Små blad med stor personlighet

Det blev ett uppehåll från bloggandet förra veckan. Just nu måste jag prioritera produktionen inför jul. Ibland måste jag välja för att hålla.

Det snöar och töar om vartannat men vi har haft ett konstant snötäcke sedan den 11 november så det är ljust och vackert. Naturligtvis hann jag inte färdigt med allt i trädgården men som jag antydde i mitt förra inlägg, det blir bättre med åren. Det var inte mycket kvar i landen när första snön föll.

Vintermorötterna, de där som jag odlar för första gången, blev sist ur jorden. Och vilka morötter sen! Efter många års slarv och okunskap får jag äntligen raka och hela rötter med goda lagringsegenskaper.

Mina knep lyder:

-Överdrivet lucker jord utan hårda klumpar, sten och grus. Halm och kompost är bra.

-Välgödslad jord redan vid sådd. Stallgödsel och kökskompost funkar fint.

-Ganska gles sådd för att slippa gallring och konkurrens.

-Täckt jord mellan raderna. Gräsklipp, halm eller annat. Det håller jorden jämnt fuktig och man slipper spruckna rötter.

-Stödgödsling med näringsvätska, första gången en månad efter sådd, därefter en gång/vecka.

Vintermorötter på väg upp.
En riktigt bra sak att göra med morötterna är biffar. Det här är mitt absoluta favoritrecept.

Det här inlägget skulle dock handla om de små bladen. De där som inte tar för sig så mycket i trädgården men dominerar i munnen. Örterna.

Många örter är perenna vilket jag gillar skarpt. Perenner kräver inte särskilt mycket utan är ganska självgående och anspråkslösa. Ur hållbarhetsperspektiv får de guldmedalj.

I min perenna örtagård växer några olika sorters lök; luftlök, piplök och gräslök i olika form. Dessutom finns det rysk och fransk dragon, lite smulgubbar, citronmeliss, timjan, lavendel, salvia och lite annat. Alla dessa kommer år efter år.

Gräslök är något som jag klipper ner ungefär tre gånger varje sommar. Den kommer igen. Jag hackar ner den i små bitar och fryser in i lådor. Om gräslöken är torr när detta görs så är det jättelätt att få ur det man behöver.

Timjan. En välrotad och vedartad timjan kan klippas ner ganska bryskt. Jag lägger kvistarna i en burk i frysen och där faller de små bladen av. Smidigt.
Piplök kommer tidigt och många sorter är perenna. Denna använder jag istället för annan lök (purjo, röd eller gul lök) i väntan på att dessa ska bli skördeklara.
Blommande gräslök och smulgubbar. Blommorna är också ätbara, de smakar lök, och är vackra att toppa en sallad med.

De flesta örter blir bäst i frysen, där bevaras smak och doft allra finast. Det finns några som jag torkar, bland annat rosmarin, och några tar jag inte hand om alls. Jag äter dem under säsong och that´s it.

Förra året planterade jag även in kärleksört, myskmalva och libbsticka i örtagården. Libbsticka är bästa grunden i egen grönsaksfond. Dessutom provar jag spansk körvel och vinterkyndel men jag vill avvakta och se om de överlever vintern. Hoppas.

Kärleksörten kommer upp tidigt och då är bladen som godast. Därför har den fått flytta in i min perenna örtagård. Saftiga och lite köttiga blad som fyller ut salladen på ett förtjänstfullt sätt.

Mynta har jag satt offside eftersom den annars skulle ta över hela ytan. Den har fått en undanskymd plats i skogskanten där den kan få härja fritt och tack vare skugga och dåliga jordförhållanden så sprider den sig bara lite lagom.

Mynta tillhör också de örter som jag torkar. Den är så stark i smaken att tillräckligt mycket arom bevaras även i torkat tillstånd. Mynta smular jag ner i såser eller också gör jag te på bladen.

De ettåriga örter som jag odlar varje år i växthuset är basilika och koriander. Den tvååriga persiljan sitter i en odlingslåda utomhus och den är nästan som perenn eftersom den frösår sig. Genom att fylla på med lite frö och faktiskt försiktigt flytta plantorna ibland får jag dem att vara konstant fina.

Stor och fin persiljeskörd i år. Klipper bort de grövsta stjälkarna och fula delar och sedan proppar jag ner persiljan i en burk. Om bladen är torra är det jättelätt att få ur det man behöver vid matlagning. Smaken bevaras fint i frysen. Hoppas att det även gäller näringen.
Inte en sommar utan basilika. Det är så lyxigt att kunna skörda så mycket att man kan blanda den i sallad.
Basilika är överlägset bäst att frysa och jag gör det i glasburkar eftersom örter har så intensiv doft att de kan smitta annat i frysen.
Även om frysen är full av koriander från 2014… 2015… så odlar vi alltid ny varje sommar. Det är inget som slår färsk koriander i asiatisk matlagning. Det här är en riktigt intensiv sak. Den måste frysas i tät burk för att inte allt annat ska smaka koriander.

Salvia är en ört som jag har haft lite svårare att använda. Mitt register har varit ganska tunt men nu provade vi ett recept där salvia hade huvudrollen och det var brutalt gott. Håll-käften-gott. I vanligt ordning är italiensk mat riktigt enkel att lyckas med när man har bra råvaror.

Ingredienser i denna himmelska salviapasta: vitlök, färsk salvia, riktigt smör och flingsalt.

Recept för två:

Spaghetti

Två klyftor vitlök

Ca 50 g smör

Ett stort fång salvia (eller två köpekrukor)

Flingsalt och nymald svartpeppar

Eventuellt olivolja

Koka pastan al dente. Skala och finhacka vitlök. Riv salviabladen i mindre bitar. Smält smöret, häll i vitlök, salvia, lite salt och peppar. Låt puttra ett par minuter. Häll av pastan, rör ner salviasmöret, toppa med salt, peppar och ringla över lite olivolja. Om du har en kvist salvia kvar kan du ju garnera med den.

Ät och svimma.

Nu är det inte långt kvar till Shopping på Landets julupplaga anno 2017! En åka-runt-julmarknad i bygden runt Närkes Kil. En av stationerna drivs av en trädgårdsmästare och en annan av mig. Jag plockar hem nästan allt från Konsthantverkarna och har dessutom en massa nydrejat på hyllorna.

Shopping på Landet har en Facebooksida där det finns mer information.

Välkommen!

 

 

Avrundning

Det var inte bättre förr. Iallafall inte mitt odlande. Skördarna blir bara bättre med tiden och jag har en behagligare balans på allt.

Vid den här tiden, för några år sedan, var jag less. Odlartrött. Om jag hade känt till vinterodling eller höstsådd över huvud taget så hade jag förmodligen brytt mig nada.

Jag kan dock känna att det är sunt att pausa. Göra något annat och få tillbaka ivern. I år är jag inte alls lika odlartrött. Dels har jag haft en bättre planering, dels har jag haft en om dan som motto. Istället för att se trädgården som ett enda Mount Everest av arbete så gör jag en sak om dagen. Och det leder ofta till två eller tre.

I måndags skulle jag bara skörda – och flytta på – purjolöken. När det var gjort så passade jag på att fixa ett par saker till och efter det var jag förstås skitnöjd eftersom jag bara skulle skörda purjolöken. Jag är så stolt över den här skörden!

Om jag bara ska gå ut och göra en sak så känns berget nästan som en nedförsbacke och om man gör en sak om dagen så händer det en hel del under en vecka.

Nu är det inte mycket kvar att göra i trädgården innan vintern. Jag har skördat i princip allt som bör skördas, fågelbaden är inplockade, krukor tömda och upp-och-ner-vända, grillen inställd och möblerna staplade i förrådet.

Kvar sitter vintermorötterna. Med flit. Men jag ska ta in dem vilken dag som helst. De där morötterna som ska ha så mycket bättre lagringsegenskaper än klassiska morötter. Ska bli väldigt spännande att utvärdera det.

Sommarmorötter. De som satt kvar efter en hel sommars konsumtion.

Kvar sitter också grönkålen. Dels har jag skördat av den sedan i maj, dels är den väldigt köldtålig.

Nästa års växthusodling kommer inte att ske i krukor utan i skräddarsydda kragar. För att kunna utnyttja den gamla jorden från årets krukor så snickrade vi ihop lådorna redan nu. Tillsammans med nedklippta växtdelar, täckmaterial, halm och kogödsel är dessa bäddar redan preppade inför våren. Ingen nederbörd kommer att laka ur bäddarna och näringen blir kvar.

Så här såg det ut i våras…
…och så här ska det se ut hädanefter!

Förutom att odla tomater och paprika i dem så provar jag att lagra purjolök i dem. Jo faktiskt.

Egentligen kan purjolök stå ute hela vintern men den fryser fast i jorden så den är svår att skörda. Då såg jag att Sara Bäckmo, Skillnadens Trädgård, flyttade sina purjolökar från friland till växthus eftersom jorden inte fryser så hårt i växthuset. Nu har jag gjort likadant. Utvärdering följer.

Purjolöken grävdes försiktigt upp och sedan ner i en av de nysnickrade lådorna i växthuset.

Ett annat sätt jag kommer att använda lådorna på är att vårvinterodla. I vintras satte jag lite frön i krukor i växthuset med grödor som är köldtåliga. Det var ruccola, spenat, machésallat och lite annat. Allt kom upp och växte fint, trots kylan, men sedan växte de ur sina krukor och jag tog inte hand om dem. Nu ska jag göra samma sak fast i lådorna. Tänk om jag får skörda sallat i mars? Det vore coolt!

Det här är förra årets februariexperiment i växthuset!

Inomhus är det grönsaker lite överallt. Dels de som ska lagras i rumstemperatur och har hittat sin slutdestination, dels de som sitter i väntrummet, till exempel tomater som ska eftermogna och chili som torkas.

Gul och röd lök flätar jag och hänger lite överallt i köket. De mår bäst i rumstemperatur och de tar väldigt lite plats när de hänger. Dessutom blir det vackert. Lök är något som jag nog använder i varje måltid.

Jag använder en torkapparat till vissa saker, bland annat chili som ska smulas till flakes. Här är det sex lager blandad chilifrukt som torkas på ett effektivt sätt i ca 45 grader. Det tar ett par dygn.
I år odlade jag Jamaica Bell för första gången med stor framgång. Den har så himla rolig form.
Jag tror att jag har varit bättre på att skörda tomater i år. Det blev betydligt färre som skulle eftermogna inomhus. Skönt eftersom det är platskrävade.
En av de sista grödorna som skördades var timjan. Jag klipper av kvistarna och lägger i en burk i frysen. Där släpper bladen från grenarna som man kan fiska upp nästa gång man har ett ärende i burken. Timjan behåller smaken allra bäst i frusen form. Mer om örter i mitt nästa inlägg!
Det enda som planteras nu är vitlöken. Jag köpte ekologisk Therador på Klostra för att dess beskrivning matchade mina önskemål bäst. Vitlöksklyftorna klämde jag ner mellan mina jordgubbsplantor eftersom de tydligen ska växa fint ihop.

I nästa inlägg tänkte jag bjussa på ett ruskigt bra recept och så ska jag grotta ner mig i små blad med stor personlighet.

Toppar och tveksamheter på DuBois Farms

Höstens resa till New York med omnejd skulle få gå i skördens tecken så många av utflykterna gick till olika sorters gårdar. En av alla kvalmiga dagar åkte vi till DuBois Farms i Highland. Det är en gård som framför allt odlar för självplock men de har även en del djur.

Eftersom vi var där i början av oktober, och en av de allra mest firade högtiderna var i antågande, så spelade pumporna en central roll. Var och varannan besökare hade en eller två pumpor på sina självplocksvagnar.

Förutom pumpor så odlas det tomater, aubergine, paprika och flera olika sorters frukt. Plommon, nektariner och persikor var redan skördade men äpplen, päron och druvor fanns det möjlighet att plocka hur mycket som helst.

Förutom pumparna stod äpplen högt i kurs hos besökare och kunder.
Ett riktigt mörkt äpple som jag aldrig hade sett förut. Jag tror att det heter Empire.
Jag lyckades aldrig ta reda på vilken sorts päron det var men de är ganska lika Conference.

Ett spännande inslag för en nordeuropé var självplocksmöjligheterna av druvor. De var oerhört smakrika, ja en sötma och en arom som jag aldrig har känt tidigare. Jo vid ett tillfälle. Det finns en druvläsk som jag brukar handla när jag är i USA. Den är god men smakar inte druva så jag trodde att den var gjord på 100% kemikalier. Fast nu när jag har smakat Niagara Grapes på DuBois Farms så förstår jag bättre. Det var exakt samma smak.

Det var väldigt poppis att plocka druvor och det förstår jag. De var enormt goda. För en dollar (ca 8 kr) fick du fylla en rätt så stor korg.

 

Här är läsken som jag nog gillar ännu bättre nu!

Förutom att plocka och provsmaka äpplen (jo det fick man faktiskt!) så fanns det förstås nypressad äppelmust och varma äppelmunkar till försäljning. Självklart ordnades det munkätartävlingar men jag nöjde mig med att vara publik.

Chew, chew, swallow!

Det tveksamma inslaget utgjordes av djurbeståndet. Jag känner mig alltid tveksam till djur vars existens endast är till beskådan. Visst är får, grisar, getter och hästar domesticerade djur men att leva i en inhängnad som passeras av hundratals människor som dessutom vill klappa, rycka, peta, mata och känna kan inte vara någon vidare tillvaro.

Fåren såg inte ut att må bra och hästen fick inte matas men brydde sig folk om det?

I utkanten av området gick det ett gäng alpackor. Tack och lov hade de ett rätt så stort område att röra sig inom men det gick ändå inte att undgå människor helt och hållet.

Dagen till ära föddes det en alpackababy och sådant är förstås extra spännande. Frågan är bara om de tyckte att det var behagligt att genomföra detta till publik?

Det går dock inte att neka till att vingliga alpackaungar är väldigt söta.

Efter några giriga bilder så lämnade vi alpackorna ifred och valde lite andra vyer istället.

Det stod värdar och värdinnor utplacerade på det 21 hektaren. Dessa svarade på frågor och hjälpte till vid självplockning.
Överallt ser jag att nya äppelodlingar planteras väldigt tätt. Jag gjorde samma iakttagelse på Österlen. Gallrar man senare eller låter man det se ut så här?
Mera pumpor… och vackra formationer av majsblast.
Självplock av Zinnia.
Kanske den finaste pumpan av alla?

En mycket trevlig dag på DuBois Farms! Nästa inlägg kanske borde handla om min egen odling men jag kör nog lite mer New York innan jag byter kontinent. Det kommer att bli ett besök på Farmers Market på Union Square mitt på Manhattan.

The Big Apple

Varför New York kallas för The Big Apple är omdiskuterat. Det finns flera olika teorier och historier och ingen vet riktigt säkert varifrån benämningen kommer. 

Att New York State är landets näst största producent av äpplen har ingenting med saken att göra men det faktum att man ser äppelodlingar överallt på landsbygden känns ändå som en kul koppling till smeknamnet.

På västra sidan om Manhattan flyter Hudsonfloden och den fortsätter norrut i många mil. Området runt denna floddal kallas för Hudson Valley och det är ett bördigt område med gynnsamt klimat.

Att åka till detta område i slutet av september eller början av oktober innebär mycket skördefester, Farmers Markets och liknande aktiviteter. Min syster ser äppelodlingar i alla väderstreck så det luktade lite äpple överallt utomhus.

Trots detta gjorde vi en utflykt till Angry Orchard, en äppelindustri med cidertillverkning och just denna dag ciderprovning.

Angry Orchard verkar vara en av de större cidertillverkarna i landet. Deras produkter syns på de flesta barer i New York. Ingen småskalighet här inte. En liten rundtur i deras lokaler, en inblick i fabriken och provsmakning av deras cider var en trevlig utflykt.

För att inte tala om de enorma odlingarna där äpplena skördades för fullt när vi var där.

Dessutom får man allt det där amerikanska på köpet. Maten, människorna, aktiviteterna, samtalen, kulturen och vädret. Vi hade runt 25 grader varmt under hela visitelsetiden.

Träden dignade av frukt. Tidiga sorter var redan plockade medan många andra skulle skördas när som helst.
Unga träd formas för att funka i industrin. Genom att tvinga ner späda grenar får de mer frukt, en luftigare krona, kräver mindre beskärning och blir lättare att plocka av.
Nyplanteringar, klassiska äppellådor och äldre fruktträd i bakgrunden.

 

Fullvuxna träd.

De kunskaper jag har om fruktträdsodling är att om marken runt trädet är bar så är också träden besprutade. I princip så betyder det att marken är död och nästintill obrukbar. De äldre trädens rötter går så djupt att de inte drabbas av giftet som är avsett att täcka det som växer ovan jord och som alltså så småningom hamnar i våra magar. Kontroversiellt.

Nedan syns äppelodlingarna från Clintondale där min syster bor. Vi fick också bekräftat av en local att dessa träd besprutas.

Väldigt mycket frukt är ju häftigt men om man vet att det är tack vare en hel del pesticider så känns det inte lika häftigt längre.
Död mark runt stammen.

Huruvida odlingarna på Angry Orchard var organic (ekologiska) eller inte är jag osäker på. Eftersom det inte syntes några tecken på det så misstänker jag att de inte är det. Om jag hade en ekologisk farm så skulle jag nog skylta med det.

Majoriteten av äpplena som odlas i världen är inte ekologiska. De är besprutade för att bli jämna, stora, många och se aptitliga ut. Därför vill jag uppmuntra alla till att ta vara på alla trädgårdsäpplen som finns. Flera ton trädgårdsäpplen går till spillo varje år och dessa är i princip aldrig besprutade.

Nästa inlägg ska handla om ett annat studiebesök i Hudson Valley, DuBois Farms i Highland. Där var det skördekalas och dessutom organic!

Det nya skafferiet och favoritbönan

 

Först och främst vill jag tacka alla som kom till mig i lördags när det var Den Blå Tråden. Trots att det var en riktigt grå och blöt dag så var det jättemånga som gjorde en utflykt ända upp till mig. Det var inte så många som var sugna på någon guidad tur (fullt förståeligt!) men det var rekordmånga som gick runt i trädgården och tittade på egen hand.

Dagens vanligaste kommentar gällde vår humle. Eftersom jag ser den varje dag så tänker jag inte så mycket på den men det verkar som om vi har ovanligt fin humle. Mer om det i ett annat inlägg.

Så där ja!

Då är nya skafferiet i princip färdigt! Ni som följer mig vet att jag tjatar mycket om förvaring, lagring och de begränsade möjligheter som jag har. Dels har det gjort mig till en uppfinnarjocke, dels har jag lärt mig att anpassa omfånget.

Nu har vi dock gjort slag i saken och byggt om köksfarstun till ett fullfjädrat lagringsutrymme. Förhoppningsvis ska vi kunna ta hand om större skördar och att dessa ska hålla lite längre.

Det är inget ultimat utrymme. Man får ge och ta lite. Dels är det egentligen för ljust, det fina fönstret ville vi absolut inte bygga igen; dels ligger det i fel väderstreck, men vad ska man göra åt det? Ett skafferi ligger nästan alltid på norrsidan eftersom solen aldrig når dit. Den här farstun låg på västersidan där solen gassar på eftermiddagar och kvällar. Fast det är ju under höst, vinter och vår som vi har mest nytta av skafferiet och då gassar det inte lika mycket sol.

Här kommer en liten videoguidning!

För övrigt skördas det för fullt i Getingedalen. Jag prioriterar det som borde ha skördats igår och det som är känsligt för kyla. Snart kommer första frostnatten och då vill inte Fröken Squash vara utomhus.

Det som är köldtåligt, och som inte blir sämre av att stå kvar i jorden, kommer jag att vänta ännu lite längre med att skörda.

För att inte få dåndimpen och bli stressad över allt som ska göras så jobbar jag enligt principen en om dan. Jag vet att Sara Bäckmo (Skillnadens Trädgård) gör ungefär likadant. Då blir situationen hanterbar.

Jag har till exempel tagit upp all lök nu. Den ligger på tork i car porten och ska så småningom flätas. Dessutom har jag skördat alla bondbönor. Min favoritböna alla kategorier.

När skalen börjar bli lite brunfläckiga och när man känner att bönan är full av hårda knölar – då är det dags att skörda.
Bondbönor är så coola inuti. De är verkligen utformade för att skydda innehållet. Ett tjockt och ulligt foder kapslar in de goda och stora bönorna.
Med en bra ljudbok i högtalaren så är det riktigt rogivande att sprätta bönskal och plocka ut innehållet. Dessa förväller jag i några minuter och sedan fryser jag in dem i portionspåsar. Bönorna använder jag i soppor, sallader, grönsakspytt eller mixar till bondbönshummus. Bondbönor kan ha olika färger beroende på sort. De kan vara mörkare gröna, beiga eller rostfärgade. Denna, som heter Express, är ljusgrön.

En bra grej med bondbönor, förutom att de är väldigt goda, är att de är enormt lättodlade. De är inte alls lika känsliga för fukt och kyla som andra bönor och de blir nästan aldrig angripna av skadedjur eller sjukdomar. Dess stjälkar, blad och rötter är näringsrika och blir, efter skörd, ett fint tillskott till jorden och nästa säsongs odling.

I mitt nästa inlägg ska jag berätta hur jag förbereder mina odlingsbäddar för vintern och kommande säsong.

Konsekvenserna av pollinering

Idag tänkte jag berätta om våra bikupor. Japp, för någon månad sedan blev vi med bin.

Dessvärre kan jag ingenting om biodling. Jag hade kunnat gå en kurs hos Örebro Biodlarförening men det gick inte att pressa in i programmet. Jag hoppas att det kommer nya kurser våren 2018.

Bild lånad från dvv.se

Varför vill jag ha bikupor? Jo! Bin är ett utdöende släkte. Man är inte bombsäker på vad som orsakar massdöd bland bin men virus och bekämpningsmedel verkar vara två orsaker. Istället för att skänka pengar till välgörenhet så hyr jag istället bikupor och bidrar till binas överlevnad. Som bonus får jag flera tusen pollinatörer till mina odlingar. Och knottätare.

Albert Einstein sa att om bina dör så kommer även mänskligheten att dö inom fyra år. I don’t know. Det finns ju även andra insekter som pollinerar men det skulle garanterat innebär en stor skillnad för växtligheten.

Jag hade hört talas om hyrkupor men det var inte så lätt att hitta någon att hyra av. Om jag hade bott i en storstad och drivit ett större företag så hade jag kunnat hyra av Bee Urban. De gör ett jättejobb för binas fortlevnad men jag är inte deras målgrupp.

 

Då kontaktade jag Örebro Biodlarförening men de pysslade inte med uthyrning. Däremot så kände de till en man som gjorde det och jag fick kontakt med honom.

Han inspekterade vår gård och tyckte att det verkade bra och sedan gick det fort.

Då och då kommer han med sina assistenter och tittar till kuporna. Jag passar på att titta varje gång det händer för att lära mig saker. Ibland är det bara tillsyn men senast blev besöket längre för då hämtades all honung.

Det är väl egentligen inte förrän till våren som jag kommer att ha nytta av bina men det är ju bra att de finns här redan nu så att vi kan bekanta oss med varandra.

Vår biodlare tyckte att vår plats var bra eftersom det inte har funnits bin här förut så då finns det inte heller något virus i området. Så de tre kupor som ställdes hit från början kompletterades med ytterligare en efter en tid.

Han tyckte att jag skulle skaffa en egen biodlardräkt så att jag skulle kunna vara med på närmare håll och titta när han är där. Då kan jag ju lära mig ännu mer. Ska fundera på saken.

För den som vill passa på att göra ett gratis studiebesök hos en biodlare finns det ett ypperligt tillfälle den 23 september. Då är det Den Blå Tråden i bygden runt Närkes Kil och det är öppet hus hos ett flertal småföretagare, eldsjälar och hantverkare i området.

Förutom biodling kan man passa på att besöka en gård med allmogefår, en kolmila, en trädgårdsmästare, ett galleri, ett lantspa/mikrobryggeri, se fina foton, handsydda kläder, medeltida kyrkomålningar, ardennerhästar, blomsterarrangemang och mina grönsaksodlingar!

Jag kommer att ha visning av mina grönsaksodlingar kl. 11.30 och 15.30. Visningen kostar en frivillig donation till Kvinnohuset i Örebro.

Läs mer om hela arrangemanget på Den Blå Trådens hemsida!

Nåväl, det är många grönsaker som är självfertila och vi har fått en ganska god skörd av det mesta trots att inte bina kom förrän i augusti. Nu skördas det för fullt och faktum är att det sås trots att det är september. Det kommer jag att berätta mer om i mitt nästa inlägg.

Här kommer lite bilder från mina odlingar som det ser ut just nu!

Är så glad att mina havtornsbuskar ger skörd redan första året. Det hade jag inte räknat med. Om de får en frostknäpp blir det tydligen lite godare så jag väntar med att skörda. Dessa är enormt näringsrika. Förutom den höga halten av C-vitamin så innehåller de omega 3 och B12 vilket vi vegetarianer uppskattar. Dessa fryser jag och lägger i vinterns smoothies.
Gråärt. En gammal kulturväxt. Dessa ska svälla och torka på plantan för att sedan tröskas och hällas på burk. Bra istället för kikärter och kan malas till ärtmjöl och användas i färs.
Lök har vi skördat hela sommaren men nu börjar blasten att lägga sig och det bildas ett tjockare skal runt lökarna. Det betyder att de blir mer lagringsdugliga. Blasten är dock fortfarande väldigt fin och god så jag vill vänta lite till med skörd men så småningom kommer de att tas upp, torkas luftigt och flätas. Förvaring i rumstemperatur är bäst för lök.
Mitt experiment att plantera lökarna tre och tre lyckades. På så sätt får man ner fler lökar i bädden men varje lök får ändå växtutrymme.
Purjolöken är årets stora överraskning. Jag försådde dessa redan i februari inomhus och daltade med dem till i maj då de planterades ut. Ynkliga små synålstunna plantor skickades ner långt i jorden och jag hade inga större förhoppningar. Men se! Dessa är riktigt köldtåliga så de får sitta kvar ända till vintern.
En av de grödor som har mått lite dåligt är savoykålen men ett huvud har det ändå blivit. Något anfrätt av ohyra men det har varit ganska lite av den varan i år så jag har inte behövt jobba så hårt med bekämpning. Däremot så borde jag ha förodlat dessa eftersom endast några få fröer grodde.
Fänkålen mår fint och dessa bör skördas nu eftersom de bara blir träiga och oaptitliga annars.
Bondbönor är svårt att misslyckas med och de är otroligt goda. Här om dagen sprättade jag upp 20 skidor, kokade bönorna 5 minuter i saltvatten, hällde av i durkslag, mixade med citronsaft, olivolja, vitlök, salt och peppar. Ett omåttligt gott tillbehör till pasta och stekt squash.
Squashen Romanesco lär vara en av de godaste, iallafall enligt Farbror Grön, så de provar jag i år. Och jag låter dem inte bli större än 10-15 cm eftersom de inte tjänar något på det. Skiva och stek i vitlök, salt och olja och servera med pasta och bondbönsröra enligt ovanstående recept.
Skogen av vintermorötter bådar gott. Frisk och frodig blast vittnar om god skörd. Dessa ska lagras så jag väntar med skörd. Under tiden äter vi sommarmorötter med sämre lagringsegenskaper.
Varje dag kan jag plocka en handfull mogna tomater från växthus och frilandsplantor. Eftersom denna sommar är det kallaste på 155 år så går det lite långsammare för utomhusplantorna men jag har god erfarenhet av att eftermogna tomter inomhus.
Mycket frukt blir det hur som helst.
Det är så lyxigt att kunna gå ut och hämta en skål med sockerärtor i trädgården. Rätt ur jorden. Ingen besprutning. Inga transporter. Inget näringssvinn. Detta gör mig otroligt lycklig.

I nästa inlägg blir det alltså tema höstsådd. Vi ses då!

Nysådd ruccola. Den mår bäst när det är lite kallare och mörkare.