Tre svansar i vädret

Så kom den då äntligen, men alldeles för snålt tilltagen. Bara några enstaka korn lyckades slita sig i blåsvädret och leta sig ner på gården.

Inte en enda riktigt stor mjuk flinga, att tassa på och smälta ihjäl under trampdynan. Men i alla fall lite frostnupet på marken som en föraning om vad som komma skall.

Fast den där rysskylan, som skulle ligga över oss i dag, vet jag då inte vart tog vägen. ”Hemma” i Sibirien hade man sett det som rena lenvädret om solen skinit och det droppat från taken.

För håll med om att det, trots bristen på snö, varit en härlig dag  efter höstens hittills kallaste natt.  Minus sex grader när vi tassade ut halv sju i morse och mycket ljusare än samma tid i går. Men att tala om rysskyla är väl ändå att ta i!

Lillebror har också lärt sig hur han ska spela fönster, för att tala om när han vill komma in, när vi nu inte får ha ytterdörren öppen längre på grund av minusgraderna ute. Det kompenseras med råge av att husse satt på golvvärmen på nedervåningen.

För hur mycket sibirer vi än är, så är det jätte härligt att komma in och glida ner på ett varmt golv. En välmåga och bara blir skönare och skönare ju kallare det blir utomhus.

Och så prasslar det så spännande i de frusna löven på marken, som nu är torr och fin. Till mattes stora glädje, då vi dundrat rakt in i sängarna från farstukvisttaket, och fixat massor med leriga tassavtryck, de senaste veckorna.

Tre svansar i vädret, som jag skriver i rubriken, skulle kunna vara våra egna. Men jag syftar i stället på de populära pälssvansarna, som är suveränt roliga att slänga upp i luften.

Om Vår Herre var snål med snön, så ska jag inte vara lika knusslig med svansarna! Därför lottar jag ut tre till och fortsätter i sagans värld hos de charmiga katterna i Uppsala.

Den här veckan vill jag veta vad den söta kattflickan hette, som var Pelle Svanslös stora kärlek.  Vet du det, mejla då svaret till [email protected] Senast på lördag behöver jag ditt svar och märk det  ”Veckans Triton”.

På tal om tävlingar så kanske ni har sett att det är dags för anmälan till årets Lussekatt för 19:e året i rad. Matte var först i hela landet med att ordna en sådan tävling på tidningen, och nu koras Lussekatter i snart sett var och varannan dagstidning.

Vi här hemma skulle förstås jättegärna vilja vara med. För vi brukar sitta med matte och smygkolla i arbetsmaskinen på alla fina bilder som dyker upp. Men ingen som har husse eller matte på tidningen får vara med.

Därför ska naturligtvis alla ni andra, som läser min blogg, mejla snygga bilder på er till [email protected] Det skulle jag garanterat göra om jag fick, men nu håller jag i stället tassarna för er!

Ett tips från matte till alla som ska fotografera är att försöka göra det utomhus. Bilderna blir mycket bättre då, och så slipper man det där konstiga blänket, som lätt blir i ögonen på oss katter, för att vi ser i mörkret.

Med det slutar jag för i dag, hoppas få många svar på frågan och önskar lycka till med fotograferandet!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och lillle Febus

Om kompisar och kompisar…

Det finns kompisar och  kompisar, och så finns det husse. Matte i all ära, men husse är kompisen som aldrig sviker!

Han vet att jag nästan bryter ihop om jag inte kommer ut på promenad minst en gång vareviga dag. Spelar ingen roll om regnet öser ner eller det blåser upp till storm. Husse ställer alltid upp och gör det med glädje!

Det är lite oss karlar emellan, när vi gör grannskapet tillsammans och hälsar på både här och där. Så jag känner mig faktiskt lite mallig över att ha en husse som vill gå ut med mig. För han är då den enda hussen på hela Elsborg, som är ute och går med sin katt!

Väl inne på allmänningen igen, vill jag gärna sitta en stund, och samla tankarna, innan vi går hem och in genom grinden. Då känner jag mig som en kung och vet att jag är det också.

Helst skulle jag förstås vilja hänga med husse ut på hans riktiga motionsrundor. Men det tror han inte att jag orkar med än. För ensam är han en riktig långskubbare, som avverkar milen på dryga timmen.

Matte får ta hand om tassandet med småbröderna, som inte riktigt vågar hänga med på husses och mina långpromenader. De håller sig fortfarande mest på allmänningen, och det har jag förstås ingenting emot så länge det nu varar.

Lillebror Febus är en hejare på att gå i sele och har så varit från första stund. Så honom och Artemis kan matte faktiskt gå ut med samtidigt, då de är samspelta och överens som parhästar.

Tänk att det blev precis som matte hoppades när hon bestämde sig för att adoptera lillebror Febus. Artemis fick en lillebror att ta hand om och blev en stor och modig mellanbror.

Nu är han nästan inte rädd för någonting längre, samtidigt som de busar och gosar dagarna i ända.  Jag får förstås vara med om jag vill. Men bäst av allt är att jag får välja själv, och kan göra det utan att ha samvetskval för att jag sviker.

Det är ju bara så att jag inte har samma behov av den sortens kompis, utan håller mig mer till husse och matte. Men för Artemis var det just en lillebror att ta hand om, som behövdes för att han skulle bli av med sina rädslor och börja våga ta ut svängarna.

Och medan Artemis blivit både stor och modig, har han också blivit  lekfull som en kattunge, sedan lillebror Febus kom. Det samtidigt som jag blivit än mer vuxen och allvarligt sinnad. Eller som matte säger ”en riktig gringubbe”!

Må vara hur det vill med det, men jag är fortfarande lika barnsligt förtjust att glädja min omgivning.  Därför säger jag i dag stort GRATTIS till  Susanna Gustafsson, Borlänge,  Yvonne Holst, Falun och Kerstin Sörbergs, Hedemora,  som vunnit var sin pälssvans.

Jätteroligt att så många ville vara med och tävla. Vinsterna kommer posten, och jag hoppas nu att ni får lika roligt med pälssvansarna som vi har här hemma.

Själv ska jag sätta mig och klura ut en ny fråga till nästa söndag, då det bjuds nya vinstchanser för  er som inte hade turen med er den här gången. Tills dess må så gott och var rädda om er i höstmörkret!

Tassekram sibiren Triton med småbröderna Artemis och Febus

Häng med och vinn en pälssvans

Här sitter vi på trappan och väntar på snön. Det  är gråkallt i luften, och några enstaka flingor har slitit sig loss. Tänk ändå vilken förändring på bara några veckor!

Borta är den grönskande djungeln vi haft här på slutet och mina älskade rosor omsorgsfullt inlindade i fiberduk och nerbäddade i jorden med massor av löv och en specialmadrass ovanpå. De ligger där och väntar att ett värmande snötäcke ska växa till och hjälpa dem klara vintern.

Och visst är det snö i luften, men tyvärr ser regnet på att ta över. Lillebror Febus har suttit en lång stund på en upp och ner vänd blomkruka, vid den gamla knotiga hängkaraganen, och tittat på löven som faller ett efter ett och lämnar grenarna kala.

Han fyllde sex månader i går, och vi firade honom med kokt fisk och vispad grädde. Det betyder att det är hans första höst och säkert därför han ser så fundersam ut när löven faller fast han vill hålla dem kvar.

För när träd och buskar klär av sig blir vi avslöjade när vi sitter och smyger på alla hungriga  ”lillpippis”.  Husse och matte har nämligen redan börjat mata dem i smyg med jordnötter på alla möjliga finurliga ställen.

Ställen som inte vi kommer åt men i alla fall kan sitta och kika på. Eller som lillebror, göra sig osynlig genom att linda in sig i resten av fiberduken, för att se utan att synas!

En lång stund var var han helt försvunnen tills han tittade fram, som en oskyldig liten ängel men full av bus. Tur för lillpippis att han hade en pälssvans att avreagera sig på då. För den räcker bra att hoppa högt efter, leka med och bära omkring på!

Vi vet ju alla att delad glädje är dubbel glädje! Därför har jag fått chansen att lott ut tre pälssvansar för att lysa upp tillvaron för fler i höstmörkret

Allt du behöver göra för att delta i utlottningen är att svara följande fråga. Vad heter vår mest kända sagokatt utan svans?  Svaret mejlar du till [email protected] och märker svaret ”pälssvans”. Senast på lördag behöver jag ha ditt mejl, för att kunna presentera vinnarna nästa söndag.

Samtidigt vill jag passa på att berätta för alla som ringt, mejlat och på andra sätt undrat var pälssvansarna finns att köpa. De säljs i en sådan där affär som går att hitta i arbetsmaskinen. Den heter MeKatt och adressen är www.mekatt.se

Där finns också mycket annat smått och gott, som till exempel kattmalt i den gul/röd/svart/vita tuben, som inte längre finns i någon av affärerna häromkring. Och det trots att den både smakar mycket bättre och är mycket effektivare än alla andra sorter.

Malt för att slippa hårbollar, och hålla lilla magen i form, kan vara bra att investera i nu när gräset utomhus börjar tryta. För som jag nämnde  i början står det inte på förrän snön faller även om flingorna smälter till regn i dag!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och lille Febus

Febus pälssvansar – årets höjdare

Det finns leksaker, andra saker att leka med och så finns det pälssvansar med skinnflärpar. Det sistnämnda är presenterna, som lillebror Febus överraskade Artemis och mig med, när han om hem från kattutställningen förra helgen.

Och det var presenter vill jag lova! För något så lockande att leka med har då ingen av oss någonsin upplevt. De känns precis som ett riktigt byte att gå omkring och bära på, kasta upp i luften, fånga igen och fortsätta bära på.

Jag måste bara berätta det, för jag tror mig våga påstå att det är det bästa vi upplevt av alla kattleksaker. Pälssvansen är så där lagom sladdrig och ger nästan känsla av ett levande jaktbyte.

Vi har en hel kartong full med olika leksaker, som lillebror hämtar och gömmer i husses skor.  Så mycket mer blir det inte, men de här pälssvansarna har vi burit ut och in hela veckan

Annars måste matte vara med och leka piska med snöre, som vi får jaga och hoppa högt efter.  Det ger bra motion, och mellanbror Artemis och lillebror Febus hoppar så högt att de nog skulle kunna uppträda på cirkus.

Måste passa på att berätta att vi sibirer faktiskt ofta hölls som cirkuskatter i Ryssland för en tid sedan. Och det var just för att vi var så viga och lättlärda! Hur det är i dag vet jag inte riktigt, annat än att vi  fortfarande är lika viga och lättlärda.

Hur som helst med det. Men med de här pälssvansarna leker vi med, på lika grymt allvar, som om vi lekte med levande byten. Och så känner vi oss som riktiga jägare, när vi slut kommer in och  lägger dem vid husses och matttes fötter.

Hur lillebror kunde vara så behändig att han valde just pälssvansarna av alla kattleksaker på utställningen går över mitt förstånd. För de måste vara helt nya, och fanns då inte, när Artemis och jag var på utställning för två år sedan.

Då hittade matte i stället en sorts tandgelé, som smakade så illa att både Artemis och jag var på vippen att dra. Men efter  några grymt misslyckade försök gav hon upp, fast den lilla plastflaskan står fortfarande i kylskåpet och väntar på oss.

Där står den medan vi jagar pälssvansar ute  i trädgården. De tar priset bland leksaker, och man behöver inte vara kattunge för att gilla dem. Pälssvansarna finns att skriva efter , och vi har redan blivit lovade var sin ny till jul.

Just för det bara är det par månader kvar till jul, vill jag dela med mig av våran gläde tipsa om pälssvansarna till julklapp. Jag vågar nästan lova att till och med våran gamla Nisse hade älskat dem om han varit kvar.

Själv är jag som storebror lite för stolt för att leka inför publik, men det stör inte mellanbror Artemis och lillebror Febus det minsta. Så det är många som fått sig ett gott skratt i veckan när de uppträtt som bäst med sina pälssvansar på gården.

Håll med mig om att mellanbror Artemis tar priset, och verkligen är ämne för att bli cirkuskatt!  Med det slutar jag för i dag och låter bilderna tala. För som det heter säger bild säger mer än tusen ord.

Vill bara passa på att hälsa från lillebror Febus och tacka alla goa rara bloggvänner, som med påhälsning vid buren och kommentarer i bloggen, telefonsamtal och hälsningar gjort honom jätteglad under och efter utställningen. Och vi här hemma är förstås jättemalliga över minstingen som blivit stora pojken!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och lille Febus

Vill ni se en stjärna…

Vill ni se en stjärna, titta då på våran lillebror, som är världen bästa Febus!

Först fick han en rosett. Sedan fick han en till och var på vippen att få en tredje. Men den rök för att matte badat honom dagen före utställningen i helgen.

Pälsen hade inte hunnit rätta till sig och det fick matte bannor för av domaren Jörgen Frithiof . ”Det är för sent att bada dagen före”, sa han bestämt och blev nog mest arg, för att han tyckte lillebror Febus var så fin annars.

Trots det där med badet, utsåg domaren ändå våran lille Febus till bäst i variant och gav honom en blå/vit rosett med bokstäverna BIV.  Så fick han också en till rosett med Ex 1, som är  det bästa en liten femmånaders broder kan bli.

Så visst är vi jättemalliga över våran ”pyssling”, som kanske till och med gått till panel, om inte matte varit och dabbat sig med badet. Nu räckte det kanske med att han fick visa upp sig två gånger, då det var första gången ha var ute ensam utan Artemis och mig.

Vad jag förstår så klarade han det galant, och tyckte snudd på att det var roligt. Det är nu mer än jag kan säga om Artemis och mig, när vi var ute för ett par år sedan. Vi tyckte mest det var lite ”skämmigt” och ville hem och ut på promenad.

Men lillebror Febus hade inga problem med det. När han väntade på domaren låg han fridfullt i mattes knä eller på bänken bredvid henne utan minsta tanke på att smita undan.

Och inne i buren låg han bara och gottade sig, när han inte sov som en stock. Jätteroligt tyckte både matte och han det var att flera bloggvänner kom och hälsade på vid buren och följde honom hos domaren.

Dessutom fick han träffa sin morfar ”Kingen”, som alltså är Artemis och min pappa.  Han var där och visade upp sig , samtidigt som han tog hand om sin yngsta dotter Minerva och familjens adoptivson Marwin från Tyskland.

Nu har vi också svart på vitt att lille Febus är en härlig typ, med grova ben och lovande kropp. Hans blå ögonen har fin form och vackert uttryck, och så har hans snygga öron och bra längd på svansen.

Så med så fina vitsord, från domaren som skällde på matte, kunde lillebror Febus ha kommit hem och varit riktigt stöddig. Men inte han inte! I stället kom han hem lika mjuk och go som när han for med varsin leksak åt Artemis och mig.

Vad det var behåller vi för oss själva till nästa vecka. Och vad Artemis och jag gjorde när lillebror var borta ser ni på bilden här. Vi hade stora planer , men det regnade hela dagen. Så vi sov med huvudena tryckta mot varandra, och längtade båda två efter lillebror.

Inte ens maten smakade oss rundmagar när han var borta. Det kändes bara tomt inombords, och ordningen blev inte återställd, förrän han kommit hem och satt fart på oss morbröder igen!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och lille Febus