Sista veckan i juli

Vad skördas vecka 30 i Getingedalen? Hur går det med hönshuset? Har sparrisen kommit ner i jorden? Ja det kan man undra men inte så länge till. I dagens blogg kommer alla svaren.

Vi gör något nytt på hönshuset varje dag. Nu är det färdigmålat på insidan, sedumtaket ligger på plats och en fin trappa har byggts. Men vi jobbar inte åtta effektiva timmar per dygn med detta, nej en grej om dagen på sin höjd. Det handlar om att vi vill hinna annat också; sjöarna är sköna att bada i och grönsaksodlingarna kräver en del. Vi har varit flitiga med andra projekt också. Renovering av torkvinda, belysning över diskbänk och lagning av hammock.

Idag har vi dock mätt upp hönsgården och pratat igenom alla materialval och smarta (?) detaljer. Just nu är således hälften av oss på byggfirman och shoppar och de närmaste dagarna handlar förhoppningsvis om att få en del av detta på plats.

Vi kan väl säga att jag redovisar i nästa inlägg.

Det här med att vara hemma under sommaren är ju toppen. Jag kan se över odlingarna dagligen och på så sätt mota Olle i grind när problem uppstår. För Jeeebus vad mycket ollar jag har fått mota i sommar.

Det har varit fler åkersniglar än vanligt. Små, grå och slemmiga typer som kryper fram på kvällen när det blir fuktigt och svalt. Beträffande stora sniglar så är de betydligt färre och lättare att motarbeta med sax och pellets.

Lössen kom på försommaren och det spolades många liter vatten med slangen för att mota bort dem. Flera limringar sattes också upp. Sedan kom grönsaksflyets gröna larver och tuggade på allt möjligt, värst var det för sallat och basilika. Flera genomgångar/dag var nödvändigt för att vinna över dem. Nu ser jag hur kålfjärilarna hovrar över kålen och jag får titta igenom bladen varje dag för att skrapa bort äggsamlingar och plocka larver. Snart åker Turex fram.

Frågan är om inte skator och koltrastar har varit värst. Att de äter mina körsbär är en sak men att de lever rövare i mina odlingsbäddar är en annan. De är så stora och starka att de krafsar sönder, bryter och dödar plantor. Jag köpte nät men de har inte kommit på plats än.

Torkan är svår att mota. Att vi har seriekopplat våra vattentunnor är till stor nytta men när det inte regnar spelar det ingen roll. Tomma tunnor är tomma tunnor. Jag fick ta till slangen och brunnsvatten till slut men det gör ont i mig när vattenpumpen får jobba i en timma efteråt.

Nu har vädret ändrat karaktär och efter bara ett skyfall kan jag se skillnad, både på potatisen och i tunnorna. Det verkar dessutom komma lite mer regn framöver och det kommer jag ha stor hjälp av.

Då stänger vi avdelningen elände och går över på det härliga; skörden.

Sockerärten Norli är nog min favorit, bra smak och krisp. Men säsongen är kort och intensiv; inom två veckor händer allt och sedan är det slut. Note to self: nästa år ska jag inte sätta alla 50 fröerna samtidigt, jag ska så 10-15 åt gången med 10 dagars mellanrum.

Perfekta Norli.

Som komplement till Norli odlar jag den hajpade Lokförare Bergfälts jätteärt. Den är också väldigt god och krispig och ger dessutom monsterbaljor som kan verka träiga men så är icke fallet. Det är dock samma sak här: säsongen är intensiv och kort.

Jätteärterna blir dock galet höga, jag glömmer det varje år. Note to self: bygg en högre klätterställning till dessa!

Sockerärter är väldigt lätt att ta eget utsäde från. Låt dem torka på plantan tills de är riktigt prasseltorra (och fula), tröska innehållet i baljorna och lägg ärterna torrt och luftigt så att de är garanterat torra innan de förvaras i papperspåse.

I senaste avsnittet av Odla med P1 pratar man om just denna mytomspunna ärta.

Lyssna här.

Bergfält till vänster.
Lokförare Bergfälts jätteärt behöver ett två meter högt växtstöd.

I förra inlägget skrev jag om ett te som görs på en vanlig vild växt; Mjölke. Idag vill jag slå ett slag för blåbären. I år är de många, stora och goda. Ut och plocka!

Vår tidigaste potatissort heter Zoe och är röd, både på ut- och insidan. En vacker sak som smakar gott.

Nu skördar även vi gurka. Jag odlar två olika sorter, en salladsgurka som ska skördas när den är 15 cm. Den heter Muncher och är en modernare variant av Beit Alpha, en klassisk gurksort från Mellanöstern. Den lär ha sitt ursprung på kibbutzen Beit Alpha i norra Israel. Den här gurkan äter vi färsk och i tzatziki.

Men jag odlar även en inläggningsgurka eftersom vi gärna sparar några stycken till vintern. Den heter helt enkelt Homemade Pickles Cucumber och kommer härifrån.

Sallaten är definitivt ätfärdig och skördar man ”rätt” så har man sallat ända till frosten. Här har dock ett helt samhälle med grönsaksflylarver flyttat in så jag har har mina mordiska stunder. Dessutom får man skölja bladen lite extra innan de äts. Detta är en bland-plock-sallat från Runåbergs.

Första tomaten är skördad! Tigrella vann. En vacker randig sak som inte betraktas som någon smaksensation fast vi tycker att den är god, särskilt om man jämför med köptetomater.

Jag har skrivit om gräslök förr men gör det gärna igen. Gräslök kan ge tre eller fler skördar på en säsong. Det är bara att klippa den jäms fotknölarna, vattna och vänta på nytt. Skörda gärna vid torr väderlek. Hacka, lägg i burk och frys in. Då är det bara att skaka ut önskad mängd vid matlagningen.

Avdelningen nästan klara grönsaker kommer här. Zucchinin kan visserligen skördas redan nu men jag väntar gärna en vecka till. Kom ihåg att blommorna är riktiga delikatesser! Bondbönorna behöver också mer tid. Det är svårt att se när de är klara men om man klämmer på dem får man besked. Svampiga och mjuka betyder omogna. Det ska vara hårda och ge lite motstånd, då är de klara.

Kål går att äta och skörda i alla stadier men ibland vill jag vänta tills de utvecklar huvuden och då gäller det att motarbeta alla skadedjur, vattna och gödsla för detta är krävande grödor.

Zuccini Fiorentino heter sorten.
Nästan färdiga bondbönor. Express heter min favoritsort.
Vitkål som precis har börjat knyta sig.
Savoykålen är i samma stadium.

Nu börjar trädgården anta den där underbara formen. Höga saker har börjat nå sin höjd, blommor har slagit ut och det är en blandad grönska i olika stadier.

Framifrån: piplök, bondbönor, morotsblommor (fröodling), och luktärt.
Snart skördeklar vitlök med sina ”ormlökar”.
Skördefat. Här syns koriander, sockerärt, luktärt, rädisor, lök, vaxbönor, basilika, gurka och rucola.

Det här med sensommarsådd har återigen visat sig vara Da Shit. Det måste jag skriva mer om. Rädisorna i bilden ovan är ett exempel på det. Jag tror faktiskt att det bara är tre veckor sedan jag sådde dem. Men jag måste också skriva om den totala avsaknaden av rotsaker; i år blev det varken morot, palsternacka eller rödbeta. Och förra årets purjosuccé upprepar sig verkligen inte. Ups and Downs in the Garden.

Förresten! Sparrisen är i jorden. Vi gjorde ett ryck och fixade i ordning den gamla sparrisbädden och planterade de stackars plantorna. Håll tummarna.

På återhörande!

Juli

Slutet av juni innebar småpyssel, stödgödsling och jakt på skadedjur. Jag har mer åkersniglar än vanligt i år. Supersmå, grå och slemmiga as som kan förgöra en planta om de är tillräckligt många.

Jag är inte särskilt äckelmagad så jag går ut sent på kvällen med pannlampa och klämmer ihjäl dem med fingrarna. Kvällen är bäst, då är det fuktigt och svalt och då kryper sniglarna fram.

När sniglar har tuggat på rosenbönans blad. Plantan kommer att klara sig, den är så pass stor, men när de är mindre så överlever de inte en natt med hungriga sniglar.

Samtidigt strösslar jag Ferramol på lämpliga ställen och tillsammans med dödandet funkar detta rätt så effektivt. Men åkersniglarna är fler än vanligt och det krävs verkligen daglig koll så det tar lite tid.

Ferramol

Men mina odlingar är mina bäbisar så jag tycker att det är värt det.

Jag kan komma på mig själv på kvällen att jag inte har gjort annat än skrotat runt i trädgården under dagen. Pillat lite här, grejat lite där, flyttat på något, vattnat lite och klippt bort något dött.

Det är höjden av hemester enligt mig.

Juli kommer att innebära mer dödande, mer skrota-runtande men förhoppningsvis även massor av skörd. Förutom det ska vi fixa följande:

Hela sparrisbädden ska få en nystart. Jag har dragit upp nya plantor från frö som verkligen skulle behöva planteras om. Men vi ska preparera bädden ordentligt först. Och alla prydnadsväxter ska flyttas. Den nya platsen är färdig så det är bara att välja ut och gräva upp de mest värdefulla blommorna.

Sparrisplantor som är väldigt sugna på att flytta.
Den här pionen ska definitivt få nytt och fräscht boende. Skalbaggen får gärna följa med.
Purpurkragen vill vi gärna ha på närmare håll. Ska flyttas!
Den mörka stjärnflockan vill vi absolut ha i vår närhet. Flyttas!

Vi håller också på att utöka antalet vattentunnor och dessa ska seriekopplas med ett fiffigt system. (Det gamla systemet med elrör och silikon är old school, se bild nedan.) Men för att fixa en grej så krävdes det att minst fem andra grejer fixades innan. Under tiden vi väntade på beställda delar så föll det tusentals liter regn som gick förlorade. Det är så vi ser på regn efter den torra sommaren 2018.

Just nu är det ganska torrt och vi är helt beroende av uppsamlat regn. Våra odlingar är alldeles för stora för att vattna med brunnsvatten även om vår brunn aldrig har sinat. Det känns helt galet att vattna med dricksvatten som har pumpats med en elektrisk motor när det går att vattna med regnvatten.

Lycka! Snart har vi ännu fler tunnor att samla regn i!

Vi gör något på hönshuset varje dag. Nej vi är inte i närheten av några höns än men vi hoppas att det händer under 2021 åtminstone. Vårt hönshus är långt ifrån något fuskbygge. Nej här är det stabilt, snyggt och välutrustat. Ventilation, golvvärme, klinkers, golvbrunn, sedumtak och belysning med skymningsrelä. Någon passar på att testa nya grejer i samband med detta bygge. Alla skarvar inomhus är fyllda med latex (villaägarens bästa vän) och snart ska det målas. Inte med någon billig plastfärg så klart, här blir det oljebaserat och miljövänligt. Men ändå avtorkbart och hygieniskt.

Därefter kommer hönsgården som ska nätas både under jord och mot himlen så att varken räv eller hök kan ta våra hönor.

Hönshus in the making.

Som sagt, vi är inte i mål och inget lämnas åt slumpen. Men när hönorna väl flyttar hit är det risk för att den här bloggen kommer att byta fokus.

Vi kommer inte att ha sysselsättningsproblem i juli. Heller.

Jag skrev inget om skörden! Nästa inlägg måste bli ett skördeinlägg! Vad har juli att erbjuda?

Gödsla och döda

Jag fick en trevlig kommentar! Det gällde min hönsgödselsoppa och hur jag gör med den. Så här kommer en liten utläggning runt stödgödsling med vätska:

Alltid redo. Min tunna med hönsgödselsoppa.

Jag grundgödslar på våren, oftast med kogödsel och kökskompost. Båda dessa är långtidsverkande och medelstarka. Jag ger 3-5 stora spadar per kvadratmeter ganska grunt i bädden. Näringen hittar neråt av sig själv med hjälp av vatten. Maskar och mikroorganismer bryter ner gödseln till jord och när de rör sig i bädden sprider de näringen och skapar luftiga gångar och en lucker jord som rötterna mår bra av.

Efter en månad börjar det dock tryta med näring i bädden och plantorna behöver raketbränsle för tillväxtens skull.

Hönsgödsel är snabbverkande och i vätskeform kommer det växterna till godo ännu snabbare. Jag har inga exakta mått men jag gissar att jag tar 1 liter hönsgödsel på 10-15 liter vatten. Detta blandas i hink/tunna och får stå 1-3 dygn. Sedan blandar jag runt med pinne och häller ca 10% i en vattenkanna (resten vatten) och vattnar bäddarna, särskilt de grönsaker som kräver mycket näring, ca 1 gång/vecka. Utan stril. Gärna i samband med regn eftersom en blöt jord har större förmåga att ta till sig ”soppan”.

Det spelar ingen roll om det är färsk eller brunnen hönsgödsel. Pelleterad gödsel funkar också men jag har aldrig använt det, osäker på proportionerna.

Lokalproducerad och KRAV-märkt hönsskit köper jag av Lions Club Kilsbergen. De kör till och med hem säckarna åt dig.

Det funkar lika bra med guldvatten, 10-15% urin och resten vatten. Denna blandning måste inte stå och dra.

Vitlök sätter jag i oktober-november så denna bädd grundgödslar jag redan på hösten. Därför stödgödslar jag vitlök redan från april och sedan hela växtsäsongen.

Jag försöker gödselvattna på jordytan så mycket det går, jag vill gärna slippa gödselfragment/urin på grönsakerna när det närmar sig skörd. Två veckor innan skörd gödslar jag inte alls.

Det vanligaste är att man gödslar för lite, övergödning i villaträdgårdar är ovanligt. Så om du står och tvekar mellan ”lite mer” eller ”lite mindre” så ta alltid ”lite mer”.

Vilka växter är mest näringskrävande? Kål, kål och kål. Alltså alla släktingar inom familjen Brassicaceae behöver massor av mat. Lök (Allium). Jajjemen. Löken vill ha näring, särskilt purjolöken. Ös på bara. Alla typer av selleri, både under och över jordytan. Majs. Bra att veta men det odlas sällan majs hos mig pga den korta säsongen. Men om du odlar majs; vräk på med gödsel! Gurka, squash och melon. Samma familj – samma behov (Curcurbitaceae). De kan inte få nog. Och den sista kräsna familjen är Solanaceae. Tomat, paprika, chili och aubergine. Skäm bort dem!

Vitkål av denna kaliber fås endast med stora mängder gödsel.
Gurkskörden uteblir om du inte öser på med näring.
Det här är en bok som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. Jag har en äldre upplaga av den, den nya verkar vara större, bättre och mer givande. Här hämtar jag till exempel tydlig info om olika grönsakers gödselbehov. Eva Pettersson heter författaren.

Det här är en annan väldigt bra bok på ämnet:

Tina Råman är författaren bakom Gödsel.

Jag har blivit bättre och bättre med åren på att gödsla och det är en tydlig skillnad på resultatet. Juni är snart slut och jag har förmånen att få vara/jobba hemma under i stort sett hela juli så i år blir det blir enklare att hålla odlingarna under kontroll och skörda saker i tid. I år ska vi till exempel skörda fänkålen då den är som godast.

Fänkålen kan bli jättestor – men också jätteträig. Den ska ätas i tid!

I förra inlägget skrev jag om dödande. Först dödade jag sniglar, nu har jag gått över till lössen. På träd använder jag hård vattenstråle och limringar som vapen. Om du har löss i ett träd så har du garanterat även myror. Och myrorna göder och föder lössen så när myrorna fastnar i limringarna så minskar även lusbeståndet.

Det vanligaste när man pratar om samarbeten mellan myror och andra djur är utan tvekan deras relation till bladlössen. Myror har i flera miljoner år agerat bönder både i växtriket och bland andra insekter. Många myrkolonier lever ett nära liv med bladluskolonier som de skyddar likt en bonde skyddar sin boskap. Myrorna ger skydd i utbyte mot att de får mjölka bladlössen på en sockervätska kallad honungsdagg. Vätskan är mycket attraktiv i insektsvärlden samtidigt som den är väldigt nyttig. Det går till så att arbetarmyran närmar sig bladlusen, ger den en lätt knackning med en antenn eller ett framben, och får sedan sin betalning för skyddet den ger. Lusen avger en droppe av den söta vätskan från dess anus och myran suger upp den. Myran fortsätter sedan i denna stil mellan bladlössen i kolonin, och återvänder till sitt bo när den fyllt på tillräckligt med honungsdagg. Bladlusen får näring genom att suga ut den från den växt som den för tillfället bor på. Den får då i sig alla nödvändiga proteiner, vitaminer, mineraler och till största del kolhydrater den behöver. Hälften av denna näring tar de inte själva upp, utan låter passera och bli en del av honungsdaggen som myrorna matas med.

Citat härifrån.

På buskar är det omöjligt att sätta limringar så där är det hård vattenstråle som gäller. Tålmodligt, några dagar i rad. På fläderbusken får lössen vara kvar. Flädern får alltid löss och busken är för stor för att behandla. Dessutom bryr sig inte lössen om blommorna.

Bladlöss på fläder.

Snart väntar larverna. Först kålmalens och sedan kålfjärilens. En daglig genomgång av bladen (oftast undersidan) för att skrapa bort äggsamlingarna rekommenderas. Och om man inte har galet mycket plantor är det värt att fortsätta de dagliga genomgångarna även senare och klämma ihjäl larverna.

Jag är så glad att jag ska vara hemma och kunna ta dem i tid. Då slipper jag (kanske) larvgift. Ett biologiskt, ekologiskt och mycket effektivt preparat som ofta kallas Turex (Bacillus thuringiensis). I år är det tydligen svårt att få tag på Turex men här finns det.

Lycka till med gödslingen och skadedjursbekämpningen!

Motgångar och biokol

Idag tänkte jag bjuda på lite bakslag, irritationsmoment och motgångar. Det är lätt att fotografera snygga vyer, vackra färger och aptitliga grönsaker. Men med sådana bilder känns det som om jag inte berättar hela sanningen. Allt går inte skitbra hela tiden. Nej verkligen inte.

Däremot så har jag blivit ganska bra på att inte deppa över det. Shit happens och man får glädjas över det som funkar i stället.

Dessutom vill jag prata biokol. Detta med anledning av ett inslag i senaste avsnittet av Odla med P1.

Ett äppelträd. Visserligen välmående, kanske i behov av en beskärning, men det finns inte ett enda kart. Fruktträden gapar ganska tomma i år, det var väl tajmingen med temperatur, blomning och pollinering som sket sig.
Vad sägs om den här sorgliga synen då? En skuggmorell som visserligen aldrig har gett särskilt mycket bär men som bara mår sämre och sämre. Närheten till granhäcken är mycket sannolikt en orsak till trädets illamående. Jag kommer att skriva mer om Allelopati nästa vecka.
Jag som var så pepp på svartrot. inte bara en god rot utan även en ätbar blast som kan bli perenn om man låter bli att skörda roten. Hurra tänkte jag som samlar på ätbara perenner. Fröerna sattes intill piplöken så att jag samlar den perenna köksträdgården på ett ställe. Men händer det något då? Nä. Det vill inte gro.
Ser ni sallaten? Det som brukar vara så enkelt vill inte längre växa hos mig. Nu har jag sått ny sallat, i finjord i en kruka i skuggan och den verkar må bra men att så en rad med simpel sallat i ett trädgårdsland verkar inte funka längre. Det ska daltas.
Antingen växer det inte alls eller också växer det för mycket. Här växer det piplök, jättefint, men det växer också en herrans massa jordärtskocka. För många år sedan flyttade jag odlingen av jordärtskocka härifrån. Tror ni att det växer på nya platsen? Nej, den vill tydligen trängas och krångla bland piplöken.
En del kål mår bra så den här bilden är inte signifikant för hela kålodlingen. Men en tredjedel äts av minisniglar, jordloppor och nu såg jag de första kålmalslarverna. Dagliga kontrollrundor krävs för att få behålla kålen.
Ynklig utdelning av palsternackor i år. Den nedre är en av få som grodde i första sådden. De två övre kommer från en kompletterande sådd som kan ha varit för sen. Skamligt.
Man ska vara glad. Jag har väldigt många plantor purjolök i år, det är roligt, men de är så löjligt små. En del är tunnare än gräslök och de växer för sakta.
Pak Choi och Tat Soi. Ha. Gick i blom innan de hann bilda ett enda blad.
Solcellsbevattningen som vi har i växthuset, och som har gått som en klocka i två år, trilskas. Den måste startas manuellt, eller snarare munuellt, eftersom den måste sugas i gång varannan timma. Vad är då vitsen liksom?
Vi övervintrade endast två chiliplantor, Black Pearl var för vacker för att kasta på komposten. Efter omplantering har de sett ut så här. Definitionen av en fallen skönhet.
Vad är problemet med tre flaskor kombucha kan man undra. Jo! Jag har tydligen gjort någon B-kombucha hittills och det är också den metod som jag har gjort reklam för. Den smakar visserligen gott men är inte alls så full av näring som ryktet säger. En riktig, och näringsrik, kombucha görs lite annorlunda och går inte att slarva ihop. Kombucha är inget skyddat varumärke så vem som helst kan kalla nästan vad som helst för kombucha. Som upplagt för lurendrejeri. Smaksättningar från vänster: myntablad, fläderblom och klassiska chaikryddor. Den som vill lära sig äkta kombucha går med i Kombuchaklubben på Facebook.

Och så knotten. Visserligen har vi en maskin som tar udden av svärmarna men en vindstilla dag strax efter ett regn spelar det ingen roll hur många maskiner som surrar. Jag har lärt mig att leva utomhusliv under dagarna och tillbringa knottkvällarna inomhus så här års. Att leva luststyrt får man göra andra tider på året.

Nu över till biokolen!

Jag har skrivit om biokol förut, bland annat här och här men efter att ha lyssnat på senaste avsnittet av Odla med P1 (Tysk trädgård i Dalarna) så fick jag lära mig något nytt!

Här kommer du till programmet.

Tungmetaller finns naturligt i våra jordar och tas upp av träden. Att vedaska innehåller ganska stora mängder tungmetaller, i synnerhet kadmium, är känt sedan några år. Aska har tidigare använts som gödning och för att hålla vissa skadedjur på avstånd men nu rekommenderas det inte längre.

Då blev jag fundersam på om det var okej att använda biokol eftersom det också kommer från träden. Det borde ju också innehålla kadmium i så fall.

I programmet intervjuas Holger Kirschmann, han är professor vid SLU i växtnäringslära och markvård. Han berättar att aska innehåller kadmium i en lättlöslig saltform medan kadmium i kol är hårt bundet. För att höra den kemiska förklaringen till hur det funkar bör du lyssna på programmet.

Kol (Biokol) är ett stabilt material som bryts ner 1% varje år. Det tar alltså 100 år att bryta ner en bit kol. Eftersom tungmetallerna sitter fast i kolet så bryts de ner i samma takt. Risken för att dessa tungmetaller ska orsaka skador är i princip obefintlig säger Holger.

Tvärtom så kan faktiskt biokolet sänka halterna av tungmetaller i jorden (om de skulle råka finnas där). Överlag är organiskt material i jord bra på att binda tungmetaller till sig, det kallas för fastläggning. Kolet kan inte sanera en jord men det kan oskadliggöra den genom att göra tungmetallerna otillgängliga för växterna.

Avslutningsvis vill jag berätta varför biokol i jorden är så himla bra (förutom att binda tungmetaller):

  • – Markstrukturen blir mer porös vilket är gynnsamt för växternas rötter.
  • – Biokolet binder vatten vilket ökar markens vattenhållande förmåga.
  • – Dränks biokolet i näringslösning innan det sprids i marken så blir det ett magasin av växttillgänglig näring.
Kol i botten av min komposttunna samlar upp lakvatten och är näringsmättad när jag ett år senare sprider denna i min jord. Jag köper ren kol utan kemikalier från närmaste kolmila. Här i Bergslagen brukar de vara ganska vanliga.
Och den här boken är kalasbra för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Det är värt att notera att Kirschmann är ekokritiker. Eller var. De texter han har författat har några år på nacken så jag hoppas att den moderna forskningen har slagit hål på hans teorier.

Nästa inlägg får nog bli av det positiva slaget. Det är ju mycket som växer fint trots allt.

Vecka 32

I det här inlägget har jag lovat att skriva om det svåra kålodlandet, inlagd dragon, falska sillinläggningar och om vitlöksskörden. Så här kommer det!

Svårt med kål i år

Kål är både lätt och svårt att odla.

Lätt: Den är väldigt köldtålig, den växer starkt, det blir ofta mycket.

Svårt: Det finns ingen annan grönsak som är så poppis bland skadedjuren och den vill ha galet mycket gödsel.

I år har skadedjuren varit värre än någonsin. Vanligtvis har jag lite kålmal på försommaren och lite mer kålfjärilar på sensommaren. Dessa är inget problem i sig men de lägger ägg på bladen och när äggen kläcks kryper det ut larver som äter upp bladen.

Kålmal: Liten, ljus, gråvit fjäril som lägger ljusgröna ägg utspritt på undersidan av bladen. Larverna är också ljusgröna och 5 mm i början men kan bli 1,5 cm när de är fullvuxna. De äter små hål i bladytan.

Kålfjäril: Normalstor, gräddvit fjäril med små svarta fläckar. De lägger gula ägg i samlingar på bladen, både på under- och översida. Larverna är betydligt större och äter av bladen från utsidan och in.

Jag har aldrig sett dessa två jobba samtidigt, de avlöser varandra.

Kålfjäril in action.

Åtgärd: Kålmalens ägg är bökiga att ta bort eftersom de är små och sitter utspritt, annars är det bra att ta bort så många som möjligt innan de kläcks. Kålfjärilens ägg är mycket lättare att ta bort eftersom de är knallgula och sitter samlat.

Jag sprayar min kål med Turex, det är en bakterie som larverna dör av. Det är biologiskt, helt ofarligt för andra varelser (inklusive människan) och godkänt för KRAV-odling. Förintas av sig själv inom 3-6 dagar, rinner av med regn och löses upp av solljus. Därför att det bra att spraya undersidan av bladen ungefär en gång i veckan.

Detta är dock ett omöjligt jobb om man har mycket kål. Jag bedömer att jag har precis på gränsen. För den som har stora odlingar eller inte vill använda Turex så är det täckning av odlingen som gäller. Kålnät finns att köpa på t.ex. Lindbloms. Vi funderar starkt på att fixa nätburar till nästa säsong.

Om larverna har hunnit kläckas så plockar jag bort så många som möjligt förstås. Alltså, en otäckt kålodling måste få en genomgång dagligen.

Kålfjärilens ägg.
Den här 49-kronorssprutan från Biltema funkade fint till Turex i tre säsonger men samtidigt som jag tröttnade på den så gick den sönder. Nu har jag köpt en tjusig sak från Gardena som jag ska berätta mer om en annan gång.
Kålfjärilens larver kan vara så här ljusgröna…
…eller se ut så här.

Andra saker som har drabbat min kål är kållus och sniglar men detta är väldigt ovanligt hos mig så det har aldrig förstört min skörd. Löss skrapar jag bort med fingrarna och sprutar av med hård vattenstråle. Upprepar vid behov. Sniglar plockar jag bort och hugger huvudet av på kvällarna när jag går en pannlampsrunda med snigelsaxen. Behövs bara på försommaren. Att lägga ut Ferramol, järnfosfat, runt odlingarna funkar också bra.

Ferramolpellets. Effektivt.

I år har jag dock drabbats av något nytt och det verkar vara många som lider av samma sak; huruvida det är jordloppor, någon slags rapsbagge eller annan skalbagge tvista de lärde men de perforerar bladen och gör dem oaptitliga.

Att spruta med hård vattenstråle och skaka plantan funkar men de kommer tillbaka. Dessutom vill jag inte spruta vatten i onödan på kålen för då försvinner hinnan av Turex som håller larverna borta. Förmodligen gäller nät vilket stärker våra funderingar till nästa säsong.

Å ena sidan kan årets kålodling tyckas vara en kamp mot väderkvarnar men å andra sidan ska man komma ihåg att kålen växer ända till mitten av oktober och kan stå kvar i landet till i december och då har odjuren gett sig av. Därför tänker jag kämpa vidare med mina kålplantor.

Årets trista grönkål. Hål av både kålmalslarver och skalbaggar.
Samma sorts ohyra gillar även krasse så den är inte heller så fin i år…

Jag ser fram emot nätåret 2020.

Fransk dragon i vinäger

I år är den franska dragonen ovanligt fin. För det mesta lyckas jag få den att överleva vintern men det har hänt att den har dött. Fransk dragon går inte att fröså, jag köpte en planta helt enkelt.

Väldigt fin fransk dragon i år. Alltså det är ju skitsvårt att ta bilder på något ljusgrönt med ljusgrön bakgrund…

Jag tycker att det är gott med färsk fransk dragon i flera sammanhang, bland annat i potatissallad och färskost, men i många recept läser jag att det är ännu bättre med inlagd fransk dragon. Om bladen får dra i vinäger så utvecklas det nya smaker som verkar vara snäppet godare och mer användbart. Denna simpla anrättning kallas Estragon men å andra sidan heter växten också Estragon. Kanske används inte den franska dragonen färsk i Frankrike?

Nu tjatar jag om fransk dragon, som om det fanns någon annan dragon, och det gör det. Rysk dragon ser i princip likadan ut men smakar helt annorlunda. Inte otäckt men betydligt mindre intressant. Den är också härdigare (som allt annat med rysk eller sibirisk i namnet).

Se upp så att du köper rätt om du skaffar en planta eller fröer!

Den franska dragonen är på väg att gå i blom och jag ville skörda innan det händer.

Genom en enklare googling kom jag fram till att det var hur enkelt som helst. En bra vitvinsvinäger, bladen från den franska dragonen och en ren burk.

De mest läsvärda bloggarna om just detta förfarande:

Trä, hops & kärlek

Matgeek

Skog till bord

Tre väldigt välskrivna och snygga bloggar.

Jag köper vinäger, man kan göra sin egen men jag är inte riktigt där än. Burken diskas och steriliseras i ugnen. 15 minuter i 100 graders värme så har de flesta baciller dött.

Därefter repar jag bladen av mina dragonstjälkar. Eftersom jag har så mycket så unnar jag mig att kasta bort alla som är lite fula. Bladen läggs i den rengjorda burken och därefter täcker jag med vitvinsvinäger. Häpp!

Inte någonstans kan jag läsa huruvida burken ska stå i rumstemperatur, kylskåp eller mittemellan så jag tar det säkra framför det osäkra och ställer den kallt.

I någon av bloggarna ovan läser jag att det blir gott redan efter några dagar men låter man det stå i en månad så blir det dra-på-trissan-gott! Och du har inte bara goda och användbara blad, du har också en riktigt smarrig vinäger.

Aubersill

En del av mig är lite motståndare till att vegetarisk mat ska likna, smaka, se ut som eller härma animalisk kost. Det bibehåller köttet som normen i våra måltider och även om maten inte innehåller animaliska ingredienser så jämförs de ofta med ”originalet”.

Och även om jag strävar efter att låta det vegetariska spela huvudrollen och de animaliska produkterna vara side kicks (om de måste delta över huvud taget) så vill jag ändå berätta om aubersill.

Det handlar alltså om inlagd aubergine i sällskap av olika godsaker. Och när man gör detta på rätt sätt så får auberginen riktigt bra konsistens. Ganska likt sill om jag minns rätt.

Odlar jag aubergine? Ja, men det har aldrig lyckats. I år gör jag mitt mest seriösa försök någonsin men än har jag inte sett några frukter.

Aubergineplantorna blommar och jag är där med mjuk pensel och duttar. Leker humla. Och håller tummarna. IVF liksom.

Däremot så odlar jag en del av smaksättarna.

Nåväl, receptet kommer från vännen Thomas som i sin tur hade hittat det på Jävligt gott, en bra sida för den som söker vegetarisk inspiration.

Med Jävligt gotts recept som vägledare gjorde jag så här:

Börja med lagen: 2,5 dl vatten, 1 dl ättiksprit (12%), 1,5 dl socker, 5 grovt krossade kryddpepparkorn, 2 lagerblad och 5 kryddnejlikor. Detta blandas i kastrull och får ett uppkok. Det är klart när sockret har löst sig. Låt svalna.

Skala två vanliga auberginer, och dela dem i 0,5-1 cm tjocka skivor. Skivorna saltas för att den beska vätskan ska släppa. Låt ligga i 30 minuter. Under tiden sätter du en stor kastrull med vatten på spisen.

Skölj skivorna och dela dem i behagliga bitar, 2-3 st/skiva. Lägg dem i det kokande vattnet. De ska bara koka i någon minut. Häll av. Lägg bitarna i en väl rengjord glasburk, skala och skiva en rödlök som också ska ner i burken. Därefter häller du på den avsvalnade lagen. Ställ allt kallt i minst ett dygn men två dygn funkar också.

Nu har du en bra grund för att göra en väldans massa olika goda sillinläggningar. Lökbitarna kan gå med i inläggningarna eller också använder du dem i en sallad.

En bra samling recept med olika sillinläggningar finns här men kolla i dina kokböcker eller googla vilt, det finns hur många som helst att välja mellan. Godast blir det om även dessa får stå ett dygn innan man äter aubersillen.

Färsk potatis, en bra ost och lite knäckebröd – det är enligt mig de ultimata tillbehören.

Inläggningarna som vi gjorde – och som blev bra allihop – är följande:

Basilika, vitlök och lime

Tomat, chili och sherry

Tångkaviar och dill

Pepparrot, äpple och gräslök.

Oavsett om detta är en rätt med sitt ursprung i det animaliska träsket så tycker jag att kryddade ättiksinläggningar är något vi ska värna om och utveckla. Dels är det en väldigt nordisk tradition (försök att hitta ättika i någon annan världsdel!), dels är det ett mycket bra sätt att förädla och lagra mat. Även grönsaker. Jag kommer att skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vitlöken

Jag sätter den i november och skördar ungefär nu. När tre av bladen är gula brukar den vara färdig. Ett annat sätt är att provskörda ett exemplar. Löken ska ha fått klyftor som inte har börjat falla isär.

Viktiga saker för mig när jag köper utsäde:

Att blasten är flätbar

Att den är ekologisk

Att den är skapligt stor

Flätad vitlök är den bästa förvaringsmetoden enligt mig. Mycket platsbesparande. Det råkar även se fint ut men det är faktiskt mindre betydelsefullt.

Flätorna i Getingedalens kök.

Mina vitlöksskördar genom åren har varit lite varierade. Ibland blir den superfin, ibland lite klen. Jag har haft dålig koll på varför det blir så olika. Utsädet kan vara en orsak men till denna säsong hade jag nog insett att vitlök inte kan få nog av vatten och näring.

Därför tänkte jag, som ett experiment, systematiskt vattna och gödsla vitlöken i stora mängder en gång i veckan för att se om det gav resultat. Och det måste jag nog säga att det gjorde. Man kan alltså inte vattna eller gödsla för mycket. Vigor har levererat med hjälp av Tysslingebygdens hönor.

Varför tar du inte eget utsäde?

Jag får frågan då och då men jag har inte varit redo för det än. Precis som med vinägern. Fast nu är jag där. I år tar jag eget utsäde.

Men inte på Vigor.

För vid ett besök hösten 2018 av en likasinnad fick jag ett praktexemplar av vitlöken Klicki. Den heter säkert något annat egentligen men det var okänt så nu heter den Klicki av lite olika skäl.

Klicki var skitstor och jag satte de åtta enorma klyftorna på en specifik plats i november. Klicki har vuxit bredvid Vigor och fått samma skötsel men har hela tiden varit lite grövre. Och lökarna som jag drog upp i veckan var större än någon annan vitlök jag har odlat. Klicki kommer inte att hamna i köket i år, Klicki kommer att bli höstens utsäde.

På ursprungs-Klicki satt det en knippe småklyftor i toppen. Vitlök har en tendens att skapa lökar på stjälken, en del kallar dessa stresslök och de är då ett tecken på ojämn vattning men vissa sorter får alltid stjälklök, oavsett vattning. Dessa går också att äta.

Dessa ormlökar slår ut till blommor och blir sedan minivitlöksklyftor om man låter dem vara kvar. Jag klippte av dem och satte dem i vas istället.

Jag testade att sätta dessa miniklyftor, med åren ska de tydligen kunna bli stora lökar, och vid veckans skörd drog jag upp smålökar, betydligt större än de pyttesmå klyftor som sattes i november. Dessa får torka till och sedan planteras om i höst.

Framtida Klicki-lökar!

Hela skörden hänger eller ligger på tork nu. Torrt och luftigt. Getingedalens car port är ett ypperligt ställe för detta. Vigor ska så småningom putsas till, flätas och hängas in i köket. Klicki ska planteras i november.

Cirka 100 Vigorlökar på tork! Om vi äter två vitlökar i veckan så klarar vi självförsörjningsmålet.

I nästa inlägg blir det lästips och rapport från min mest lyckade sensommarsådd någonsin!

Vecka 12

Det är så stor skillnad.

Jag kommer just från stan med torra gator och krokus på väg upp. Hos mig är det fortfarande väldigt mycket vinter. Jag känner mig som en papegoja men så är det.

I förra veckans blogg lovade jag att berätta om en ny bekantskap. Gullig men helst på avstånd. På andra sidan tomtgränsen.

Under mina 15 år i Getingedalen har jag varit väldigt förskonad från skadedjur. Det är klart att älgarna är bökiga, de är mina värsta fiender i trädgården. Och på andra plats kommer kålfjärilens larver fast med lite jobb så lyckas jag stävja deras angrepp. Jag har inga sorkar, väldigt lite sniglar, aldrig några rådjur och grannens katt gör mer nytta än skada. Bladlössen drabbar mig emellanåt men det är glest mellan attackerna och vildsvinen har jag sluppit hittills.

Nu har hararna hittat hit. För första gången under mina 15 år ser jag harar på tomten och när jag tittar bort så äter de på de unga fruktträdens stammar.

Tveksamt om detta kommer att överleva.

Förhoppningsvis är det snön som gör att de behöver äta på mina fruktträd. Förhoppningsvis kommer de inte på besök när jag har grönsaker i landen. Förhoppningsvis är allt en trist tillfällighet.

Här kommer en filmsnutt. Alltså, det finns en anledning till varför jag skriver och inte är radiopratare eller poddare. Dessutom har jag lärt mig att man inte kan gå i knarrande snö samtidigt som man berättar saker. Tur att jag inte säger något viktigt. Hur som helst, det är coolt med skare och det tycker nog även varenda hare. Ha.

Ett av alla förvirrade bin som dog köldchocksdöden. (Se filmen för bakgrundsförklaring.)

Det är förkylt i Getingedalen. Papegojvarning även här. Vi nyser i kapp och tycker att det är ovanligt sega och envisa baciller. Även om vi vet att det inte finns ett skit att göra åt saken (förutom VVV – vila, vatten och värme) så boostar vi med näringsrika och immunförsvarstärkande smoothies. FÖR SENT tycker kroppen som vill ha näringsrik kost året runt.

Vi hämtar näringen i frysen. Älskar att ha en frys fylld av egenodlade godsaker.

Dagens TOO LATE-smoothie innehåller svartkål, havtorn och svarta vinbär. C-vitamin, C-vitamin och C-vitamin. Citrusfrukterna får gärna stanna vid medelhavet. Vi blandar med yoghurt (bra bakterier), honung (antiinflammatoriskt) och fruktjuice.

Tack vare årets dåliga skörd så börjar vi se botten i frysarna. Vi har äntligen haft nytta av tidigare års rika skördar. Det är helt plötsligt möjligt att rota runt och se vad som finns. En inventering och sortering har varit möjlig.

Och vi har både potatis och lök kvar.

Och på köksbänken odlar vi näringsrika skott från gula soppärter. Busenkelt.

Skördeklart till höger och nysådd till vänster. Om man skördar skotten smart så kan man få tre skördar på samma planta.

Här kommer några TV-tips:

Trädgårdstider i all ära men samtidigt, i den andra statliga kanalen, sändes Korrespondenterna. Kanske inte ett program som man förknippar med odling men Korrespondenterna kan faktiskt handla om nästan vad som helst.

Avsnittet Hållbart liv är 29 minuter långt och utspelar sig i Wales och Bulgarien. Mycket sevärt för den som tycker att omställning är viktigt och självförsörjning intressant men det ger också ett tänkvärt perspektiv på självvald downshifting och påtvingad.

Ett annat TV-tips, som inte heller är så långt (ca 7 minuter), är klippet från Morgonsoffan i TV4 där Stefan Sundström primärt sitter för att marknadsföra sin nya bok. Men han hinner också berätta saker som jag faktiskt aldrig har tänkt på.

Boken som gör mig ännu mera nyfiken efter TV4-klippet.

Bokashi är en fiffig grej, vi kan gå in djupare på det någon annan gång, men jag har aldrig behövt det eftersom jag har så himla effektiv varmkompost. Den sköter sig själv, det går inte åt några specialgrejer och jag lägger i princip ingen tid eller kraft på att få prima kompostjord.

Stefan gör mig dock uppmärksam på att det faktiskt försvinner galet många procent kväve från min varmkompost medan den gosar till sig. Det svinnet får man inte med bokashi. Svinnet är inte bara en näringsförlust för mig som självförsörjare, det har även negativ inverkan på klimatet.

Men bokashi… att köpa specialpreparat… och hålla på med hinkar… nej det känns inte aktuellt idag.

Förra veckan öppnade återigen Rosengrens Skafferi! Örebros enda vegetariska restaurang. Nu hittar man dem i nya fina lokaler på baksidan av Örebro Läns teater och jag har redan ätit av deras goda lunchbuffé. För den som är intresserad av vällagad, ekologisk, vegetarisk, hållbar och mycket god mat så rekommenderar jag Rosengrens!

Nästa vecka är det sista onsdagen i månaden och jag gör en summering av mitt downshiftande i mars. Det kommer att handla om tvål, näthandel, tågresande och framtidens toaletter.

Det är klart att hararna kommer åt att tugga på stammarna när snön är som ett inbjudande salsgolv.