Rödluvan-arkiv - Trädgårdsbloggen

Positiva klubben

Till skillnad från förra veckan tänkte jag bara vara positiv idag! Den utlovade redogörelsen för Allelopati kommer jag således att skjuta på ett tag. Det blir däremot några ord om Bokashi och det senaste avsnittet av Odla med P1. Jag tycker att det blir allt tätare mellan de intressanta inslagen i det programmet. Fokus flyttas allt mer från dahlior till hållbarhet.

Hörde ni Sara Bäckmos sommarprat? Himla fint hörrni. I samband med detta så passade hon på att lägga upp lite spännande erbjudanden på sin hemsida. Bland annat är det en gratis föreläsning om att odla när det är kallt. Den finns tillgänglig till den 19 juli så skynda in och lyssna för den är riktigt bra!

Här kan du lyssna på Saras sommarprat från den 7 juli.

Här kommer du till gratisföreläsningen.

Det påminde mig om att under andra halvan av juli ska jag så nya grönsaker! Det börjar bli mörkare vilket gynnar en hel del växter som är lättare att odla på sensommaren. En del odlas för att stå kvar länge i landet, ja till och med skördas under vintern.

Du kanske tömmer en bädd med vitlök eller potatis snart? I den är det perfekt att göra en sommarsådd. Men bädden kan vara utarmad på näring så du bör gödsla med något snabbverkande och då är det vätska som gäller. Soppor gjorda på hönsgödsel, nässlor, vallört eller urin är perfekt.

Mangold växer snabbt och är mycket god även i späd form så det ska jag så i slutet av juli.

Det är ingen idé att så långsamma grönsaker som morot men det finns en massa snabba saker som stormtrivs på sensommaren. Spenat, dill, ärtskott, majrova, rädisa, sallat och späda blad av mangold, kål och rödbeta. Det är vad jag kommer att satsa på.

Ytterligare en omgång koriander ska jag också så. Den behåller smaken i fryst form men det finns inget som slår färska, nyskördade blad.

Här följer en ström av positiva bilder från veckans trädgård. Alla plantor är nöjda efter de senaste dagarnas ordentliga regn. Och jag är glad över att alla mina tunnor åter är fyllda.

Rosbusken Minette bodde på tomten när vi flyttade hit. Hon är lite känslig mot regn men doftar otroligt gott så hon har fått bo kvar. Dessutom har hon satt prägel på hela den delen av trädgården som har utvecklats till ett ”dofthörn”. Minette har fått sällskap av lavendel, kaprifol och förhoppningsvis en schersmin om den bara ville växa lite snabbare.

Bladlöken Allium Quattro används som gräslök och hela plantan är ätlig, även blommorna. Men jag låter hellre dessa stå kvar och pryda min örtagård.

Apropå lök så är det snart dags att skörda vitlöken. När de tre nedersta bladen har vissnat brukar man säga att den ska skördas men mina har bara lite vissna toppar än så länge. Däremot så har de fått ormlökar i toppen vilket är typiskt för sorten och inget att bekymra sig över. Tvärtom, de är jättecoola och ytterst kommer det att utveckla sig en knippe minilökar som går att så.

Den gula löken har lagt sig ner, mest pga regnet och stormen. Jag tänker börja skörda nu men bara för dagsbehov. Den får sitta kvar länge till för att bilda ett skyddande skal som gör löken lagringstålig.

Några små äpplen blir det trots att det inte verkar vara något äppelår. Tänk vad älgarna ska bli besvikna. Rödluvan är vårt härdigaste och starkaste träd och hon levererar. Någon gallring behöver vi dock inte ägna oss åt.

Vitkålen är på väg att knyta sig. Just nu vimlar det av kålmal men jag har läget under kontroll. En daglig genomsökning av ägg och larver räcker än så länge.

Förra årets succé, kålrabbin, verkar växa bra även i år. Den verkar inte särskilt intressant för skadedjuren vilket höjer intresseflaggan ytterligare för denna snygging.

Svartkål är svartkål. Det vore tomt utan den.

Det finns många spännande knoppar som är på väg att spricka. Den här solrosen blir inte högre än 30 cm vilket gör fotograferingen till en enkel match.

Löjligt liten är den gula kryddtagetesens knopp men att den är planterad i örtagården är ingen slump. Det här är en godsak i salladen, både blommor och blad.

Inte mycket att skryta med nu men jag vet vilken skönhet jag har att vänta när blåklintens knopp har slagit ut. Även denna är ätbar.

Redan utslagen är backnejliken med sin nästan skrikiga röda kulör. Denna ska definitivt flyttas från skamvrån i höst när perennarabatten ska uppgraderas.

Blommar för fullt gör även lobelian. Världens simplaste och vanligaste blomma men jag älskar färgen och det faktum att den blommar hela sommaren.

Jag som tyckte att djävulsbusken var fantastisk när den blommade för ett par veckor sedan med ljusrosa blommor. Nu ser den ut så här och jag har aldrig sett något liknande förut? Är det frökapslar?

Det är dock många blommor samtidigt så vi har nog en god skörd att vänta. Med tanke på att vi har Norli i frysen från förra året så kan man nog säga att vi är självförsörjande på sockerärt. Det går visserligen inte att jämföra en krispig, färsk ärtskida med en upptinad och mjuk men smaken sitter.

Norli ramar in plantorna med vaxbönor men de har inte börjat blomma än.

I den nya bädden har sallaten kommit rejält och mellan de två raderna klättrar gråärten frisk och stark. Ser fram emot att se hur detta slutar.

I växthuset har basilikan nått mogen ålder och nu skördar vi för frysen och färsk konsumtion. En fantastisk ört.

I växthuset kan vi också konstatera att Black Cherry verkar ha kommit över omplanteringschocken och visar åter på spänst och fertilitet.

Avslutningsvis vill jag berätta lite om det spännande inslaget om bokashi i senaste avsnittet av Odla med P1. Du hittar programmet här.

Att kompostera är jättebra men en vanlig gammal varmkompost läcker en hel del näring och koldioxid, både uppåt och neråt. Koldioxid är inte vad atmosfären behöver, tvärtom, vi försöker ju producera så lite koldioxid som möjligt och skapa så många kolsänkor det bara går.

Då kom den skapligt moderna kompostmetoden bokashi in snett från öster och tog oss med storm. Så himla effektivt, snabbt och klimatsmart! Tills man började forska på metoden. Anna Mårtensson är professor i markkemi på SLU och berättar klart och tydligt i ovan nämnda program att bokashi definitivt inte är mer klimatsmart än varmkomposten. Tvärtom, bokashin producerar metangas vilket är värre än koldioxid.

Bokashi omsätts under anaeroba (syrefria) förhållanden, därför produceras det ganska mycket metan. Det händer inte i en vanlig kompost för där sker nedbrytningen med lufttillförsel och då omsätts kolet och avgår som koldioxid. Metangas är mer klimatfarligt än koldioxid.

Under nedbrytningsprocessen i bokashin finns det inget syre att reagera med. Det reagerar med väte istället och bildar metan, en kraftfull växthusgas.

När bokashin hamnar på sin slutstation, som gödsel till grönsakerna, så levererar den näring till växterna lika bra som varmkomposten.

Jag är glad att jag aldrig satsade på bokashi!

Dagsrapport och återkoppling

Idag blir det en liten rapport från läget i odlingarna men jag ska även svara på frågor och berätta vad som tillagas i köket just nu. Många bilder utlovas!

Jag fick en fråga om maskrossirapen. Den ska stå i 4-5 veckor och därefter silar man bort blommorna. De ska dock vara goda, påminna om fikon enligt läraren, så kasta inte bort dem! Jag är lite skeptisk, det ser inte så aptitligt ut i burken och sockret är rinnande när solen ligger på men en stenhård koka på kvällar och nätter. Den som lever får se.

Med anledning av detta så har jag gjort en annan sorts maskrossirap vid sidan om. En halv liter gult från maskrosblommorna (det gör inget om det följer med lite grönt) kokas upp med en halv liter vatten och en hackad rabarberstjälk. Låt det småkoka i 20 minuter och sedan svalna innan du silar bort blommor och rabarber.

Blanda 6-7 dl socker i vätskan och låt koka ihop och småputtra i en timme. Lägg en matsked sirap på en kylskåpskall tallrik för att se om sirapen har fått trög konsistens, då är den klar.

Alltså det smakar honung. Blommig honung. Riktigt läckert. Förmodligen är den långsamma sirapen utan kokning mer näringsrik men det beror ju på vad man ska ha sirapen till; nytta eller nöje.

Häggvinägern stod i rumstemperatur i fem dygn och därefter smakades den av. En riktigt spännande smak på framför allt vinägern. Klart användbar i något väl uttänkt sammanhang. Nu står burken i kylskåp för säkerhets skull. Blommorna fick vara kvar. De kan också bli ett spännande inslag i någon rätt.

En dryg liter rabarbersirap har kokats. Receptet hittar du här men jag låter sirapen koka mycket längre än receptet. Det får reducera till hälften, då blir smaken intensiv och vätskan blir härligt trög.

Det är sjukt mycket rabarber i år. Det blev ingen skillnad när jag hade plockat 30 stjälkar till sirapen. Jag hittade ett effektivt och kanske bättre sätt att göra rabarberjuice på. Förr har jag kokat stjälkarna till mos och sedan silat av vätskan men nu fick jag tipset att hacka grovt och frysa in bitarna i ett dygn. När de tinar blir de mjuka och släpper ifrån sig mycket vätska så då pressar man rabarbern i fruktpressen. Den som vi använde till äpplena i höstas. Borde ju bli mer näring kvar på detta sätt?

Förodlingsavdelningen är stängd för säsongen. Växtlampan är släckt och värmemattan avstängd. En del har planterats ut, en del har sålts och en del står i växthuset på avhärdning/i väntan på sin tur.

Chilin ska planteras i större krukor och ställas på varmaste platsen i växthuset. Jag har plantor till salu: Basket of Fire och Carolina Reaper. Endast fem kronor styck!

Två chiliplantor har fått övervintra inomhus. Vi valde de vackraste, Black Pearl. Återigen har vi lyckats slippa spinn och ohyra. Det brukar annars vara vanligt på övervintrad chili. De blommar redan fint.

Luktärterna (Old Spice) är utplanterade mitt i bondbönsrabatten.

Av mina 100 bondbönsplantor lever cirka 60. Jag är ganska säker på att sniglarna, de där pyttesmå åkersniglarna, har ätit upp de som saknas. Men nu har jag strött ut Ferromol och det verkar funka.

…och de nya sparrisplantorna har finfina rötter!

Nästan all kål är utplanterad. Kålburen som vi skulle bygga för att slippa all ohyra fastnade på idéstadiet. Jag är redo med Turex och daglig tillsyn. I år lär jag väl vara hemma mer än någonsin så jag känner mig optimistisk.

Så här odlar jag kål: jag bredsår i gamla frukttråg och dessa står i växthuset från start. På bilden syns fina vitkålsplantor som jag sätter med 25-30 cm avstånd. Plantorna blir jättestora så småningom. Vitsen med att förodla kål är att dessa plantor är starka från början och står emot angrepp. Om det ändå skulle dö en planta så har jag alltid några i reserv.

Vintersallaten har gått i blom. Inte lika god att äta längre men det går! Jag kommer att rensa bort hela rasket utom ett litet hörn som jag sparar för fröodling. Är detta bra kaninmat? Kom och hämta!

Jag vet att äppelträden har blommat länge nere på slätten men vårt första är på gång nu; Rödluvan är alltid tidigast.

Fördelen med att inte klippa gräsmattan är alla vackra blommor. På bilden syns några näpna violer men vi har även gullvivor, prästkragar och flera andra som jag inte vet namnet på. Nu klipper vi ändå fast jag försöker köra runt alla fina blommor. Lite tidskrävande… I det höga gräset kan sniglar, grodor och ormar gömma sig och vi hade en otrevlig ormincident förra sommaren som vi inte vill upprepa.

Den bortglömda perennarabatten börjar göra sig påmind med färgprakt. Gulltöreln är först ut och nu tror jag att det kan vara dags för en ny perennarabatt. Någonstans där man ser den. I lagom storlek. Inte i skamvrån.

Låda efter låda blir klar. Gödning, grepning, sådd, vattning och täckning. Jag brukar tänka att jag har hela maj på mig och det verkar stämma även i år. Jag börjar närma mig slutet. Köldtåliga och tidiga saker sätts först och nu på slutet är det bara bönorna och växthuset kvar.

I lådan på bilden har jag satt solrosor (förodlade) och sått vintermorötter, rödbetor och fänkål. I bortre änden skymtas piplök. Jag har börjat se de första blomknopparna på dessa så om jag ska skörda (och frysa in) så är det dags nu. Täckmaterialet ligger i hinken. Till höger ser man en bit av sparrisrabatten.

I den nya örtagården börjar det att bli ordning. Det är lite spännande att se vilka plantor som klarade flytten. Den franska dragonen verkar vara en av dem och det gör mig glad! Värre verkar det vara med timjan, salvia och lavendel men saker kan fortfarande ske.

Det verkar bli en sommar på hemmaplan. Egentligen något som vi drömmer om varje år men som aldrig händer på grund av allt kul som lockar. I år tvingas vi till det och samtidigt så går en dröm i uppfyllelse. Tänk fyra veckor med sovmorgnar, husfixande, baddagar, skogsvandring, grillkvällar och trädgårdshäng. Va?! Det finns inget ont som inte för något gott med sig.

Vecka 37

Alltså. En gång gick jag en PR-kurs och lärde mig att aldrig skriva om elände. Men nu bryter jag mot den regeln och berättar att jag har pajat ryggen något alldeles förskräckligt och därför kommer jag varken att hålla några löften eller följa några trådar.

Sedan sist har älgarna varit här, tre nätter i rad. De första två var vi på vår vakt och motade bort dem. Den tredje sov vi djupt och de åt upp ALLA äpplen som var kvar på träden. Ett helt träd med skördeklara Alice och ett helt träd med nästan färdiga Aroma. Good bye.

Nåja, man ska inte sörja det man inte har utan glädjas över det man har. Jag hann plocka alla våra Rödluvan innan älgattacken.

Jag brukar inte ha någon älgskräck men en av besökarna var den största tjur jag någonsin sett och det är inget jag vill möta mule mot mule en mörk natt i en trång gränd. Jag stod i ett öppet fönster på övervåningen och skrek åt honom. Där kunde jag vara kaxig.

Trots denna förlust har vi köpt en fruktpress och en fruktkross. Fruktpressen kan även användas till andra frukter än äpplen samt honungsframställning. Och vi kan få tag på hur mycket äpplen som helst på annat håll.

Druvor kan pressas till en god juice. Vi fick en bra skörd av vindruvor i år och dessa har jag njutit av i färsk form men även fryst in. Frysta druvor är som godis.

Jag hittade lappen! Den här sorten heter Sukribe och vi tycker att den är väldigt god. Den växer villigt i ett kallväxthus i zon 5 så den växer nog bra var som helst.

Men en god ljudbok i öronen så kan jag göra vilka monotona jobb som helst. Rensa druvor och sprida ut dem på en bricka för styckfrysning till exempel.

Jag vill nörda ner mig i fruktpressen. Fast jag inte har fått den än. Och fast jag förmodligen inte får låna nedanstående bilder så gör jag det ändå med förhoppning om att ägaren blir glad för att jag gör gratisreklam! Ett sätt att komma runt denna regel är att maila och fråga helt enkelt. Jag är övertygad om att de skulle säga ja. Nästa gång.

Ovan ser du ingen fruktpress, du ser en fruktkross. För att kunna pressa ut maximalt med juice från frukten bör den krossas eller malas och det är ett hästjobb att göra med kniv. Därför skriver (så klart) alla fruktpressförsäljare att man bör krossa frukten innan. Vi köpte just denna från Rååpress.

Det här är dock en fruktpress. Och just denna går som sagt även att använda till honung. Oftast ser man modeller med träribbor och rödlackat stål men efter lite efterforskningar så valde vi bort träet eftersom det finns recensioner som berättar att det slår sig, spricker och möglar. Vi valde även bort modeller i lackat stål eftersom vi själva har erfarenhet av att lacken kan lossna och jag vill inte ha färgflagor i min juice.

Det finns även fruktpressar som pressar med hydraulik, alltså med en liten domkraft istället för skruv. Det verkar smart men det rostfria utförandet var viktigare. Dessutom tror jag att så här små modeller, 9 liter, inte behöver hydraulik. (Det är första gången i mitt 49-åriga liv som jag skriver ordet hydraulik.) Därför har vi köpt fruktpress från Fruktpress. Logiskt.

Och nu har jag skrivit massor om två maskiner som jag aldrig har provat och inte ens äger. Än. Fast det kommer garanterat en utvärdering så småningom.

Veckans matlagningsuppgift på utbildningen är inte avklarad än men det är tema lök. Vi ska göra lökbiffar och helst äta dessa i en måltid med husmanskostig känsla. Vi ska göra en lökpastej och redovisa hur vi sedan helst äter den och så ska vi göra ugnsbakad lök med tomatsås och växtbaserad tapenade.

Jag ser fram emot alltihop. Efter en svajig löksäsong har det faktiskt slutat riktigt bra. Jag hade i det närmaste givit upp (på grund av alltför högt ställda förväntningar – skärpning Kajsa!) men vid en kontrollrunda för ett par dagar sedan så såg jag massor av stora fina lökar. De växer uppenbarligen även om blasten ligger ner.

I anvisningarna till veckans matlagning stod det att vi gärna fick laborera med recepten, bara det redovisas, att vi gärna fick föreslå ändringar om vi kunde motivera varför och sedan berätta vilken musik vi helst väljer under matlagningen. Mitt val blir Green Onions med Booker T and the MG’s. Det hade det blivit även om jag hade lagat rödbetor.

Vecka 36

Ja det funkade! Att frysa piplök är en bra idé, den håller formen rätt bra även efter upptining. Nu ska jag klippa ner all min fina piplök och frysa in. Jag får nästan starta extrafrysen om allt ska få plats.

Åh, jag har så himla mycket jag vill skriva om idag men det skulle bli för långt. Jag får dela upp det och kanske spara vissa grejer till vintern när det brukar vara lite klenare med uppslag.

Dels beror det så klart på att det är skördesäsong, dels beror det på den nya utbildningen. Fast jag tänker faktiskt fokusera på uppföljning idag. Det händer lite för ofta att jag kastar ut A men aldrig säger B. Piplöken ovan var ett exempel på B.

Jag har plockat av alla Rödluvan nu. Älgen har inte kommit än. Det är första gången. Jag vet nästan inte hur jag ska hantera detta. Har aldrig behövt ta hand om min egen frukt förut.

Jag har plockat av dessa i tre omgångar men det var bara idag som jag hittade många spruckna äpplen. Funkar det likadant med äpplen som med tomater; att de spricker vid ojämn vattning?

Jag vattnar så klart aldrig mina fruktträd, förutom när de är nyplanterade, men det har ju regnat ganska mycket de senaste veckorna, skulle det ligga bakom sprickorna?

De såg alltså ut så här när de hängde kvar på trädet så det är inga fallskador.

Dessvärre har inte Rödluvan några vidare lagringsegenskaper så vi ska skaffa en fruktpress och göra juice/must. På bara ett par år har marknaden för dessa växt jättemycket. För typ tre år sedan, när jag tittade på fruktpress senast, fanns det kanske en eller två modeller och de var ganska svåra att hitta. Och helt plötsligt har jag skapat ett A i ett inlägg som skulle handla om B.

Förra inlägget avslutade jag med en bild på gröna tomater och hoppades att de skulle ha börjat mogna till idag. Häpp!

Inte bara tomater. Mina gurkor har börjat tokproducera så här på tidiga hösten. Och det är ingen inläggningsgurka så det blir mycket gurkstavar, gurkmackor, gurksallad och tzatziki framöver.

Blev det någon björnbärssmoothie i helgen då? Jorå! Eller igår (tisdag) närmare bestämt. Den blandades med en spännande grönsaksbuljong, en helt ny produkt som jag har lärt mig tack vare utbildningen. Den ska jag verkligen skriva mer om. Redan nu faktiskt.

Inom ramarna för distansutbildningen Eko-vegetariskt kök så får vi en matlagningsuppgift varje vecka. Den ska dokumenteras och redovisas i både text och bild online efteråt.

Första uppgiften innebar 100% nyheter för mig vilket var en av vitsarna med att plugga. Bredda mitt register och öka kunskaperna. Vi skulle laga en kall soppa med selleri och äpple men det var buljongen till denna som jag tände mest på. Den görs kall.

Ingredienser:

1 gul lök

5 cm purjolök (jag tog piplök istället)

1 knippe persilja

1 litet knippe färsk timjan

100 g rotselleri

100 g palsternacka och/eller morot

2 lagerblad

7 dl vatten

Eventuellt salt och peppar (det beror på vad du ska använda buljongen till)

Ansa grönsakerna. Ju noggrannare desto större möjlighet att använda det som silas bort. Hacka grovt och lägg i en blender. Pytsa i lite vatten i taget och mixa till en jämn vätska. Sila av i silduk och pressa ut den sista vätskan. Använd massan i silduken som bas i grönsaksbiffar.

En silduk för nötmjölkstillverkning – det är min nya favorit. Finare maskor än i den som jag använder till saftproduktion.

Jag blandade denna massa med ägg, ströbröd, kryddor och vitlök och stekte perfekta biffar på det.

Jag var så glad att kunna hämta alla ingredienser i mina egna trädgårdsland. Inte lagerbladen dock. Rotsellerin var egentligen inte färdig så jag behövde ta upp två stycken för att få ihop nästan 100 g.

Den här ljuvliga buljongen innehåller fortfarande 100% av alla näringsämnen eftersom den inte har värmts. Och den skulle dessutom komma att användas i kalla rätter, en soppa och en smoothie, så det måste ha varit en riktig näringsbomb. Jag blev glatt överraskad av smaken. Hade förväntat mig mer 70-talsbouquet.

Och vitlöken är flätad och inhängd i köket.

Nästan vecka kanske det kommer att handla om rönnbär. Det är ju rönnbärsår i år, har ni sett det? Och så blir det mer kul från utbildningen.

Förresten, en uppgift var att lyssna på en pod. Jag kan rekommendera avsnitt 91 av Historiepodden; det vegetariska avsnittet.

Här kan du lyssna på det. Jag blev först lite full i skratt eftersom de låter lite lustiga men sedan blev innehållet så intressant att jag glömde bort det. Dessutom var de lite småroliga. Tydligen två historielärare.

Det finns en allmänt utbredd uppfattning om vegetarianer som går som en röd tråd genom programmet. Gissa vilken?

Och Johan Saxon är min nya idol.

Vecka 21

Dagens inlägg är lite spretigt men det är många bilder att titta på och den röda tråden är Getingedalen vecka 21.

Pang sa det och så blev det sommar. Inga oroväckande nattemperaturer och i jorden är det tillräckligt varmt för att så allt. Det var skönare när man inte kunde plantera allt. Nu kan allt innebära en viss stress.

Först stod det och stampade runt tio grader i flera veckor. Därefter tog det tre dagar att komma upp i härliga nitton grader. Jordtermometer är Da Shit.

Fast när jag stod i hallen med en övervintrad chiliplanta på väg ut i växthuset var det ändå någon som sa Det ska bli kallare. Sex grader har jag hört. Chiliplantan åkte in i köksfönstret igen.

I växthuset har det förresten preppats. När spenaten skördats laddade jag jorden med kogödsel och drog ut Irrigatia-slangarna för att se var jag ska sätta plantorna.

Irrigatia, ett solcellsdrivet bevattningssystem som vi installerade förra året. Funkade klockrent.

I växthuset är även vindruvsrankorna på gång och klasarna har börjat visa sig.

Spenaten förvälldes och packades in i frysen. I mitt projekt *plastbanta frysen* har jag nu gått över till återvunna mjölkkartonger och en bit tejp. Jag lägger spenaten (eller vad jag nu vill frysa in) i botten på kartongen, klipper upp i hörnen, viker över de fyra flärparna och fäster med en tejpbit. Minus fyra plastpåsar i frysen!

Ny spenat är sådd utomhus men det kan bli pannkaka om det blir för varmt. Vi får se.

Det gick så fort! Förra veckan tog jag nedanstående bild på äppelträdet Rödluvan. Idag tog jag bilden under. Blommorna håller på att vissna.

En sak om dagen. Det är ett skönt koncept. Den där stressen dämpas betydligt när jag har brytt mig lite om trädgården varje dag. Gödslat ett land. Planterat ut lite lök, vattnat på en flyttad vinbärsbuske.

Gräsklippningen är ett stort projekt hos oss men vi vill behålla det så. Det är nämligen ett stycke kvalificerad vardagsmotion som vi annars skulle förlora. Årets första vända var det sambon som körde men vi brukar turas om.

Vi har en riktigt bra klippare, visserligen bensindriven men där har vi kompromissat. Jag saknar dock en uppsamlare eftersom gräsklipp är en guldgruva.

Experimentet med lök sådd från frö istället för sättlök fortsätter. Nu är plantorna utplanterade. Tre och tre. I grop. Ynkliga men ändå välmående. Det som är spännande är dock att se hur stora de är när de ska skördas.

Av alla kålsorter som är utplanterade så har svartkålen blivit minst chockad. Alla andra är lite omtumlade av hanteringen. Vissa dör till och med. Fast svartkålen har istället skickat upp nya blad.

Pigg och glad svartkål trots brysk utplantering.

Tack och lov finns det extraplantor av de flesta kålsorter att ersätta de svagaste med.

Jag satsar inte på prydnadsväxter men har en pion som verkar må bra. Här ser man de nya friska skotten på den gamla veden. Bådar gott.

Förra året odlade jag *vild rucola* i kruka. På hösten planterade jag ut den för att se hur vild den skulle bli. Den verkar åtminstone vara tillräckligt vild för att överleva en kilsbergsvinter. Nu råkar jag ha satt den på ett olyckligt ställe där kirskålen kommer att bråka med den. Jag ska göra mitt bästa för att den ska trivas. Det vore ju coolt med perenn rucola. För det är väl vad de menar med *vild*? På bilden ser den skarpögde även två jordloppor, de små svart-gula baggarna. Det är de som äter hål i rucola, rädisblast, asiatiska blad etc. Genom att hålla jordytan fuktig och strö lite vedaska på, och runt, plantan så kan man minska angreppen.

Måste även visa två bilder på bondbönorna. Det är en vecka mellan fotona.

Här kommer sista påminnelsen om Clarions Plantloppis! Den är på lördag den 25 maj.

Och så vill jag så klart att ni kommer till Tysslingedagen den 30 maj. På station 27 hittar ni mig!

Nästa vecka är det dags för en månadssummering. Och det kanske blir någon bild från Göteborg där jag nyss har varit. Trädgårdsrelaterat så klart.

Vecka 18

Nu är den här! Koskiten från Lions. Prima gödsel. Här ska fixas!

Det är torrt hörrni. Det känns oroväckande. Men väderappen säger att det kanske ska regna lite de kommande dagarna. Hoppas.

Det blir många bilder i dagens blogg. Det händer mycket så här års och jag blir glatt överraskad för allt. Det är så kul när saker trivs hos mig trots brist på vård och vatten.

Vi börjar med fruktträden. Visserligen var det flera stycken som blev uppätna av harar i vintras men de flesta lever. Och flera av dem som hararna gnagde på lever också. Än så länge.

De äldre träden verkar inte vara intressanta för harar. Barken är väl för grov och trist. Däremot så gillas de av älgar men nu är många av träden så stora och starka att de står pall för älgarnas framfart. Dessvärre får vi inte behålla frukten men det är en annan femma. Nu ska vi njuta av blomningen och Rödluvan visar vägen.

Vårt gamla sorgliga plommonträd Opal har varit nära döden länge. Och förra sommaren, den torra och soliga, gav Opal ganska mycket god frukt. Nu ser det inte så hoppfullt ut. Förra årets skörd var kanske sista rycket.

Med anledning av Opals hälsa så önskade vi oss ett nytt plommonträd, ett Czar som ska vara tåligt i vår zon. Vi fick det och det har överlevt vintern. Verkar inte vara särskilt intressant för harar.

Körsbärsträd har vi två stycken och de levererade rejält förra året, precis som de flesta fruktträd. Fast i höstas fick vi ytterligare ett körsbärsträd som annars skulle ha dött plantskoledöden. Stella kanske inte trivs hos oss men hon har börjat året fint.

Jag gillar perenna grönsaker eftersom de kräver mindre skötsel och resurser. Mycket klimatsmart mat. Varje år försöker jag utöka beståndet av perenna och ätliga växter och här kommer ett gäng som verkar ha överlevt fint.

Hej Lungroten! Eller *Gode Kung Henriks Målla* som den också kallas. Titta på bladen så ser ni släktskapet med mållorna. Den här bladgrönsaken är godast på försommaren men vissa gillar den inte alls. Det beror väl på hur den tillreds. Dessutom ger den fröställningar på sensommaren som kan användas som quinoa. En riktig allroundväxt.

Min favorit piplöken. Har förodlat massor i år för jag vill ha hur mycket piplök som helst. Väldigt goda stjälkar som ersätter de flesta andra löksorter och får sedan vackra gräddvita alliumbollar, lätta att ta egna fröer från. Det finns både ettårig och perenn piplök. Jag satsar så klart på den perenna.

Rabarber, hur perenn som helst. Jag kommer så klart att fortsätta mitt experimenterande med rabarber som ersättare för citrusfrukt och redovisar så mycket jag kan här på bloggen. När sargen börjar ge vika så hittar de unga skotten så klart nya vägar ut i ljuset.

För en vecka sedan såg jag absolut ingenting av ramslöken men nu är den här och det är nu den ska ätas. Och jag gillart. Dels är den supergod, dels ersätter den köpelök. När den går i blom så försvinner bladen och när blommorna går i frö ska man vara snabb att ta dessa och plantera på önskad plats. Den förökas endast med färska fröer.

Lyckan är… att hitta rankspenat på väg upp! Som jag daltade med denna sådd 2017… och som jag sörjde att den dukade under 2018 i torkan. Men icke! Den bara vilade lite. Här kommer rankspenaten! Detta är en klättrande bladgrönsak som smakar bäst på försommaren. Därefter är den bara en skön, grön klättrare.

Spansk körvel! *Akta dig den sprider sig och tar över* fick jag höra men hos mig är den lagom. Smakar smarrigt av lakrits och är fin som krydda. Sägs dämpa behovet av socker i rabarberrätter och frökapslarna är som små karameller.

Vintersallat är ingen perenn men precis som gurkört och ringblomma så blir den nästan perenn… fast den kommer upp precis var som helst. Här dök det upp i kanten mellan odlingslådan och gräsmattan…

…och här hittade jag ett knippe i en odlingslåda 10 meter från den ursprungliga växtplatsen.

Växthuset har fått nytt tak! Det var verkligen dags och det tog en arbetsdag. Det förra taket har hållit i… ja det är just det som är frågan. När byggde vi växthuset? Jag gissar på mer än tio år. Nu är det inget snack om när det nya taket kom på plats; söndagen den 28 april 2019. Note to self.

Gamla taket skruvas bort. Tur att en i hushållet inte räds höga höjder.

Vi valde ett opalvitt tak med tio års garanti. Allt kostade ca 2000 kronor så om det håller vad det lovar blir det inte dyrt. Plast kanske är tristare än glas men det blir betydligt bättre klimat i växthuset med plast. Det lättaste sättet att kapa korrugerad plast är med vinkelslip. Snittet blir snyggt och inga sprickor alls.

Så mycket som möjligt skruvas från stege men till slut måste man tyvärr upp på taket och balansera.

I växthuset står förodlingen av kålplantor kvar. Den bör komma ut på friland, helst igår, så jag hoppas kunna visa det i nästa inlägg.

Vi är väldigt sugna på ny näring och större växtyta.

Om all denna grönkål överlever så kommer 2019 bli grönkålsåret. Fast jag vet att det är bra att ha grönkålsplantor i reserv. Några dör i utplanteringen av chock, några hamnar i vägen för en snigel.

Pelargonerna har fått flytta ut. Den här Mårbackan överlevde vintern på ett praktfullt sätt och blommar redan.

Utomhus har jag sått köldtåliga saker som sallat, rädisa, bondböna och dill. Dessutom har vitlöken börjat titta upp och ska gödselvattnas vilken dag som helst. Det är mycket enklare att gödsla med vätska när planteringen redan är gjord och det ligger täckmaterial på ytan.

I verkstan står det diverse plantor på tillväxt, jag tycker att de växer lite sakta men de ser friska ut. Ja ja, det löser sig i slutänden.

Aubergine, paprika, rotselleri, tomater och olika sorters lök står under extrabelysning och växer till sig. Inte långt kvar till utplantering.

Nästa vecka hoppas jag kunna berätta om ett tungt jobb. Nästan för tungt men det är en förutsättning för att kålen och löken ska få komma ut. Jag ska mäta jordtemperaturen igen och jag ska dra igång förodlingen av resten. Dessutom ska jag skörda nässlor och kanske lite kirskål.

Det är en händelserik tid i trädgården just nu.

Äppelträden

Det är äppeltider. Och den här speciella sommaren har inneburit massor av frukt. Det återstår att se om älgarna lämnar något åt oss.

När vi flyttade till Getingedalen fanns det ett gammalt äppelträd på tomten. Sorten är okänd men någon gång ska vi försöka artbestämma frukten.

Trädet var inte särskilt välskött och gav dåligt med frukt de första åren men i takt med att vi har vårdat och beskurit så har det blivit allt mer äpplen för varje år. Smaken är helt klart godkänd.

Det hänger lite charmigt över altandäcket men det medför också väldigt mycket skräp och smuts…

Det tog inte lång tid innan vi började plantera egna fruktträd. Det började med två Alice och ett Aroma. Det sistnämnda för att det var favoritäpplet vid den tiden.

Det är på vippen att Aroma funkar i vår zon men i år har zonerna spelat ut sin roll.

Därefter blev vi mer medvetna om vilka äppelsorter som funkade i Kilsbergen och skaffade ett Rödluvan. Helt rätt skulle det visa sig. Rödluvan har levererat troget.

Därefter blev det både körsbär, päron och plommon men efter några år väcktes nya idéer runt äppelodling efter ett besök i Kivik. Vi fick se underbara pelaräppelträd och blev sugna på sådana.

Utan att ta reda på mer så skaffade vi ytterligare några träd anpassade för vår klimatzon. Eftersom de skulle formas till pelare så planterade vi dem tätt.

Sex träd har det hunnit bli i pelarträdsodlingen. Det senaste är bara ett år gammalt.

Det var bara det att pelaräppelträd var en specifik sort med anpassade egenskaper för att växa rakt och högt. Aj då, tänkte vi där vi stod med våra tätt planterade klassiska träd. Då får vi göra något eget av detta.

Tanken är ändå att forma dessa så smalt och högt det bara går.

På ett pelarträd växer frukten efter stammen. Så klart. De finns ju knappt några grenar. Det här är ett av tre Silva-träd.

Vid besöket i Kivik tog jag kort på alla sorter som var härdiga för att komma ihåg vid framtida inköp.

Här är ett av pelarträden i Kivik som inspirerade oss. De var 5-6 meter höga och det är ju egentligen inte så praktiskt…

I pelarodlingen växer det, förutom de tre Silva-träden, ett Risäter, ett Sävstaholm och ett som redan har tappat lappen. Slarvigt av oss.

Enligt min sambo är inte sista trädet satt. Men är det någon vits att hålla på med detta när det bara är älgarna som får smaka på frukten, undrar jag. Jodå, för en vacker dag kommer han att hitta den ultimata älgskrämman och då kan det vara för sent att börja plantera träd.

Jag hoppas att han har rätt.