Vecka 52

Årets sista vecka!

Det finns all anledning att titta tillbaka på årets första inlägg då jag formulerade någon slags målsättning. Hur bra lyckades jag egentligen?

Dessutom tänkte jag avsluta med ett tips och lite relaterat material.

Januari inleddes enligt följande: Det här året kommer mina blogginlägg ha så osexiga rubriker som det aktuella veckonumret. Innehållsmässigt hoppas jag dock kunna leverera desto mer spänning.

Jag lyckades skriva ett inlägg/vecka (utom vecka 22 då det körde ihop sig) och innehållet har definitivt varit mer spännande än rubriken. Check.

Vad jag hade för avsikt att skriva: Grönsaksodlandet är fortfarande kärnan i mitt skrivande men ni kommer även att kunna läsa om orsakerna till varför jag odlar och hur min downshiftade tillvaro ser ut.

Nästan ett inlägg/månad har handlat om konsumtion och klimatsmarta val, det är kanske inte exakt vad jag lovade att skriva om men lite relaterat, eller hur?

Angående förändring: 2019 ska få vara en process och jag kommer att redogöra för den här. Mitt mål är att det ska ske någon slags förändring under processen.

Att vara lite halvtransparent och formulera mina vanor och inköp i text blev en liten uppenbarelse för mig själv men mest en utmaning. Jag hoppas att jag etablerade en ny vana.

Vad ville jag förändra?

Mina koldioxidutsläpp ska bli mindre.

Min bensinräkning ska bli lägre.

Antalet plastpåsar i min frys ska sjunka.

Ett mer filantropiskt leverne.

Mina prylar ska bli färre.

Check på rubbet. Asskönt.

Blev det någon utbildning? Jag ska söka en utbildning på temat hållbart mathantverk men jag vill inte berätta mer – än – eftersom jag tror att det kan jinxa hela skiten.

Jajjebus! Jullov i skrivande stund men 10 januari drar vårterminen igång med buller och bång.

Bytte vi bil? Däremot så har jag en onödigt dyr och törstig bil just nu och där skulle det kunna ske en förändring.

Big no. Och det ser inte ut som om det kommer att hända 2020 heller. Däremot så är jag rätt så konsekvent i hur den används (så lite som möjligt) och i somras kunde vi unna oss en två veckor lång bilsemester utan en enda hotellnatt eftersom vi bor kungligt i monsterbilen.

 Flög jag 2019? Det här är så svåra och komplexa grejer att jag inte kommer att gå in på detaljer. För mig handlar det om att hitta en nivå som gör att jag står ut att leva med mig själv.

Det fanns inget flygfritt mål 2019 men det blev ett flygfritt 2019. Förmodligen för att 2018 var ett flygtätt år.

Vad händer 2020? Eftersom utbildningen i eko-vegetariskt kök fortsätter så kommer texterna och odlandet med största sannolikhet att vara kopplat till den. Jag har redan en föreläsning inbokad och pluggets specialarbete kommer förhoppningsvis att utmynna i ett höstprojekt. I övrigt har jag inga mål eller projekt mer än att må bra och ha kul.

Att summera året och blicka framåt är en av de vanligaste företeelserna i media så här års. Buffé, ICAs tidning, gör det medelst matkulturforskaren Richard Tellström. I en liten artikel i #12/2019 (s. 8) ger han sin bild av hur våra matvanor förändrades under 2019 och spår framtiden.

Kommunikationsbyrån Food & Friends har sammanställt en rapport om hur vi handlade, lagade och åt 2019. Ganska intressant läsning.

Du hittar rapporten här.

Det kanske kan tyckas handla mycket om mat trots att det är en odlingsblogg men jag menar att kopplingen är stark. Jag odlar för att äta och för att jag är intresserad av vad jag äter.

Därför avslutar jag med ett tips om en skaplig pod. Kvaliten beror mycket på vem som är gäst. När Mats-Eric Nilsson är gäst i Mitt i maten så är det så klart väldigt intressant. Han har skrivit flera böcker om matfusk och äkta vara för att uppmärksamma hur ofta vi ”blir lurade”. I podden berättar han att han skriver på en bok om naturviner. Den ser jag fram emot. För om det är något som kommer att gå som en röd tråd genom mitt 2020 så är det naturviner.

Här hittar du podden.

Gott nytt naturvinsår!

Vecka 51

Om en vecka är det jul! Frosseriets högtid!

Lite sjukt faktiskt.

Av naturliga skäl så diskuteras julbordets historia, traditionell julmat och framtidens dito på utbildningen just nu.

Och frosseri. För när vi börjar gå på djupet så är det tyvärr den slutsatsen vi drar av den moderna julen.

Julbordets nuvarande utseende är inte jättegammalt, på 70-talet började överdådet att bli standard. Nu ligger det dock en massa nya trender och bubblar så framtidens julbord kommer kanske att se annorlunda ut. Om det kan du läsa i en trevlig artikel här. Måltidsforskare Richard Tellström spår framtiden.

Det finns dock medmänniskor som varken har sällskap eller råd med julmat under julhelgen. I Örebro har Camran Habib, som driver restaurangen i Södra Vattentornet, bjudit in hemlösa till gratis julbord. Det är dock inte Camrans första insats för hemlösa och utsatta, han har skänkt överbliven mat till dem hela hösten.

Läs mer om julbordet här.

Läs mer om Camrans generositet här.

I Stockholm finns det flera insatser för hemlösa och utsatta vid jul. El Clasico är en tapasbar på söder som kommer att bjuda på mat klockan 11-16 på julafton. För de som väntar i kön bjuds det på varm dryck. Tegelbaren i Solna gör exakt detsamma. Folkets hus i Rågsved bjuder på julfirande med mat för 38:e året i rad.

Här läser du mer om julmaten på El Clasico.

Här finns en artikel om Tegelbaren.

Och här kan du läsa om julfesten i Rågsved.

Jag förespråkar så klart en grön jul. Och drömmer om en vit jul.

Ibland innebär mina tillskott till julbordet rena härmningar, det är trots allt en bra brygga över till vegetariskt mat. Igenkänning och trygghet är viktigt. Men det är också ett sätt att lura sig själv. Köttet står fortfarande för normen och det är kanske lätt att halka in i köttsubstitutets träsk.

Nedan kommer ni att få se både härmningar och växtbaserade julrätter som kan stå på egna ben. Om jag lagar julmat så försöker jag koka ihop gröna grejer med julsmaker. För mig är kål, senap, kanel och apelsin exempel på sådana.

Aubersill är en ren härmning men ändå en fulländad växtbaserad rätt utan substitut. Och mycket god. Den kommer jag att laga till mitt julbord.

Receptet hittar du i detta inlägg.

En annan härmning är det gravade moroten, både utseende och smak påminner om gravad lax (som jag minns det) men det är ändå en väldigt bra rätt, helt utan fuskkött.

Här är receptet till den gravade moroten. Ät den tillsammans med klassisk hovmästarsås.

Nästa rätt känns genuin, härmar ingenting så vitt jag vet men är fylld med goda julsmaker; Savoykålsknyten.

Savoykålens blad förvälls hela tills de är böjbara utan att brytas. Låt dem rinna av och svalna. Strimla en purjolök på längden så att du får långa band, förväll dessa en kort stund så att de är “knytbara”. Lägg en bit getost på kålbladet, pudra lätt med kanel och gör ett fint paket med purjosnören. Värm snabbt i ugnen så att osten smälter innan servering. Serveras eventuellt med lite tjock, mörk balsamicovinäger.

En grönkålssallad tycker jag också hör hemma på julbordet. Gärna med apelsin och nötter som också känns aktuella för årstiden. Här får ni inget recept utan blanda det ni tycker är gott eller googla recept. Det enda tips jag skickar med är att krama grönkålen med dressingen innan övriga ingredienser tillsätts. Bladen kan vara lite styva och svårätna när de är okramade.

Grönkål är perfekt att skörda nu.

En tredje kålsort som definitivt hör hemma på julbordet är brysselkål, eller rosenkål som jag väljer att kalla dem. Den är god i många olika former men den godaste blev jag serverad på ett mikrobryggeri i Brooklyn för några år sedan.

 När jag lagade till rätten själv kom jag fram till följande recept: Ansad brysselkål blandas med olja, salt och rökt paprikapulver innan de rostas i ugnen på gränsen till bränt. Direkt när kålen tas ur ugnen strösslas ett lager riven parmesan på toppen som får smälta ner bland huvudena. Servera eventuellt med en liten klick majonnäs. Gött.

Nu ska de snart skördas!

Den sista rätten innehåller kanske inga traditionella julsmaker men känns ändå helt rätt på ett julbord:

Broccoli- och morotspaté med limesås
8-10 personer
Tid ca 20 min samt ca 1 timme i ugn
1 röd chili t ex spansk peppar eller valfri chili efter styrka och smak
375 gram färsk broccoli
375 gram färsk morot
4 ägg
1 dl crème fraîche
4 msk potatismjöl eller mandelmjöl
1-2 tsk salt
Sås:
1 lime
3 dl gräddfil
1/2 tsk salt
1/2 knippa koriander
Skölj, kärna ur och strimla chilin. Koka broccolin och morötterna var för sig mjuka i lättsaltat vatten. Det fungerar kanske ännu bättre med buljong i vattnet.
Låt grönsakerna rinna av ordentligt.
Mixa broccolin och morötterna var för sig.
Blanda äggstanningen dvs. äggen, crème fraîche och potatismjöl till en slät smet. Blanda i chilin och smaka av med salt.
Blanda respektive grönsak med hälften av äggstanningen.
Häll smeten i olika lager i en väl smord avlång ugnsform.
Grädda patén i nedre delan av ugnen i ca 175-200 grader i ca 1 timma.
Låt patén stå kvar i formen i ca 15 min innan ni stjälper upp den på ett serveringsfat. Låt den sedan kallna helt, gärna i kylen.
Skölj limen noga i ljummet vatten och riv skalet. Blanda gräddfilen med limeskalet och smaka av med salt. Hacka koriandern och rör ned den i såsen.
Servera patén skuren i skivor med såsen bredvid till tex. julbordet.
Nästa inlägg blir årets sista och någon form av summering.
GOD JUL!

Vecka 49

Årets sista månad! Det är inte många inlägg kvar för i år. Och det är inte mycket odling att tala om just nu. Jag har definitivt inte funderat på fröer än. Jag njuter av skörd och försöker att inte irritera mig på att löken redan är slut.

Det som finns kvar i trädgården, och som går igenom de för årstiden obligatoriska svängningarna i vädret, är olika sorters kål och vintersallat. Men alla dessa står kvar av en anledning. De pallar knasigt väder.

En variant av rosenkål med lila rufsiga små kålknyten. De ska skördas den 23 december enligt tradition!
Klassisk rosenkål, skördas också 23 december.
Svartkål; grön, spänstig och fortfarande jättegod! Äts oftast i smoothie tillsammans med vinbär, rönnbär och havtorn. För sötma: en banan eller en klick honung. För vätska: lite juice och/eller yoghurt.
Vinterbroccoli; små minibroccolis tittar upp i bladvecken.
Vintersallat/Machésallat sitter kvar i landet och skördas vartefter den ska förtäras.

Det finns en plan inför odlingsåret 2020 när det kommer till potatis. I år råkande vi enbart odla mjöliga sorter och det är helt okej ibland men funkar absolut inte till vissa rätter.

Så när kroppkakor dök upp som uppgift på utbildningen blev vi glada, då är mjölig potatis att föredra.

Mjölig potatis är lättpressad.

Dessa skulle fyllas med fetaost, lök och persilja men jag hade valt svamp, lök och persilja om jag hade fått bestämma själv. Mindre grejer att köpa.

Genom att blanda potatis med äggulor och potatismjöl så blev degen superlätt att forma och höll ihop perfekt genom hela tillagningen.

Ärligt talat så var väl lingonpesto kul men inget slår vanlig lingonsylt. Dessutom tycker jag att stekta kroppkakor är snäppet roligare än ostekta. Smöret kommer liksom bättre in i matchen på det sättet.

Morot är en annan rotsak som jag har lyckats bra med i år. Till julens gravade morot kommer det att gå åt en hel del eftersom det brukar bli väldigt gott och till den falska laxpuddingen som jag har gjort i veckan funkar det också fint med morot.

Här är receptet på gravad morot. Jag har provat flera olika men detta är bäst.

Beträffande laxpuddingen ber jag att få återkomma, den står nämligen i ugnen och har inte smakats än.

Både gravad morot och falsk laxpudding gör sig betydligt bättre om det finns en mandolin med i leken.
Marinerade morotsskivor.

God adventstid på er!

Vecka 47

Idag tänkte jag bjuda på två fantastiska sallader. Eller åtminstone recepten. De flesta ingredienser finns i min trädgård, förhoppningsvis även i din, så jag äter dem mest på hösten när allt finns färskt.

Sallad med palsternacka och bönor

Ingredienser:

Några palsternackor

Ca 300 g (eller två nävar) brytbönor (alltså haricot verts, vaxbönor el. dyl.)

Rucolasallat eller valfria gröna blad

Parmesan

Olja

Salt

Dressing:

2 msk olivolja

1 msk vatten

1 msk balsamvinäger

2 msk grovhackade valnötter

3 tsk flytande honung

1 tsk salt

Svartpeppar

Sätt ugen på 200-225 grader. Skala och klyfta palsternackorna. Blanda klyftorna med olja och rosta dem mjuka i ugnen, ca 30 minuter. Rör om då och då. Smala bitar brukar bli färdiga tidigare än tjocka. När det återstår ca 10-12 minuter lägger du även bönorna i ugnen i samma form.

Blanda dressingen. Grunda ett salladsfat med de gröna bladen, lägg på palsternacka och bönor. Hyvla parmesanbitar på toppen och ringla sist över dressingen.

Nästa sallad har grönkål som huvudingrediens. Det är kanske vanligast med grönkålssallad till jul men den funkar så klart fint även andra säsonger. Grönkål är enormt näringsrikt, betydligt nyttigare än många andra bladgrönsaker vi använder som salladsbas. Däremot så kan den vara lite grov i strukturen därför ska den kramas ihop med dressingen, då blir den skön i munnen.

Grönkålssallad med fetaost och picklad rabarber

Ingredienser:

Ca 10 grönkålsblad (det beror så klart på hur mycket sallad du vill göra)

1 äpple

1 gurka

1 fång salladslök

Picklad rabarber (eller motsvarande)

Solroskärnor

Fetaost

Dressing:

Valfri olja

Valfri syra (rabarberjuice är mitt bästa förslag)

Örtsalt

Peppar

Skär bort mittnerven från grönkålen, grovhacka bladen. Lägg dessa på ett salladsfat, tillsätt olja, syra, örtsalt och peppar. Tvätta händerna och krama in dressingen i salladsbladen. Håll på tills du känner att bladen börjar mjukna.

Dela gurka, äpple och salladslök, picklad rabarber och fetaost i aptitliga bitar. Blanda detta med grönkålen. Rosta solroskärnor i en torr panna tills de börjar lukta nötigt och får en gyllene färg. Toppa salladen med kärnorna.

Vecka 46

Idag handlar det om äpplen, vitlök och tomater.

Det är så värt det. Äpplena håller sig så mycket längre om de blir inslagna. Det behöver inte vara något fancy paket, det räcker att de inte vidrör varandra.

Förmodligen årets sista Ingrid Marie, möjligtvis frostskadade, det återstår att se. Lite tidningspapper, en snabb inslagning, en bra ljudbok och vi kan äta svenska trädgårdsäpplen nästan hela vintern.

I år har vi faktiskt kunnat slå in en del från egen skörd, älgarna tog inte allt, men de har tyvärr inte så goda lagringsegenskaper. Med lite papper och ett kallt utrymme så skapar man bästa tänkbara förutsättningar.

Åppellådan i skafferiet.

Däremot så har jag en äppelsamlande pappa som förser oss med frukt. Och en del av dem är Ingrid Marie, det mest lagringsdugliga äpple jag känner till. Dessutom väldigt gott.

Så här års, och fem månader framöver, är det här världens bästa utrymme. Aldrig minusgrader. Än så länge. Längst ner är det som kallast och på högsta hyllan som varmast. Bara att anpassa placeringen efter råvarans behov.

Har jag skrivit om äppelpressen? Jag vet att jag skrev att vi hade beställt en. Hur som helst, den funkade klockrent! Först krossar vi frukten med krossen och sedan häller vi krosset i pressen. Juicen tappas på rengjorda mjölkpaket och läggs i frysen. Med anledning av det behövde vi starta extrafrysen i källaren men det är det värt. Godare juice är svår att finna.

Äppelkrossning! Skönt att kunna hållas utomhus med detta.
Därefter läggs krosset i pressen.
Juicen rinner ner i bunken och sedan häller vi upp det i tomma mjölkkartonger.

Därefter spolas allt av med trädgårdsslangen, mycket behändigt att kunna vara utomhus. I det här fallet förstår jag vitsen med utekök.

Fast det där var ju några veckor sedan. Nu ligger det snö i Getingedalen. Först var den fluffig och fin, nu är den tung och dyblöt. Och det är klart att jag inte fick ner vitlöken innan snön kom. I år heller. Jag vill absolut inte sätta den för tidigt och det är väl orsaken till att det alltid blir en kall, blöt och smutsig historia.

Tänk att det alltid slutar så här. Med tre handskbyten och något som liknar ett krig. (Fotbollen på vänster sida har hunden lagt dit för att visa på en alternativ aktivitet.)

Ett tag trodde jag att det var kört, fem minusgrader och stenhårt i jorden. Började visualisera hur jag gjorde hål med borrmaskin för att få ner klyftorna. Men sedan blev det tö och jorden tinade.

För första gången köper jag inte utsäde! Den som läser min blogg regelbundet vet att jag fick en gigantisk vitlök utan namn som jag har odlat på. Jag tog inte bara vitlöksklyftorna, åtta stycken, utan även topplökarna.

Topplökarna var max 1 cm när jag satte dem men vid skörd var de 2-3 cm. Nu planteras de igen, kul att se om det tar tre år till fullstor vitlök. Så sägs det.

Åtta klyftor som blev åtta präktiga lökar och dessa har hängt på tork sedan skörd. När jag nu skalade dem för att plantera så insåg jag att de innehöll gigantiska klyftor, få men stora. Endast 18 stycken på åtta lökar. Coolt.

En del klyftor var så här stora och jag har normalstora händer.

Börjar verkligen fundera på om inte detta är vitlöken Alexandra som många pratar om. Jag har aldrig stött på någon annan vitlök i den dimensionen.

Till slut några ord om tomaterna.

Många erfor samma sak i år; tomaterna ville inte mogna. I september var de många men gröna och till slut började det bli så kallt att de skulle förstöras om de blev kvar ute.

Stor men grön skörd.

Med risk för att upprepa mig men tomater mognar fantastiskt fint inomhus! Man måste bereda lite plats, det är allt. Mörkt eller ljust spelar ingen roll.

Redan första veckan märker man vilka exemplar som har någon form av skada. De ruttnar och det är bara att plocka bort dem.

Alla dessa var gröna när jag tog in dem.

Sedan är det bara att börja skörda. Varannan dag kan man plocka nya tomater. Jag hade fyra brickor från början och 75% av alla tomater brukar sluta som mat, resten ruttnar. Jag upplever samma sak varje år.

Många förespråkar att man förvarar tomater i rumstemperatur och det handlar framför allt om smaken. Jag vet bara att rumstemperatur får tomater att torka snabbare så vill man ha spänstiga frukter så är det kylskåp som gäller.

Just nu är det tomatsallader som gäller. Men röd lök, basilika, olivolja, vinäger, salt och peppar. Himmel så gott. Fast vi hinner inte äta allt i färsk form så det blir tomatkross och torkning också.

Soltorkade tomater med vitlök och örter i olja. Eller sol… ugnstorkade rättare sagt.

Vecka 43

Det verkar vara ett toppenår för nypon. Jag har aldrig gjort något av nypon, det är skandal. Men när jag ser i sociala medier att det plockas nypon, och när jag får en nyponuppgift på utbildningen, så blir det av.

Till och med radioprogrammet/podden Meny i P1 ägnar ett avsnitt åt nypon (men även rosor) och det är både informativt och trevligt.

Här kommer du till programmet.

Det finns en vild nyponbuske efter en av mina hundpromenadvägar. Allemansrätten ger mig rätt att plocka frukterna på denna. Lyxigt. Fast visst vore det bekvämt med en egen nyponbuske på tomten? Å andra sidan skulle det ta några år innan den är tillräckligt stor. Så länge ingen annan plockar av den vilda busken så har jag ju den.

Jag vill göra hederlig gammal nyponsoppa men det verkar vara riktigt trist att ta ur alla kärnor så jag letar tills jag hittar ett recept där man slipper det momentet.

Först gör man en grovrensning av nyponen, sedan lägger man dem i en kastrull. Häll på vatten så att det täcker nyponen, inte mer, och låt koka i 10-20 minuter beroende på hur stora nypon du har plockat. Ju mindre vätska, desto mer av C-vitaminerna stannar i tillagningen.

Efter kokning mixar du nypon och vatten med en stavmixer. Mixa så kort tid som möjligt så att kärnorna inte går sönder, de kan vara lite bittra. Fast de är väldigt hårda så risken är liten.

I kursens recept skulle jag mixa nyponen i en kannmixer på lågt varvtal så att kärnorna inte skulle gå sönder. Istället tog det jättelång tid att mixa alla nypon och resultatet blev en aning bittert, jag tror att det krossades några kärnor i kannan.

Efter mixmomentet hälls purén i en finmaskig sil och med en slickepott eller dylikt rör du runt tills det bara är kärnor kvar i silen. Om det går trögt kan du späda med lite vatten.

Nu har du en utsökt nyponpuré som du kan använda till lite av varje. Jag smakade av med lite socker och spädde med vatten till drickbar konsistens och det blev en utmärkt nyponsoppa. Just de nypon som jag plockade var väldigt goda, det kändes nästan som om jag hade tillsatt vanilj.

Koncentrerad nyponsoppa/nyponkräm att späda till önskad konsistens. Går att frysa.
Nyponläder är också ett alternativ.

Busken som jag plockade av är en vild nyponbuske av sorten törnros/hundros/stenros och den ger inte de största nyponen men det verkar å andra sidan inte vara något att sträva efter. De största nyponen får man på vresrosbusken men de smakar mindre, sägs det.

Förutom C-vitaminerna, som man kokar bort en del av, innehåller nypon karoten och lykopen, två viktiga näringsämnen. Dessutom är det en oerhört mycket klimatsmartare produkt än köpt nyponsoppa.

Vecka 41

Plötsligt händer det. I bloggar, kokböcker och sociala medier ser jag hur andra gör eget örtsalt. Och de berättar hur gott det blir; du vill aldrig mer äta köpt örtsalt. Men har jag någonsin gjort något örtsalt?

Nä.

Fast en vacker dag hände det.

Min metod, oavsett om jag ska koka gräddsås, skörda rönnbär eller torka persilja, är att sondera internet efter information. Läser många olika sidor, sorterar mellan seriöst och mindre seriöst och drar till slut mina egna slutsatser.

Och så gjorde jag med örtsaltet. Vilka örter skulle jag välja? Vilka proportioner skulle det vara och hur mycket salt i förhållande till örter?

Alltså volymmått som två delar örter och en del salt går fetbort. 1 liter örter kan lätt bli 3 dl örter om man är riktigt hårdhänt. Och det är en avsevärd skillnad mellan 3 dl och 1 liter.

Jag vill ha viktmått och det hittade jag till slut. Lika mycket örter som salt. Smidigt.

Jag skulle tydligen vara försiktig med libbsticka, salvia och rosmarin eftersom de lätt kan ta över. Men jag ska tydligen vara försiktig även med krondillen för det slutade med att mitt örtsalt smakade lite för mycket krondill.

Vad valde jag mer?

Jag vet inte om man kan prata om övre och undre raden i den här röran men jag försöker: salvia, vitlök, stjälkar av rotselleri, citrontimjan, dillkronor, fänkålsblast, piplök, persilja och libbsticka.

I någon artikel skrevs det att det är själva stjälken på rotselleriblasten som är intressant och när jag smakade så förstod jag varför. Bladen var beska men stjälken smakade gott. På dillkronorna användes endast de yttersta fröställningarna. I övrigt repades bladen från de grövre stjälkarna och allt hackades grovt.

Det blev ynka 215 g örter till slut så jag lade detta och lika mycket salt i en matberedare.

När allt var en gröt bredde jag ut den på en plåt med teflonduk och satte i ugnen. Temperatur: knappt 50 grader och luckan ska stå på glänt för att släppa ut fukt.

Det tog några timmar, säkert 5-6, och jag rufsade runt i örtsaltet då och då. Det blev mer och mer kaka av alltihop. När jag gick och lade mig stängde jag av ugnen men lät fortfarande luckan stå på glänt.

Morgonen därpå krossade jag kakan och stoppade ner bitarna i matberedaren igen. Det tog max 15 sekunder för saltet att bli klart.

Detta är alldeles nygjort så jag har faktiskt inte hunnit använda saltet så mycket. Det enda jag känner när jag provsmakar är en kraftig örtsmak, kanske att dillen dominerar och jag undrar var salvian och persiljan tog vägen? Men i ett sammanhang tror jag att saltet kommer mer till sin rätt.

Vecka 40

Det dignar av rönnbär på träden i år. Och på många ställen har jag läst att tre rönnbär om dagen tillgodoser vårt dagsbehov av C-vitamin. Jag gillar allt som kan ersätta citrusfrukter. Varför citrus är så komplicerat har jag skrivit om här.

Eftersom rönnbär är en vild växt så är det också en smart växt. Och de omfattas av allemansrätten på marker där allemansrätten gäller. Superbra.

Hur vet man om rönnbären är mogna? Om det går att klämma sönder ett rönnbär mellan två fingrar – då är det moget. Men det smakar enormt surt och bittert trots det.

Låt rönnbären få en frostknäpp så blir de sötare. Det stämmer men då kan fåglarna ha hunnit äta upp dem eller också börjar de bli fula. Du kan skapa din egen frostknäpp genom att plocka rönnbären tidigt och lägga dem i frysen. Kom ihåg att lämna minst hälften till fåglarna.

Jag plockade kanske 20 klasar, jag ville bara ha tillräckligt mycket till ett experiment, och då gick säkert hälften bort i rensningen eftersom de var rätt fläckliga. Det går säkert att äta fläckliga rönnbär men jag gav dem till fåglarna istället.

C-vitamin tål inte upphettning, det lärde jag mig redan på hemkunskapen på högstadiet. Så att koka gelé, saft eller sylt på dessa känns bortkastat. Fast i mitt googlande på rönnbär hittar jag ett uttalande av Lisen Sundgren, författare, bloggare, herbalist, naturfilosof – you name it – som säger motsatsen.

Här är en länk till Lisens hemsida, Life by Lisen.

Här är en länk till artikeln där Lisen med bestämdhet hävdar att rönnbär tål att hettas upp.

De tål att hettas upp och/eller frysas ned utan att vitaminerna förstörs.

Jag kunde inte låta bli att skriva till Lisen och fråga om det verkligen stämmer. Varför skulle C-vitaminer i rönnbär vara annorlunda än C-vitaminer i andra bär?

Lisen svarade.

Angående upphettning så fick jag delvis lära mig när jag studerade naturmedicin både i Sverige och i USA att rönnbär tål en viss upphettning. Jag gjorde lite sökningar nu här igen och hittar ingen information som säger emot. Rönnbär innehåller stora mängder antioxidanter och en liten del försvinner förvisso vid upphettning men mycket kvarstår. 
Så vill du vara säker på att ha kvar all näring som den är i det färska bäret är torkning nog den mest skonsamma metoden. Förvara de torkade bären mörkt och torrt så de inte oxiderar. 

 

Jaha. Hon är ju herbalist så hon borde veta.

Nu har jag fryst in mina rönnbär i väntan på den bästa idéen. Och de går ju att äta redan nu, skicka ner några i smoothien till exempel. Jag skulle försöka torka dem i min tork men ollorna har för stora hål, bären ramlar ner i botten. Det går ju att torka i ugn också.

Som ett brev på posten kom då P4 Extra med Erik Blix och levererade en intervju med Lisen Sundgren om… rönnbär. Där är hon generös med tips och nu är jag helt säker på att jag ska torka dem. Iallafall hälften.

Länk till programmet finns här. Skrolla till 43.30 i versionen utan musik.

Det nämns några lockande recept i programmet. Rårörda med honung eller den där mixen med honung och vinäger, både låter spännande. Det kanske slutar med att jag går ut och hämtar ytterligare 20 klasar.

Vecka 38

Det blåste rejält. Och varje gång det händer så välter våra humlestörar. Konstruktionen blev helt enkelt för svag från början. En stör full av humle blir skittung och känslig för vind. Stolparna måste förankras i jorden bättre än man tror.

Plockepinn.

Annars är det en underbar odlingshöst och jag går mot ett riktigt bra resultat i år. Det är klart att vissa saker misslyckades. Sallaten har inte velat växa och den frösådda löken fick en dålig start och därmed blir skörden alldeles för liten. Första basilikan åts upp av grönsaksflylarver så det blev en liten skörd.  Vi valde lite knasiga potatissorter och det är ganska mycket knäpparlarver i knölarna vilket förkortar lagringstiden. Förr kastade vi all potatis med larvhål men det har vi slutar med. Kålroten var tydligen av en känslig sort, den har inte klarat klumprotsjukan som jag har i jorden.

Blasten var fin och rotknölen som stack upp ovan jord såg bra ut men allt under jord är sjukt. Klumprotsjuka. Jag går inte in på detaljer men det betyder varken kris eller katastrof, det innebär bara att vissa kålsorter inte går att odla hos mig. Det kan finnas en annan kålrot som är resistent. Och kålrot är inte min viktigaste gröda.
På sensommaren gav larverna upp och då kunde jag åtminstone få en liten skörd av basilika.

Nu blir det en bildkavalkad på sånt som har gått bra.

Det var en bökig sommar för kålen. Jag slet med larver, sniglar, baggar och löss men det gav resultat. I juli ville man inte äta av kålen, bladen var angripna och fula, men jag vet att den fortsätter att växa så jag tog bort det fula och fortsatte bekämpa all ohyra. Till slut står jag med praktkål.

Svartkål är nog den kålsort som vi använder mest.

Savoykålen ser också väldigt aptitlig ut. Huvudena är ganska löst knutna men det  har ingen betydelse.

Kålrabbin ser ut som på fröfirmans hemsida, det ska bli spännande att laga till denna.

Över huvud taget är det väldigt friskt och frodigt i mina kålbäddar.

Blomsterbönan Prizewinner odlar jag varje år och det brukar alltid bli bra så den är förmodligen lättodlad. Jag blir ändå väldigt lycklig av att se den och den klättrar i ett gammalt rostorn som jag ser från köksfönstret.

Förutom att den växer snabbt och får väldigt fina blommor så är bönorna goda. Jag har lärt mig att skörda dem när de är riktigt små och ludna. Då smakar de mums. Så fort de blir större och tappar luddet så är de för träiga. En bra säsong hinner man få småbönor i skidorna och de är goda som kidneybönor men det är inte alltid det hinns innan vintern.

När blomsterbönorna är så här späda är de väldigt goda.
När de har hunnit bli så här stora har det gått för långt för att äta men de är fortfarande coola eftersom de kan bli 40 cm långa.

En annan böna som har levererat friskt i år är vaxbönan Helios. Jag skördar och skördar och har nog fryst in flera kilo.

Det tog ett bra tag innan gurkplantorna i växthuset började leverera men nu kan jag hämta en om dagen.

Förutom att äta den färsk och i tzatziki så gjorde vi pressgurka med persilja. Följde detta recept och det var jag nöjd med.

Persiljan blir också fin. Har redan massor i frysen så jag fick för mig att jag skulle torka den. Det finns en beskrivning i boken Det nordiska skafferiet men när jag googlade runt lite så är den allmänna uppfattningen att persiljan tappar mycket smak när den torkas. Alla rekommenderade frysning. Ibland är den ultramoderna kokkonsten mer cool än god. Det är klart att det vore ballt att servera något med persiljepulver på toppen men om det inte smakar något så ser jag inte vitsen med det.

Persilja

Jag skrev att älgarna åt upp alla våra Aromaäpplen men det är inte riktigt sant. Vid en närmare titt så fanns det flera kilo kvar och dessa var vi snabba att plocka ner själva. Aroma kan vara trädgårdens godaste äpple.

Aroma

Squashplantorna Costata Romanesco ger gigantiska blad och blommor och lagom med frukt. Dessutom väller den inte över lådans gränser utan håller sig på sin kant. Visst, den är stor och yvig men bara på det praktfulla sättet.

Det syns inte här men blomman är 20 cm stor.

Nu kan vi skörda tomater av flera olika sorter. Årets glada överraskning är Black Cherry från Lindbloms. Den är riktigt god. Fast alla är goda. En bra och stor tomat är Sibirjak, den har jag till och med utomhus. Den blir alltid bra.

Skörden kan bli stor – bara de vill mogna! Baby Boomer har åtminstone väldigt många kart.

I lådan där jag sådde 1 augusti börjar det mesta bli klart för skörd.

De asiatiska bladen tog jag redan för två veckor sedan men nu är det dags att skörda dill och spenat. Vintersallaten får stå kvar eftersom den mår bäst då. Kan skördas under snön.

Skördeklar spenat.
Vinterförrådet av vintersallat (maché).
Mums!

Jag tror att jag redan har skrivit massor om årets piplök och med risk för att bli tjatig så gör jag det igen. Den blev nämligen helt fantastisk och kan i viss mån kompensera den lite glesare skörden av gul och röd lök.

Heja piplöken från Rikkenstorp!

Eftersom vi har allemansrätt i Sverige, eftersom jag bor i skogen och eftersom vildvuxen mat är den överlägset mest klimatsmarta så går jag så klart ut i naturen och hämtar en del av den.

Mina senaste hämtningar är lingon och svamp. Bär skulle jag egentligen plocka mer av, jag ju en grötmänniska.

Det har även hämtats rönnbär, det skriver jag mer om vecka 40, och igår hittade jag en superfin buske med nypon. Jag kanske kommer att skriva även om det.

Nästa vecka blir det mer text än bild och mer teori än praktik. Dags att se över gamla vanor. Handlar du ekologiskt? Om nej, varför inte?

Vecka 37

Alltså. En gång gick jag en PR-kurs och lärde mig att aldrig skriva om elände. Men  nu bryter jag mot den regeln och berättar att jag har pajat ryggen något alldeles förskräckligt och därför kommer jag varken att hålla några löften eller följa några trådar.

Sedan sist har älgarna varit här, tre nätter i rad. De första två var vi på vår vakt och motade bort dem. Den tredje sov vi djupt och de åt upp ALLA äpplen som var kvar på träden. Ett helt träd med skördeklara Alice och ett helt träd med nästan färdiga Aroma. Good bye.

Det var en gång några Alice…

Nåja, man ska inte sörja det man inte har utan glädjas över det man har. Jag hann plocka alla våra Rödluvan innan älgattacken.

Jag brukar inte ha någon älgskräck men en av besökarna var den största tjur jag någonsin sett och det är inget jag vill möta mule mot mule en mörk natt i en trång gränd. Jag stod i ett öppet fönster på övervåningen och skrek åt honom. Där kunde jag vara kaxig.

Trots denna förlust har vi köpt en fruktpress och en fruktkross. Fruktpressen kan även användas till andra frukter än äpplen samt honungsframställning. Och vi kan få tag på hur mycket äpplen som helst på annat håll.

Druvor kan pressas till en god juice. Vi fick en bra skörd av vindruvor i år och dessa har jag njutit av i färsk form men även fryst in. Frysta druvor är som godis.

Jag hittade lappen! Den här sorten heter Sukribe och vi tycker att den är väldigt god. Den växer villigt i ett kallväxthus i zon 5 så den växer nog bra var som helst.
Men en god ljudbok i öronen så kan jag göra vilka monotona jobb som helst. Rensa druvor och sprida ut dem på en bricka för styckfrysning till exempel.

Jag vill nörda ner mig i fruktpressen. Fast jag inte har fått den än. Och fast jag förmodligen inte får låna nedanstående bilder så gör jag det ändå med förhoppning om att ägaren blir glad för att jag gör gratisreklam! Ett sätt att komma runt denna regel är att maila och fråga helt enkelt. Jag är övertygad om att de skulle säga ja. Nästa gång.

Bilden är lånad från raapress.se.

Ovan ser du ingen fruktpress, du ser en fruktkross. För att kunna pressa ut maximalt med juice från frukten bör den krossas eller malas och det är ett hästjobb att göra med kniv. Därför skriver (så klart) alla fruktpressförsäljare att man bör krossa frukten innan. Vi köpte just denna från Rååpress.

Bild lånad från fruktpress.se.

Det här är dock en fruktpress. Och just denna går som sagt även att använda till honung. Oftast ser man modeller med träribbor och rödlackat stål men efter lite efterforskningar så valde vi bort träet eftersom det finns recensioner som berättar att det slår sig, spricker och möglar. Vi valde även bort modeller i lackat stål eftersom vi själva har erfarenhet av att lacken kan lossna och jag vill inte ha färgflagor i min juice.

Det finns även fruktpressar som pressar med hydraulik, alltså med en liten domkraft istället för skruv. Det verkar smart men det rostfria utförandet var viktigare. Dessutom tror jag att så här små modeller, 9 liter, inte behöver hydraulik. (Det är första gången i mitt 49-åriga liv som jag skriver ordet hydraulik.) Därför har vi köpt fruktpress från Fruktpress. Logiskt.

Och nu har jag skrivit massor om två maskiner som jag aldrig har provat och inte ens äger. Än. Fast det kommer garanterat en utvärdering så småningom.

Veckans matlagningsuppgift på utbildningen är inte avklarad än men det är tema lök. Vi ska göra lökbiffar och helst äta dessa i en måltid med husmanskostig känsla. Vi ska göra en lökpastej och redovisa hur vi sedan helst äter den och så ska vi göra ugnsbakad lök med tomatsås och växtbaserad tapenade.

Jag ser fram emot alltihop. Efter en svajig löksäsong har det faktiskt slutat riktigt bra. Jag hade i det närmaste givit upp (på grund av alltför högt ställda förväntningar – skärpning Kajsa!) men vid en kontrollrunda för ett par dagar sedan så såg jag massor av stora fina lökar. De växer uppenbarligen även om blasten ligger ner.

I anvisningarna till veckans matlagning stod det att vi gärna fick laborera med recepten, bara det redovisas, att vi gärna fick föreslå ändringar om vi kunde motivera varför och sedan berätta vilken musik vi helst väljer under matlagningen. Mitt val blir Green Onions med Booker T and the MG’s. Det hade det blivit även om jag hade lagat rödbetor.