Kraschlandning i blomsterhavet

Jag mullrar som åskan, broder Artemis råmar som en ko och lillebror Febus kvittrar som en livs levande lillpippi! Det låter inte klokt, men det är så det låter när vi blir så där gruvligt upphiade som bara vi sibirier kan bli.

Värst är förstås lillebror Febus, som likt ett kvittrande jehu far runt när sibirfnattet slår till. Då flyger han över buskar och blommor upp på stolar, bord och tak tills han flämtande ramlar ihop på gräsmattan.

För det mesta håller han koll på både kroppen och sina fyra ben, men i går morse landade han mitt i största blomurnan. Kraschen hörde lång väg när de krispiga pensé-stjälkarna bröts under sex kilo lillebror.

I början av leken hängde broder Artemis och till och med jag med efter bästa förmåga. Men långt innan ”Lill-Febbe” landade i blomurnan hade vi hoppat upp och parkerat oss på lilla trädgårdsbordet.

Taburas brukar det visst kallas när allt går åt vi matbordet, och det är väl närmast vad lillebror ställde till med i blomurnan. Och inte hade han heller vett att smita undan utan låg stilla kvar mitt i härligheten när matte kom ut.

Ingen här hemma hade kunnat undgå att höra kraschen, och matte var förstås mest orolig för att han tagit en lillpippi. Det hade han nu inte, men kanske var det en sådan han jagade när han tappade bort sig i luften.

Annars är det inte så mycket som hänt efter midsommar annat än att matte hållit det hon lovat. Det betyder att vi har i fått vara ute med ”Kotte” om nätterna!!!  Men hon har förstås inte kunnat sova utan suttit ute på långbänken, inlindad i morgonrocken, och väntat ut oss.

Själv har jag så smått börjat se framåt och planera för min lilla öppna trädgård sista söndagen i juli. Då hoppas jag vi ses, och känner du för att vara med är du välkommen att anmäla dig till matte redan nu.’

Adressen är [email protected] och jag återkommer förstås med inbjudan fler gånger längre fram. Som vanligt bjuder jag och bröderna på fika, och hoppas på en trivsam eftermiddag med mycket kattprat och strålande sol.

Som ni förstår av bilderna är vi lyckliga nog att fortfarande ha vår lille glädjespridare ”Kotte” kvar hos oss. Just nu ligger han och sussar sött i mjuka halmen under trappan, det är han väl värd efter att ha gjort underverk med lillebror Febus.

Han har nämligen numera fullt upp att ta hand om sin ”taggige” vän, och har alldeles tappat intresset för att klättra över staketet. I stället hänger de ihop all ”Kottes” vakna tid på gården!

Och när ”Kotte” inte är hemma springer Febus fram och tillbaka mellan hans två ingångar och väntar på att han ska komma tillbaka. Tänk ändå att det skulle till ett litet urdjur för att få Lillebror Febus på bättre tankar!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Firandet drog ut på tiden

Snälla vänner förlåt mig att jag är sen! Firandet drog ut på tiden, så när vi äntligen tog kväller hade klockan redan passerat tolvslaget och söndagen övergått i måndag.

Då slocknade jag framför arbetsmaskinen och är väl inte den enda som  är lite tagen efter tre dygn på helspänn. Med krans om halsen, nattlig vaka, två bröder att ta hand om och allt annat som hör midsommaren till!

Men främsta orsaken är förstås att husse och matte var till Malung på midsommarafton och Rättvik på midsommardagen. Då blev nätterna våra när de väl kom hem, och till sist firade vi dygnet runt.

Och det är väl så det ska vara den här ljusaste tiden på året, när natt och dag smyger in i varandra så man blir alldeles yr i huvudet. Slumrar man till är det ljust när man vaknar hur mycket eller lite klockan än är.

Det här med blomsterkransar om halsen på oss bröder kan tyckas lite pjåkigt. Men här hemma är det tradition och matte tycker det är så jätteroligt att det smittar av sig på oss.

Mellan våra uppträdanden och all fotografering duschar matte kransarna med vatten, lindar in dem i prasselpapper lägger in dem i kylskåpet. På det sättet håller de sig fina hela helgen, och vi kan fira blomsterprydda i dagarna tre.

Första året tyckte väl jag att blomsterkransar inte är något för en stor karl som jag, Men ju större och förståndigare jag blivit desto festligare har jag börjat tycka att det är.

Samma sak med broder Artemis, som verkligen gillar att svansa omkring med blomsterkrans runt halsen. Han som är så blyg annars växer när han får kransen om halsen och blir som förbytt.

För lillebror Febus var det första gången med krans, då det var hans första midsommaren hos oss. Det gick förstås som en dans för den lille charmören, som hann ”flyga” både högt och lågt och säkert redan längtar till nästa midsommar.

Längtar till i kväll gör säkert också broder Artemis, nu när han vet vad som väntar frampå nattkröken. Han flippade nämligen fullständigt ur av lycka, efter att jag smugit in i natt för att orka upp och skriva i morse.

Ensam ute, med bara ”Kotte” som fridsamt sällskap, upptäckte han att de efterlängtade små vita nattfjärilarna plötsligt kommit och flög lågt mellan blomurnorna i trädgården.

Då gick det bara inte att få in honom, och för första gången tvingades vi gå och lägga oss hela familjen utan broder Artemis. Så fort matte kom ut och försökte locka på honom fick han tokfnatt, och försvann i de yviga buskarna som var dyblöta efter regnet.

Han  var helt okontaktbar, och inte ville vi heller ränna runt på gården heller med risk för att skrämma ”Kotte”. Så för matte var det bara att bida tiden med en bok i sängen, tills han ett par timmar senare kom dundrande in fönstervägen helt slut.

Jag hade slocknat långt innan dess och tänker ansluta mig till honom i uthuset så fort jag skrivit klart. För i natt har matte lovat att vi alla tre ska få vara ute och dansa med de vita fjärilarna hur länge vi vill.

Återstår att se om hon håller sitt löfte!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Den blå/vita sommarfavoriten

Lätt som en fjäder och platt som en pannkaka. Härlig att ligga och sola på och perfekt att gömma sig för pippis eller busa under.

Vår egen sommarfavorit ute på gräsmattan i alla väder! Den fungerar till och med som regnskydd under plötsliga skurar och torkar på nolltid hängande i solen.

Det handlar om filten och inte vilken filt som helst. Nej, den här kallas för picknick-filt, vad det nu betyder för någonting.

Det spelar nu mindre roll , men det är en filt som nästan inte väger någonting och är prassligt svart på undersidan. Så även om gräset är blött så håller den sig torr att ligga på.

Men roligast är förstås att busa under filten när solen skiner och det är torrt och fint. Då är den så lätt att den nästan lyfter, och gör oss så upphiade att vi hoppar på varandra.

Det ser bara för härligt ut när någon av oss är under och filten börjar röra på sig. Då måste man bara hoppa på ”bytet” fast man vet att det är någon av oss bröder.

Men filten är inte bara världens busfilt utan också hur mysig som helst att bara ligga och filosofera på i solen. Blir det för varmt är det bara att krypa under och svalka sig eller försvinna in i buskarna förstås.

Vi brukar nöta ut en sådan här fjäderlätt filt och få en ny varje sommar. Just nu har vi en blå-vit, som till och med ”Kotte” har testat. Han knatade rakt över den en dag, och nosade nyfiket innan han fortsatte ut på gräsmattan.

Han är för härlig den lilla nattsuddaren,  som efter kvällsmaten gör sig redo och smyger ut genom hålet i staketet. Ut på äventyr medan vi här hemma bara kan hoppas att han är försiktig och rädd om sig.

Riktigt lugna och glada blir vi inte förrän han kommer hemsmygande på morgonkröken. Då äter han gott innan han kryper till kojs, och sover bort det mesta av dagen, för att orka med nästa natt.

Och det är ju lite så vi gör också, även om vi inte sover lika mycket som ”Kotte”. Men visst är det nätterna som egentligen också är vår bästa tid!

Fast vi måste ju rätta oss lite efter husse och matte,  då det är tillsammans med dem vi får vara med om en massa spännande saker. ”Kotte” är ensam och rår sig själv, även om jag tror att han trivs med oss och känner att vi tycker om honom.

Men nu åter till picknick-filten, som jag vill tipsa om som sommarnöje ute på gräsmattan. Den är så lätt att den nästan blir en flygande matta när det blåser. Och då är det jätteroligt att försöka komma upp på och få stopp på den!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

En liten ärrad kämpe

Häromkvällen small det med besked! Då hade jag fått nog av en grymt otrevlig inkräktare från högre upp på Elsborg. En i mina ögon en riktigt  vidrig utomjording.

I veckor har han trakasserat oss och försökt inta gården så fort vi gått in och stängt dörren. I skydd av mörkret har han klättrat in över staketet, rumstrerat om på sitt otrevliga sätt och retat gallfeber på mig.

Så när vi bröder häromkvällen fick vara ute lite längre lade vi oss i bakhåll och väntade. För vi hade sett att ha redan smög omkring utanför staketet och bara väntade på att slå till.

Men den här gången misstog han sig och åkte på en tassknock han sent ska glömma. Lillebror blev skrajsen och flydde upp på farstukvisttaket medan broder Artemis tog skydd uppe på trappan.

Jag hade visat var skåpet ska stå, och ensam kvar gav jag honom chansen att dra samma väg som han kommit. Men det klarade han inte utan flydde i panik platt som en pannkaka ut under grinden.

Smällen tog skruv och sedan dess har jag inte sett skymten av inkräktaren vare sig ute på allmänningen eller inne på gården. Däremot har ”Kotte”, efter några blyga nattliga vändor, nu börjat komma och hälsa på mitt på dagen.

Verkar som han äntligen har gjort från sig sina privata bestyr. Och tur är väl det! F ör han ser faktiskt riktigt sliten ut vår lille ärrade kämpe. Mager och tilltufsad, som om han varit i slagmål och mött sin överman.

Vet inte vad han varit med om, men ärren ovanför höger öga talar sitt tydliga språk. De märktes redan första gången han dök upp men syns tydligare nu när han kommer mitt på dagen och inte är så blyg längre.

Vi får väl hålla koll på hur det läker, och visste jag bara vem som givit ”Kotte” stryk, skulle den elakingen minsann få smaka på både min raka vänster och raka höger. Nu vet jag ju att det är smällar som tar, och för ”Kotte” ställer jag upp i alla väder.

Det blir till att fortsätta hålla koll på gården under nätterna, om än från sovrumsfönstret. För matte har lovat att släppa ut mig så fort jag petar på henne, för att ”Kotte” i alla fall ska kunna känna sig trygg inne på gården.

Fågelkvitter, humlesurr och fjärilprål är annars det som fyller trädgården snart dygnet runt. Dagarna i ända är det jättemysigt att ligga inbäddad i grönskan och bara lyssna till musiken! Om än med en och annan jättegeting som retlig fridstörare.

Broder Artemis och jag vet av erfarenhet att det är bäst att lämna getingarna i fred, efter att båda ha fått smaka på gadden i yngre år. Det är mer än lillebror Febus vet, och känner jag honom rätt måste han också bli stucken innan han förstår sitt eget bästa!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Den som väntar…

 

Så kom han då äntligen. Den mest efterlängtade av alla sommargäster! Och beviset på att man aldrig väntar för länge om man väntar på något gott.

Liten och blyg gled han ljudlöst in genom hålet under staketet med nosen i vädret.  Mycket mindre än jag mindes honom från i fjol, men ändå kamratligt välbekant  på något vis.

Och visst måste vi det vara ”vår” alldeles egen ”Kotte” som äntligen kom och hälsade på. För han kände igen sig  på gården direkt och var inte ett dugg rädd för oss katter.

 

Inte ens för lillebror Febus, som  aldrig sett en igelkott förut och inte kunde se sig mätt på honom. Det tog nu ”Kotte” med ro, och lät sig väl smaka av maten i skydd av en blomkruka.

Det här hände i tisdags kväll, då matte fick en föraning om att något spännande var på gång. Vid grinden satt nämligen vi tre bröder på rad med ögonen på något som hon inte kunde förstå vad var för någonting.

Och undra på det då det tog sin runda tid för ”Kotte” att nå målet. Han måste först ta sig över gräsmattan på allmänningen, och smyga längs kanten på den gamla muren fram till lilla redskapsskjulet, innan han nådde det lilla hålet under staketet.

 

Efter att ha ätit upp maten på välkomsttallriken såg ”Kotte” sig omkring lite innan han gled ut genom samma hål som han kommit in. Bara för att en stund senare komma tillbaka och knata rakt över gården och kolla så att kattboxarnafanns på plats.

Boxarna är hans pittoreska sommarviste, och nöjd med det han såg tog han dem genast i besittning och avnjöt  ännu en tallrik mat. Den här gången i restaurangvagnen innan han prövade den mjuka halmbädden i sovkupén.

Nu hade tiden rusat iväg och och vi bröder var tvungna att gå in och lägga oss vi med. På morgonen var ”Kotte” förstås borta, men han hade i vanlig ordning markerat ingången till sommarvistet för att tala om att det är upptaget.

 

Så har han gjort förut om åren när han dragit vidare och varit borta ett tag i början av säsongen. Så även om ha nu inte synts till på några nätter hyser vi gott hopp om att han återvänder när han uträttat det han har att göra.

Vi hoppas och tror för lycka är att ha en igelkott i sin trädgård!

Tassekram sibiren Tritom med bröderna Artemis och Febus