Veckans Triton om rosor och grädde


Jag tar mitt jobb på fullaste allvar, även om jag sitter ute i gröngräset med arbetsmaskinen. För visst är det fantastiskt att kunna göra nytta och samtidigt njuta av solen, och så här trivsamt tänker jag blogga om stort och smått varje söndag hela sommaren.

Rosor är min passion, och jag passar på att sno åt mig alla späda skott jag kan hitta även på de stammade buskarna.

Ett fat med fluffig svalkande spraygrädde smakar bra efter ett arbetspass ute i trädgården.

Den vackra ardennerhästen Doris och jag fattade tycke för varann direkt och jag ville aldrig gå hem från hagen.

I dag har det varit en sån där härlig dag, då det är förbjudet att vara inne. Så matte har låtit mig ta med arbetsmaskinen ut i gröngräset och blogga härifrån.

Det gillar jag och njuter i fulla drag av och svalka mig med ett fat spraygrädde direkt från kylskåpet. Det är nånting jag vill tipsa alla kattkompisar om att smakar sagolikt gott och alltid måste finnas hemma i kylskåpet.

Inspiration att skriva får jag av rosendoften som sprider sig runt omkring mig i trädgården. Rosor är både husses och mina favoritblommor, fast på oiika sätt. Han tittar och luktar på dem, medan jag vädrar späda skott att tugga i mig.

Jag är alldeles besatt av rosenskotten, och kan inte låta bli dem, fast jag aldrig har ätit på några som helst blommor förut. Mår bra av dem gör jag också, men den här egenheten kanske inte lämpar sig att rekommendera.

Under veckan har jag också fortsatt att gå Kulturstigen uppe vid Dikarbacken på Harmsarvet. Allt för att kolla upp den där främmande doften jag kände på väg från grisarna. Nu hann jag aldrig så långt för på vägen mötte jag på en annan jätte, som fascinerade mig så mycket så att jag inte kunde slita mig därifrån.

Föremålet för min beundran den här gången heter Doris och är en helt kolossalt vacker ardennerhäst. Vi blev smått förtjusta direkt och hade sen bara ögon för varann en lång stund.

Nu har vi inte setts på några dar då det varit helg, men till veckan har jag blivit lovad att få hälsa på Doris igen. Då skall jag också kolla upp det där andra främmande som jag kände luken av förra gången.

Det här låter ju bra och kan verka som om jag skött mig på slutet. Men skenet bedrar! Jag har tyvärr fått återfall, och varit så dum på storebror Nisse att jag blivit både utslängd och instängd.

Så i dag är jag billig om nån nu skulle vara intresserad. Matte sa i morse att hon till och med kunde tänka sig att betala för att bli av med mig!!!

Nu är det väl inte så illa som det låter, för jag vet att hon älskar mig mest i hela världen. Men hon börjar förstås tröttna, då det gått en hel månad sedan jag var till veterinären för att bli lugn och snäll. Det såg bra ut ill att börja med, men nu verkar hormonerna spöka igen och spela både mig och resten av familjen fula spratt.

Fast en sak har det i alla fall blivit slut på efter veterinärbesöket, och det är mina rymningsförsök. Jag har blivit trogen som en hund, och följer husse och matte även utan koppel på allmänningen utanför staketet.

Och snart slutar jag nog med att bussa på storebror Nisse också. Jag lovar göra mitt bästa, och ska försöka få kontroll på det där som kallas testosteron.Tills dess får han trösta sig med att den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge!

Tassekram från sibiren Triton 34 veckor ung och 5 100 gram tung

Trevlig midsommar med lite huvudbry


En riktigt trevlig midsommar önskas alla som tittar in i till oss i bloggen under helgen!

Hoppas det fortsätter vara lika ljuvligt skönt, som i går kväll när jag tog den här förtrollande bilden på storebror Nisse.

Midsommarnatten är ljus, men det sägs att katten ser i mörker. Frågan är bara om det är sant eller om katten trots allt behöver en ljusglimt för att mörkerseendet ska fungera.

Fundera på det i lugn och ro och skicka svaret till mig senast den 30 juni. Adressen är som vanligt [email protected] och trissolotter väntar tre vinnare med rätt svar.

Med det tackar katterna och jag för oss, och bara njuter vi några dagar, tills lillebror Triton kommer igen på söndag kväll!

Veckans Triton om skräckfylld förtjusning


Vilken syn när Linderö-Dagny kom ut och lade sig framför mig och den ena kultingen efter den andra dök upp ur hålet på huset.

Det gällde att dra ner öronen och göra sig så osynlig som möjligt på väg ut till Linderö-familjen.

Så här ser han alltså ut min lillebror Artemis, som husse och matte har lovat att ska bli min lekkamrat.

På väg hem från Linderö-familjen kände jag plötsligt en annan främmande doft och hörde ett ljud jag aldrig hört förut. Det måste förstås kollas upp i veckan som kommer.

Nu kommer alla ni som bor på landet att skratta åt mig. Men det bjuder jag på efter veckans mest spännande upplevelse på Harmsarvet en bit utanför stan.

Dit körde husse matte och mig i storbilen, och jag kände så fort vi kom fram att det luktade det så farligt att jag ville vända om. Men nyfikenheten tog överhanden, och med alla sinnen på helspänn följde jag envist vädrande med in i gammelskogen.

Naturstigen var våt och torr om vartannat och gick bitvis på plankor över små ivrigt rinnande vattendrag. Efter hand kändes mer och mer av den främmande lukten, som visade sig komma från ett litet trekantigt hus i skogsbrynet.

Det var tyst och mörkt därinne och hördes inte ett ljud eller syntes inte minsta rörelse. Så jag började i min enfald tro att det inte var någon hemma där.

Men husse hade med sig morötter och kastade försiktigt ut några små bitar på marken Och med skräckblandad förtjusning så jag då nånting enormt visa sig i öppningen och sticka ut huvudet.

Det var Linderö-grisen Dagny och efter henne kom den ena ungen efter den andra. Åtta små griskultingar i olika färger, som alla närmade sig mig där jag låg helt förstenad och inte vågande röra mig.

Jag skrämdes verkligen av grismammmans storlek men hon var jättesnäll och ville mig inget ont. Småttingarna kom bara skuttande för att hälsa och hämta morötterna att gnaga på.

Jag måste erkänna att jag blev så fascinerad av Linderö-Dagny och hennes små att jag inte alls ville gå hem. En av kultingarna var nämligen på pricken lik min lillebror som jag ska få hem om några veckor! Röd/gul med svarta prickar och ränder som en liten tiger.

Fast jag hoppas förstås att lillbror Artemis är lite mindre än kultingarna när han kommer. Och framförallt vet jag då att storebror Nisse hoppas ännu mer på det, så han får en ny liten gullgris att att ta hand om efter mig. För i hans ögon är jag numera bara är en stor och busig odåga!

Tassekram från sibiren Triton 33 veckor ung och 5 100 gram tung.

Veckans Triton om vikt, vindsröj och VM


Visst passar vi bra ihop min nya kompis Bubo-bubo och jag.Han är stor och mjuk och go att gömma sig bakom och smyga på nånting spännande ute på gården.

Titta bara vilket fynd jag gjorde uppe på vinden, där hela den här mysiga Bubo-bubo-familjen legat gömd sedan VM på skidor i Falun 1993.

De här kompisarna duger bra att leka med ute på gården, när ingen annan i familjen har tid eller lust att vara ute med mig.

Och så är hela familjen förstås riktigt häftig att fightas med, som här på bilden där de fått sig en rejäl omgång alla tre.

Hurra, jag är på väg att bli stora pojken!!! I fredags sa tanten i vågen för första gången ”du väger fem kilo”. Ett besked jag väntat på i flera veckor. Fast storebror Nisse är förstås ett par-tre kilo tyngre, men så är han snart 15 år också.

Jag är i alla fall nöjd att ha nått den här första milstolpen. Fem fem kilo låter ju bra mycket mer än fyra kilo och nio hekto. Och jag ska ju fortsätta växa några år till som alla sibiriska katter.

Annars har veckan handlat mest om vindsröjning och VM, mens vädret pendlat mellan sol och regn. Det sistnämnda är det värsta jag vet, då jag inte kan vara ute och busa av mig.

I stället ligger jag inne och samlar på mig så mycket inombords energi att jag håller på att krypa ur skinnet. Och då vet ni förstås vid det här laget vem som får ut för det.

Nog om det och åter till vindsröjningen, som vi hade här hemma i början av veckan. Då bara välde det ner grejer från vinden, som väckte minnen till liv hos husse och matte och berättade en massa nytt för mig.

Mest aktuellt och intressant var förstås att det varit VM på skidor här i Falun redan för 17 år sen. Minnet av tävlingarna fanns väl bevarat uppe på vinden i form av en mysig Bubo-Bubo-familj som varit tävlingarnas mascot.

Den familjen var också det enda som blev kvar här hemma efter vindsröjningen. Allt annat kördes till tippen, dit jag själv höll på att åka med i sopsäcken när vi städade trädgården för nån månad sen.

Men Bubo-Bubo fattade jag tycke för, och den stora var perfekt att fightas med. Så hela familjen fick vara kvar, då det snart ska bli VM här igen. Fast då vill jag att en ny mascot, som liknar mig, ska välkomna skidåkarna utifrån.

Jag hoppas på en VM-katt, som ska vara en korsning av sibirisk katt från Ryssland, maine coon från USA och norsk skogkatt från Norge. Tre raser från stora deltagarländer vars lurviga kattdjur är populära här hemma hos oss.

Jag ska be matte tipsa VM-farbröderna om det, så då får dom garanterat sälja massvis med VM-mascotar till både skidåkare och publik. Det är ju några år dit, men det ska börjas i tid…

Som ni hör är jag inte så lite fantasifull, men det måste man vara om man ska komma nån vart här i livet. Jag kom från har Brandalsund till Falun när jag var bara 12 veckor och nu måste jag ju fortsätta utvecklas.

Alla vill ju bli nåt nu för tiden, och jag är bara lillebror än så länge. Fast kanske inte så länge till om allt går vägen! Då ska jag åtminstone bli mellanbror i mitten av juli!

Tassekram från sibiren Triton, 32 veckor ung och 5000 gram tung.

(Klicka på mig eller Bubo-bubo, så kommer fler bilder på oss

Matte är på väg att sno datorn för mig


Solig förmiddag på er. Det är Triton som skriver. Meddelandet blir kort för matte är på väg att sno datorn och åka på hundutställning! Vad nu det ska vara bra för att ställa ut hundar,i Avesta, när det är söndag och jag ska blogga.

Fast jag vet minsann att det är mattes chef som rår för allting. Han heter Calle Bergman och det är han som har skickat iväg henne. Hon kommer inte hem förrän sent i kväll, så här får jag ligga och vänta på arbetsmaskinen.

Men hav tröst alla vänner. Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge. Och jag kommer förstås igen med Veckans Triton i morgon!

Veckans Triton om arsenik och gamla slip


Mitt i härligheten av blå och gula penséer började jag redan i morse att fira nationaldagen. Fira och blogga fortsatte jag sedan med ända tills ovädret bröt lös.

Så här brukar jag vila ut och samla intrycken mot de nya ofarliga slipersen utanför våran gård och kunde väl därför inte tro att det var farligt att gå på den där gamla stockbiten ute på allmänningen.

I vintras var mitt klätterträd bara omgivet av en risig klematis, men nu är den härligt grön och full i knopp. Säkert för att jag har tuktat den så hårt, när jag klättrat upp och ner i trädet.

Hu då, så mörkt det blev, och nu börjar det smälla också. Då är det bara att krypa ner och gömma sig och ta en ”tuppis” medan åskan dundrar på som bäst över Elsborg.

I dag är det nationaldagen och det har jag förstås firat i den stora blomurnan med penséer i svenska flagggans färger gult och blått. Där låg jag redan i morse och tjuvåt späda rosenknoppar och rosenskott när husse och matte kom ut på gården.

Och ingen kunde ju blir sur på mig för det, när det var nationaldag och allting! Fast fortsätter jag att gnaga av skotten och knopparna, som gömmer sig bland penséerna, så blir de nog inte så glada.

Annars har det varit en bra vecka med sommarväder och massor av insekter att fånga. De gör mig alldeles lycksalig, och jag knaprar humlor, skalbaggar och flugor så det knastrar mellan tänderna. Fortsätter det så här är jag snart självförsörjande på småkryp.

Nog om det. I stället måste jag berätta vad som hände under mattes och min promenad på allmänningen i tisdags kväll. Då råkade jag nämligen ut för nånting ruskigt, som kunnat sluta riktigt illa, och som jag vill varna alla katt- och hundkompisar för.

Jag trampade nämligen på en gammal slipersbit, som blivit brännhet av solen och läckte nånting svart segt som kallas kreosot. En sorts farlig tjärna, som innehåller nånting jättegiftigt som heter arsenik.

Plötsligt efter att ha passerat slipersen började allt grus fastna under tassarna på mig. Jag sparkade allt jag kunde i luften för att skaka av mig stenarna, men det var tji! Fast snart hade tjäran torkat i mina hårtofsar under tassarna och det märktes inget mer av den.

Inte förrän matte strax efteråt gick samma runda, med storebror Nisse, och upptäckte den läckande slipersen. Då förstod hon vad det var för farlig tjära jag trampat i och skyndade hem för att se hur jag egentligen såg ut under tassarna.

Matte blev förstås jätteorolig, när hon kände hur jag stank kreosot under tassarna, och hon var livrädd för att jag skulle ha slickat i mig av den giftiga tjäran. Så det blev full fart upp i badrummet, där hon först försökte kamma ur så mycket som möjligt med en finkam.

Därefter schamponerades mina tassar mer än ordentligt. Men det räckte ändå inte, utan sen smörjde hon in höger fram och höger bak med såpa. Den fick verka en stund, innan tassarna duschades igen både länge och väl.

Matte ringde också jouren på djursjukhuset och berättade vad som hänt. Hon fick då rådet att ge mig mjölk, som skulle binda giftet om jag misstänktes ha slickat i mig av kreosotet.

Problemet var bara att jag inte dricker mjölk. Så det fick bli vispgrädde istället, och det slukade jag massvis. Det slutade lyckligt för mig, men tänk på det här om det är solvarmt och ni passerar gamla slipers som börjat läcka. Det svarta kletet är jättefarligt at få i sig!

Måste också passa på att berätta att min ”gam-matte” Marianne från Brandalsund, där jag kommer ifrån, har varit hit och hälsat på mig i veckan. Och visst kändes det lite speciellt, då jag har både pappa och mamma hemma hos henne och hon väckte gamla minnen till liv med doften därifrån.

Hon tycker i alla fall att jag är jättefin, och jag tyckte mig höra att hon lurat i matte att ställa ut mig i Borlänge till hösten. Vad nu det betyder, då jag knappast kan tro att matte ställt ut någon katt i förut.

Vad jag förstår har alla före mig fått vara inne och hemma och sluppit utställningar!

Men mer om det sen, för nu börjar det åska som bara den. Så då måste jag sluta för i dag och krypa ner nånstans och bara mysa medan det smäller färdigt runt omkring mig.

Tassekram från sibiren Triton 31 veckor ung och 4 900 gram tung.