Nyårslöften och julmatsplanering

Någon gång per år, ofta i december när Fair Finance Guide ger ut sin årliga rapport, säger jag att jag ska byta bank. Eller åtminstone flytta en del av mina pengar till något betydligt mer etiskt.

Fair Finance Guide är ett samarbetsinitiativ i 13 länder som genom en internationell metod granskar hur hållbart och ansvarsfullt banker investerar och lånar ut pengar. Syftet är att förbättra insynen för allmänheten och därigenom påverka bankerna att ta större ansvar.

Fair Finance Guide finansieras av SIDA. Deras rapporter redovisas antingen som en lång och detaljerad text eller också som mycket tydliga och pedagogiska stapeldiagram, uppdelade i olika teman.

Hur som helst, det finns inget som slår Ekobanken. Möjligtvis gällande tjänster och servicefunktioner, en så pass liten bank har till exempel inte Swish, men ur ett etiskt perspektiv är de outstanding.

Jag vill inte att mina pengar ska stötta korruption och vapenhandel och jag vill att min bank tar ansvar gällande mänskliga rättigheter, biologisk mångfald och jämställdhet.

Det gör Ekobanken.

Jag har dock hört hur storbankerna kan göra livet surt för kunder som även har konton i Ekobanken så nu har jag kontaktat min bank som ett första steg i denna process. Vi får se vad steg två blir i detta nyårslöfte.

Det var Plan-B-podden som påminde mig om detta. Jag har skrivit om denna pod förr och jag påminner gärna om den för den är riktigt bra.

Apropå poddar så har det fötts en ny podd med odlingstema: Bokashipodden! Det finns tre avsnitt hittills och för den som är bokashifrälst är den förmodligen intressant. Den är intressant även för mig som inte är frälst för jag gillar grejen, men redan efter tre avsnitt tycker jag att de upprepar sig. Hur länge kan man vrida och vända på bokashi och hålla intresseflaggan hissad? Jag kommer att fortsätta lyssna men om det blir glesare mellan nyheterna och tätare mellan upprepningarna vete 17…

Vi har planerat vår julmeny. Eftersom vi bara kommer att vara två personer som äter så är det inte läge för några stora laddningar. Vi kom fram till att vi vill äta följande:

Janssons frestelse utan död fisk

Det blir i stort sett detsamma men likdelarna byts ut mot fläderkapris och soltorkad tomat (egen produktion). Potatis från gården.

Gravad morot

En rätt som jag har skrivit om flera gånger förut men den är så lyckad att jag gärna upprepar mig. Till detta en hovmästarsås på egen dill och det är egna morötter också förstås.

Recept här

Aubersill

Max tre olika smaker men vi tycker att detta är en riktigt lyckad anrättning med tydlig koppling till julbordet. Dags att lägga in aubergine så att den är redo för smaksättningarna nästa vecka! Jag lyckas aldrig att odla auberginer men lök och örter kommer så klart från egen skörd.

Långt ner i det här inlägget hittar du receptet!

Rödbetssallad

Det behövs inte mycket men jag vill ändå ha en klick på vörtbrödet. Dags att lägga in några rödbetor så att dessa är redo för salladen nästa vecka! Rödbetor, lök och äpplen från egen eller pappas skörd.

Bild från förra året men är det något som upprepar sig så är det jultraditionerna!

Seitan

Vi har fortfarande inte bestämt om det blir korvar eller stek men denna glutenprodukt är ett bra grundämne för alla möjliga köttsubstitut. Tidigare år har jag gjort en stek och griljerat den med senap och ströbröd. Örter från egen skörd.

Awesome Vegan Dad gör mycket kul på Seitan och här är hans bästa recept på seitanskinka. Det finns även korv, skav, biff och mycket annat kul på hans hemsida.

Kålknyten

Att förkoka ett par svartkålsblad och linda in lite getost i dessa är en riktigt god historia. Kål och purjolök från egen skörd.

Dessa knyten gjordes visserligen på savoykål men svartkål är ju nära släkt och det finns i vår trädgård så det väljer vi istället!

Här finns receptet.

Rosenkål

Enligt tradition skördas rosenkålen (brysselkålen) den 23 december i Getingedalen. Så även i år. Vår favorittillagning är att fritera kålen, krydda med chipotle, parmesan och äta med en klick majonnäs.

Grönkål

Någon liten sallad med egna grönkålsblad ska vi ha också.

Sedan tror jag att vi är mätta och belåtna. Det behövs ingen dessert i det här hushållet. Det brukar alltid göras något julgodis och bakas saffransbröd vilket är gott nog åt oss.

Uppföljning på detta kommer om en vecka!

Vecka 32

I det här inlägget har jag lovat att skriva om det svåra kålodlandet, inlagd dragon, falska sillinläggningar och om vitlöksskörden. Så här kommer det!

Svårt med kål i år

Kål är både lätt och svårt att odla.

Lätt: Den är väldigt köldtålig, den växer starkt, det blir ofta mycket.

Svårt: Det finns ingen annan grönsak som är så poppis bland skadedjuren och den vill ha galet mycket gödsel.

I år har skadedjuren varit värre än någonsin. Vanligtvis har jag lite kålmal på försommaren och lite mer kålfjärilar på sensommaren. Dessa är inget problem i sig men de lägger ägg på bladen och när äggen kläcks kryper det ut larver som äter upp bladen.

Kålmal: Liten, ljus, gråvit fjäril som lägger ljusgröna ägg utspritt på undersidan av bladen. Larverna är också ljusgröna och 5 mm i början men kan bli 1,5 cm när de är fullvuxna. De äter små hål i bladytan.

Kålfjäril: Normalstor, gräddvit fjäril med små svarta fläckar. De lägger gula ägg i samlingar på bladen, både på under- och översida. Larverna är betydligt större och äter av bladen från utsidan och in.

Jag har aldrig sett dessa två jobba samtidigt, de avlöser varandra.

Kålfjäril in action.

Åtgärd: Kålmalens ägg är bökiga att ta bort eftersom de är små och sitter utspritt, annars är det bra att ta bort så många som möjligt innan de kläcks. Kålfjärilens ägg är mycket lättare att ta bort eftersom de är knallgula och sitter samlat.

Jag sprayar min kål med Turex, det är en bakterie som larverna dör av. Det är biologiskt, helt ofarligt för andra varelser (inklusive människan) och godkänt för KRAV-odling. Förintas av sig själv inom 3-6 dagar, rinner av med regn och löses upp av solljus. Därför att det bra att spraya undersidan av bladen ungefär en gång i veckan.

Detta är dock ett omöjligt jobb om man har mycket kål. Jag bedömer att jag har precis på gränsen. För den som har stora odlingar eller inte vill använda Turex så är det täckning av odlingen som gäller. Kålnät finns att köpa på t.ex. Lindbloms. Vi funderar starkt på att fixa nätburar till nästa säsong.

Om larverna har hunnit kläckas så plockar jag bort så många som möjligt förstås. Alltså, en otäckt kålodling måste få en genomgång dagligen.

Kålfjärilens ägg.
Den här 49-kronorssprutan från Biltema funkade fint till Turex i tre säsonger men samtidigt som jag tröttnade på den så gick den sönder. Nu har jag köpt en tjusig sak från Gardena som jag ska berätta mer om en annan gång.
Kålfjärilens larver kan vara så här ljusgröna…
…eller se ut så här.

Andra saker som har drabbat min kål är kållus och sniglar men detta är väldigt ovanligt hos mig så det har aldrig förstört min skörd. Löss skrapar jag bort med fingrarna och sprutar av med hård vattenstråle. Upprepar vid behov. Sniglar plockar jag bort och hugger huvudet av på kvällarna när jag går en pannlampsrunda med snigelsaxen. Behövs bara på försommaren. Att lägga ut Ferramol, järnfosfat, runt odlingarna funkar också bra.

Ferramolpellets. Effektivt.

I år har jag dock drabbats av något nytt och det verkar vara många som lider av samma sak; huruvida det är jordloppor, någon slags rapsbagge eller annan skalbagge tvista de lärde men de perforerar bladen och gör dem oaptitliga.

Att spruta med hård vattenstråle och skaka plantan funkar men de kommer tillbaka. Dessutom vill jag inte spruta vatten i onödan på kålen för då försvinner hinnan av Turex som håller larverna borta. Förmodligen gäller nät vilket stärker våra funderingar till nästa säsong.

Å ena sidan kan årets kålodling tyckas vara en kamp mot väderkvarnar men å andra sidan ska man komma ihåg att kålen växer ända till mitten av oktober och kan stå kvar i landet till i december och då har odjuren gett sig av. Därför tänker jag kämpa vidare med mina kålplantor.

Årets trista grönkål. Hål av både kålmalslarver och skalbaggar.
Samma sorts ohyra gillar även krasse så den är inte heller så fin i år…

Jag ser fram emot nätåret 2020.

Fransk dragon i vinäger

I år är den franska dragonen ovanligt fin. För det mesta lyckas jag få den att överleva vintern men det har hänt att den har dött. Fransk dragon går inte att fröså, jag köpte en planta helt enkelt.

Väldigt fin fransk dragon i år. Alltså det är ju skitsvårt att ta bilder på något ljusgrönt med ljusgrön bakgrund…

Jag tycker att det är gott med färsk fransk dragon i flera sammanhang, bland annat i potatissallad och färskost, men i många recept läser jag att det är ännu bättre med inlagd fransk dragon. Om bladen får dra i vinäger så utvecklas det nya smaker som verkar vara snäppet godare och mer användbart. Denna simpla anrättning kallas Estragon men å andra sidan heter växten också Estragon. Kanske används inte den franska dragonen färsk i Frankrike?

Nu tjatar jag om fransk dragon, som om det fanns någon annan dragon, och det gör det. Rysk dragon ser i princip likadan ut men smakar helt annorlunda. Inte otäckt men betydligt mindre intressant. Den är också härdigare (som allt annat med rysk eller sibirisk i namnet).

Se upp så att du köper rätt om du skaffar en planta eller fröer!

Den franska dragonen är på väg att gå i blom och jag ville skörda innan det händer.

Genom en enklare googling kom jag fram till att det var hur enkelt som helst. En bra vitvinsvinäger, bladen från den franska dragonen och en ren burk.

De mest läsvärda bloggarna om just detta förfarande:

Trä, hops & kärlek

Matgeek

Skog till bord

Tre väldigt välskrivna och snygga bloggar.

Jag köper vinäger, man kan göra sin egen men jag är inte riktigt där än. Burken diskas och steriliseras i ugnen. 15 minuter i 100 graders värme så har de flesta baciller dött.

Därefter repar jag bladen av mina dragonstjälkar. Eftersom jag har så mycket så unnar jag mig att kasta bort alla som är lite fula. Bladen läggs i den rengjorda burken och därefter täcker jag med vitvinsvinäger. Häpp!

Inte någonstans kan jag läsa huruvida burken ska stå i rumstemperatur, kylskåp eller mittemellan så jag tar det säkra framför det osäkra och ställer den kallt.

I någon av bloggarna ovan läser jag att det blir gott redan efter några dagar men låter man det stå i en månad så blir det dra-på-trissan-gott! Och du har inte bara goda och användbara blad, du har också en riktigt smarrig vinäger.

Aubersill

En del av mig är lite motståndare till att vegetarisk mat ska likna, smaka, se ut som eller härma animalisk kost. Det bibehåller köttet som normen i våra måltider och även om maten inte innehåller animaliska ingredienser så jämförs de ofta med ”originalet”.

Och även om jag strävar efter att låta det vegetariska spela huvudrollen och de animaliska produkterna vara side kicks (om de måste delta över huvud taget) så vill jag ändå berätta om aubersill.

Det handlar alltså om inlagd aubergine i sällskap av olika godsaker. Och när man gör detta på rätt sätt så får auberginen riktigt bra konsistens. Ganska likt sill om jag minns rätt.

Odlar jag aubergine? Ja, men det har aldrig lyckats. I år gör jag mitt mest seriösa försök någonsin men än har jag inte sett några frukter.

Aubergineplantorna blommar och jag är där med mjuk pensel och duttar. Leker humla. Och håller tummarna. IVF liksom.

Däremot så odlar jag en del av smaksättarna.

Nåväl, receptet kommer från vännen Thomas som i sin tur hade hittat det på Jävligt gott, en bra sida för den som söker vegetarisk inspiration.

Med Jävligt gotts recept som vägledare gjorde jag så här:

Börja med lagen: 2,5 dl vatten, 1 dl ättiksprit (12%), 1,5 dl socker, 5 grovt krossade kryddpepparkorn, 2 lagerblad och 5 kryddnejlikor. Detta blandas i kastrull och får ett uppkok. Det är klart när sockret har löst sig. Låt svalna.

Skala två vanliga auberginer, och dela dem i 0,5-1 cm tjocka skivor. Skivorna saltas för att den beska vätskan ska släppa. Låt ligga i 30 minuter. Under tiden sätter du en stor kastrull med vatten på spisen.

Skölj skivorna och dela dem i behagliga bitar, 2-3 st/skiva. Lägg dem i det kokande vattnet. De ska bara koka i någon minut. Häll av. Lägg bitarna i en väl rengjord glasburk, skala och skiva en rödlök som också ska ner i burken. Därefter häller du på den avsvalnade lagen. Ställ allt kallt i minst ett dygn men två dygn funkar också.

Nu har du en bra grund för att göra en väldans massa olika goda sillinläggningar. Lökbitarna kan gå med i inläggningarna eller också använder du dem i en sallad.

En bra samling recept med olika sillinläggningar finns här men kolla i dina kokböcker eller googla vilt, det finns hur många som helst att välja mellan. Godast blir det om även dessa får stå ett dygn innan man äter aubersillen.

Färsk potatis, en bra ost och lite knäckebröd – det är enligt mig de ultimata tillbehören.

Inläggningarna som vi gjorde – och som blev bra allihop – är följande:

Basilika, vitlök och lime

Tomat, chili och sherry

Tångkaviar och dill

Pepparrot, äpple och gräslök.

Oavsett om detta är en rätt med sitt ursprung i det animaliska träsket så tycker jag att kryddade ättiksinläggningar är något vi ska värna om och utveckla. Dels är det en väldigt nordisk tradition (försök att hitta ättika i någon annan världsdel!), dels är det ett mycket bra sätt att förädla och lagra mat. Även grönsaker. Jag kommer att skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vitlöken

Jag sätter den i november och skördar ungefär nu. När tre av bladen är gula brukar den vara färdig. Ett annat sätt är att provskörda ett exemplar. Löken ska ha fått klyftor som inte har börjat falla isär.

Viktiga saker för mig när jag köper utsäde:

Att blasten är flätbar

Att den är ekologisk

Att den är skapligt stor

Flätad vitlök är den bästa förvaringsmetoden enligt mig. Mycket platsbesparande. Det råkar även se fint ut men det är faktiskt mindre betydelsefullt.

Flätorna i Getingedalens kök.

Mina vitlöksskördar genom åren har varit lite varierade. Ibland blir den superfin, ibland lite klen. Jag har haft dålig koll på varför det blir så olika. Utsädet kan vara en orsak men till denna säsong hade jag nog insett att vitlök inte kan få nog av vatten och näring.

Därför tänkte jag, som ett experiment, systematiskt vattna och gödsla vitlöken i stora mängder en gång i veckan för att se om det gav resultat. Och det måste jag nog säga att det gjorde. Man kan alltså inte vattna eller gödsla för mycket. Vigor har levererat med hjälp av Tysslingebygdens hönor.

Varför tar du inte eget utsäde?

Jag får frågan då och då men jag har inte varit redo för det än. Precis som med vinägern. Fast nu är jag där. I år tar jag eget utsäde.

Men inte på Vigor.

För vid ett besök hösten 2018 av en likasinnad fick jag ett praktexemplar av vitlöken Klicki. Den heter säkert något annat egentligen men det var okänt så nu heter den Klicki av lite olika skäl.

Klicki var skitstor och jag satte de åtta enorma klyftorna på en specifik plats i november. Klicki har vuxit bredvid Vigor och fått samma skötsel men har hela tiden varit lite grövre. Och lökarna som jag drog upp i veckan var större än någon annan vitlök jag har odlat. Klicki kommer inte att hamna i köket i år, Klicki kommer att bli höstens utsäde.

På ursprungs-Klicki satt det en knippe småklyftor i toppen. Vitlök har en tendens att skapa lökar på stjälken, en del kallar dessa stresslök och de är då ett tecken på ojämn vattning men vissa sorter får alltid stjälklök, oavsett vattning. Dessa går också att äta.

Dessa ormlökar slår ut till blommor och blir sedan minivitlöksklyftor om man låter dem vara kvar. Jag klippte av dem och satte dem i vas istället.

Jag testade att sätta dessa miniklyftor, med åren ska de tydligen kunna bli stora lökar, och vid veckans skörd drog jag upp smålökar, betydligt större än de pyttesmå klyftor som sattes i november. Dessa får torka till och sedan planteras om i höst.

Framtida Klicki-lökar!

Hela skörden hänger eller ligger på tork nu. Torrt och luftigt. Getingedalens car port är ett ypperligt ställe för detta. Vigor ska så småningom putsas till, flätas och hängas in i köket. Klicki ska planteras i november.

Cirka 100 Vigorlökar på tork! Om vi äter två vitlökar i veckan så klarar vi självförsörjningsmålet.

I nästa inlägg blir det lästips och rapport från min mest lyckade sensommarsådd någonsin!

Små blad med stor personlighet

Det blev ett uppehåll från bloggandet förra veckan. Just nu måste jag prioritera produktionen inför jul. Ibland måste jag välja för att hålla.

Det snöar och töar om vartannat men vi har haft ett konstant snötäcke sedan den 11 november så det är ljust och vackert. Naturligtvis hann jag inte färdigt med allt i trädgården men som jag antydde i mitt förra inlägg, det blir bättre med åren. Det var inte mycket kvar i landen när första snön föll.

Vintermorötterna, de där som jag odlar för första gången, blev sist ur jorden. Och vilka morötter sen! Efter många års slarv och okunskap får jag äntligen raka och hela rötter med goda lagringsegenskaper.

Mina knep lyder:

-Överdrivet lucker jord utan hårda klumpar, sten och grus. Halm och kompost är bra.

-Välgödslad jord redan vid sådd. Stallgödsel och kökskompost funkar fint.

-Ganska gles sådd för att slippa gallring och konkurrens.

-Täckt jord mellan raderna. Gräsklipp, halm eller annat. Det håller jorden jämnt fuktig och man slipper spruckna rötter.

-Stödgödsling med näringsvätska, första gången en månad efter sådd, därefter en gång/vecka.

Vintermorötter på väg upp.
En riktigt bra sak att göra med morötterna är biffar. Det här är mitt absoluta favoritrecept.

Det här inlägget skulle dock handla om de små bladen. De där som inte tar för sig så mycket i trädgården men dominerar i munnen. Örterna.

Många örter är perenna vilket jag gillar skarpt. Perenner kräver inte särskilt mycket utan är ganska självgående och anspråkslösa. Ur hållbarhetsperspektiv får de guldmedalj.

I min perenna örtagård växer några olika sorters lök; luftlök, piplök och gräslök i olika form. Dessutom finns det rysk och fransk dragon, lite smulgubbar, citronmeliss, timjan, lavendel, salvia och lite annat. Alla dessa kommer år efter år.

Gräslök är något som jag klipper ner ungefär tre gånger varje sommar. Den kommer igen. Jag hackar ner den i små bitar och fryser in i lådor. Om gräslöken är torr när detta görs så är det jättelätt att få ur det man behöver.

Timjan. En välrotad och vedartad timjan kan klippas ner ganska bryskt. Jag lägger kvistarna i en burk i frysen och där faller de små bladen av. Smidigt.
Piplök kommer tidigt och många sorter är perenna. Denna använder jag istället för annan lök (purjo, röd eller gul lök) i väntan på att dessa ska bli skördeklara.
Blommande gräslök och smulgubbar. Blommorna är också ätbara, de smakar lök, och är vackra att toppa en sallad med.

De flesta örter blir bäst i frysen, där bevaras smak och doft allra finast. Det finns några som jag torkar, bland annat rosmarin, och några tar jag inte hand om alls. Jag äter dem under säsong och that´s it.

Förra året planterade jag även in kärleksört, myskmalva och libbsticka i örtagården. Libbsticka är bästa grunden i egen grönsaksfond. Dessutom provar jag spansk körvel och vinterkyndel men jag vill avvakta och se om de överlever vintern. Hoppas.

Kärleksörten kommer upp tidigt och då är bladen som godast. Därför har den fått flytta in i min perenna örtagård. Saftiga och lite köttiga blad som fyller ut salladen på ett förtjänstfullt sätt.

Mynta har jag satt offside eftersom den annars skulle ta över hela ytan. Den har fått en undanskymd plats i skogskanten där den kan få härja fritt och tack vare skugga och dåliga jordförhållanden så sprider den sig bara lite lagom.

Mynta tillhör också de örter som jag torkar. Den är så stark i smaken att tillräckligt mycket arom bevaras även i torkat tillstånd. Mynta smular jag ner i såser eller också gör jag te på bladen.

De ettåriga örter som jag odlar varje år i växthuset är basilika och koriander. Den tvååriga persiljan sitter i en odlingslåda utomhus och den är nästan som perenn eftersom den frösår sig. Genom att fylla på med lite frö och faktiskt försiktigt flytta plantorna ibland får jag dem att vara konstant fina.

Stor och fin persiljeskörd i år. Klipper bort de grövsta stjälkarna och fula delar och sedan proppar jag ner persiljan i en burk. Om bladen är torra är det jättelätt att få ur det man behöver vid matlagning. Smaken bevaras fint i frysen. Hoppas att det även gäller näringen.
Inte en sommar utan basilika. Det är så lyxigt att kunna skörda så mycket att man kan blanda den i sallad.
Basilika är överlägset bäst att frysa och jag gör det i glasburkar eftersom örter har så intensiv doft att de kan smitta annat i frysen.
Även om frysen är full av koriander från 2014… 2015… så odlar vi alltid ny varje sommar. Det är inget som slår färsk koriander i asiatisk matlagning. Det här är en riktigt intensiv sak. Den måste frysas i tät burk för att inte allt annat ska smaka koriander.

Salvia är en ört som jag har haft lite svårare att använda. Mitt register har varit ganska tunt men nu provade vi ett recept där salvia hade huvudrollen och det var brutalt gott. Håll-käften-gott. I vanligt ordning är italiensk mat riktigt enkel att lyckas med när man har bra råvaror.

Ingredienser i denna himmelska salviapasta: vitlök, färsk salvia, riktigt smör och flingsalt.

Recept för två:

Spaghetti

Två klyftor vitlök

Ca 50 g smör

Ett stort fång salvia (eller två köpekrukor)

Flingsalt och nymald svartpeppar

Eventuellt olivolja

Koka pastan al dente. Skala och finhacka vitlök. Riv salviabladen i mindre bitar. Smält smöret, häll i vitlök, salvia, lite salt och peppar. Låt puttra ett par minuter. Häll av pastan, rör ner salviasmöret, toppa med salt, peppar och ringla över lite olivolja. Om du har en kvist salvia kvar kan du ju garnera med den.

Ät och svimma.

Nu är det inte långt kvar till Shopping på Landets julupplaga anno 2017! En åka-runt-julmarknad i bygden runt Närkes Kil. En av stationerna drivs av en trädgårdsmästare och en annan av mig. Jag plockar hem nästan allt från Konsthantverkarna och har dessutom en massa nydrejat på hyllorna.

Shopping på Landet har en Facebooksida där det finns mer information.

Välkommen!