Veckans Triton om snö och julnöt

YIPPIE!!! Nu börjar det äntligen likna nåt. Himlen har öppnat sig och snön faller både dag och natt i lätta vita flingor.

Hela gården är som inbäddad i mjukaste bomull, och snart är snön så djup så jag försvinner när jag pulsar. Det är grejer det vill jag lova, och nyttig styrketräning för musklerna!

Glatt överraskad är jag också av lillebror Artemis framfart i snön. Han är föddes ju i april, och kom inte hit och ut på gården förrän mitt i sommaren.

Därför tittade han med lite förskräckt med sina stora ögon på det där vita som kom från himlen när den första snön föll. Men akta er hur lättlärd han är och vilken liten tuffing han har blivit på bara några veckor.

Vi hoppar jättehögt i snön, precis som cirkuskatter, och försöker flyga över varandra i luften. Det går bäst nu när snön är mjuk och det känns skönt hur man än landar.

Efter ett tag har det fastnat stora snöbollar på våra lurviga magar. Då är det bara att smita in en sväng och lägga sig på golvet med värme. Där smälter de snart bort och lämnar blöta pölar efter lillebror och mig.

Roligt är det förstås när matte är ute och leker med oss, och drar  ridpiskans långa skinnsnoddar under snön, så vi får dyka rakt ner efter dem. Fast ännu roligare var det när matte häromdan drattade på ändan och hamnade på rygg i snön med kameraarmen högt upp i luften

Då skulle jag ha haft kameran om halsen i stället, så skulle jag ha bjudit på en pangbild. Men jag hoppas ni kan fantisera om hur komisk hon såg ut, där hon låg livrädd att blöta ner kameran.

Nu börjar storebror Nisse också vara ute på gården allt mer, och då håller lillebror och jag oss lugna. Men helst sitter han fortfarande i fönstret och håller koll på oss och ”pratar” med alla ”pippisar” förstås.

När lillebror somnar en stund, före kvällspasset i snön, passar matte och jag på att ta våran kvällspromenad, för att se över ordningen i kvarteret. Det är ljust ute nu tack vare snön, men ändå mörkt på visa ställen.

Då är det bra att ha en liten lampa, som man kan ställa in så att den lyser eller blinkar. Den är jättebehändig och gör att alla som sitter i bilar och bussar ser en på långt håll.

Nu har jag fått tre såna lampor av tidningen för att jag bloggar. Och då jag är rädd om er har jag bestämt mig för att lotta ut dem.

Min fråga ligger rätt i tiden, då jag vill veta vad det kallas när solen står som lägst, dagen är som kortast och natten som längst. Vet du det? Mejla då svaret till matte och mig under adress [email protected] och kom ihåg sätta ut ditt eget namn och din adress.

Senast på juldagen måste jag ha alla svar, för att kunna presentera tre vinnare nästa söndag. Till dess lovar jag att fortsätta att göra djupdykningar i snön och  hoppas att alla ni, som måste skotta, förlåter mig för att jag är ett sånt fruktansvärt snömonster!

Tassekram från sibiren Triton 59 veckor ung och 6 500 gram tung

Veckans Triton om pippis & möss

Så är då ordningen återställd, matte hemma igen och arbetsmaskinen på plats. Och ni må tro att jag mår betydligt bättre nu än jag gjorde förra helgen!

Jag vet att man inte ska ropa hej…, men jag kan ändå inte låta bli. För efter två dagar med dropp på djursjukhuset, ser storebror Nisse ut att vara på väg tillbaka igen.

Problemet är bara att inte ens veterinären kunnat hitta orsaken till att storebror Nisse blev så akut sjuk att han varken förmådde äta eller dricka. Han har ju lite försvagade njurar, så både matte och veterinären trodde förstås att det var där problemet satt.

Men proverna visade värdena var så gott som oförändrade, och att det alltså inte kunde vara det som låg bakom att han blivit så sjuk. Nu är han i alla fall hemma igen som konvalescent, och ser helt annorlunda ut än för en vecka sedan.

Förutom sin blodtrycksmedicin får han nu en liten vit tablett med nåt som heter kortison varje morgon. Det sägs hjälpa mot det mesta, och storebror Nisse har då blivit mycket duktigare att äta.

I dag har han varit ut en liten sväng för första gången efter sjukhusvistelsen, och nu är det bara att hålla tummarna för att det fortsätter gå åt rätt håll. Lillebror Artemis och jag turas om att ligga bredvid honom på fårskinnet, som är han favoritplats.

Jag måste också berätta att jag varit ordentligt på hugget nu i slutet av veckan och lyckats med det ena konststycket efter det andra. I torsdags gömde jag mig under kaprifolkvistarna uppe på farstukvisttaket och lyckades faktiskt ta en lillpippis som var lite seg i kylan.

Den stoppade jag in under min mjuka päls så att matte inte skulle se den genom fönstret. Men hon förstod direkt att det var nåt lurt, då jag satt hopkurad som en rund boll i kaprifolen på taket och inte rörde en fena.

Så matte sprang ut och petade mig lite försiktigt på svansen som hängde ner med ridpiskan vi brukar leka med. Det irriterade mig så att jag tappade koncentrationen på lillpippisen och reste mig.

Den smet i väg fortare än kvickt, för jag hade ju inte gjort den illa utan bara gömt den och värmt den lite i kylan. Och det var kallt som tusan, så den var säkert tacksam för det!

Senare på kvällen när jag var ute i mörkret gjorde jag världens upptäckt vid uthuset. Bakom en rödmålad skiva som står upprätt mot väggen gömde sig en liten mus.

Den var säkert där för att äta frön och nötter som lillpippis tappat, och jag blev alldeles till mig då jag bara sett en sån en enda gång förut. Men jag kunde inte komma åt den där bakom, utan vi sprang och lekte kurragömma med varann.

Det fick nu matte se och kom ut och lyste med ficklampan. Och när hon upptäckte den lilla livrädda musen, som satt paralyserad och tittade på henne, plockade hon helt sonika in mig och lät den smita iväg.

Matte klarade bara inte av att se den lilla stackaren sitta ensam där och inte våga sig fram, med mig springande fram och tillbaka mellan utgångarna. Jag tog det med ro för det går väl fler tåg, och jag hade ju ändå bara tänkt leka med den.

Så lever livet här hemma just nu, och julen närmar sig med stormsteg. Klart jag ska skriva önskelista till tomten, fast jag just nu bara vill att storebror Nisse ska krya på sig ordenligt.

Och så önskar jag förstås att lillebror Artemis får en stor badbalja att sätta i badkaret, så han kan fortsätta sin vattenlek utan att vi andra behöver trampa vatten hela tiden.

Tassekram från sibiren Triton 58 veckor ung och 6 5oo gram tung

Veckans Triton om glädje och sorg

Jättemycket tack alla ni som röstade på lillebror Artemis! Han fick flest röster av alla och blev månadens sibiriska katt i december. Och det med all rätt tycker jag förstås!

Det här betyder att han får vara med och pryda  Signeringens ingångssida på nätet hela månaden. Ni må tro att han han har varit mallig när han sett sig själv i arbetsmaskinen som ”omslagspojke” på signeringen.se

Han har kråmat sig så att han nästan varit på väg att slå knut på sig själv och bryta nacken av sig. Men jag var ju också mallig, när ni hjälpte mig att bli månadens katt i maj.

Annars har Lillebror Artemis och jag mest suttit som skjutna fåglar i fönstret och jagat pippisar genom rutan den här veckan. Till och med jag som älskar vintern, tycker det går för långt, när den där strecket på termometern kryper neråt och nästan försvinner.

Än värre har det varit, då vi nästan inte fått nån snö, fast det kommit hur mycket snö som helst runt omkring Falun. I dag på förmiddan såg det äntligen lovande ut en liten stund, men det blev inget av det utan kom bara några vita flingor.

Egentligen saknar det betydelse,  om det inte vore så att alla vi här hemma är nedstämda och oroliga ändå. Storebror Nisse har under helgen börjat må dåligt igen och måste tillbaka till sjukhuset.

Därför går jag kort den här gången, då jag har svårt att samla tankarna och allting annat känns så futtigt. Jag känner mig vilsen, och vill bara lägga mig och sova,  och hoppas att allt är bra när jag vaknar igen.

Med det slutar jag för i dag, och hoppas innerligt att jag har goda nyheter att berätta, om min bästa storebror Nisse, nästa söndag.

Tassekram från sibiren Triton 57 veckor ung och 6 400 gram tung