Det är äppeltider. Och den här speciella sommaren har inneburit massor av frukt. Det återstår att se om älgarna lämnar något åt oss.
När vi flyttade till Getingedalen fanns det ett gammalt äppelträd på tomten. Sorten är okänd men någon gång ska vi försöka artbestämma frukten.
Trädet var inte särskilt välskött och gav dåligt med frukt de första åren men i takt med att vi har vårdat och beskurit så har det blivit allt mer äpplen för varje år. Smaken är helt klart godkänd.
Det tog inte lång tid innan vi började plantera egna fruktträd. Det började med två Alice och ett Aroma. Det sistnämnda för att det var favoritäpplet vid den tiden.
Därefter blev vi mer medvetna om vilka äppelsorter som funkade i Kilsbergen och skaffade ett Rödluvan. Helt rätt skulle det visa sig. Rödluvan har levererat troget.
Därefter blev det både körsbär, päron och plommon men efter några år väcktes nya idéer runt äppelodling efter ett besök i Kivik. Vi fick se underbara pelaräppelträd och blev sugna på sådana.
Utan att ta reda på mer så skaffade vi ytterligare några träd anpassade för vår klimatzon. Eftersom de skulle formas till pelare så planterade vi dem tätt.
Det var bara det att pelaräppelträd var en specifik sort med anpassade egenskaper för att växa rakt och högt. Aj då, tänkte vi där vi stod med våra tätt planterade klassiska träd. Då får vi göra något eget av detta.
Tanken är ändå att forma dessa så smalt och högt det bara går.
I pelarodlingen växer det, förutom de tre Silva-träden, ett Risäter, ett Sävstaholm och ett som redan har tappat lappen. Slarvigt av oss.
Enligt min sambo är inte sista trädet satt. Men är det någon vits att hålla på med detta när det bara är älgarna som får smaka på frukten, undrar jag. Jodå, för en vacker dag kommer han att hitta den ultimata älgskrämman och då kan det vara för sent att börja plantera träd.
Jag hoppas att han har rätt.