Ingen dröm för stor för vår minste bror!

Ingen dröm är för stor för vår minstaste bror, som tittar fram genom klematisen med högtflygande planer. Siktet är inställt på  farstukvisttaket, och att allt är möjligt har han lärt av sin far och mor.

 

Lille ”mini” föddes en sommardag, i byn Älvnäs i Dalarna, som den sista av sju små ”sibbar” i indianstamkullen. Matte gav honom namnet Sioux, och mamma Abigail skötte själv sina små som de första veckorna knappt gick att skilja åt.

 

Men sedan började det hända saker. Medan syskonen växte sig långa och slanka, var det mest pälsen och lilla magen som växte på vår rare Sioux! Han kom på efterkälken, men tog det med ro, och blev snart allas älskade kelgris.

 

Go och rar, som han var, fick han snart smeknamnet ”Ferdinand”, medan hans mjuka knubbiga kropp inbjöd till att dubbla med ”Kubiken”. Så som ”Kubiken Ferdinand” lämnade vår lilla pälsboll, 12 veckor ung och blott ett kilo tung, hemmet i byn utanför Hedemora.

 

Ensam i livet flyttade han till oss i stora staden Falun. Liten och lurvig, men naggande go, och sin litenhet till trots med högtflygande planer. För mamma Abigail och pappa Ingo hade sagt honom att ” Ingen dröm är för stor”!

 

Det förde husses tankar till ATG:s älskade minitravare Vinnie, som ni alla säkert rörts till tårar av i tv-apparaten, och som är lika liten som vår egen minsting. Självklart ska han heta Vinnie här hemma, även om han fortfarande är indianen Sioux i stamtavlan.

 

Så från och med nu är det Vinnie som gäller! Inte minst som han inte bara sitter och myser längre utan busar alltmer med oss bröder för var dag som går. Febus är hans lekkamrat, Artemis hans reservmamma och jag hans reservmorfar!

 

Ja, kärt barn har många namn och som ni ser är det så sant. En vecka har vi rått om vår älskade minsting, och ändå känns det som han alltid funnits här.

Vi har funnit varandra fast han är så nödandes liten och bara  väger hälften så mycket som jag gjorde när jag kom för snart fem år sedan!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och Vinnie!

Söt, sötare, sötast – men jag är livrädd!

 

Nu har han kommit, och jag har varit livrädd hela helgen. Så rädd att jag inte ens klarat av att skriva! Nu känns det bättre, och skriva är ju så roligt att jag nästan glömmer rädslan när jag tassar till bokstäverna på arbetsmaskinen.

Nog för att jag visste att husse och matte skulle hämta lille Sioux, då de i fredags bäddade transportburen med mjukaste hjärtefilten och en liten nalle. Men att han skulle kännas så ”farlig”hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om.

 

 Visst är han väldigt speciell och mycket sötare än någon av oss någonsin har varit. Han är helt enkelt en liten rultig pälsboll, som förnöjsamt tultar runt här hemma och leker med sina svansar, råttor och bollar.

Hur mysig som helst, då han krumbuktar och nästan slår knut på sig själv, när han blir kliad på huvudet och bakom öronen! Vilar helst i husses eller mattes famn och sover mellan deras huvudkuddar i sängen.

 

Ja, faktiskt är vår lille indian så go, att han för tankarna till julafton och tjuren Ferdinand, som sitter där i tv-rutan och luktar på sina blommor. Samtidigt är han så kort och knubbig att ”Kubiken”  varit hans smeknamn hemma i Älvnäs.

Så ”Kubiken Ferdinand ”lär han kärleksfullt komma att kallas härhemma. För en godmodig liten Ferdinand är precis vad han är! Och hur jag kan vara rädd för honom övergår fullständigt mitt förstånd.

 

Men jag blir alldeles stel, och låter lika illa som jag gjorde på kattutställningen, så fort lille myspysen kommer i närheten av mig. Kan inte låta bli, fast jag skäms över mitt uppförande, när jag ser hur längtansfullt han tittar på mig.

Nu börjar jag lyckligtvis så sakteliga bli mig själv igen, och småbröderna Artemis och Febus har minibrorsan minsann redan charmat. Mer om den kärleksfulla utvecklingen på brödrafronten kommer på söndag i min nästa blogg.

 

Medan ”Kubiken Ferdinand” fortsätter sitt krumbuktande svänger jag snabbt över till pälssvansarna och veckans tre vinnare i utlottningen av svansar. Turen på sin sida den här gången hade Therese Andersson, Vansbro, Nicklas Ingels, Los Angeles och Christina Rönn, Limmared

Grattis säger jag till er, och pälssvansarna kommer med posten. Ni som blev utan svans den här gången får nya chanser att vinna i början av november och början av december. Och tills vi hörs igen önskar jag er alla en fin vecka mellan regnvädren!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Ferdinand

Har ni nött ut pälssvansarna?

Hur har ni det med era pälssvansar inför hösten och vintern? Vi har snart nött ut våra, så matte måste skaffa nya innan minibror Sioux kommer!

Svansarna är som bekant broder Artemis bästa buskompisar och mysvänner. Så här roligt har han när han leker med dem, och på kvällarna tassar han omkring och ”nattar” dem hängande i munnen.

 

 Delad glädje är dubbel glädje, och jag brukar lotta ut några pälssvansar varje höst. Mjuka och goa att leka med inomhus, när höstmörkret börjar lägga sig allt tidigare om kvällarna.

Nu är det dags igen för alla som är på hugget! Är du en av dem, och vill du vara med i veckans utlottning av höstens tre första pälssvansar, är det bara att mejla namn och adress till [email protected]

 

Annars har det varit en omväxlade vecka med alldagsregn och strålande sol om vartannat. Hösten är i alla fall vänligt sinnad än, och i fullmånens sken låg jag häromkvällen på ”span” i katthuset till halv två på natten.

Det var någonting i luften, jag vet inte vad, som gjorde att jag vägrade tassa in frivilligt. Kanske hade det att göra med räven, som matte såg springa nerför trottoaren på Gruvgatan, strax efter att hon hämtat in mig.

 

Måste också berätta att det är rörande att se lillebror Febus om kvällarna. Då lämnar han farstukvisten, och kryper han ihop vid ett av ”kottehålen”, och väntar på att någon av hans bästa ”kottekompisar” ska dyka upp.

Men årets ”kottar” har ätit sig mätta, tackat för sig och dragit vidare mot vintervilan. Det vägrar ledsamt nog lillebror Febus inse, fast det var precis likadant i fjol! Så nu ligger han ensam i mörkret och väntar timme efter timme kväll efter kväll.

 

Därför är det en himla tur att minibror Sioux kommer snart, så lillebror Febus får en ny liten bästis att ta hand om. Den runda pälsbollen ser ju nästan ut som en liten ”kotte” med mjuk päls i stället för vassa taggar.

Men ska jag vara riktigt ärlig är lite rädd för honom, då jag ser att han har små sylvassa tänder. Så jag överlåter nog åt bröderna att sköta välkomnandet och nöjer mig med att bekanta mig med den lille ”indianen” på avstånd!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Nu räknar vi dagarna!

Tiden går fort, hösten är här och bara elva dagar tills ”indianen” kommer. Sioux heter han, som en av sju i indianstamkullen, men efter vad jag hört lär han vara är en riktig liten Ferdinand!

Husse och matte var och hälsade på honom i torsdags, och husse höll aldrig på att få matte därifrån. Nu är hon alldeles lyrisk här hemma, och jag tror bestämt att hon lämnade kvar en bit av sitt hjärta i Älvnäs.

 

Och undra på det, så otroligt söt som den lilla pälsbollen är. Han är dessutom världens kelgris och hela husets charmör! Så han kommer säkert att lägga oss alla fem för sina tassar.

En helt underbar mamma katt har Sioux också. Fast hon har sju småttingar att föda och fostra kom hon självklart och tvättade honom och bjöd på lite mjölk mitt under fotograferingen. Till lillens stora lycka förstås!

 

Abigail heter hon och matte har berättat att hon under besöket visade på en rörande moderskärlek! En kärlek hon haft med sig från första stund och klarat av att föda upp sju småttingar utan stödmatning.

Nu äter de små matvraken förstås själva men får fortfarande sin efterlängtade lilla mjölkskvätt varje dag. Och då ska alla veta att mamma Abigail bara är ett och ett halvt år och i fjol somras själv var en kattunge!

 

Åter till livet här hemma på gården och småbröderna som blivit nog så vidlyftiga efter den lyckade utställningen förra helgen. De har nästan fått vårkänslor, och det är ingen hejd på deras stilande.

Nu räcker det inte längre att hålla sig på marken under promenaderna, utan högt upp i träden på allmänningen drar de i en väldans fart. För Febus räcker häggmispeln knappast till, och han blir så busig att det riktigt lyser om honom där uppe.

 

Till och med Artemis har blivit så busig utanför grinden att han sätter fart högt upp i trädet med paradisäpplen! Där står han sedan mitt i grenverket och tassar ner de små äpplena ett efter ett.

Han verkar ha fått så högtflygande planer att jag nästan blir orolig! Men samtidigt är det förstås skönt att det börjar lossna så ordentligt, att han med svansen i vädret törs gå på promenad utan att jag är med.

 

Jag är snart den enda här hemma som håller mig på marken, medan alla andra tycks sväva på moln. Jag gör det på teddydynan i nya katthuset, medan jag vilar upp mig inför det som komma skall.

Fast en och annan rekreationstur ut i naturen, har jag förstås på min agenda, som det nu så märkvärdigt heter nu för tiden. Och när jag kollar ser jag att det strax är dags för dagens tur med lillbilen till skogen!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus