lika nödvändigt idag.

Mataffär i Irkutsk, inte en tom hylla så långt ögat når, och en fundersam sambo. Det var inte alltid så lätt att förstå vad det var. Google Translate var behändigt när det fanns täckning för en svensk mobiltelefon.

Under sovjettiden var datjan medborgarens enda privata egendom och den stora känsla av frihet som detta gav upphov till lever kvar även om det är fritt att äga både det ena och andra idag.

Källa

Att äga en datja blev nyligen annorlunda för ryssarna. Vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft och därmed finns det inte längre några datjor. Istället heter det nu trädgårdsodling (den större modellen där du även får bygga) eller odlingslott (den mindre där du inte får bygga).

Tanken är att detta ska minska antalet konflikter. Stugområdenas gemensamma ärenden är tydligen ofta upphov till gräl. Gränsdragningen, som vid Sovjetunionens fall slarvades bort, har också varit orsak till många grannfejder. Nya skatteregler som grundar sig på datjans storlek blir så klart knepiga när gränsdragningen är luddig.

Mer om datjor finns att läsa här.

Detta var den överlägset vanligaste växthusmodellen i Ryssland. Förmodligen faller det mycket snö i dessa delar av landet (Sibirien) och då är detta en hållbar sort.

Den vanligaste grödan som jag såg var potatis och kål. Nu ska man komma ihåg att både iakttagelser och bilder är tagna i farten från ett tågfönster. Rödbetor såg jag också. Det är klart, de måste ju kunna laga sin Borsjtj. Fast det handlar nog mest om att det är lättodlat eller lättlagrat. Och därav kommer nationalrätterna.

Potatis och rödbetor – inget snack om att det är lätt att odla – men kål är ju lite bökigt med alla skadeinsekter. De har väl något knep för kål är vanligt både i odlingarna och på ryska matbord.

Här ser man att det används nät vilket är effektivt mot vissa skadedjur.

Ringblommor och solrosor såg jag gott om men det beror nog mest på deras storlek och färg som lätt gick att uppfatta i farten. Fruktträd var det ont om. Kan bero på de kalla vintrarna.

Havtornsbuskage, till synes vilda eller förvildade, fulla av orangea bär passerade jag också. Försökte verkligen fånga dessa på bild men det blev jättedåligt. Havtorn är ju en tålig växt som växer långt norrut så det är förståeligt att man satsar på dessa näringsbomber här.

I dalen intill Bajkalsjöns södra spets låg det många stugor och det är klart, här är säkert marken extra bördig. Bajkalsjön är världens djupaste och blir aldrig varmare än 15 grader så man såg inga badare.
En del har strandtomt. Undrar om det är lika flott som i Sverige? Av standarden att döma känns det inte så.
De omgivande landskapen skiftade från åkermark, björkskog och kulliga barrskogar. Ju närmare Mongoliet vi kom desto mindre växtlighet.
Inte långt från Mongoliet.

Så fort vi kom in i Mongoliet så försvann växtligheten och odlandet. Skillnaden var markant. Här bor nomaderna, hästfolket, och i Gobiöknen var det inget liv alls.

När tåget åkte in i Kina så odlades det för fullt igen. Men nu var det enorma arealer av industriellt odlande istället. Väldigt mycket majs till exempel. Djurfoder.

Det var svårt att fotografera från tåget i Kina. Här var det så otroligt varmt att man hade låst alla fönster och startat luftkonditioneringen istället. Rutorna var så smutsiga att fotona bara blev en besvikelse.

Japan däremot, där reste jag på ett helt annat sätt och kunde ta många kul bilder så i nästa inlägg blir det japansk odling!

Bortrest!

Jag är hemma igen!

Eftersom jag hade skrivit och tidsinställt flera inlägg under tiden så har det inte märkts så mycket på bloggen men i min trädgård märks det väldigt mycket när man inte har varit hemma på fem veckor.

Fast jag har haft fantastiska trädgårdsvakter. De har gjort ett finfint jobb så jag kunde ta tag i skörden direkt vid hemkomst. Och gräsklippningen.

Till min hjälp har jag även haft Irrigatia. Om detta solcellsdrivna bevattningssystem skrev jag i ett inlägg som publicerades när jag var borta. Och med flera veckors erfarenhet kan både jag och mina trädgårdsvakter säga att det funkar klockrent.

Från en permakulturträdgård på Bali (Moksa).

Det var en fantastisk resa. Jag har varit i Ryssland, Mongoliet, Kina, Japan och Indonesien. Det finns massor av odlingsrelaterat att skriva om från dessa länder. Eller inte Mongoliet förresten. Där var det dock annat som var spännande. Visst ska jag berätta mera om denna resa. Det kanske passar bra i vinter när det är lite torftigt på odlingsfronten? Om jag kan hålla mig.

Just nu är det allt annat än torftigt. Jag lämnade ett rekordtorrt Sverige och en dålig odlingssommar men kom hem till frodig grönska och en tjock, grön och återhämtad gräsmatta.

Jag hade lagt ärtskidor på tork medan jag var borta. Höljet var nu prasseltorrt och ärterna är urpillade och packade i påse till nästa års sådd.

Korianderbladen skördade jag innan jag åkte men jag hade lämnat kvar stjälkarna med fröställningar för senare omhändertagande (bild från augusti).
Allt hade torkat och nu är fröna tröskade. Tröskningen gjorde jag mellan handflatorna och med hjälp av en sil fick jag bort de minsta partiklarna. Dessa ska inte användas som utsäde utan i matlagningen.
Riktigt god gurka kunde jag också skörda. Inte ett dugg bitter. Det där beror lite på sort men även vattning.
Min ena vinranka har sprutat ur sig druvor i sommar och nu var de mogna. Tyvärr var det inte den godaste stocken som gav bäst skörd i år. Jag har två olika sorter. En god och en jättegod.

Över till avdelningen äpplen. Älgarna var tidiga i år. Redan innan vi reste bort i mitten av augusti hade de varit på besök och ätit upp det mesta. Normalt kommer de i början av september. Men så var det ingen vanlig sommar heller.

Här är ett inlägg om äppelträden i Getingedalen som publicerades medan jag var bortrest.

Trots torkan så har i stort sett alla fruktträd givit otroliga mängder frukt och det är sorgligt att se hur lite som omhändertas. Jag ser tack och lov allt fler som gör det; mustar, mosar och torkar, men ändå slängs eller förgås det tonvis med frukt. Typ lika mycket som vi importerar och köper i affären.

Det finns fruktförmedlingar. Om du inte hinner eller orkar ta hand om din frukt så erbjud någon annan att göra det.

Min vän Titti, även känd som före detta trädgårdsbloggare, var på trädgårdstippen och tog nedanstående sorgliga foto. För att vara tydlig så var hon inte där med några äpplen.

Jag vet att förskolor, skolor och olika former av boenden uppskattar ett lass med frukt.

Blessed be the fruit.