Början på slutet

 

I förra inlägget skrev jag att jag slutskördar en hel del nu. Gurkorna till exempel. Mina vaxbönor och haricot verts sjunger på sista refrängen och jag tar hand om de sista ätbara bönorna. Plantorna klipps ner och läggs på jordytan. Jag går aldrig omvägen via komposten. Eventuellt lyfter jag på täckmaterialet och petar in skrufset så att det hamnar så nära mikrolivet som möjligt.

Alla röda lökar är upptagna och ligger på tork, till nästa vecka har jag förmodligen flätat dem. Våra äpplen har fått vara i fred från älgarna och vi mustar i takt med att vi plockar av träden.

Det regnade som tusan i helgen men nu är det fin höst igen. Det märks att det är fuktigare, det finns tendenser till mögel i växthuset där bladverket är tätt. Därför klipper jag bort mycket blad på tomatplantorna, de har ändå gjort sitt. Nu ska de kvarvarande tomaterna mogna i lugn och ro. Kylan är fortfarande inget problem.

Alla bondbönor är skördade och infrysta och vilken dag som helst måste jag ta hand om basilikan. Dels är den känslig mot kyla, dels sitter bladen tätt och jag har hittat lite mögel i basilikahäcken.

Och så här kommer det att fortsätta. Jag slutskördar lite om dagen. Täcker och lägger bäddarna i träda. Tar bort spaljéer och stödpinnar. Drar upp skyltar och namnlappar. Torkar, hackar och fryser in.

Och så försöker jag samla från det vilda. Både nypon och rönnbär är gångbart i vårt hushåll och det finns massor att hämta i naturen nu.

Lokförare Bergfälts Jätteärt är nedklippt och jag tog hand om de prassliga ärtskidorna. Innehållet är i princip torrt men det får ändå ligga i torken ett litet tag till för säkerhets skull. Detta ska användas till utsäde nästa år.

När jag står med ett överflöd av skörd ligger det nära till hands att glida in på Internet. Hitta ny inspiration. Och då är inte steget långt till Instagram för där finns det galet mycket matkonton.

Jag har försökt att hålla mitt Instagramkonto (@getingedalen) ganska snävt för att det inte ska bli för långa sessioner på detta forum. Strictly Ceramics typ. Och lite odling förstås. Men steget från odling till matlagning är mikroskopiskt så därför har jag börjat följa några nya konton på sistone.

Jag berättade om Jennie Walldén i ett annat inlägg. Klart värd att rekommendera. Och idag föreslår jag att ni tittar in hos Gottigheter. Hon följer säsongen i sina tips och kommer därför alltid med dagsaktuella förslag. Dessutom har hon ett skitroligt tilltal och språk.

Jag har aldrig skördat så mycket fina och friska tomater. Det går liksom inte att låta bli att skriva om dem. Trots att jag skrev ett ganska långt inlägg om tomater nyligen. Sedan dess har jag både torkat och gjort tomatkross men även tomatsoppa och tomatflarn på smördeg. För det verkar vara höstens hetaste rätt. Sånt fattar man när man börjar följa matkonton eftersom flera av dessa skriver om samma rätt samtidigt.

Tomatsoppan som jag tycker att alla ska prova!

Jag gjorde ett samlingsinlägg med mina bästa tomatrecept, du hittar det här. Tomatflarnet är med så klart. Och inlägget kommer att fyllas på med tiden.

Dagens skörd utan filter. Fotat under The Golden Hour som syrran har lärt mig att det heter.

Kontraster

Förra veckans inlägg började med klagomål på vädret. Det var verkligen inte skönt ute. Idag är det raka motsatsen, man vill bara vara ute, hur underbart som helst.

Den här värmen som följd på regnet som föll i helgen har fått naturen att explodera. Plötsligt fick jag en känsla av bråttom.

Mina förodlingar ska snart planteras ut, prognosen ser ok ut och plantorna får inte plats inomhus längre. Vi behöver dock byta plasten på vårt växthus först. Jag skrev om det för ett par veckor sedan och sedan dess har plasten köpts, häftpistolen fyllts och packband införskaffats. Dock inte utan krångel, det fanns väldigt många olika sorters packband.

Vad ska vi ha packbanden till? Det är en förstärkning när vi häftar fast plasten så att inte häftan går genom duken.

Nästan bara tomater men till vänster syns även ett tråg med purjolök.
All frösådd lök mår bra av att klippas några gånger under förodlingen. Annars ränner den upp i långa taniga och sköra stjälkar. Genom att hålla löken kort så bygger den upp kraftiga rötter.
Alla plantor som har fått plats i ett söderfönster med naturligt ljus är lite finare än de som har stått under växtbelysning.
Chili och paprika. Jag använder såjord genom hela förodlingen. När näringen tar slut så gödselvattnar jag istället för att plantera om. Svag kobajssoppa och nässelvatten har jag använt och det verkar funka.

Sedan sist har vi ympat! Egentligen är det min sambo som är mest intresserad av ympning men vi har båda enklare baskunskaper i konsten så vi hjälptes åt. Eftersom han är ympchef och jag assistent så få han bestämma hur det ska gå till. Det finns flera sätt.

Det behövs verkligen ingen specialutrustning för att ympa men min sambo gillar saker, särskilt verktyg, så vi har så klart en ymptång och ymptejp.

Ymptången.

Ymptången är fiffig på så sätt att den klipper delarna i perfekt hona/hane och när man sätter ihop delarna blir det nästan svårt att se skarven.

Snittet.
Suddig bild men man ser det man behöver se.

Därefter snurrar man på lite elastisk ymptejp utan klister för att både skydda och stärka. Den här tejpen förintas av sig själv efter en tid. Men då den saknade klister så fick det bli några varv med vanlig eltejp på slutet.

Ymptejpen.
Eltejp och märkning.

Precis nu börjar knopparna att spricka på våra äppelträd så nu blir det dagliga rundor för att kolla hur ymparna mår. Även om jag inte är superintresserad av ympning så är det ändå lite spännande att följa.

Det börjar sina i matförråden men mycket finns också kvar. Vi har till exempel frysta bondbönor som vi gör pastej på. Och bärförrådet är stort, det finns gott om godsaker till frukostarna.

Vårt bästa smörgåspålägg är bönpastej. Här hittar du receptet.
Le Tarte.
Björnbär, aronia, rönnbär och havtorn mixas med lite andra frukter, juice, honung och yoghurt till en väldigt god frukostsmoothie. Jag tror att den är nyttig också.

Under vintern gick jag en kurs i permakultur. På distans så klart. Men har du inte gått en sådan förut, Kajsa? Nej inte en renodlad permakulturkurs. Jag pluggade småskalig odling 2016 och då gick så klart permakulturens principer som en röd tråd genom kursen men den gick aldrig på djupet.

Nu har jag gått en introduktionskurs i permakultur för att vara behörig  för ”högre studier” så småningom. Jag är lite småsugen på att gå en certifieringskurs i permakultur (PDC), framför allt för kunskaperna så klart men också för att själv kunna undervisa i ämnet.

Maria Svennbeck hette kursledaren och mer om henne och hennes engagemang kan du läsa här.

 

God jul!

Dan före dan. Matförberedelser och lite städning. På något sätt infinner det sig lite julstämning trots allt.

Förra söndagen, 13 december, var det en artikel i NA om Sara Bronner, det gamla miljöpartistiska kommunalrådet i Örebro. Hon har startat Bronners butik i Wadköping med inriktning på hållbarhet. Förutom att sälja hållbara varor så agerar Sara hållbarhetskonsult och jobbar med utbildning i hållbarhetsfrågor. Har jag skrivit hållbar?

Jag rekommenderar artikeln, antingen letar man reda på pappersversionen och slår upp sidan 16 eller också läser man digitalt här (men då krävs det ett konto). Sara vet vad hon pratar om.

Jag har fortfarande inte besökt butiken men det ska jag göra när Covid har lugnat sig.

Jag tycker att det är jättefint om vi utför våra behovsinköp i lokala butiker och får de entreprenörerna att överleva. Istället för att beställa av något stort företag som kör hit det i sina lastbilar, säger Sara Bronner och fortsätter: Samtidigt måste vi sluta konsumera så mycket saker.

Jag säger bara: Konsthantverkarna i Örebro!

Jag lyssnade på senaste avsnittet av Plan-B-podden. Återigen ett genomtänkt och lyckat innehåll. Temat var barn och klimat ur olika perspektiv. De menar att man ska försöka berätta om klimatkrisen för sina barn för att de senare inte ska komma och säga: Varför sa ni inget?

Och om barn visar oro inför klimatkrisen så ska man förstås försöka lugna och förklara men inte säga att allt kommer att bli bra för det stämmer inte. Dagens barn kommer att växa upp i en klimatförändrat framtid och vi måste förbereda dem på det, allt annat vore en otjänst.

Om vi såg ett lejon rusa fram emot ett barn så skulle vi göra allt vi kan för att rädda barnet och förhindra en katastrof.  Betänk att detta lejon är klimatkrisen, gör vi verkligen allt vi kan?

Förutom att tänka över vår egen konsumtion och våra beteendemönster, hur kan vi förbereda barnen på ett liv i en klimatförändrad framtid?

Genom att ge dem odlingskunskaper och självförsörjningsvanor.

Genom att bygga en kultur av empati och förmågan att samarbeta.

Genom att ge dem känslan av att de är en del i ett större sammanhang, framför allt i lokalsamhället. I kriser är sammanhållningen i lokalsamhället väldigt viktig.

Det bästa sättet att ge dem dessa vanor, färdigheter och kunskaper är att själv vara en del av lösningen. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Ett nyårslöfte?

Nu går vi in på godsakerna istället. Egentligen bara ett annat sätt att prata klimatkris. Våra godsaker kommer framför allt från egen skörd och lokala producenter. Kött och fisk är det inte tal om, det är två produkter som är väldigt svåra att motivera ur ett hållbarhetsperspektiv.

Den gravade moroten är på gång.

Jag ville ha långa morötter till denna rätt så jag skördade vintermorötterna Rothild. Det visade sig att de var rekordbreda över axlarna och grova ner till 10-15 cm. Därefter såg de neurosedynskadade ut. Eller kraftigt förgrenade. Förmodligen har jag inte lyckats luckra tillräckligt mycket på djupet. Och var är näringen? Högt upp i bädden känns det som. Man lär sig.

Nåväl, det går att göra gravad morot på knubbiga morötter också.

Morötter efter rostning på saltbädd.
Blandningen av ättika, dill, senapsfrö, socker, vatten och lagerblad som morötterna ska marinera i.

Här är receptet.

Rödbetor lades in. Eller… jag har ätit upp alla rödbetor redan så det blev polkabetor. Same same but different.

Lagrade i papperspåse i skafferi med ca 5 plusgrader. Hur fina som helst.
Kokta och skalade polkabetor är både gula, rosa och lite randiga.
Inlagda enligt klassiskt recept med ättika, socker, vatten, lagerblad, kryddnejlika och vitpeppar.

Jag följde det här receptet.

Och till själva rödbetssalladen kommer jag att använda Farbror Gröns recept.

Auberginen är förberedd och inlagd. Dessa ska vi göra aubergill av. Den som brukar vara populärast är västkustvarianten med dill, rödlök och tångrom i crème fraîche. Men vi brukar även göra några andra smaksättningar. Den här verkar god. Den här låter också spännande. Och den här.

Övriga rätter som kommer att stå på vårt julbord imorgon skrev jag om förra veckan.

GOD JUL!

Recept: Dillchipsbiffar

Det här är en biff med tydlig smak av dillchips! Med en örtig gräddfilssås blir det nästan lite chips med dip-känsla. Haha! De flesta ingredienser är dessutom lättodlade i nordiskt klimat vilket gör det till en riktigt billig och klimatsmart rätt.

375 g kokt och grovriven potatis

125 g rivna morötter

1 ägg

1 hackad gul lök

40 g riven ost

1/2 dl maizena eller potatismjöl

20 g hackad dill

Smaksättare: (ört)salt, peppar och eventuellt grönsaksbuljongpulver

Blanda allt och smaka av. Forma tunna biffar och stek långsamt på låg värme.

Jag äter dessa tillsammans med kokt matspannmål och örtig sås. Ibland blandar jag ner lite bönor i spannmålet för proteinernas skull men egentligen är det tillräckligt med protein i spannmålet.

Smaklig spis!

Att gripa efter höstlöv

Snart är det november. Den gråbruna tiden är i antågande och inomhussäsongen startar. Än så länge är naturen ganska färgstark men det är många växter som redan har gått över till brunt.

Jag njuter av den allra sista prakten ute och funderar på kul matlagning istället.

Idag blir det några höstlövsfavoriter, matlagning, jordbrukspolitik, youtubetips och ett par strumpor.

Vi skulle vilja ha en japansk lönn, både färgen, bladens form och växtsättet tilltalar oss men vi vet att det är lönlöst. Det är för kallt för en sådan i Getingedalen.

Då får man gå på second best och när vi fick höra om den japanska rönnen, eller Carmencitarönnen som det egentligen heter, så slog vi till på två sådana. Det har vi aldrig ångrat. Så här års sticker den ut ordentligt med sitt eldiga bladverk.

Här kan du läsa mer om Carmencitarönnen.

En annan eldig trädgårdsvän är Aronian. Hittills har jag haft två ynkliga svartaronia som har gett dåligt med bär men så här års bjuder den på läckra löv istället.

Svartaronia

Jag har plockat mina aroniabär i kommunala buskage hittills men i år har jag köpt två plantor slånaronia som tydligen ska ge både fler och större bär. Huruvida bladverket är vackert vet jag inte. Och vart de ska planteras vet jag inte heller, därför kommer jag att jordslå plantorna till i vår.

En annan praktfull växt som vi bara har för att den är tjusig är Prydnadsapeln. Det finns några olika varianter, och jag vet inte det exakta namnet på vår, men bladen är mörklila på försommaren, blommar generöst med rosa blommor och får höstiga toner så här års. Klart värt att ha.

Prydnadsapel

I veckan gjorde vi slut på all hemodlad vitkål. Den finhackades, masserades med salt, kryddades med kummin och enbär och pressades ner i en glasburk. Det ska bli surkål, både nyttigt och… gott. Tycker åtminstone en av oss och det är gott nog.

Surkål in the making. Luktar lite dålig mage emellanåt.

När jag tittar på väderprognosen ser det ut att fortsätta vara ganska varmt. Ingen anledning att stressa alltså. Jag gör en sak om dagen i trädgården, senast skördade jag min timjan. Jag lämnar 5 cm av de små buskarna så att de orkar komma igen nästa år.

Jag fryser min timjan. På stjälk. I frysen släpper bladen och jag kan smidigt sära på innehållet. I vårt hushåll används ganska mycket timjan så vi har satsat på många plantor.

Till avdelningen konstaterade misslyckanden hör fänkålen. Inte själva odlingen, den gick jättefint, utan hur dåliga vi var på att äta den. För även om den ser fin ut nu så är det träig. Fänkål ska ätas späd. Slarvigt. Det går förmodligen att koka underbara buljonger på detta men det skulle bli oproportionerligt mycket buljong för oss.

Tvärtom så har årets morotsodling funkat utmärkt. Lagom mycket, lagom tätt, lagom stora. Sommarmorötterna börjar ta slut vilket är perfekt timing och vintermorötterna står orörda och ska snart skördas för lagring. Jag drog upp en av nyfikenhetsskäl och jag blev inte besviken.

Vintermoroten Rothilde levererar. Spännande avslutning med de spretiga tårna.

Någonstans mittemellan misslyckad och lyckad odling hamnar svartroten. Efter en inspirerande föreläsning med Annevi Sjöberg valde jag att så svartrot, men inte för rotens skull utan för blastens. Den ska tydligen vara perenn och en tidig och god primör.

Jag läste på och det skulle inte vara några konstigheter att odla svartrot. Jag sådde fröna i odlingsbädden där jag samlar perenna grönsaker men de ville inte gro. Jag sådde igen men icke. Tre plantor (av säkert 30 fröer) grodde och jag är glad över dem men jag kommer att så nytt i vår för jag ger mig inte.

En av få svartrotsplantor i Getingedalen.

En av veckans måltider bestod av pasta med syrad pesto. En rest från i våras när vi pluggade eko-vegetariskt kök. Peston skulle göras av vilda örter och vi valde nässlor och kirskål. I övrigt innehåller den vitlök, rostade solroskärnor, en bit prästost, rapsolja, salt och peppar.

Det som skruvade till det hela var att vi tillsatte 2 msk vätska från en burk surkål. Detta fick stå två dygn i rumstemperatur och sura till sig. För att skapa en syrefri miljö hälldes ett lager rapsolja försiktigt på ytan. Den funkar som ett sigill.

Det här är så klart inte syrad pesto från grunden, det är en pesto med inympade mjölksyrebakterier men resultatet blir detsamma. Och att den har hållit så länge i kylskåpet tror vi också beror på de goda bakterierna. Peston gjordes i maj.

En annan god måltid som min mamma lärde mig att tillaga är tomat- och purjolökspaj. Den kan verka lite tråkig när man läser receptet men skenet bedrar, den är fantastisk! Och när huset har ett överflöd av både tomater och purjolök så blir det så klart denna paj till middag.

Här hittar du receptet!

Årets purjolöksodling har gått jättebra!
Piennolotomater, alltså vintertomater av sorten Principe Borghese. De kan lagras länge inomhus men dessa har börjat skrynkla sig så de passar utmärkt i en paj.

Nu över till avdelningen jordbrukspolitik. Sverige är självförsörjande på tre livsmedel: socker, spannmål och morötter. Övriga livsmedel är det lite si och så med. Och frågan är om vi kan säga att vi är självförsörjande över huvud taget när vi har importerat både bränsle och gödning som krävs för att odla ovan nämnda livsmedel.

För bara 30-40 år sedan kunde vi äta 75% inhemsk mat i Sverige, nu är vi nere på 50%. Att vi importerar mat finns det både fördelar och nackdelar med men att vi är beroende av importerad mat känns inte positivt på något sätt.

Att idka handel och därmed etablera/förvalta relationer med omvärlden kan ses som en fördel men när det gäller just mat blir det komplicerat.

  • – Vad händer om gränserna stängs på allvar under en längre period?

 

  • – Kan vi vara säkra på att maten från utlandet är rättvist odlad under schyssta förhållanden? (Kan vi vara säkra på att den svenska maten är rättvist odlad under schyssta förhållanden? Nej, inte helt och hållet men i betydligt högre grad.)

 

  • – Spårbarhet och transparens i livsmedelskedjan minskar avsevärt när vi importerar maten.

 

  • – Transport av mat är problematiskt, både av klimatskäl men även av näringsskäl.

 

  • – Vad skickar vi för signaler till högre ort när vi inte använder vår bördiga jord till livsmedelsproduktion?

 

  • – Svenska lantbrukare och livsmedelsproducenter lägger ner sina verksamheter eftersom de inte kan konkurrera prismässigt med de utländska.

 

Som konsument finns det definitivt saker att göra. Välj svenskproducerat i affären. Efterfråga svenskproducerat (och ekologiskt så klart). På sikt kan det öka Sveriges självförsörjningsgrad och det skapar arbetstillfällen.

Ät säsongsbetonat. Under delar av året får vi avstå vissa livsmedel eftersom de måste skickas från andra sidan jorden.

Och odla själv naturligtvis. Ju längre du klarar dig på egna tomater desto mindre efterfrågan blir det på de utländska i affären. Dessutom bygger vi upp kunskapen och traditionen runt matproduktionen vilket skapar gemenskap och fostrar nästa generations förhållande till mat.

Här följer lite referenser och källor till ovanstående:

Mest lättläst och tillgänglig (Från Sverige)

Som LRF formulerar det

Svenska Dagbladets syn på saken

Supermiljöbloggen har också skrivit om detta

Dagens Youtube-tips kommer från Borrabo i Västergötland. Där hittar man Ylva Arvidsson, författare till boken Permakultur och erfaren permakulturist. Hennes Youtubekanal Borrabo Permakultur & Jordliv är inte så tokig. Informativa filmer om jordens mikroliv, kompost och organiskt material.

Emellanåt är tilltalet lite långsamt och barnsligt, vibbarna från 70-talets barnprogram är påtagliga, men det är fortfarande ett tydligt och lärorikt innehåll.

Filmserien om jord hittar du till exempel här:

Del 1: Vad är jord & mineraler

Del 2: Organiskt material

Del 3: Mikroliv a

Del 4: Mikroliv b

Och så lovade jag ett par strumpor. Jo men kolla dessa! Visst är de fina!

Nästa gång jag skriver är det november.

Tomat- och purjolökspaj

Pajdeg:

1,5 dl grahamsmjöl

1,5 dl vetemjöl

125 g smör

3 msk vatten

Smula sönder smöret i mjölet. Tillsätt vattnet och arbeta snabbt ihop degen. Tryck ut pajdegen i en form. Låt vila i kylskåp i en timme.

Sätt ugnen på 225 grader.

Fyllning:

2-3 dl riven ost

2 purjolökar

6-8 tomater

salt

peppar

oregano

Ansa och skiva purjolökarna. Koka den i lättsaltat vatten i 3-4 minuter. Låt rinna av väl.

Grädda pajskalet i 10-12 minuter. Lägg lite riven ost i botten. Bred ut purjolöken. Skiva och lägg på tomater. Krydda med salt, peppar och oregano. Toppa med resten av osten. Grädda mitt i ugnen i 20 minuter.

Vecka 51

Om en vecka är det jul! Frosseriets högtid!

Lite sjukt faktiskt.

Av naturliga skäl så diskuteras julbordets historia, traditionell julmat och framtidens dito på utbildningen just nu.

Och frosseri. För när vi börjar gå på djupet så är det tyvärr den slutsatsen vi drar av den moderna julen.

Julbordets nuvarande utseende är inte jättegammalt, på 70-talet började överdådet att bli standard. Nu ligger det dock en massa nya trender och bubblar så framtidens julbord kommer kanske att se annorlunda ut. Om det kan du läsa i en trevlig artikel här. Måltidsforskare Richard Tellström spår framtiden.

Det finns dock medmänniskor som varken har sällskap eller råd med julmat under julhelgen. I Örebro har Camran Habib, som driver restaurangen i Södra Vattentornet, bjudit in hemlösa till gratis julbord. Det är dock inte Camrans första insats för hemlösa och utsatta, han har skänkt överbliven mat till dem hela hösten.

Läs mer om julbordet här.

Läs mer om Camrans generositet här.

I Stockholm finns det flera insatser för hemlösa och utsatta vid jul. El Clasico är en tapasbar på söder som kommer att bjuda på mat klockan 11-16 på julafton. För de som väntar i kön bjuds det på varm dryck. Tegelbaren i Solna gör exakt detsamma. Folkets hus i Rågsved bjuder på julfirande med mat för 38:e året i rad.

Här läser du mer om julmaten på El Clasico.

Här finns en artikel om Tegelbaren.

Och här kan du läsa om julfesten i Rågsved.

Jag förespråkar så klart en grön jul. Och drömmer om en vit jul.

Ibland innebär mina tillskott till julbordet rena härmningar, det är trots allt en bra brygga över till vegetariskt mat. Igenkänning och trygghet är viktigt. Men det är också ett sätt att lura sig själv. Köttet står fortfarande för normen och det är kanske lätt att halka in i köttsubstitutets träsk.

Nedan kommer ni att få se både härmningar och växtbaserade julrätter som kan stå på egna ben. Om jag lagar julmat så försöker jag koka ihop gröna grejer med julsmaker. För mig är kål, senap, kanel och apelsin exempel på sådana.

Aubersill är en ren härmning men ändå en fulländad växtbaserad rätt utan substitut. Och mycket god. Den kommer jag att laga till mitt julbord.

Receptet hittar du i detta inlägg.

En annan härmning är det gravade moroten, både utseende och smak påminner om gravad lax (som jag minns det) men det är ändå en väldigt bra rätt, helt utan fuskkött.

Här är receptet till den gravade moroten. Ät den tillsammans med klassisk hovmästarsås.

Nästa rätt känns genuin, härmar ingenting så vitt jag vet men är fylld med goda julsmaker; Savoykålsknyten.

Savoykålens blad förvälls hela tills de är böjbara utan att brytas. Låt dem rinna av och svalna. Strimla en purjolök på längden så att du får långa band, förväll dessa en kort stund så att de är “knytbara”. Lägg en bit getost på kålbladet, pudra lätt med kanel och gör ett fint paket med purjosnören. Värm snabbt i ugnen så att osten smälter innan servering. Serveras eventuellt med lite tjock, mörk balsamicovinäger.

En grönkålssallad tycker jag också hör hemma på julbordet. Gärna med apelsin och nötter som också känns aktuella för årstiden. Här får ni inget recept utan blanda det ni tycker är gott eller googla recept. Det enda tips jag skickar med är att krama grönkålen med dressingen innan övriga ingredienser tillsätts. Bladen kan vara lite styva och svårätna när de är okramade.

Grönkål är perfekt att skörda nu.

En tredje kålsort som definitivt hör hemma på julbordet är brysselkål, eller rosenkål som jag väljer att kalla dem. Den är god i många olika former men den godaste blev jag serverad på ett mikrobryggeri i Brooklyn för några år sedan.

 När jag lagade till rätten själv kom jag fram till följande recept: Ansad brysselkål blandas med olja, salt och rökt paprikapulver innan de rostas i ugnen på gränsen till bränt. Direkt när kålen tas ur ugnen strösslas ett lager riven parmesan på toppen som får smälta ner bland huvudena. Servera eventuellt med en liten klick majonnäs. Gött.

Nu ska de snart skördas!

Den sista rätten innehåller kanske inga traditionella julsmaker men känns ändå helt rätt på ett julbord:

Broccoli- och morotspaté med limesås
8-10 personer
Tid ca 20 min samt ca 1 timme i ugn
1 röd chili t ex spansk peppar eller valfri chili efter styrka och smak
375 gram färsk broccoli
375 gram färsk morot
4 ägg
1 dl crème fraîche
4 msk potatismjöl eller mandelmjöl
1-2 tsk salt
Sås:
1 lime
3 dl gräddfil
1/2 tsk salt
1/2 knippa koriander
Skölj, kärna ur och strimla chilin. Koka broccolin och morötterna var för sig mjuka i lättsaltat vatten. Det fungerar kanske ännu bättre med buljong i vattnet.
Låt grönsakerna rinna av ordentligt.
Mixa broccolin och morötterna var för sig.
Blanda äggstanningen dvs. äggen, crème fraîche och potatismjöl till en slät smet. Blanda i chilin och smaka av med salt.
Blanda respektive grönsak med hälften av äggstanningen.
Häll smeten i olika lager i en väl smord avlång ugnsform.
Grädda patén i nedre delan av ugnen i ca 175-200 grader i ca 1 timma.
Låt patén stå kvar i formen i ca 15 min innan ni stjälper upp den på ett serveringsfat. Låt den sedan kallna helt, gärna i kylen.
Skölj limen noga i ljummet vatten och riv skalet. Blanda gräddfilen med limeskalet och smaka av med salt. Hacka koriandern och rör ned den i såsen.
Servera patén skuren i skivor med såsen bredvid till tex. julbordet.
Nästa inlägg blir årets sista och någon form av summering.
GOD JUL!

Vecka 47

Idag tänkte jag bjuda på två fantastiska sallader. Eller åtminstone recepten. De flesta ingredienser finns i min trädgård, förhoppningsvis även i din, så jag äter dem mest på hösten när allt finns färskt.

Sallad med palsternacka och bönor

Ingredienser:

Några palsternackor

Ca 300 g (eller två nävar) brytbönor (alltså haricot verts, vaxbönor el. dyl.)

Rucolasallat eller valfria gröna blad

Parmesan

Olja

Salt

Dressing:

2 msk olivolja

1 msk vatten

1 msk balsamvinäger

2 msk grovhackade valnötter

3 tsk flytande honung

1 tsk salt

Svartpeppar

Sätt ugen på 200-225 grader. Skala och klyfta palsternackorna. Blanda klyftorna med olja och rosta dem mjuka i ugnen, ca 30 minuter. Rör om då och då. Smala bitar brukar bli färdiga tidigare än tjocka. När det återstår ca 10-12 minuter lägger du även bönorna i ugnen i samma form.

Blanda dressingen. Grunda ett salladsfat med de gröna bladen, lägg på palsternacka och bönor. Hyvla parmesanbitar på toppen och ringla sist över dressingen.

Nästa sallad har grönkål som huvudingrediens. Det är kanske vanligast med grönkålssallad till jul men den funkar så klart fint även andra säsonger. Grönkål är enormt näringsrikt, betydligt nyttigare än många andra bladgrönsaker vi använder som salladsbas. Däremot så kan den vara lite grov i strukturen därför ska den kramas ihop med dressingen, då blir den skön i munnen.

Grönkålssallad med fetaost och picklad rabarber

Ingredienser:

Ca 10 grönkålsblad (det beror så klart på hur mycket sallad du vill göra)

1 äpple

1 gurka

1 fång salladslök

Picklad rabarber (eller motsvarande)

Solroskärnor

Fetaost

Dressing:

Valfri olja

Valfri syra (rabarberjuice är mitt bästa förslag)

Örtsalt

Peppar

Skär bort mittnerven från grönkålen, grovhacka bladen. Lägg dessa på ett salladsfat, tillsätt olja, syra, örtsalt och peppar. Tvätta händerna och krama in dressingen i salladsbladen. Håll på tills du känner att bladen börjar mjukna.

Dela gurka, äpple och salladslök, picklad rabarber och fetaost i aptitliga bitar. Blanda detta med grönkålen. Rosta solroskärnor i en torr panna tills de börjar lukta nötigt och får en gyllene färg. Toppa salladen med kärnorna.

Vecka 36

Ja det funkade! Att frysa piplök är en bra idé, den håller formen rätt bra även efter upptining. Nu ska jag klippa ner all min fina piplök och frysa in. Jag får nästan starta extrafrysen om allt ska få plats.

Åh, jag har så himla mycket jag vill skriva om idag men det skulle bli för långt. Jag får dela upp det och kanske spara vissa grejer till vintern när det brukar vara lite klenare med uppslag.

Dels beror det så klart på att det är skördesäsong, dels beror det på den nya utbildningen. Fast jag tänker faktiskt fokusera på uppföljning idag. Det händer lite för ofta att jag kastar ut A men aldrig säger B. Piplöken ovan var ett exempel på B.

Jag har plockat av alla Rödluvan nu. Älgen har inte kommit än. Det är första gången. Jag vet nästan inte hur jag ska hantera detta. Har aldrig behövt ta hand om min egen frukt förut.

Jag har plockat av dessa i tre omgångar men det var bara idag som jag hittade många spruckna äpplen. Funkar det likadant med äpplen som med tomater; att de spricker vid ojämn vattning?

Jag vattnar så klart aldrig mina fruktträd, förutom när de är nyplanterade, men det har ju regnat ganska mycket de senaste veckorna, skulle det ligga bakom sprickorna?

De såg alltså ut så här när de hängde kvar på trädet så det är inga fallskador.

Dessvärre har inte Rödluvan några vidare lagringsegenskaper så vi ska skaffa en fruktpress och göra juice/must. På bara ett par år har marknaden för dessa växt jättemycket. För typ tre år sedan, när jag tittade på fruktpress senast, fanns det kanske en eller två modeller och de var ganska svåra att hitta. Och helt plötsligt har jag skapat ett A i ett inlägg som skulle handla om B.

Förra inlägget avslutade jag med en bild på gröna tomater och hoppades att de skulle ha börjat mogna till idag. Häpp!

Inte bara tomater. Mina gurkor har börjat tokproducera så här på tidiga hösten. Och det är ingen inläggningsgurka så det blir mycket gurkstavar, gurkmackor, gurksallad och tzatziki framöver.

Blev det någon björnbärssmoothie i helgen då? Jorå! Eller igår (tisdag) närmare bestämt. Den blandades med en spännande grönsaksbuljong, en helt ny produkt som jag har lärt mig tack vare utbildningen. Den ska jag verkligen skriva mer om. Redan nu faktiskt.

Inom ramarna för distansutbildningen Eko-vegetariskt kök så får vi en matlagningsuppgift varje vecka. Den ska dokumenteras och redovisas i både text och bild online efteråt.

Första uppgiften innebar 100% nyheter för mig vilket var en av vitsarna med att plugga. Bredda mitt register och öka kunskaperna. Vi skulle laga en kall soppa med selleri och äpple men det var buljongen till denna som jag tände mest på. Den görs kall.

Ingredienser:

1 gul lök

5 cm purjolök (jag tog piplök istället)

1 knippe persilja

1 litet knippe färsk timjan

100 g rotselleri

100 g palsternacka och/eller morot

2 lagerblad

7 dl vatten

Eventuellt salt och peppar (det beror på vad du ska använda buljongen till)

Ansa grönsakerna. Ju noggrannare desto större möjlighet att använda det som silas bort. Hacka grovt och lägg i en blender. Pytsa i lite vatten i taget och mixa till en jämn vätska. Sila av i silduk och pressa ut den sista vätskan. Använd massan i silduken som bas i grönsaksbiffar.

En silduk för nötmjölkstillverkning – det är min nya favorit. Finare maskor än i den som jag använder till saftproduktion.
Jag blandade denna massa med ägg, ströbröd, kryddor och vitlök och stekte perfekta biffar på det.

Jag var så glad att kunna hämta alla ingredienser i mina egna trädgårdsland. Inte lagerbladen dock. Rotsellerin var egentligen inte färdig så jag behövde ta upp två stycken för att få ihop nästan 100 g.

Nästan 100 g rotselleri.
Den här ljuvliga buljongen innehåller fortfarande 100% av alla näringsämnen eftersom den inte har värmts. Och den skulle dessutom komma att användas i kalla rätter, en soppa och en smoothie, så det måste ha varit en riktig näringsbomb. Jag blev glatt överraskad av smaken. Hade förväntat mig mer 70-talsbouquet.

Och vitlöken är flätad och inhängd i köket.

Vigor har levererat.

Nästan vecka kanske det kommer att handla om rönnbär. Det är ju rönnbärsår i år, har ni sett det? Och så blir det mer kul från utbildningen.

Förresten, en uppgift var att lyssna på en pod. Jag kan rekommendera avsnitt 91 av Historiepodden; det vegetariska avsnittet.

Här kan du lyssna på det. Jag blev först lite full i skratt eftersom de låter lite lustiga men sedan blev innehållet så intressant att jag glömde bort det. Dessutom var de lite småroliga. Tydligen två historielärare.

Det finns en allmänt utbredd uppfattning om vegetarianer som går som en röd tråd genom programmet. Gissa vilken?

Och Johan Saxon är min nya idol.

Vilda vitaminer.

Vecka 32

I det här inlägget har jag lovat att skriva om det svåra kålodlandet, inlagd dragon, falska sillinläggningar och om vitlöksskörden. Så här kommer det!

Svårt med kål i år

Kål är både lätt och svårt att odla.

Lätt: Den är väldigt köldtålig, den växer starkt, det blir ofta mycket.

Svårt: Det finns ingen annan grönsak som är så poppis bland skadedjuren och den vill ha galet mycket gödsel.

I år har skadedjuren varit värre än någonsin. Vanligtvis har jag lite kålmal på försommaren och lite mer kålfjärilar på sensommaren. Dessa är inget problem i sig men de lägger ägg på bladen och när äggen kläcks kryper det ut larver som äter upp bladen.

Kålmal: Liten, ljus, gråvit fjäril som lägger ljusgröna ägg utspritt på undersidan av bladen. Larverna är också ljusgröna och 5 mm i början men kan bli 1,5 cm när de är fullvuxna. De äter små hål i bladytan.

Kålfjäril: Normalstor, gräddvit fjäril med små svarta fläckar. De lägger gula ägg i samlingar på bladen, både på under- och översida. Larverna är betydligt större och äter av bladen från utsidan och in.

Jag har aldrig sett dessa två jobba samtidigt, de avlöser varandra.

Kålfjäril in action.

Åtgärd: Kålmalens ägg är bökiga att ta bort eftersom de är små och sitter utspritt, annars är det bra att ta bort så många som möjligt innan de kläcks. Kålfjärilens ägg är mycket lättare att ta bort eftersom de är knallgula och sitter samlat.

Jag sprayar min kål med Turex, det är en bakterie som larverna dör av. Det är biologiskt, helt ofarligt för andra varelser (inklusive människan) och godkänt för KRAV-odling. Förintas av sig själv inom 3-6 dagar, rinner av med regn och löses upp av solljus. Därför att det bra att spraya undersidan av bladen ungefär en gång i veckan.

Detta är dock ett omöjligt jobb om man har mycket kål. Jag bedömer att jag har precis på gränsen. För den som har stora odlingar eller inte vill använda Turex så är det täckning av odlingen som gäller. Kålnät finns att köpa på t.ex. Lindbloms. Vi funderar starkt på att fixa nätburar till nästa säsong.

Om larverna har hunnit kläckas så plockar jag bort så många som möjligt förstås. Alltså, en otäckt kålodling måste få en genomgång dagligen.

Kålfjärilens ägg.
Den här 49-kronorssprutan från Biltema funkade fint till Turex i tre säsonger men samtidigt som jag tröttnade på den så gick den sönder. Nu har jag köpt en tjusig sak från Gardena som jag ska berätta mer om en annan gång.
Kålfjärilens larver kan vara så här ljusgröna…
…eller se ut så här.

Andra saker som har drabbat min kål är kållus och sniglar men detta är väldigt ovanligt hos mig så det har aldrig förstört min skörd. Löss skrapar jag bort med fingrarna och sprutar av med hård vattenstråle. Upprepar vid behov. Sniglar plockar jag bort och hugger huvudet av på kvällarna när jag går en pannlampsrunda med snigelsaxen. Behövs bara på försommaren. Att lägga ut Ferramol, järnfosfat, runt odlingarna funkar också bra.

Ferramolpellets. Effektivt.

I år har jag dock drabbats av något nytt och det verkar vara många som lider av samma sak; huruvida det är jordloppor, någon slags rapsbagge eller annan skalbagge tvista de lärde men de perforerar bladen och gör dem oaptitliga.

Att spruta med hård vattenstråle och skaka plantan funkar men de kommer tillbaka. Dessutom vill jag inte spruta vatten i onödan på kålen för då försvinner hinnan av Turex som håller larverna borta. Förmodligen gäller nät vilket stärker våra funderingar till nästa säsong.

Å ena sidan kan årets kålodling tyckas vara en kamp mot väderkvarnar men å andra sidan ska man komma ihåg att kålen växer ända till mitten av oktober och kan stå kvar i landet till i december och då har odjuren gett sig av. Därför tänker jag kämpa vidare med mina kålplantor.

Årets trista grönkål. Hål av både kålmalslarver och skalbaggar.
Samma sorts ohyra gillar även krasse så den är inte heller så fin i år…

Jag ser fram emot nätåret 2020.

Fransk dragon i vinäger

I år är den franska dragonen ovanligt fin. För det mesta lyckas jag få den att överleva vintern men det har hänt att den har dött. Fransk dragon går inte att fröså, jag köpte en planta helt enkelt.

Väldigt fin fransk dragon i år. Alltså det är ju skitsvårt att ta bilder på något ljusgrönt med ljusgrön bakgrund…

Jag tycker att det är gott med färsk fransk dragon i flera sammanhang, bland annat i potatissallad och färskost, men i många recept läser jag att det är ännu bättre med inlagd fransk dragon. Om bladen får dra i vinäger så utvecklas det nya smaker som verkar vara snäppet godare och mer användbart. Denna simpla anrättning kallas Estragon men å andra sidan heter växten också Estragon. Kanske används inte den franska dragonen färsk i Frankrike?

Nu tjatar jag om fransk dragon, som om det fanns någon annan dragon, och det gör det. Rysk dragon ser i princip likadan ut men smakar helt annorlunda. Inte otäckt men betydligt mindre intressant. Den är också härdigare (som allt annat med rysk eller sibirisk i namnet).

Se upp så att du köper rätt om du skaffar en planta eller fröer!

Den franska dragonen är på väg att gå i blom och jag ville skörda innan det händer.

Genom en enklare googling kom jag fram till att det var hur enkelt som helst. En bra vitvinsvinäger, bladen från den franska dragonen och en ren burk.

De mest läsvärda bloggarna om just detta förfarande:

Trä, hops & kärlek

Matgeek

Skog till bord

Tre väldigt välskrivna och snygga bloggar.

Jag köper vinäger, man kan göra sin egen men jag är inte riktigt där än. Burken diskas och steriliseras i ugnen. 15 minuter i 100 graders värme så har de flesta baciller dött.

Därefter repar jag bladen av mina dragonstjälkar. Eftersom jag har så mycket så unnar jag mig att kasta bort alla som är lite fula. Bladen läggs i den rengjorda burken och därefter täcker jag med vitvinsvinäger. Häpp!

Inte någonstans kan jag läsa huruvida burken ska stå i rumstemperatur, kylskåp eller mittemellan så jag tar det säkra framför det osäkra och ställer den kallt.

I någon av bloggarna ovan läser jag att det blir gott redan efter några dagar men låter man det stå i en månad så blir det dra-på-trissan-gott! Och du har inte bara goda och användbara blad, du har också en riktigt smarrig vinäger.

Aubersill

En del av mig är lite motståndare till att vegetarisk mat ska likna, smaka, se ut som eller härma animalisk kost. Det bibehåller köttet som normen i våra måltider och även om maten inte innehåller animaliska ingredienser så jämförs de ofta med ”originalet”.

Och även om jag strävar efter att låta det vegetariska spela huvudrollen och de animaliska produkterna vara side kicks (om de måste delta över huvud taget) så vill jag ändå berätta om aubersill.

Det handlar alltså om inlagd aubergine i sällskap av olika godsaker. Och när man gör detta på rätt sätt så får auberginen riktigt bra konsistens. Ganska likt sill om jag minns rätt.

Odlar jag aubergine? Ja, men det har aldrig lyckats. I år gör jag mitt mest seriösa försök någonsin men än har jag inte sett några frukter.

Aubergineplantorna blommar och jag är där med mjuk pensel och duttar. Leker humla. Och håller tummarna. IVF liksom.

Däremot så odlar jag en del av smaksättarna.

Nåväl, receptet kommer från vännen Thomas som i sin tur hade hittat det på Jävligt gott, en bra sida för den som söker vegetarisk inspiration.

Med Jävligt gotts recept som vägledare gjorde jag så här:

Börja med lagen: 2,5 dl vatten, 1 dl ättiksprit (12%), 1,5 dl socker, 5 grovt krossade kryddpepparkorn, 2 lagerblad och 5 kryddnejlikor. Detta blandas i kastrull och får ett uppkok. Det är klart när sockret har löst sig. Låt svalna.

Skala två vanliga auberginer, och dela dem i 0,5-1 cm tjocka skivor. Skivorna saltas för att den beska vätskan ska släppa. Låt ligga i 30 minuter. Under tiden sätter du en stor kastrull med vatten på spisen.

Skölj skivorna och dela dem i behagliga bitar, 2-3 st/skiva. Lägg dem i det kokande vattnet. De ska bara koka i någon minut. Häll av. Lägg bitarna i en väl rengjord glasburk, skala och skiva en rödlök som också ska ner i burken. Därefter häller du på den avsvalnade lagen. Ställ allt kallt i minst ett dygn men två dygn funkar också.

Nu har du en bra grund för att göra en väldans massa olika goda sillinläggningar. Lökbitarna kan gå med i inläggningarna eller också använder du dem i en sallad.

En bra samling recept med olika sillinläggningar finns här men kolla i dina kokböcker eller googla vilt, det finns hur många som helst att välja mellan. Godast blir det om även dessa får stå ett dygn innan man äter aubersillen.

Färsk potatis, en bra ost och lite knäckebröd – det är enligt mig de ultimata tillbehören.

Inläggningarna som vi gjorde – och som blev bra allihop – är följande:

Basilika, vitlök och lime

Tomat, chili och sherry

Tångkaviar och dill

Pepparrot, äpple och gräslök.

Oavsett om detta är en rätt med sitt ursprung i det animaliska träsket så tycker jag att kryddade ättiksinläggningar är något vi ska värna om och utveckla. Dels är det en väldigt nordisk tradition (försök att hitta ättika i någon annan världsdel!), dels är det ett mycket bra sätt att förädla och lagra mat. Även grönsaker. Jag kommer att skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vitlöken

Jag sätter den i november och skördar ungefär nu. När tre av bladen är gula brukar den vara färdig. Ett annat sätt är att provskörda ett exemplar. Löken ska ha fått klyftor som inte har börjat falla isär.

Viktiga saker för mig när jag köper utsäde:

Att blasten är flätbar

Att den är ekologisk

Att den är skapligt stor

Flätad vitlök är den bästa förvaringsmetoden enligt mig. Mycket platsbesparande. Det råkar även se fint ut men det är faktiskt mindre betydelsefullt.

Flätorna i Getingedalens kök.

Mina vitlöksskördar genom åren har varit lite varierade. Ibland blir den superfin, ibland lite klen. Jag har haft dålig koll på varför det blir så olika. Utsädet kan vara en orsak men till denna säsong hade jag nog insett att vitlök inte kan få nog av vatten och näring.

Därför tänkte jag, som ett experiment, systematiskt vattna och gödsla vitlöken i stora mängder en gång i veckan för att se om det gav resultat. Och det måste jag nog säga att det gjorde. Man kan alltså inte vattna eller gödsla för mycket. Vigor har levererat med hjälp av Tysslingebygdens hönor.

Varför tar du inte eget utsäde?

Jag får frågan då och då men jag har inte varit redo för det än. Precis som med vinägern. Fast nu är jag där. I år tar jag eget utsäde.

Men inte på Vigor.

För vid ett besök hösten 2018 av en likasinnad fick jag ett praktexemplar av vitlöken Klicki. Den heter säkert något annat egentligen men det var okänt så nu heter den Klicki av lite olika skäl.

Klicki var skitstor och jag satte de åtta enorma klyftorna på en specifik plats i november. Klicki har vuxit bredvid Vigor och fått samma skötsel men har hela tiden varit lite grövre. Och lökarna som jag drog upp i veckan var större än någon annan vitlök jag har odlat. Klicki kommer inte att hamna i köket i år, Klicki kommer att bli höstens utsäde.

På ursprungs-Klicki satt det en knippe småklyftor i toppen. Vitlök har en tendens att skapa lökar på stjälken, en del kallar dessa stresslök och de är då ett tecken på ojämn vattning men vissa sorter får alltid stjälklök, oavsett vattning. Dessa går också att äta.

Dessa ormlökar slår ut till blommor och blir sedan minivitlöksklyftor om man låter dem vara kvar. Jag klippte av dem och satte dem i vas istället.

Jag testade att sätta dessa miniklyftor, med åren ska de tydligen kunna bli stora lökar, och vid veckans skörd drog jag upp smålökar, betydligt större än de pyttesmå klyftor som sattes i november. Dessa får torka till och sedan planteras om i höst.

Framtida Klicki-lökar!

Hela skörden hänger eller ligger på tork nu. Torrt och luftigt. Getingedalens car port är ett ypperligt ställe för detta. Vigor ska så småningom putsas till, flätas och hängas in i köket. Klicki ska planteras i november.

Cirka 100 Vigorlökar på tork! Om vi äter två vitlökar i veckan så klarar vi självförsörjningsmålet.

I nästa inlägg blir det lästips och rapport från min mest lyckade sensommarsådd någonsin!