Vecka 32

I det här inlägget har jag lovat att skriva om det svåra kålodlandet, inlagd dragon, falska sillinläggningar och om vitlöksskörden. Så här kommer det!

Svårt med kål i år

Kål är både lätt och svårt att odla.

Lätt: Den är väldigt köldtålig, den växer starkt, det blir ofta mycket.

Svårt: Det finns ingen annan grönsak som är så poppis bland skadedjuren och den vill ha galet mycket gödsel.

I år har skadedjuren varit värre än någonsin. Vanligtvis har jag lite kålmal på försommaren och lite mer kålfjärilar på sensommaren. Dessa är inget problem i sig men de lägger ägg på bladen och när äggen kläcks kryper det ut larver som äter upp bladen.

Kålmal: Liten, ljus, gråvit fjäril som lägger ljusgröna ägg utspritt på undersidan av bladen. Larverna är också ljusgröna och 5 mm i början men kan bli 1,5 cm när de är fullvuxna. De äter små hål i bladytan.

Kålfjäril: Normalstor, gräddvit fjäril med små svarta fläckar. De lägger gula ägg i samlingar på bladen, både på under- och översida. Larverna är betydligt större och äter av bladen från utsidan och in.

Jag har aldrig sett dessa två jobba samtidigt, de avlöser varandra.

Kålfjäril in action.

Åtgärd: Kålmalens ägg är bökiga att ta bort eftersom de är små och sitter utspritt, annars är det bra att ta bort så många som möjligt innan de kläcks. Kålfjärilens ägg är mycket lättare att ta bort eftersom de är knallgula och sitter samlat.

Jag sprayar min kål med Turex, det är en bakterie som larverna dör av. Det är biologiskt, helt ofarligt för andra varelser (inklusive människan) och godkänt för KRAV-odling. Förintas av sig själv inom 3-6 dagar, rinner av med regn och löses upp av solljus. Därför att det bra att spraya undersidan av bladen ungefär en gång i veckan.

Detta är dock ett omöjligt jobb om man har mycket kål. Jag bedömer att jag har precis på gränsen. För den som har stora odlingar eller inte vill använda Turex så är det täckning av odlingen som gäller. Kålnät finns att köpa på t.ex. Lindbloms. Vi funderar starkt på att fixa nätburar till nästa säsong.

Om larverna har hunnit kläckas så plockar jag bort så många som möjligt förstås. Alltså, en otäckt kålodling måste få en genomgång dagligen.

Kålfjärilens ägg.
Den här 49-kronorssprutan från Biltema funkade fint till Turex i tre säsonger men samtidigt som jag tröttnade på den så gick den sönder. Nu har jag köpt en tjusig sak från Gardena som jag ska berätta mer om en annan gång.
Kålfjärilens larver kan vara så här ljusgröna…
…eller se ut så här.

Andra saker som har drabbat min kål är kållus och sniglar men detta är väldigt ovanligt hos mig så det har aldrig förstört min skörd. Löss skrapar jag bort med fingrarna och sprutar av med hård vattenstråle. Upprepar vid behov. Sniglar plockar jag bort och hugger huvudet av på kvällarna när jag går en pannlampsrunda med snigelsaxen. Behövs bara på försommaren. Att lägga ut Ferramol, järnfosfat, runt odlingarna funkar också bra.

Ferramolpellets. Effektivt.

I år har jag dock drabbats av något nytt och det verkar vara många som lider av samma sak; huruvida det är jordloppor, någon slags rapsbagge eller annan skalbagge tvista de lärde men de perforerar bladen och gör dem oaptitliga.

Att spruta med hård vattenstråle och skaka plantan funkar men de kommer tillbaka. Dessutom vill jag inte spruta vatten i onödan på kålen för då försvinner hinnan av Turex som håller larverna borta. Förmodligen gäller nät vilket stärker våra funderingar till nästa säsong.

Å ena sidan kan årets kålodling tyckas vara en kamp mot väderkvarnar men å andra sidan ska man komma ihåg att kålen växer ända till mitten av oktober och kan stå kvar i landet till i december och då har odjuren gett sig av. Därför tänker jag kämpa vidare med mina kålplantor.

Årets trista grönkål. Hål av både kålmalslarver och skalbaggar.
Samma sorts ohyra gillar även krasse så den är inte heller så fin i år…

Jag ser fram emot nätåret 2020.

Fransk dragon i vinäger

I år är den franska dragonen ovanligt fin. För det mesta lyckas jag få den att överleva vintern men det har hänt att den har dött. Fransk dragon går inte att fröså, jag köpte en planta helt enkelt.

Väldigt fin fransk dragon i år. Alltså det är ju skitsvårt att ta bilder på något ljusgrönt med ljusgrön bakgrund…

Jag tycker att det är gott med färsk fransk dragon i flera sammanhang, bland annat i potatissallad och färskost, men i många recept läser jag att det är ännu bättre med inlagd fransk dragon. Om bladen får dra i vinäger så utvecklas det nya smaker som verkar vara snäppet godare och mer användbart. Denna simpla anrättning kallas Estragon men å andra sidan heter växten också Estragon. Kanske används inte den franska dragonen färsk i Frankrike?

Nu tjatar jag om fransk dragon, som om det fanns någon annan dragon, och det gör det. Rysk dragon ser i princip likadan ut men smakar helt annorlunda. Inte otäckt men betydligt mindre intressant. Den är också härdigare (som allt annat med rysk eller sibirisk i namnet).

Se upp så att du köper rätt om du skaffar en planta eller fröer!

Den franska dragonen är på väg att gå i blom och jag ville skörda innan det händer.

Genom en enklare googling kom jag fram till att det var hur enkelt som helst. En bra vitvinsvinäger, bladen från den franska dragonen och en ren burk.

De mest läsvärda bloggarna om just detta förfarande:

Trä, hops & kärlek

Matgeek

Skog till bord

Tre väldigt välskrivna och snygga bloggar.

Jag köper vinäger, man kan göra sin egen men jag är inte riktigt där än. Burken diskas och steriliseras i ugnen. 15 minuter i 100 graders värme så har de flesta baciller dött.

Därefter repar jag bladen av mina dragonstjälkar. Eftersom jag har så mycket så unnar jag mig att kasta bort alla som är lite fula. Bladen läggs i den rengjorda burken och därefter täcker jag med vitvinsvinäger. Häpp!

Inte någonstans kan jag läsa huruvida burken ska stå i rumstemperatur, kylskåp eller mittemellan så jag tar det säkra framför det osäkra och ställer den kallt.

I någon av bloggarna ovan läser jag att det blir gott redan efter några dagar men låter man det stå i en månad så blir det dra-på-trissan-gott! Och du har inte bara goda och användbara blad, du har också en riktigt smarrig vinäger.

Aubersill

En del av mig är lite motståndare till att vegetarisk mat ska likna, smaka, se ut som eller härma animalisk kost. Det bibehåller köttet som normen i våra måltider och även om maten inte innehåller animaliska ingredienser så jämförs de ofta med ”originalet”.

Och även om jag strävar efter att låta det vegetariska spela huvudrollen och de animaliska produkterna vara side kicks (om de måste delta över huvud taget) så vill jag ändå berätta om aubersill.

Det handlar alltså om inlagd aubergine i sällskap av olika godsaker. Och när man gör detta på rätt sätt så får auberginen riktigt bra konsistens. Ganska likt sill om jag minns rätt.

Odlar jag aubergine? Ja, men det har aldrig lyckats. I år gör jag mitt mest seriösa försök någonsin men än har jag inte sett några frukter.

Aubergineplantorna blommar och jag är där med mjuk pensel och duttar. Leker humla. Och håller tummarna. IVF liksom.

Däremot så odlar jag en del av smaksättarna.

Nåväl, receptet kommer från vännen Thomas som i sin tur hade hittat det på Jävligt gott, en bra sida för den som söker vegetarisk inspiration.

Med Jävligt gotts recept som vägledare gjorde jag så här:

Börja med lagen: 2,5 dl vatten, 1 dl ättiksprit (12%), 1,5 dl socker, 5 grovt krossade kryddpepparkorn, 2 lagerblad och 5 kryddnejlikor. Detta blandas i kastrull och får ett uppkok. Det är klart när sockret har löst sig. Låt svalna.

Skala två vanliga auberginer, och dela dem i 0,5-1 cm tjocka skivor. Skivorna saltas för att den beska vätskan ska släppa. Låt ligga i 30 minuter. Under tiden sätter du en stor kastrull med vatten på spisen.

Skölj skivorna och dela dem i behagliga bitar, 2-3 st/skiva. Lägg dem i det kokande vattnet. De ska bara koka i någon minut. Häll av. Lägg bitarna i en väl rengjord glasburk, skala och skiva en rödlök som också ska ner i burken. Därefter häller du på den avsvalnade lagen. Ställ allt kallt i minst ett dygn men två dygn funkar också.

Nu har du en bra grund för att göra en väldans massa olika goda sillinläggningar. Lökbitarna kan gå med i inläggningarna eller också använder du dem i en sallad.

En bra samling recept med olika sillinläggningar finns här men kolla i dina kokböcker eller googla vilt, det finns hur många som helst att välja mellan. Godast blir det om även dessa får stå ett dygn innan man äter aubersillen.

Färsk potatis, en bra ost och lite knäckebröd – det är enligt mig de ultimata tillbehören.

Inläggningarna som vi gjorde – och som blev bra allihop – är följande:

Basilika, vitlök och lime

Tomat, chili och sherry

Tångkaviar och dill

Pepparrot, äpple och gräslök.

Oavsett om detta är en rätt med sitt ursprung i det animaliska träsket så tycker jag att kryddade ättiksinläggningar är något vi ska värna om och utveckla. Dels är det en väldigt nordisk tradition (försök att hitta ättika i någon annan världsdel!), dels är det ett mycket bra sätt att förädla och lagra mat. Även grönsaker. Jag kommer att skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vitlöken

Jag sätter den i november och skördar ungefär nu. När tre av bladen är gula brukar den vara färdig. Ett annat sätt är att provskörda ett exemplar. Löken ska ha fått klyftor som inte har börjat falla isär.

Viktiga saker för mig när jag köper utsäde:

Att blasten är flätbar

Att den är ekologisk

Att den är skapligt stor

Flätad vitlök är den bästa förvaringsmetoden enligt mig. Mycket platsbesparande. Det råkar även se fint ut men det är faktiskt mindre betydelsefullt.

Flätorna i Getingedalens kök.

Mina vitlöksskördar genom åren har varit lite varierade. Ibland blir den superfin, ibland lite klen. Jag har haft dålig koll på varför det blir så olika. Utsädet kan vara en orsak men till denna säsong hade jag nog insett att vitlök inte kan få nog av vatten och näring.

Därför tänkte jag, som ett experiment, systematiskt vattna och gödsla vitlöken i stora mängder en gång i veckan för att se om det gav resultat. Och det måste jag nog säga att det gjorde. Man kan alltså inte vattna eller gödsla för mycket. Vigor har levererat med hjälp av Tysslingebygdens hönor.

Varför tar du inte eget utsäde?

Jag får frågan då och då men jag har inte varit redo för det än. Precis som med vinägern. Fast nu är jag där. I år tar jag eget utsäde.

Men inte på Vigor.

För vid ett besök hösten 2018 av en likasinnad fick jag ett praktexemplar av vitlöken Klicki. Den heter säkert något annat egentligen men det var okänt så nu heter den Klicki av lite olika skäl.

Klicki var skitstor och jag satte de åtta enorma klyftorna på en specifik plats i november. Klicki har vuxit bredvid Vigor och fått samma skötsel men har hela tiden varit lite grövre. Och lökarna som jag drog upp i veckan var större än någon annan vitlök jag har odlat. Klicki kommer inte att hamna i köket i år, Klicki kommer att bli höstens utsäde.

På ursprungs-Klicki satt det en knippe småklyftor i toppen. Vitlök har en tendens att skapa lökar på stjälken, en del kallar dessa stresslök och de är då ett tecken på ojämn vattning men vissa sorter får alltid stjälklök, oavsett vattning. Dessa går också att äta.

Dessa ormlökar slår ut till blommor och blir sedan minivitlöksklyftor om man låter dem vara kvar. Jag klippte av dem och satte dem i vas istället.

Jag testade att sätta dessa miniklyftor, med åren ska de tydligen kunna bli stora lökar, och vid veckans skörd drog jag upp smålökar, betydligt större än de pyttesmå klyftor som sattes i november. Dessa får torka till och sedan planteras om i höst.

Framtida Klicki-lökar!

Hela skörden hänger eller ligger på tork nu. Torrt och luftigt. Getingedalens car port är ett ypperligt ställe för detta. Vigor ska så småningom putsas till, flätas och hängas in i köket. Klicki ska planteras i november.

Cirka 100 Vigorlökar på tork! Om vi äter två vitlökar i veckan så klarar vi självförsörjningsmålet.

I nästa inlägg blir det lästips och rapport från min mest lyckade sensommarsådd någonsin!

Vecka 29

Någon kanske undrar varför jag inte bloggade vecka 27 och 28. Fast det gjorde jag. Dock utan att hojta om det.

Här kan du läsa bloggen för vecka 27 och här vecka 28.

Jag har varit bortrest. Tillbringade två veckor i magiskt vackra Norge bland fjordar och snötäckta fjäll. Tänkte samla material för att göra ett eller flera inlägg därifrån men det kunde jag glömma. Iallafall vad det gäller odling.

Eller, det var förstås en överdrift. Det är klart att de odlar i Norge men mestadels handlar allt om fisk i det där landet. Fisk, fisk och fisk.

Att hitta vegetarisk mat på restaurangerna tillhörde inte vanligheterna och vegetariska köttsubstitut eller tofu i mataffären var inte heller särskilt vanligt.

Tur att Norge levererade på många andra sätt.

Det är kul att komma hem när man har varit borta från sin trädgård i två veckor. Särskilt i juli. Det kan tyckas galet att dra igång en väldans massa odlingar och sedan åka ifrån dem men ibland kan man inte välja semesterveckorna själv. Och ibland har man tur med odlingsförstående föräldrar som hjälper till.

Här kommer alltså några bilder som visar några av de största förändringarna och överraskningarna som mötte mig vid hemkomst.

Chilin Black Pearl har tagit över förstaplatsen som växthusets skönaste.
Medan Carolina Reaper inte bara är växthusets starkaste utan även världens…
Auberginen ska till att blomma.
Basilikan kan skördas.
Gurkorna kan också börja skördas.
Fläderns bär börjar svälla och snart byta färg. I år blir det fläderkapris! Recept här.
Årets nykomling Agrettin (italiensk sodaört) är nästan skördeklar. Ska vattna med saltvatten (hör och häpna!) några gånger först.
Bondbönorna behöver inte så mycket mer tid på sig.
I sockerärtshäcken börjar de första skidorna visa sig.
Den ena sortens vitlök hade fått ormlökar i toppen. Riktigt coola.
Piprankan hade fått pipor.
Piplöken växer fint men skuggas av en välmående rugge av jordärtsskocka. För många år sedan odlade jag jordärtsskocka på denna plats men när jag flyttade odlingen så blev det väl en bit skocka kvar i jorden. Den har förökat sig rejält och tycker väldigt mycket om all gödning som omgivande odlingar får…
Myskmalvan blommar fint och trivs bra bredvid piprankan.
Rotselleriplantorna har tjockat på sig ordentligt. Hoppas att rotknölarna blir större än golfbollar i år.
Vitkålen håller verkligen på att knyta sig.
Sparrisfröna som jag sådde innan avfärd har grott.

Det har också skördats. En hel del nypotatis till exempel och på den tomma jordytan som uppstår sår jag nytt. Nu i mitten av juli börjar nätterna bli mörkare och mycket av det som brukar gå i blom vid försommarsådd funkar mycket bättre att odla nu.

Rucola är svårt att odla på försommaren, den går väldigt lätt i blom, så den har jag sått idag istället.
Potatisen, den tidiga Blå Mandel, skördar vi efterhand och på dess plats sår jag nu spenatfrö.

Jag sår även tatsoi, dill och vintersallat.

En annan överraskning som nådde mig vid hemkomst var svaret på jordprovet som jag skickade till analys. Jag befarade klumprotsjuka, något som drabbar växter inom kålsläktet, och mina farhågor besannades. Halten av denna smitta var till och med rätt så hög i min jord. Överraskande var även fakturan. Tänk på det innan du skickar jord på analys.

Så nu har jag läst på ordentligt för att veta hur jag ska hantera detta i framtiden. Smittan drabbar alltså inga andra växter utom de korsblommiga men även inom brassicasläktet har man tagit fram klumprotsresistenta sorter. Och rädisor är överlag tydligen ganska okänsliga.

Det blir trial and error framöver tänker jag.

Nästa vecka ska jag skriva om ytterligare några överraskningar, helt och hållet positiva, som har gett mig lite angenäm huvudbry.

Vecka 26

Det är sista blogginlägget för månaden vilket betyder månadsssummering. Fast jag har ingen lust att skriva om det idag och det är min blogg så jag slipper. Jag vill hellre skriva om att det är ett ruskigt bra odlarår. En perfekt variation av värme, sol och regn. Det är hur kul som helst att göra rundorna bland odlingarna och se på tillväxten.

Sedan sist har jag lagt täckmaterial på alla bäddar. Inget mer ogräs och maximalt fuktbevarande. Löken ser ut att trivas.

En morgon var det tillrufsat bland mina miniplantor av rotselleri. Rufsets karaktär sa katt. Kattoalett. För stora spår för fågel, för små spår för vilket annat djur som helst.

Nästa morgon var mina militäriskt raka rader av morot i kaos. Då blev jag lite ledsen eftersom jag var så nöjd med mina morotsrader. Jag fick ju inte en enda morot förra året. Jag tror fortfarande på katt och det kan bara vara en – Tristan.

Jag gillar Tristan. Jag hade velat ha en egen Tristan men katter ger mig klåda. Tristan bor tillräckligt nära för att även ta mössen på vår gård så vi har nytta av honom.

Tristan måste få göra sina behov och det är inte lätt för en katt att veta var det ska ske. Men att lägga ett kompostgaller eller liknande över odlingen funkade klockrent. Inte ett enda kattspår sedan dess. Tipset kom från någon annan odlare eller något av alla forum på Facebook. Tack för det.

Efter Tristans framfart växer inte morötterna längre som en Nordkoreansk armé men det blir nog bra ändå.

Och kålen den mår bra. Två sprayningar med Turex har jag hunnit med och det är redan stor skillnad. Trots att det regnar då och då. Vitkålen visar försiktiga tendenser till att knyta sig. Och svartkålen växer säkert en cm varje dag.

Som en liten baby alien. Plant based baby alien.
Jag tror att vi kommer att börja skörda svartkålen vilken dag som helst. Den kommer ändå att fortsätta att ge skörd till december.

På ärt- och bönfronten ser det också himla bra ut. I princip alla ärtfröer har grott och jag har fått ännu ett bevis på att jag kan fröodla. Trekanten med Lokförare Bergfälts jätte-hajpade-ärt är intakt och verkar ha grott till 100%. Yes! Med anledning av hur eftertraktad denna sockerärt är så känns det så klart extra bra att kunna odla fram fröerna själv.

Buskbönorna brukar vara kinkiga och vill ha en riktigt varm jord för att gro. I år kommer de dock generösare än de brukar. Plantorna brukar bli 30-40 cm höga och det är brytbönor, alltså haricots verts, i lite olika färger. De gula brukar kallas vaxbönor.

Bondbönorna kör vidare i sin racertakt och om en vecka tror jag att första bönskidan visar sig.

Lokförar’n.
Buskbönan.
Bondbönan.

Klättrande bönor är både vackert och lättskördat men svårodlade i zon 5. Jag har provat några gånger men får inget resultat. Det finns dock en som är anspråkslös och vacker (men inte lika god); blomster- eller rosenböna. Min favorit heter Prizewinner och den har jag planterat vid en gammal klätterställning till en ros.

Prizewinner på väg!

I växthuset är det framför allt vinranka och gurkplantor som jobbar snabbt. Fast tomaterna är inte så dåliga de heller.

Gurkorna växer säkert 5 cm/dygn.
Tomaterna har fått en ny typ av uppbindning i år. Det känns redan som den bästa hittills. I taket har jag satt en stång, IKEAs billigaste gardinstång. På denna hänger S-krokar och i dessa fäster jag snören som jag lindar runt tomatplantorna varefter de växer. Snöret sitter i en generös ögla längst ner på varje tomatplanta. Inga mera stödpinnar i växthuset!

Det som blommar just nu är piplök, salvia, fläder och det vilda. På hundpromenadängarna är det hur vackert som helst just nu med en mångfald av underbara vilda blommor. De dyker även upp i trädgården och då tar man en omväg med gräsklipparen för att skona dem. Att de vill växa intill granhäcken är ett under i sig.

Piplöksbollar på G.
Blommande salvia.
Praktfull fläder.
Ett litet skonat stycke vildblommor.

Apropå fläder så kommer jag inte att göra någon saft i år. Det finns fortfarande ett lager i frysen. Men jag provade att göra flädersirap.

Ett googlat recept fick vara vägledande. 2,5 dl vatten fick koka upp med 500 g socker. (Nästa gång kommer jag att ta 250-300 g.) Ca 15-20 fläderblommor läggs på vitt underlag för att insekterna ska krypa ut. Därefter blandas de ner i sockerlagen. I receptet skulle man tillsätta citronsaft och skal men jag tog 6 frysta tärningar med rabarberjuice. Först tog jag 4 men det behövdes 6. Fast med en mindre mängd socker i nästa kok kanske man även måste justera syran.

Rabarberjuice.

Nåväl, allt får koka i ca 10 minuter för att sedan tas av plattan och svalna. Låt stå kallt över natten eller i minst 4 timmar. Därefter silas blommorna bort och sirapen småkokas till ungefär halva mängden återstår. Hälls på väl rengjord burk.

Alltså det blev supersegt, nästan som mjuk kola, eller som sirap som stått i extra kallt kylskåp. Men smaken! Den var väldigt bra. Lite för söt men som sagt, sånt går att justera.

Vad ska jag ha sirapen till? Drinkar tror jag. På glass kanske. I desserter. Som smaksättare i mat. Vi får se.

En ny odlingslåda är på gång. I botten grundar jag med kartong eller gamla tidningar. Det är framför allt för att hindra rotogräs men det blir bra mull och utfyllnad också. Sedan fyller jag på med organiskt material som är friskt och som inte kan generera oönskade växter. Har tidigare gjort misstaget att använda materia fullt av mogna fröer. Inte smart.

Jag fick lite kalla fötter gällande jorden som jag skulle fylla lådan med så jag skickade iväg ett jordprov. Svaret har inte kommit än, inte heller fakturan, så det ska bli spännande att få svar på både det ena och andra. Min fråga gällde klumprotsjuka som drabbar alla sorters kålväxter men för bönder som odlar raps är den väl egentligen det största problemet.

Det går att odla alla andra sorters grödor på en klumrotsjukedrabbad jord och efter ca 17 år är sjukan borta men jag håller så klart tummarna för att min jord är frisk. Återkommer om provsvaret.

För att ändå avsluta på ett månadssummeringsvis så tänkte jag påminna om att allt papper har betydelse för klimatet. Även direktreklamen. Bilden nedan är både aktuell och inte. Naturskyddsföreningens länk i nederkant gäller inte längre men det finns en uppdaterad version här. Den handlar om vad vi kan göra för att minska vår pappersförbrukning och därmed göra klimatet en tjänst.

Det enda jag ställer mig frågande till är de digitala alternativen. Själv har jag valt att läsa både böcker och tidningar via appar och internet men det sägs att serverhallarna som gör detta möjligt står för en stor del av alla koldioxidutsläpp. Om det kan du läsa här.

Att skriva en blogg om hållbarhet är då kanske lite kontraproduktivt? Har dock inga planer på att sluta. Vi hörs om en vecka!

Det nya skafferiet och favoritbönan

 

Först och främst vill jag tacka alla som kom till mig i lördags när det var Den Blå Tråden. Trots att det var en riktigt grå och blöt dag så var det jättemånga som gjorde en utflykt ända upp till mig. Det var inte så många som var sugna på någon guidad tur (fullt förståeligt!) men det var rekordmånga som gick runt i trädgården och tittade på egen hand.

Dagens vanligaste kommentar gällde vår humle. Eftersom jag ser den varje dag så tänker jag inte så mycket på den men det verkar som om vi har ovanligt fin humle. Mer om det i ett annat inlägg.

Så där ja!

Då är nya skafferiet i princip färdigt! Ni som följer mig vet att jag tjatar mycket om förvaring, lagring och de begränsade möjligheter som jag har. Dels har det gjort mig till en uppfinnarjocke, dels har jag lärt mig att anpassa omfånget.

Nu har vi dock gjort slag i saken och byggt om köksfarstun till ett fullfjädrat lagringsutrymme. Förhoppningsvis ska vi kunna ta hand om större skördar och att dessa ska hålla lite längre.

Det är inget ultimat utrymme. Man får ge och ta lite. Dels är det egentligen för ljust, det fina fönstret ville vi absolut inte bygga igen; dels ligger det i fel väderstreck, men vad ska man göra åt det? Ett skafferi ligger nästan alltid på norrsidan eftersom solen aldrig når dit. Den här farstun låg på västersidan där solen gassar på eftermiddagar och kvällar. Fast det är ju under höst, vinter och vår som vi har mest nytta av skafferiet och då gassar det inte lika mycket sol.

Här kommer en liten videoguidning!

För övrigt skördas det för fullt i Getingedalen. Jag prioriterar det som borde ha skördats igår och det som är känsligt för kyla. Snart kommer första frostnatten och då vill inte Fröken Squash vara utomhus.

Det som är köldtåligt, och som inte blir sämre av att stå kvar i jorden, kommer jag att vänta ännu lite längre med att skörda.

För att inte få dåndimpen och bli stressad över allt som ska göras så jobbar jag enligt principen en om dan. Jag vet att Sara Bäckmo (Skillnadens Trädgård) gör ungefär likadant. Då blir situationen hanterbar.

Jag har till exempel tagit upp all lök nu. Den ligger på tork i car porten och ska så småningom flätas. Dessutom har jag skördat alla bondbönor. Min favoritböna alla kategorier.

När skalen börjar bli lite brunfläckiga och när man känner att bönan är full av hårda knölar – då är det dags att skörda.
Bondbönor är så coola inuti. De är verkligen utformade för att skydda innehållet. Ett tjockt och ulligt foder kapslar in de goda och stora bönorna.
Med en bra ljudbok i högtalaren så är det riktigt rogivande att sprätta bönskal och plocka ut innehållet. Dessa förväller jag i några minuter och sedan fryser jag in dem i portionspåsar. Bönorna använder jag i soppor, sallader, grönsakspytt eller mixar till bondbönshummus. Bondbönor kan ha olika färger beroende på sort. De kan vara mörkare gröna, beiga eller rostfärgade. Denna, som heter Express, är ljusgrön.

En bra grej med bondbönor, förutom att de är väldigt goda, är att de är enormt lättodlade. De är inte alls lika känsliga för fukt och kyla som andra bönor och de blir nästan aldrig angripna av skadedjur eller sjukdomar. Dess stjälkar, blad och rötter är näringsrika och blir, efter skörd, ett fint tillskott till jorden och nästa säsongs odling.

I mitt nästa inlägg ska jag berätta hur jag förbereder mina odlingsbäddar för vintern och kommande säsong.

Mångfaldsträdgården i Stjärnsund

Så där ja. Nu är vilan över. Det var skönt men lite för kort.

Jag har blivit bra på att stänga av. Låsa, pausa och låta bli. Med åren har jag sett hur pass konstruktivt det är. Ny kraft genereras och ny lust byggs upp.

Bostadshuset har fått en omgång färg och allt vad det innebär. Detta var så klart allt annat än en vilsam verksamhet men å andra sidan är det väldigt skönt att få sammanhängande tid till ett enda projekt. Just då fanns det inget annat i mitt liv.

Förutom en sak. Odlingarna. Det går aldrig att ta semester från odlingarna. Trots den fysiska ansträngning det innebär att sköta trädgårdslanden så är detta en energigivande syssla. Och en skafferigivande likaså. Det är svårt att slå känslan av att vara självförsörjande.

I mitt sista inlägg innan semestern berättade jag att jag skulle på guidad visning i mångfaldsträdgården i Stjärnsund. Och det tänkte jag berätta lite om idag.

Permakulturträdgården i Stjärnsund är ett inspirerande projekt. Att odla – och leva – enligt de permakulturella principerna innebär att man tänker cirkulärt och om man är hard core så ska inget lämna eller tillföras cirkeln. På så sätt gör man så små klimatavtryck som möjligt och dessutom får man en frisk jord och sund livsstil att lämna över till nästa generation.

Här jobbar man mycket med solceller. Portabla små enheter som flyttas dit man behöver det eller stora, mera permanenta lösningar. Här täckodlas intensivt för att inte exponera någon bar jord. Jordbrukarna (alltså maskarna och jordens mikroliv) just love it och gör jobbet åt dig. Betydligt bättre fuktighet i jorden och avsevärt mycket mindre ogräs.

Smoothiecykeln. En fiffig ombyggnation av en cykel och en blender och med lite muskelkraft så har man en god smoothie utan att en enda kilowatt har förbrukats!
Alltid täckt jord. Om inte av växter så av annat. Bärhäggmispel – en buske som mest används som häckväxt men ger även goda och näringsrika bär.

Här jobbar man mycket med perenna grönsaker eftersom de sköter sig själva i större utsträckning och att samplantera köksväxter som samverkar och drar nytta av varandra kan i bästa fall skapa en självgående skogsträdgård där det finns grödor i alla nivåer.

Sibirisk ärtbuske (eller häck-karagan) är en kvävefixerande växt, den förser alltså både sig själv och omgivande växter med näring. Dessutom är innehållet i de små baljorna ätbart och näringsrikt. Det ser ut som linser och de smakar… typ inte så mycket men det är ju toppen om man kan odla sina egna proteiner. Om inte annat så är det tydligen ett av hönsens favoritfoder. Gratis liksom.

Vi serverades lunch tillagad på ett utekök byggt för vardagsliv och tre fjärdedelar av året.

En av alla odlingsområden och uteköket i bakgrunden.
Vår guide David visar ugnen i uteköket.

Toabesök gjordes naturligtvis inte på vattentoalett utan i torrdass där man tog hand om allt för att sluta kretsloppet, skapa mer jord och gödsel. Innehållet i en latrintunna som kapslas igen och får vila i två år får sedan användas i odlingen.

Till vänster om hasselbusken syns kompost från en latrintunna.
Gurkört och vallmo. Ätbart och vackert. Dessutom lockar de till sig pollinatörer och livsviktiga insekter.

Om du vill utveckla ditt grönsaksodlande, inspireras till en hållbarare livsstil eller bara vidga perspektiven och göra en spännande utflykt till en annan dimension – åk till Stjärnsund!

En helgtripp till södra Dalarna kan innehålla så mycket. Det blev även ett stopp på Avesta Art (åk dit, bara gör’t), en titt på Husbyringen,  och ett besök på Nya Lapphyttan. 

En annan helgtripp som rekommenderas är en sväng till Karlskoga konsthall under tiden 19 augusti – 10 september. Där visas utställningen Breaking Boundaries med konsthantverk av mig och mina vänner på Konsthantverkarna i Örebro men även av våra spännande vänföreningar i Estland och England.

Jag har förstås återigen skapat med odlingen och botaniken som inspirationskälla… Under vernissagedagen finns jag på plats kl. 11-13 om ni vill träffa mig!

Att köpa frö

Det börjar bli dags att köpa fröer. Om man inte har odlat sina egna förstås men där har jag lite kvar att lära. Den tiden kommer nog.

Jag väljer alltid ekologiska fröer. Lite dyrare men det är få saker som får mig att avvika från den principen. Jag är helt övertygad om att ekologiska val alltid är av godo i det långa loppet.

Ska det verkligen göra någon skillnad, det där lilla, lilla fröet, om det har ekologisk härkomst eller inte? Kanske inte i rödbetan eller purjolöken som växer upp, där har det större betydelse vilken jord eller gödning jag använder, men i sammanhanget där fröet är taget, där gör det skillnad.

Bild lånad från Allt om Trädgård.

Om fröet är ekologiskt så är naturligtvis grödorna, markerna och odlingarna som det kommer från likaså. Att välja ekologiskt kanske inte alltid gör någon skillnad i våra kroppar men det har stor betydelse för jorden där det har växt. Och för dem som arbetar där.

Vi måste vara väldigt rädda om våra jordar. För att sju miljarder människor ska få mat för dagen så gäller det att odlingsytorna är väl omhändertagna.

Så. De ställen där jag framför allt handlar mina fröer är Runåbergs och Lindbloms. Det är svenska firmor med stor kunskap och kvalitet som tar fram frö för svenska förhållanden och de har i stort sett bara/övervägande ekologiska fröer. Dessutom är de små firmor i sammanhanget så jag gynnar gärna dem.

Runåbergs omisskännliga framsida.

Båda firmorna är dessutom generösa med information, både beträffande det aktuella fröet men även om andra saker. Lindbloms säljer också andra praktiska hjälpmedel när man ska förodla, gallra etc.

Impecta är en firma som har vässat till sig och har ett betydligt mera intressant sortiment nuförtiden. Ganska mycket ekologiskt och en högre anpassning till nordiskt klimat. De säljer både eget och importerat frö men allt provodlas på gården i Julita.

Föreningen Sesam jobbar hårt för bevarandet av kulturväxter och sorter som är på väg att försvinna. Genom att bli medlem där kan man få tag på spännande frösorter och lära sig mer om dess ursprung och om fröodling i allmänhet.

Det finns massor av fröfirmor men de ovan nämnda är mina favoriter. Här är några av de övriga som har sin bas i Sverige: Jennys frön & sånt, Klostra, Frökungen, Odla.nu, Allafroer.se, Froer.nu, Wexthuset… you name it! De är oftast inte producenter av frö utan bara återförsäljare så att firman är svensk behöver inte betyda att fröet är detsamma. Dessutom levererar de inte samma kunskap och fakta om sin fröer som mina favoritfirmor.

Skärmdump från Klostras hemsida. Jag kommer att återkomma till Klostra i ett framtida inlägg!

Sen finns det de stora drakarna, till exempel Nelson Garden. Fortfarande ett svenskägt bolag, även om de har spritt sig över norra Europa. Att de samarbetar med Naturskyddsföreningen tar jag som ett gott tecken eftersom den föreningen lobbar hårt för miljöfrågor.

Att tänka lite på varifrån man köper sitt frö kan vara värt mödan. Runåbergs skriver om den stora fröindustrin på sin hemsida:

Allt för mycket av det vi betalar för fröet hamnar i ”fel” fickor. Fröhandeln styrs av multinationell ekonomi, med starka kopplingar till kemi-, läkemedel- och oljebranschen. Maximal lönsamhet står högst på önskelistan.

När jag var på Plantagen här om dagen för att köpa ekologisk växtnäring så såg jag att de hade två hela hyllsektioner med ekologiska fröer! Det är iallafall första gången som jag ser detta utbud hos dem. Att de är ekologiska är ju jättebra men varifrån de kommer förtäljer inte historien. Vem äger Plantagen och vem förser dem med fröer?

Heja Plantagen! Ett steg i rätt riktning. Varför välja något annat frö liksom?

Med anknytning till mitt förra inlägg om groddning, spirning och odling av mikrogrönt så ser jag att Plantagen hänger på trenden och har tagit fram speciella fröer för detta. Glädjande!

 

Apropå det så vann jag den här boken tack vare ett receptförslag innehållandes groddar. Det var Nelson Garden som utlyste tävlingen på sin Instagram. Jag kan faktiskt rekommendera deras Instagram.

 

Och ytterligare ett apropå; efter mitt besök på Plantagen så klev jag in på ICA Maxi (Eurostop, Örebro) och hittade en halv vägg med 100% ekologiska fröer från ovan nämna firma. Till extrapris dessutom!

Jag som trodde att jag hade köpt alla fröer…

Vissa saker odlas inte från frö, vissa saker kräver knöl eller lök. Om detta ska jag skriva i nästa inlägg.

Just det, vill ni veta vilket recept jag vann boken med? Tänk er en skiva nybakt surdegsbröd laddad med ett lager hemgjord hummus på gula ärter eller bondbönor toppat med ett groddberg? Då händer det saker i min mun.

Och just det igen, bloggen är under förändring. Jag vet inte hur snabbt NA kommer att fixa det men jag hoppas att det sker snart!

Chili – hot or not?

Vad ska man odla? är en fråga som jag får då och då. Det du vill äta brukar jag svara. Så man kan faktiskt undra varför jag odlar chili. Jag är verkligen inget stort fan.

Det finns mild chili, Padrón är en god sort, men för en chiliälskare räknas den nog knappast. Man kan också använda små mängder av en het chili och få lagom styrka på maten men om det blir too much så tycker jag att chilin kväver alla andra smaker. Ja alla intryck över huvud taget. Jag blir i det närmaste på dåligt humör om maten är för stark. Så himla bortkastat liksom.

Men. Jag har en sambo som är väldigt förtjust i chili och jag tycker att odling är kul så tillsammans är vi en skaplig kombo.

Efter många års experimenterande och misslyckanden så har jag i år satt chilifrön med större kunskap i bagaget än någonsin. Bara det att jag sådde dem redan den 10 januari tyder på en gnutta intelligens.

Dessutom har de fått kuvös och riktigt varma förhållanden. I rummet där sådden står skruvar jag på elementet rejält när jag inte är där. Och när jag ska vara i rummet så ställer jag krukorna på mormors gamla värmedyna. Och skruvar ner elementet för att inte svimma.

Det ultimata vore nog att de stod på mormors värmedyna hela tiden men jag litar inte riktigt på elektriciteten i denna säkert 60 år gamla trotjänare. Vilken dag som helst kommer den att börja ryka och då vill jag vara i närheten. Det kanske är läge att investera i en modern värmematta avsedd för kräsna fröer. Man behöver faktiskt inte betala mer än 350 kronor för en bra. Lyckosten med golvvärme har redan lösningen klar.

Drygt 60 fröer sådde jag. Dels för att jag räknar med att högst hälften gror, dels för att det alltid går att sälja chiliplantor. Jag har dessutom lärt mig att de starkaste ofta är de kräsnaste och från 2016 års sådd har jag en liten planta Trinidad Moruga Scorpion som tiden till trots bara är 15 cm hög. Alltså nu snackar vi långsam tillväxt.

Inte mycket till planta trots att den snart är ett år gammal. Som jag har daltat med denna.

Vi kan jämföra med Matchbox, en inte alls lika känslig – eller het – planta som i dagsläget är 50 cm och har gett fin avkastning sedan i augusti. Den har dessutom fått vara pionjär i mitt första försök att övervintra chiliplantor inomhus. Tillsammans med en kompakt liten Basket of Fire har de tagit plats på finaste fönsterbrädan hela hösten och vintern.

Matchbox får en rotblöta.
Basket of Fire är en kompakt och buskig planta som aldrig blir mer än 25 cm hög men ger många frukter. Bra för den som har ont om utrymme. Denna var vår enda köpeplanta förra året.

Det lär vara så att en övervintrad chiliplanta ger en extra stor skörd året därpå. Och det är klart, den är ju färdigvuxen och klar när årets sådd knappt har grott.

Nåväl, av sådden från den 10 januari har ett endast frö grott. Än så länge är det bara 1,5 cm Jamaica Bell som sticker upp och det vore väldigt roligt om den överlevde eftersom det är en annorlunda chili. Och övriga fröer är långt ifrån uträknade, nej de har god tid på sig att gro.

Att ta egna frön på sin skörd är något som jag är dålig på (men förstås vill utveckla) men på chili gör jag det alltid. Förmodligen för att det är så enkelt.

Och att lagra chili är också enkelt. Det enda som är svårt är att äta dem.