Veckans Triton om sportbagen

Vilken fart det blev efter mitt inhopp i bloggen i torsdags. Hela eftermiddagen ”plingade” rätta svar på berguvsfrågan in i arbetsmaskinen. Och jag blev så glad att jag charmade till mig tre böcker till.

Så nu kan jag avsluta berguvstriologin, oj vilket fint ord, med en tredje och sista fråga, och samtidigt avslöja en spännande nyhet. Men först måste jag berätta veckans höjdare, som gav lillebror Artemis och mig sånt där tokfnatt som vi kunde få när vi var små.

Fnattet bröt ut mitt i veckan när husse och hans kompis var och köpte nånting som heter kabelvindor. Samma dag firades jubileum i affären, och alla kunder fick en sportbag med sig hem.

Husses kompis hade inget bruk för sin, utan husse kom hem med två. De var väl inslagna i plast och luktade lite instängt när matte öppnade påsarna. Så det minsta hon tänkte på var att bagarna skulle verka lockande på oss.

Men akta er så fel hon hade! Så fort hon fått fram den ena och satt ut den på vädring var jag där. Den var visserligen i minsta laget för mig, men skam den som ger sig!

Jag fick jobba en stund, men till slut kom jag ner med en mäkta avundsjuk lillebror utanför. Han fick förstås den andra, men skulle naturligtvis ha den som jag låg i.

Så där höll vi på och busade i timmar, och jag åkte på däng av lillebror av lillebror flera gånger. För jag låg ju fastklämd inne i bagen, som välte när lillebror hoppade på mig.

Men som jag sagt förut. Ibland får man offra sig. Och jag gör det så gärna för lillebror. Fast med sportbagarna hade jag lika kul själv. Och härligt välgörande motion fick vi också!

Jag behöver fortfarande bara titta på dem, så väcks de där buset inom mig. Så igår låg jag nerpackad och sov i bagen en lång stund, medan lillebror satt fint i den andra och höll vakt.

Så en sportbag med plan botten är suverän att sova i utan att synas när vårvindarna friskar i och ”lillpippis” leker runt omkring. Och fortsätter jag att tränga mig ner i den här, så kanske matte fattar att jag behöver en större.

Fast egentligen är det något visst med att till varje pris tränga ner sig nånstans där man egentligen inte ryms. Och ska jag vara ärlig, så är det väl bara vi katter som klarar av det!

Åter till berguven, och dess tofsar på öronen, som var svaret på veckans fråga. Veckans vinnare av fina Dalaböcker  är Linda Lindström, Avesta, Eva Olsson, Säter och Maria Wallin, Mockfjärd.

Jag berättade för ett par veckor sedan om vårt rara uvpar här i Falun, att mamma uv lagt sig på ägg och börjat ruva. Nu kan nu avslöja den lyckliga tilldragelsen, att tre små uvhuvuden tittat fram under hennes vingar.

Så det kommer att gå åt mat i den familjen framöver. Värt att tänka på för alla hussar och mattar till kaniner, katter och små hundar i området. För pappa uv kanske börjar fara på matjakt, även ner mot stan, i arla morgonstund och när det skymmer om kvällarna.

Frågan jag och lillebror Artemis ställer i dag är var i Falun det rara uvparet har sin boning. Jag har säkert nämnt det tidigare, och kan avslöja att deras hem har flerhundraårig historia och ingår i Världsarvet.

Svaret skickar ni som vanligt till [email protected] och senast på lördag måste jag ha era mejl för att kunna presentera vinnarna på nästa söndag.

Så var på hugget nu direkt, för det är sista chansen att vinna En bok om Dalarna!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om fin vänskap

Hela den här veckan har jag gått i tankar efter förra söndagens blogg. Det jag funderat över är arbetsmaskinen och alla söndagsvänner jag och lillebror Artemis fått genom den.

Mina funderingar tog fart i måndags morse, när det kom en kommentar till det jag skrivit om kroknäbben. En alltid lika träffsäker kommentar, som när den kommit från Hillman.

Min snart 16-årige taxkompis, som med glimten i ögat varje vecka glatt lillebror och mig med sina kloka småbusiga inlägg till det jag skrivit. Självklart till nytta för, oss som förstås bara varit ”barnrumpor” med hans ögon sett.

Men i måndags avslutades inte kommentaren med  den välbekanta strofen  ”Taxpussar från Hillman”. I stället visade det sig att det var hans snälla matte som skrivit, och och till och med tipsat oss om jaktvästar som skydd mot kroknäbben.

Matte brukar alltid läsa Hillmans finurliga kommentarer högt för lillebror Artemis och mig. Det gjorde hon också den här gången i tron att han skrivit. Men jag såg att hon förundrades över underskriften och anade oråd.

Vår bloggkompis Hillman hade fått somna in hos veterinären kvällen innan och kunde inte längre skriva själv. Matte blev så rörd att tårarna kom, och visst känns det tomt att ha förlorat en så trogen och förståndig följeslagare.

Ändå har lillebror Artemis och jag aldrig träffat Hillman utan bara lärt känna honom genom arbetsmaskinen. Och det är just det jag tycker är förunderligt och stort.

Att vi faktiskt kan bli nära vänner med varandra genom att skicka små berättelser genom arbetsmaskinen och ut i luften. Efter två års bloggande vet jag att det är så, men det går ändå på något sätt över mitt förstånd.

Med det vill jag också säga att varje kommentar ni skickar till det jag skriver betyder jättemycket för mig. Inte minst som bevis för att det jag berättar verkligen når fram och inte stannar i arbetsmaskinen.

Så fortsätt att kommentera, så jag vet att ni finns! För jag kommer att finnas kvar även om det som sagt är stora förändringar på gång. Förändringar som jag tror mig våga lova att blir så mycket bättre och jättespännande för oss alla!

Jättespännande är det också att med datorns hjälp får dela ut tre böcker om Dalarna till tre vinnare. De lyckliga i dag är Lina Carlsson, Borlänge, Gudrun Millerjord, Borlänge och Kertin Nord, Stora Skedvi.

Rätt svar på frågan var förstås berguven, som trots många års uppfödning och utsättning fortfarande är grymt hotad. Och medan jag är inne på Dalarna och vår landskapsfågel fortsätter jag på samma tema.

Min fråga i dag är vad berguven har, som ger den dess speciella utseende, och som andra fåglar saknar. Svaret mejlar du fortfarande till [email protected] Senast på lördag måste jag ha ditt svar för att du ska komma med i utlottningen av ytterligare tre Dalaböcker.

Fundera på det tills vi hörs igen, och njut av vårvärmen som väderfarbröderna utlovat till veckan.

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om kroknäbben

Spänningen stiger! Det är bara att sitta droppstilla på trappan och hålla koll den vaksamma gästen på staketet.

Där har han suttit varje eftermiddag i flera dagar utan att röra en fjäder. Bara helt koncentrerad på piprankan på väggen och alla lillpippis som sitter gömda där.

Det syns helt klart att han hungrig och lite dålig att jaga. Och han är så  inne i det han håller på med att han inte ens lägger märke till lillebror Ártemis och mig.

Vi är inte rädda men vill inte stöta oss med honom. Så vi sitter stillatigande kvar bakom räcket och bara väntar på att han ska göra ett utfall.

Hittills har vi inte sett att det hänt något, men våran annars så livfulla går blir tyst och stilla så fort han visar sig. Inte mista lilla pippis visar sig, utan försvinner som på given signal.

Det är alltså en sparvhök vi har sittande här på precis samma ställe på staketet alldeles utanför köksfönstret. Husse och matte vill inte inkräkta på naturen, så de låter honom hållas till lillebrors och min skräckblandade förtjusning.

Inte var dag det bjuds så fascinerande underhållning, av någon som sitter droppstilla och bara vrider på huvudet. För hittills har vi inte sett att han gjort något utfall mot lillpippis i piprankan på husväggen.

Fast husse och matte har sett honom jaga i klematisen på lilla uthuset så kvistarna yrt förr om åren. Så det är klart att det finns en anledning till att han kommer hit och sätter síg.

Det märkliga är att han kommer precis samma tid varje dag som om han kan klockan. Men han gör väl som jag och rättar sig efter ljuset när han dyker upp på eftermiddagen.

Det här ljuset som kommer tidigare och tidigare är bra, för nu hinner husse och jag och matte och lillebror ta en morgonpromenad på ute allmänningen varje dag.

Och tänk nu äntligen står lillebror och gnäller och vill vara med och tycker att det är sååå spännande och roligt. Allt tack vare att han fått ta det i sin egen takt.

Ett säkert vårtecken här hemma är annars  första blomman på farstukvsiten, som husse kom hem med och satte ut nu i veckan. Där står den och hälsar oss välkomna när vi varit ute på promenad och ger en föraning om vad som komma skall.

På tal om om sparvhöken, som roat och oroat oss de senaste dagarna, så var det inte den som skrämde in mig i kaprifolriset på taket den där kvällen för några veckor sedan. Det var visserligen också ett kroknäbb, men den var bra mycket större.

Fast lillebror tycker att sparvhöken är nog stor, och  dundrar det lite ute när han sitter här flyr lillebror in genom fönstret. Och han verkar vara född med tur, för det står alltid någon beredd att släppa in honom.

Nu sitter jag här med tre fina böcker om Dalarna, som jag tänker lotta ut. Och när vi ändå är inne på kroknäbbar undrar jag vilken som är Dalarnas landskapsfågel.

Fundera på det och skicka svaret på frågan till [email protected] senast nu på lördag. Jag har fortfarande ingen egen mejladress med kommer kanske att få.

Det kommer nämligen att hända en hel del här framöver. Men mer än så får jag inte avslöja än.

Kanske har jag redan nu sagt för mycket, men ni vet ju hur jag är. Jag har så bråttom att dela med mig av alla hemlisar till er som är mina vänner.

Jag litar på er och huvudsaken är att ni inte låtsas om för matte att jag ”läckt” , som det så vackert brukar heta i poliskretsar. För får polisen –  får väl jag!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om tassavtryck

Titta jag flyger! Inte riktigt men nästan i alla fall. Jag sitter på en tingest med motor och känner mig som en kung.

Husse vet inget än, men han sa i morse att jag var hans bästa vän och lär väl snart upptäcka mitt tilltag. Jag har nämligen tagit storbilen i besittning ute på allmänningen och älskar att sitta på taket av den här.

Det är en smått vidunderlig känsla att sitta  och kolla in alla förbipasserande lite grann så här från ovan. Och matte låter mig hållas, då hon älskar solen och med glädje njuter av den nedanför mig.

Men som sagt husse vet inget än. För han har alltid  storbilen så välputsad och jag så mycket päls under tassarna att jag inte lämnar spår. Men det är inget jag rekommenderar på andras bilar.

För i dag var det så geggigt ute på allmänningen att jag blev alldeles genomblöt om tassarna.  Det märktes inte så mycket när jag hoppade upp på motorhuven och fortsatte upp på taket.

Men  när solen väl gjort sitt, och det blöta torkat, var det alldeles fullt med tassavtryck på storbilen. Motorhuven såg nästan ut som den där kattfilten med tassavtryck som vi fått ärva efter storebror Nisse.

Medan jag ”flugit” högt den här Vasaloppsdagen har lillebror Artemis likt skidåkarna varit mer marknära. Skillnaden är bara den att de kört på vitt underlag medan han sniffat sig fram på grönt.

Lillebrors stora lycka är nämligen de där första krispa gröna grässtråna som i helgen börjat sticka upp i solen framför den gamla muren ute på allmänningen. Där är det redan full vår och muren alldeles varm att luta sig mot och bara gosa.

Just det med att älska vissa speciella grässtrån, och äta hur mycket som helst av dem, var någonting av det första jag upptäckte hos lillebror. Han är väldigt noga med vilken sorts gräs det är, men äter som en häst när han hittar rätt.

Njöt av årets första gräs gjorde han i dag efter att ha varit utan en hel vinter. Det var förstås bara enstaka strån som kommit upp, men han gladde sig verkligen åt det lilla.

Visserligen gillar han den där bruna kladdiga malten vi får i stället på vintern, men ingenting går upp mot riktigt gräs i massor för lillebror. Fast han är som sagt finsmakare, och kattgräs från affären tittar han inte ens åt.

Det märkliga med honom och gräset är att han tycks kunna äta hur mycket som helst och bara må gott av det. Annars sägs det ju att vi katter äter gräs, för att få hjälp att få upp hårbollar, men det gäller då inte lillebror.

Och inte mig heller för den delen. Jag är egentligen inte så noga med gräset utan väntar på penséerna och så småningom rosorna förstås. Taggiga till tusen men med naggande goda små späda grönrosa skott.

Just det där med gräset var också det första matte upptäckte när hon hämtade lillebror i trädgården där borta i Brandalsund. Så fort han kom ut började han sniffa efter vissa grässtrån och äta upp dem fast han var bara 12 veckor gammal.

Jag på storbilen och lillebror Artemis i grässniffartagen har i alla fall båda satt extra guldkant på tillvaron åt oss själva den här Vasaloppsdagen. Hoppas vi kunna glädja er också lite grann med att berätta om det.

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis